Nästkommande helg anordnar Bevara stilen, Gård och Torps systertidning, stadsvandring. Den 26/10 pratar jag om 30- och 50-talets bebyggelse vid Gustav Adolfsparken och berättar om bra och dåliga renoveringar (Varför är det inte snyggt?). Samling sker i korsningen Banérgatan/Valhallavägen 11.00.
Vandringarna kostar 100 kr och Bevara stilen uppskattar om man anmäler sig på haand@bt.bonnier.se. Länk till evenemanget på Facebook finns här.
Det är lätt att att glömma bort Ralph Erskines fantastiska anläggning i Gyttorp, strax utanför Nora i Bergslagen. Detta idealsamhälle växte fram mellan 1947 och 1961, men merparten stod klar vid 50-talets mitt. Här finns både radhus och flerfamiljshus.
Man kan verkligen förundras över att Gyttorp fick så modern och vågad arkitektur, men det hade sin orsak: fabrikens dåvarande VD, Thorsten Edlund, hade läst om Erskine i tidskriften Hem i Sverige och blivit intresserad och bett honom rita några tjänstemannavillor. Edlund var mer än nöjd med resultatet och gav Erskine i uppdrag att gå vidare med arbetarbostäderna och skapa ett modernt samhälle kring nitroglycerinfabriken.
Husen på bilden ovan, men sina välvda tak, ger området sin karaktär. Dessa hus innehåller radhuslägenheter i två plan. Påkostade med öppen spis, balkong och uteplats. De finns i olika utföranden, här plan D och B.
Här några bilder från 50-talets början: radhusgårds- fasad, radhusgatufasad, interiör vid trapphus och fönsterdetalj
Även de vanliga 2- och 3-våningslängorna håller hög klass och fasaderna är verkligen varierade. Inga slentrianhus som ser ut att vara komna ur en radsåningsmaskin! På Nora bostäders webbplats får man en bra bild över de olika byggnader som ingår i anläggningen.
I början av 90-talet skulle området, som bytt ägare, restaureras, men efter en konkurs stod husen utan underhåll. Tack vare kommunens insats och att området byggnadsminnesförklarades kunde husen återställas till sitt ursprungliga skick. I stor utsträckning användes goda material och interiören målades med linolje- och kalkfärg. 1998 stod anläggningen klar har sedan dess varit en prydnad för kommunen. Det vore intressant att 20 år senare utvärdera upprustningsarbetet för att se hur väl traditionella material och metoder stått sig.
Läs mer om Erskines Gyttorp på Byggfabrikens blogg, en text jag skrev för några år sedan.
På Rindögatan 28 genomfördes för några år sedan en riktigt bra balkongrenovering, en av de bästa i stan på senare år faktiskt. De befintliga balkongerna återvändes, men räcket försågs med ytterligare en handledare för att höjden skulle bli den rätta. Balkongplattorna mot gatan göts om vilket fick tlll följd att u-kantbalken slopades och infästningarna i plattan blev lite si så där. Mot gårdssidan är de dock mycket snygga, vilket framgår av denna bild. Det är bara att gratulera bostadsrättsföreningen till denna lyckade renovering! Betygen blir 5- av 5 möjliga (minustecknet beror på infästningarna).
På Petrejusvägen 1-5 i Hammarbyhöjden ligger en av Stockholmshems fastigheter, ett smalhus från slutet av 30-talet. Huset är på intet sätt märkvärdigt, men typiskt för tiden och i fint stick. Ett par balkonger finns dessutom och de är i ursprungligt skick och mycket fina.
I dagarna har dock en fasadrenovering påbörjats och några nya fönster har redan satts in. Dessa skiljer sig från de gamla genom att de har fast mittpost (vad jag kan se), i övrigt är de relativt lika de ursprungliga. Skillnaden blir likväl rätt stor när bytet är klar, både på in- och på utsidan. 30-talets enkla arkitektur kräver stor respekt för material och utförande och därför bör man verkligen undvika åtgärder som denna.
