Etikett: Byggnadsvård

”Då var man i NWT igen då. Tröttsamt att gång efter annan, år efter år, se hur kommunen brister både i lovgivning och tillsyn när det gäller PBLs vardamhetsberämmelser. Plastfönster med breda karmar och bågar på ett blåklassat funkishus. Löjlig kritik säger fastighetsägaren, en av kommunens största entreprenörer inom entreprenadmaskiner, i en replik i tidningen. Den saken är nu upp till Karlstads Kommun att avgöra. En blåklassning borde rimligen innebära det normala kravet – fönster ska till form, material, indelning och proportioner vara lika ursprungliga. Eller gäller andra regler i Karlstad, än i övriga landet?”.

Citatet ovan kommer från Peter Sörensens Instagram-konto (Sörensen är Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud i Värmland) och sätter fingret på en öm punkt i detta land: hur Plan- och bygglagen tolkas. En blåklassning är nästan att jämföra med en byggnadsminnesförklaring och därför måste minsa ombyggnad ske varsamt. Såhär skriver Stadsmuseet om denna skyddsklass: ”Blått är den högsta klassen och omfattar synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”. Att så,som i detta fall, byta ut ursprungliga fönster mot moderna av avvikande typ är inte förenligt med blåklassning. Antingen är kommunen helt inkompetent eller så ser man genom fingrarna. Ingetdera är bra och i detta fall tycker jag att man bör återställa fasaden. Gör man inte det, så finns det i ärlighetens namn ingen orsak att blåklassa längre.

För en tid sedan hittade jag en gammal artikel i Sydsvenskan som var lite lagom trivsamt korkad men samtidigt en vittnesbörd om hur knasigt det kan bli när man låter trenderna styra. Låt mig ger er ett par citat:

”- När vi flyttade hit för elva år sedan var inredningen intakt från 1938, då huset byggdes. I dag påminner köket om hur det såg ut då, trots att vi för fyra år sedan renoverade och bytte ut allt, säger Gabriella Nilsson.”

”Halva väggen mellan kök och matrum har rivits ut och ersatts av en avgränsande bänk med en skiva av Ölandssten. Linoleummattorna, som täckte vartenda golv i huset, är utrivna, trägolven slipade och vitmålade.”

”För att få plats med alla torrvaror använder de hyllorna i trappen på väg ned i källaren som extra skafferi och det inglasade uterummet som en andra kyl. Att sätta in en extra kyl eller fler skåp skulle ha blivit på bekostnad av något av fönstren eller känslan av yta.”

Familjen Nilsson har således rivit ut ett helt intakt kök från 1938 och skapat ett nytt efter moderna riktlinjer som tyvärr inte kan härbärgera alla de matvaror som en tonårsfamilj behöver ha hemma. Dessutom har man fått ett helt tidstypiskt kök anno 2011 som inte har mycket gemensamt med det ursprungliga. Luckorna med sina fyllningar, kaklet, diskhon, handtagen och halogenspottarna i taket samt den öppna planlösningen har inte mycket med ursprunget att göra. Och det planslipade golvet som målats vitt! Trist, det kan man tycka, framförallt när man har kostat på sig och beställt köksinredningen från Byggfabriken (som kan bygga fina 30-talskök!).

En stor del av charmen med kök från denna period är snickerierna och dispositionen med kök, matrum/jungfrukammare och serveringsrum. Tar man bort väggarna förlorar man den och kvar finns inget. Jag kommer att tänka på et dam i mitt hus som ville ha säkerhetsdörrar. På frågan varför, svarade hon ”min väninna har fått det”.

Avslutningsvis en liten vink om hur man bör tänka på om man skulle hamna i samma situation som familjen ovan: Hittar man en villa från -1938 med intakt kök river man inte ut det. Det är egoistiskt ty det drabbar kommande generationer. Köp ett annat hus istället.

Skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi är uppenbarligen mindre än man kan tro, ty i västvärlden vill alla köpa samma saker och i de gamla öststaderna var man så illa tvungen. Det kan eventuellt vara klokt att hålla detta i åtanke när vi studerar bilden ovan och ryser över det eländiga tilltaget att placera en köksinredning vid den eleganta öppna spisen och kröna den med någon sorts ugn. Jag har sett liknande lösningar åtskilliga gånger och förundras över bristen på smak och pietet.

Fastigheten på Wittsticksgatan (varning för starka bilder!) är en fin funkiskåk som förtjänar ett bättre öde än att deklasseras på detta sätt. Nog för att jag förstår att man önskar et extra sovrum (det gamla köket), men att ständig ha matos och disk och annat elände i sin åsyn kan knappast vara bra för nerverna. Och hur går det att sova i ett rum som ovan och nedan är omgivet av kök? Det är bara att konstatera att mänskligheten är på fallrepet.

Helgens SvD Bostad bjöd i helgen på en riktig klassiker i stil med Sara Truls klassiska Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Det är arkitekten och arkitekturprofessorn Anders Wilhelmson som visar sitt hem i Saltsjö-Duvnäs, ett hem som hans sambo föll för men som han inte gillade i sin dåvarande form. Efter en rejäl ombyggnad, bara rivningsarbetet tog över 2 veckor,  har likt fågel Fenix ett nytt vitmålat hem rest sig ur askan.

Wilhelmson gillar inte dörrar och slår verkligen ett slag för öppna planlösningar som han menar för människor samman och tvingar dem att ta itu med de konflikter som då och då blossar upp. Att ha ett eget rum är inte en nödvändighet, fortsätter Wilhelmson, huvudsaken är att man har ett eget täcke, en kudde och en lampa som man kan bära med sig till olika platser i huset. Endast toaletten på nedre botten har dörr, det stora badrummet och övriga rum saknar denna facilitet.

Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra vad  frun tyckte när de charmiga radhuset hon mer eller mindre mejades ned?

Det är bara att beklaga att detta underhållande reportage inte ligger på svd.se (det kanske den gör om man prenumerarar). Då hade ni fått se de gemytligt vitmålade ytorna, det rostfria kökstaket och den mountainbike som jag misstänker är ett obligatoriskt tillbehör för en herre som närmar sig de 60. Jag borde väl skriva några rader om det korkade i att blåsa ut ett radhus från 1966 i Saltsjö-Duvnäs (de brukar hålla hög klass) men är man arkitekt av den generationer så kan man sannolikt inte bo något som inte är nytt och fräscht och ritat av en själv. Vill dock passa på att rekommendera denna text från New York Times som handlar ”The fetish for destroying historic houses to feed the hunger for infinite white space has led to a global style of architectural homogeneity”.

Jag har skrivit om den förlegade synen på standard i SvD. Detta är viktigt för synsättet leder till att man sanktionerar utbytet av högklassigt material mot billig skit. Ja, så illa är det faktiskt.

”Redan i början på 60-­talet började man dock kompromissa med både material och utförande för att hålla kostnaderna nere och det är en utveckling som fortsatt. Den i längden största nackdelen med detta har varit att det blivit svårare och svårare att underhålla nyproducerade inredningsdetaljer. Laminerade golv och kökssnickerier är dömda att kasseras när de blivit sitna. Det man vunnit i pris vid tillverkningen och montering förlorar man vid framtida reparationer ty istället för sedvanligt underhåll får man än en gång byta ut.”

Texten blev faktiskt mycket populär. Under stora delar av dagen var den den näst mest lästa och delade. Kul!

I övrigt: vilken vacker höst det är! Visserligen har det varit kallt de senaste dagarna men det är knappt frost på nätterna. I mitt fönster blommar hibiskusarna flitigt trots att det är den 20 oktober. Vissa år håller de på in i december. I mitt köksfönster har jag en liten ”barnkammare” med diverse skott. Det är visserligen inte rätt tid för sticklingar, men det går nog bra ändå.