Så här de du ursprungliga fönstren ut. Karmbottenstyckets färg har flagnat och även den på bågarnas droppnäsor. Kanske finns det skador i karmens nedre del som Stockholmshem inte tycker det är värt att laga, kanske vill man ha riktigt energisnåla nya fönster. Likväl insisterar jag på att man borde ha renoverat karmar och bågar och ersatt det inre glaset med någon form av energiglas eller extraruta. Detta hade bevarat fasade, varit skonsamt för miljön och i längden ökat fastighetens värde. Dessutom hade man med stor sannolikhet sluppit framtida fönsterbyten ty nya fönster tenderar att ha en kortare livslängd än gamla. De nuvarande är ca 75 år och fungerar fortfarande och är dessutom lätta att täta och underhålla!
I Hökarängen hade jag turen att hitta en orenoverad balkong av en typ som är allt annat än vanlig idag. Redan i slutet av 30-talet förekom den (Askrikegatan), men jag gissar att det var i slutet av 40-talet och en bit in på 50-talet som den var som vanligast. Dess kännetecken är att de stolpar som bär upp konstruktionen sitter på utsidan och själva balkongplåten på insidan. Snyggt och elegant!
Stolparna är bredare nedtill än upptill vilket ger en smäcker konstruktion. Själva frontplåten är i alltid sinuskorrugerad (åtminstone de jag har sett).
Handledaren är ett liggande plattjärn och under den ett smalt plattjärn som jag gissar mest är dekorativt.
När dessa balkonger renoveras ersätts de oftast med nya standardbalkonger, men ibland rekonstrueras och det misslyckas mig veterligt undantagslöst. På Askrikegatan finns ett exempel som är bättre men andra jag sett, men bra är det absolut inte. Synd, för snart är en viktig del av vårt byggnadsarv ett minne blott.
Idag skall jag icke gnälla, tvärtom. På Furusundsgatan på Gärdet finns två hus som är nästintill identiska. de ena är hyresrätter och ägs av Brandkontoret har renoverades förra året om jag inte minns fel. Balkongerna är de ursprungliga, men den korrugerade plåten tror jag har bytts ut någon gång genom åren. Just trapetskorrugering var nämligen inte vanlig på 30-talet.
I vilket fall som helst så fasadrenoverades fastigheten och i den vevan passade man på att montera ytterligare en handledare på balkongerna för att räcket skulle nå upp till dagens krav på 110 cm höjd. Enkelt och billigt och dessutom mycket snyggt. Föredömligt helt enkelt! Här en bättre bild på själva balkongerna så att ni kan detaljstudera ingreppet.
Betyg 5/5.
SKB må på många sätt vara ett tilltalande bostadsbolag, men renovera sin utomordentligt fina kåk på Artillerigatan i Stockholm på ett varsamt sätt kan de uppenbarligen inte. Fastigheten i kvarteret Stångkusken byggdes i början av 50-talet efter ritningar av Sture Frölén och har, eller snarare hade, en rätt stram och enkel fasad där vardagsrummens stora franska balkonger med smidesräcken utgjorde ett dekorativt inslag. När pågående renovering är avslutad kommer de franska balkongerna vara ett minne blott, istället har man monterat ordinära balkonger, tilläggsisolerat ordentligt och bytt ut de yttre fönsterbågarna mot en ny i lättmetall och klätt in karmen med samma trista material.
Att minska energianvändningen är naturligtvis önskvärt, men det kan göras på olika sätt. I detta fall verkar man ha tilläggsisolerat på befintlig puts och anbringat ny puts därpå. Resultatet av detta arrangemang är att fasaden kragar ut från grunden och att fönster och fönsterdörrar hamnat långt in från fasadlivet. Det är inte snyggt! Hade man istället knackat ned befintlig puts och isolerat måttligt hade denna åtgärd kanske kunnat passera, men som det ser ut idag får man nog säga att byggnaden förlorat åtskilligt av sin ursprungliga charm.
Till råga på eländet har man också monterat balkonger vilket jag är tämligen kluven till. Skall man verkligen göra det bör man utforma dem så att de ser ut att ha suttit på huset får början men det har man inte gjort i detta fall. Istället har man valt smidesräcken vars förlaga troligtvis hämtats från de franska balkongerna men som man, kanske av misstag, vänt upp och ned. Det hade varit bättre om man kopierat de vanliga balkongers sedan tidigare sitter på gavlarna. Ytterligare en invändning: balkongfrontens infästning i plattan allt annat än tidstypisk och balkongplattan har fästs i fasaden medelst klumpiga järn.
Som om inte detta vore nog, har man nu börjat med att byta ut fönstrens ytterbågar mot nya i lättmetall och klä in karmarna med samma material ( som dock målats i en tämligen lämplig nyans). Här kasserar man alltså ytterbågar av hög kvalitet mot nya i metall som är försedda med floatglas. En smärre katastrof! Om jag inte minns fel monterades energiglas för 10-15 år sedan, men där kan jag ju ha fel.
SKB får verkligen bakläxa och det är bara att beklaga att man inte lärt sig något sedan det veritabla magplask som renoveringen av en av fastigheterna i Fredhäll innebar. Den gången, troligtvis sent 70-tal, var tilläggsisoleringen ännu tjockare och balkongerna ännu fular. Fönstren klarade sig dock den gången.
Som bekant har jag lagt spåntak i sommar vilket var mycket roligt. Speciellt svårt var det heller inte, men det hela underlättades av att jag hade färdiga spån i ett förråd. Dessa gjordes på 50-talet och har legat och dammat allt sedan dess.
Högt på önskelistan har jag denna sommar haft en spilk, dvs en spånhyvel, den maskin som används för att göra takspån. Som av en slump kom jag över en sådan en av de sista dagarna där uppe så nästa sommar skall jag ta den i bruk.
Konsten att göra spån har jag dock lärt mig i sommar och det är inte min hyvel som syns på bilderna. En spilk drivs medelst balatarem (plattrem) från traktorns remskiva, en tändkulemotor eller en mobil elmotor. I detta fall är det traktorn som står för drivningen. Att remmen korsats gör att anläggningen blir bättre vilket minimerar risken för att den skall åka av och att den skal slira.
De svåraste momentet är egentligen att finna lämpliga spilktallar. Takspån görs nämligen ofta av just tall, även om frodvuxen fura och andra träslag förekommer. Spilktallen skall vara rakvuxen och kvistfri och relativt ung. Ingen gammal tall på 150-250 år med andra ord. Den huggs på vårvintern eller våren, barkas och sågas upp i 45 cm långa klabbar, dvs den längd som takspånen skall ha. Spilken, hyveln, fungerar ungefär som en osthyvel och tallklabben läggs upp och hyvlas på tre sidor (ev 4 om det är en nycker grov tal). Den innersta kärnan får inte användas, dessutom blir de spånen väl smala för att vara användbara. Man får absolut inte hyvla enbart två sidor, ty då kommer den innersta kärnan med och då spricker spånen lätt! På en av demonstrationerna jag såg i somras gjorde man just det misstaget, men det berodde kanhända på att man hade klena klabbar.
Här syns de färdiga spånen och även hyvelns skär. Det sitter fast i en platta som åker fram och tillbaka och för varje varv hyvlas ett nytt spån fram. Man bör vara försiktig så att inte fingrarna förvandlas till takspån!
Det äldsta tapetlagret i kammaren, det som sitter ovan väggmålningarna, är denna vackra tapet. Det är inte svårt att tänka sig elegansen när den var nyuppsatt, men samtidigt är det betydligt svårare att tänka sig att man faktiskt tapetserade över de vackra väggmålningarna, men modet har ju som bekant viss makt.
På 30-talet skickade Nordiska Museet ut en frågelista, den 10:e i ordningen, som fick namnet Virke och virkeshantering till äldre män som jobbat med tära och avverkning. Syftet med detta var att ta reda på hur man förr i världen, läs 1800-tal, sett på god virkeskvalité. Troligtvis hade man redan på 30-talet börjat sänka kraven, men det framgår inte av denna skrift. Det dröjde dock till början av 60-talet, på ett ungefär, som den verkliga kvalitetssänkningen kom och som är extra tydlig när man tittar på fönster.
I Nordiska museets skrift Var virket bättre förr, som utgavs 1985, redovisas resultatet av frågelistan vilket är mycket intressant läsning idag. Dagens moderna skogsbruk prioriterar i princip bara tillväxt (jag talar nu och i fortsättningen uteslutande om gran och tall). Skogen gallras, så att ljus och värme kommer träden till godo och ibland gödslar man. Resultatet av detta blir snabb tillväxt vilket är positivt så tillvida att man på relativt kort tid får mycket virke. Till nackdelarna hör dock att merparten av virket består av splintved, ytved, dvs den ved som ännu inte hunnit omvandlas till starkt kärnvirke. Kärnvirke är starkt och motstår röta väl och behöver därför inte impregneras med starkt giftiga ämnen. Ett starkt virke tillåter dessutom smäckra konstruktioner vilket naturligtvis ofta är en stor fördel.
Hur tänkte man då förr? En van timmerman visste precis hur man hittade ett moget och välvuxet träd. För det första skulle man för tall leta på torr och näringsfattig mark, gärna i en norrsluttning. Träden måste så relativt tätt för att bli raka och kvistfria och för att växa långsamt så att årsringarna blir täta. Viktigt var också att trädet verkligen vuxit klart, vilket bland annat kanses på kronans form och på att årsskotten är försumbara). Trädet får heller inte ha vridit sig eller ha skador orsakade av insekter. Genom att studera barken, kronan, och grenarna och genom slå med yxans baksida mot stammen kunde ett tränat öga avgöra om trädet var dugligt till annat än ved.
Var kraven extra höga, till exempel om virket skulle användas till fönster eller syllar (den nedersta stocken i ett timmerhus), kunde man ringbarka träded ca en halv meter ovanför marken och sedan låta det stå minst ett år, gärna mer. Resultatet blev en torrfura där splintveden fylldes med skyddande kåda. Kådan fungerar helt enkelt som ett mycket effektivt impregneringsmedel.
Att avverka barrträd på sommaren var heller inte något som rekommenderades. Bäst ansågs att fälla träden i december januari, ty då är de som torrast eftersom saven har dragit sig ned. Ett sommarfällt träd är fuktigt och när det torkar blir det lättare sprickor. Likaså såg man med viss skepsis på flottning, ty man ansåg att viktiga ämnen urlakades i vattnet under transporten.
De stora skillnaderna mellan nu och förr är att man prioriterade hållbarhet framför avkastning. Med hjälp av impregnering kan vi idag får hållbart virke på konstgjord väg. Panel, fönster och annat som inte impregneras kräver idag en god skötsel för att inte förstöras. Använder man dålig, läs modern plastbaserad färg utan ordentlig grundmålning med olja, blir livslängden kort. Kanske spelar inte det någon roll idag när man ändå vill byta ut det mesta efter bara 30-40 år. Däremot leder ju allt detta till en form av resursslöseri som inte känns speciellt up-to-date.
Att gå tillbaka till forna tiders sätt att bruka skogen tror jag blir svårt, men däremot tror jag att vi måste lära oss skillnaden mellan bra och dåligt virke och därmed lära oss betala extra för prima vara. På så sätt skulle det löna sig för skogsägarna att ta fram virke av högsta klass istället för att ta till miljöfarliga metoder som tryckimpregnering. Naturligtvis kan det också vara en god affär att betala mer för virke som skal landsändas till panel och fönster, om man vill ha en lång livslängd. Det blir ofta billigare än att med jämna mellanrum byta ut mot nytt.
Denna balkong tycker jag är otroligt snygg! Naturligtvis helt förbjuden att bygga idag, men så länge den sitter där den sitter är den tillåten. Luftigare och elegantare blir det väl knappast. Perfekt som vädringsbalkong till ett sovrum eller hall.
Här har vi en annan pärla med trådnät som jag tycker är så snyggt. Även den luftig och elegant. Höga plåtskärmar stänger ute ljuset, men jag har lärt mig att många föredrar det för att minska insynen. Lite märkligt, ty är det är sällan man ser någon på innerstadens balkonger.
I valtider blir bostadsfrågan ofta extra aktuell. Att bygga fler bostäder i tätorter och storstäder är något som skall prioriteras. Hur man skall förhålla sig till avfolkningen i landets andra delar verkar däremot inte lika intressant. Den 16:e augusti höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal som en del i valupptakten. I Expressens livereportering står att läsa följande:
”Överklagandeprocessen försenar byggandet och ökar kostnaden för byggandet. Inskränk till hur många personer som får göra överklaganden, säger Reinfeldt. Han vill även ta bort vissa instanser för överklagan samt införa en avgift för att överklaga.”
”I dag finns det svårigheter att bygga. Bygga högre, bygga mellan husen, riva gamla hus, breda ut städer; är alla exempel på svårigheter i Sverige. Då bygger man ingenting. Tillgång till mark, produktionskostnader och den tid det tar att få fram beslut om byggande är det som måste förändras.”
Med tanke på vilka horrörer som växer upp här och där i vårt land och vilka kulturvärden som fortfarande går till spillo så är det svårt att se att det är för lätt att överklaga. Det är precis lika viktigt att ha en snabb och smidig beslutsprocess som att det ges tillfälle att säga ifrån. När man läser Reinfeldtss tal är det mycket lätt att dra paralleller till den politik som fördes under 60-70-talen och som raderade ut alltför mycket av våra stadskärnor. Under den tiden var den borgerliga oppositionen i Stockholm inte särdeles förtjust i vad som skedde i huvudstaden, men de hade inte tillräckligt att säga till om. Idag, när de själva sitter vid makten, är det som om de övertagit den osentimentala synen på det gamla och den brutalitet som krävs för att söndra kulturarvet. Det är på intet sätt en slump att rivningarna har accelererat de sista åren och att även högt kulturklassade byggnader rivits eller hotas av rivning.
Idag, när det är betydligt lättare att få bygglov även om en gammal kulturbyggnad måste offras, är det extra viktigt att det är möjligt att överklaga och att det inte är belagt med höga avgifter. Det är klart att det alltid kommer att finnas människor som mer eller mindre överklagar för överklagandets egen skull, men det får man ha överseende med i en demokrati. Har ett beslut tagits, men inte vunnit laga kraft, skall det naturligtvis vara möjligt att med stöd av till exempel Plan- och bygglagen skicka in en klagoskrivelse. De lagar och förordningar som tagits fram skall följas och inte ignoreras av politiker som hellre ser till sina egna intressen än regelverket.
Strax in i skogen ligger ett par slåttarstugor vid några utskiften. Intill dem finns naturligtvis många ängslador, för någonstans skulle det torra höet naturligtvis förvaras. När höet hade torkat ordentligt på hässjorna, laddades det och hämtades sedan hem till gården allteftersom under vintern.
Två av ladorna här ute är mycket speciella, ty de har sina öppningar intill hörn!Det är något nästan funktionalistiskt över detta arrangemang som får en att tänka på 30-talets fönster över hörn!
Konstruktionen är mycket ovanlig och jag undrar om den förekommer någon annanstans? En tydligare bild som visar konstruktionen finner ni här. Jag tycker att den verkar lite sårbar, men å andra sidan har den klarat sig fint i många år och är fortfarande i gott skick.
Den observante har säkert noterat att man använt utrangerat hässjevirke som golv. Inte helt ovanligt och en bra form av återbruk.
På Askrikegatan i Stockholm har en fasadrenovring precis avslutats och huset har försetts med nya balkonger. De gamla var inte ursprungliga utan troligtvis monterade på 1980-talet och inte direkt någon prydnad för huset.
De nya balkongerna är av de mer påkostade slaget, stommen i smide, men resultatet påminner tråkigt nog alltför mycket om de standardbalkonger som brukar monteras idag. Det är beklagligt, ty föreningen har uppenbarligen haft höga ambitioner. På det stora hela är resultatet dock mycket prydligt och huset ser verkligen trevligt ut och dessutom betydligt bättre än fler andra hus på gatan. Denna bild visar balkongerna i detalj. Den största nackdelen med de nya balkongerna är att sinusplåten ser ut att gå 20-30 meter högre vad som vore lämpligt. Det är svårt att ge ett rättvist betyg åt denna renovering, men en stark 3:a eller ev svag 4:a är nog lämpligt.
Huset intill, nummer 17, är mycket välbevarat och har kvar sina ursprungliga balkonger som är ytterligt eleganta med sin låga bröstning. Enligt uppgift hade även nummer 15 balkonger av denna typ när det var nybyggt. Det är också här vi finner orsaken till att det blev som det blev när numer 15 renoverades: de av regelverket stipulerade höjderna tillåter inte en rekonstruktion enligt original. Balkongen får inte vara klättringsbar upp till 80 cm och totala höjden mpste vara 110 cm mätt från balkongplattans överkant. Dessutom är avståndet mellan överliggare och sinusplåt för stort. Om regelverket kan man tycka vad man vill, bl.a. att man borde kunna begära dispens p.g.a. av höga kulturvärden, men det lämnar vi just nu därhän.
Jag har gjort ett förslag till en rekonstruktion av de ursprungliga balkongerna med utgångspunkt i det välbevarade grannhuset. Jag utgår från att höjden på dessa är ca 100 cm och har anpassat mitt förslag därefter. En ny överliggare monteras cirka 10 cm ovanför den befintliga vilket gör att totalhöjden kommer upp till 110 cm. Klätterbarheten löses genom att ett trådnät monteras på insidan. På bilden har jag, för att det skall synas ordentligt, valt ett relativt grovmaskigt. Detta målas i samma färg som övriga detaljer och blir inte alltför synligt. Denna lösning avviker tyvärr också avsevärt från den ursprungliga, men till fördelarna gör att det luftiga utseende som är så karaktäristiskt för de ursprungliga balkongerna bibehålls. Observera att min illustration inte är skalenlig, utan jag har bara höftat.
Visst ser den tämligen tjusig ut nu, slåttarstugan? Spåntaket är på plats och även vattbrädor och vindskivor har jag monterat. Och så är den ordentligt rödfärgad!
Panelen är lappad och lagad, med varierande resultat. På det stora hela blev det bra, men på sina ställen borde jag kanske ha bytt mer trä, men å andra sidan skall inte kåken användas så det spelar ingen större roll. Sämst var lockläkten som hade stora skador. Jag sågade till lämpliga ersättare av några bräder och spikade fast dem.
Jag beslutade mig också för att lägga tillbaka den gamla nocken av plåt. Eftersom plåttaket ligger kvar på andra sidan blev det den lättaste lösningen. Jag tycker inte att det ser så illa ut.
Jag rödfärgade hela huset. Vad dörren hade för färg från början vet jag inte, några spår fanns inte kvar. kanske var den tjärad, kanske rödmålad eller obehandlad. Eftersom den var i så pass dåligt stick, jag fick ta isär den och sätta ihop den och förstärka den från insidan, kändes det bra med en behandling som verkligen skyddar träet, det lilla som finns kvar iallafall.
Vid 1930-talets slut stod Garage AB Union vid Värtavägen klart. Det var ett mycket påkostat bygge i fyra våningar med bilramper från både Värta- och Furusundsgatorna. Arkitekten bakom bygget var Arvid Bjerke. På taket fanns tennisbana där kunderna kunde roa sig under tiden som bilen fick in välbehövliga service, ty på denna tid skulle en normal bil rundsmörjas och få ny olja en gång var 300:e mil. Byggnaden är på många sätt en funktionalistisk klenod än idag med en rätt sluten huvudfasad och stora ferrofönster mot grönskan. Den har byggts om en smula och en del fönster och dörrar har bytts ut, men på det stora hela är det en unik byggnad för Stockhlms innerstad.
Stockholms stad dock beslutat sig för att byggnaden skall rivas och ersättas av ett nytt och betydligt större byggnadsverk, ett bostadshus med ca 100 bostadsrättslägenehter. Aros bostad skall i samarbete med Strategisk Arkitektur utveckla tomten, som egentligen är två, dels själva garagets och dels den kil som ligger intill och bildas av Värtavägen och den uppåtgående Furusundsgatan. Tomterna är visserligen inte speciellt väl utnyttjad och ger idag ett skräpigt intryck, men jag tycker ändå att det är synd att riva en så pass intressant byggnad. Det vore betydligt roligare om den byggdes om till bostäder och kompletterades med ett mindre hus på den kilformade tomten. Det skulle dock inte ge 110 lägenheter och därför säkerligen mindre klirr i stadens kassa (har för mig att ersättningen baseras på antal lägenheter men är inte säker).
I byn Ale i Luleå älvdal finns förutom den gamla skolan en modernare skollokal som byggdes i mitten av 40-talet och som åtminstone till sitt yttre är i välbevarat skick. fasaden är mycket enkel och stram och saknar vanliga fönsteromfattningar. Balkongen med sin brandstege är också en verklig pärla. Vi får hoppas att den får stå kvar och inte rivs, ty idag används den inte mycket och det är dyrt at tvära upp,
I en kammare i Norrbotten satt en gammal dörr. Den är får 1946 och satt ursprungligen i huset intill, men i början av 70-talet hamnade den här. Varför kan man verkligen fråga sig och dessutom synd på den dörr som satt här tidigare. På logen fanns den dock bevarad och jag beslutade mig för att sätta tillbaka den. 40-talsdörren är dock väldigt snygg med sin imitationsmålning och den vill jag gärna sätta tillbaka på sin rätta plats någon gång. Är mycket svag för den tidens dörrar och måleri.
Den gamal dörren var smalare och lägre. Väldigt låg skulle man kunna säga. Väggen är en plankvägg och ca 7 cm tjock. Den karm som satt i väggen var enkelt gjord och jag bestämde mig för att ändra på den istället för att göra en ny. Först monterade jag en lodrät bräda för att få rätt bredd och sedan en vågrät för att få rätt höjd. Utrymmet där uppe täcktes med masonit som fälldes in för att inte sticka ut. Hålrummet fylldes med hopskrynklat tidningspapper.
Sedan klistrade jag tjockt papper, tunn papp, över konstruktionen för att jämna till. Efter det tapeter, ty som av en slump fanns en halv rulle kvar på vinden. Jag gillar mönstret, även om det inte alls är från tiden och vill inte byta ut den mot en ny i gammal stil.
Foder tillverkade jag av plan som hyvlades och fasades ca 45 grader på den sida som vetter in mot dörren. Precisionen blev sådär vid hörnen, men det får duga. Slutresultatet blev iallfall rätt bra och nu återstår att hitta ett lämpligt lås. Dessutom måste andra sidan av väggen åtgärdas. Den var i sämre skick, klumpigt täckt av masonit. Där spände jag med papp och sedan klistrade jag tidningspapper. Funderar på att klistra vitt papper som målas likt väggmålningarna för att återställa skadan som vållades när väggen sågades upp för den nyare dörren.
Jag har visserligen inte något emot pannplåt, men nog är det vackrare med ett riktigt spåntak. När min farbror övertog slåttarstugan för att använda den som förråd vid sin entreprenadfirma, satte han på pannplåt och lät taket sticka ut högst väsentligt för att få ytterligare förvaringsutrymmen. Praktiskt, men kanske inte så snyggt. Framförallt inte idag när taket bara hänger.
Jag testade att ta bort lite av plåten för att se vad som fanns där inunder. Trasiga stickor men fullt användbart rote var vad jag fann, så jag tog bort all plåt och rev sedan ned stickorna med en kofot och en kvast. Spiken var naturligtvis inte galvaniserad och då håller den ungefär lika länge som taket vilket är praktiskt. Vissa spikar fick jag dock dra ut och andra slog jag ned.
Spåntak var vanliga i norra Sverige fram till 40-50-talet, men sedan försvann de i raskt takt. Pannpåten var nog den vanligaste ersättaren. Enligt uppgift är takspån det minst resurskrävande man kan ha på sitt hus. Bra, men man får räkna med att lägga nytt var 30-40 år, beroende på vilken typ av spån man har. Spåntak gör sig bäst i byggnader som har kalla och väl ventilerade vindar, ty då torkar spånen snabbt upp efter regn.
I ett förråd har jag mängder av takspån. Dessa gjordes på 50-talet av min morfar, ty på den tiden gällde det att ha ett förråd så att man dels kunde lägga nytt och dels kunde lappa och laga sina gamla tak. Mina, eller snarare morfars, är maskinhyvlade och de bör hålla 30 år eller lite mer. Det går även bra att göra spån för hand. De spån man då får håller längre, ty fibrerna går inte av som de gör i en hyvel vilket gör dem mer motståndskraftiga. Gamla spån går bra att använda, men de bör blötas innan de kan användas. Jag la en rejäl bunt i ett gammalt badkar och lät dem dra ett par timmar.
Att spika takspån är förvånansvärt enkelt. Länsstyrelsen i Jämtland och Hålla hus hade bra instruktioner som gjorde det lätt att förstå hur man går till väga. Underlaget är bräder, rote, som ligger rätt tätt med bara någon centimeters mellanrum. Spånen är 45 cm långa och läggs så att de överlappar varandra. Man börjar läggningen längst ned och lägger ett varv med 15 cm långa spån. Sedan lägger man 30 cm långa spån däröver och sist de fullånga. Sedan fortsätter man med de fullånga varv efter varv, med 15 centimeters förskjutning vilket framgår av denna bild. Resultatet av det hela blir att det alltid ligger 3 lager spån. På den här bilden ser ni hur jag lägger de 3 första startvarven. Att man gör på detta sätt beror på att man naturligtvis vill ha tre lager spån även i början. Skulle man lägga fullånga stickor med en gång skulle det vara bli ett respektive två lager tockst spåntäcke på de första varven och det håller inte.
Efter att ha lagt spån ett par timmar såg slåttarstugan ut på så här. Mycket snyggt! De mörka spånen är de senast lagda som inte hunnit torka. Att lägga spån är inte alls svårt och dessutom mycket roligt! Spikar gör man med blank trådspik, 50 mm, avslut inte galvaniserad som inte rostar. Är spånen blöta blir det inga sprickor. Blöta spån håller också bättre om man går på dem och är överhuvudtaget mer följsamma.
När alla spån var lagda efter 3 dagars arbete (ca 2-5 timmar per dag – det tar inte lång tid) var taket som nytt. Snyggt blev det och roligt att ha ett spåntak, ty de är otroligt ovanliga idag.
Generellt brukar man inte behandla denna typ av tak alls, däremot mår de bra av att borstas rena från nedfallande löv mm.
Nu skall vattbrädor och vindskivor monteras för att taket skall bli helt färdigt.Sedan skall ytterligare trä bytas och sist men inte minst rödfärgar jag hela rasket, utom dörren som tjäras.
Med skräckblandad förtjusning började jag titta på Sommar med Ernst. Detta år renoverar han ett otroligt vackert hus som bevarar en stor del av färger och tapeter från byggnadsåret (se bara på den i hallen på bilden ovan). Kakelugnar finns också, mycket vackra, bl.a. en jugendartad historia. Redan i programmets inledning uttrycker dock Ernst sina känslor inför den hemska bruna panelen i övre hallen. Färgen associerar han med sin tid som småbarnsförälder med ständiga blöjbyten. Hur långt har det egentligen gått i detta arma land om det är vad man tänker på när man ser brunt?!
I det första programmet sliter man ned tapeten i matsalen, river ut delar av köket och förvandlar gamla kaffekoppar till ljusstakar! Som om det vore något att dricka ur muggar. Man häpnar verkligen. Dessutom planslipar man golvet i matsalen. Allt är inte dåligt, ty fasadens panel bevaras i stort, tillsammans med fönster och andra snickerier. Kakelugnarna sätts om och vedspisen och serveringsskåpet får också vara kvar.
Det något problematiska är dock att Gysinge finns med på ett hörn. Tydligen har de sponsrat programmet på ett eller annat sätt och på deras sajt gör man ett nummer av detta. Gysinges medverkan kan verkligen ifrågasättas tycker jag, när man ser hur de går fram. Till råga på köpet passar Ernst på att besöka Gysinge. Jag vet inte vem som klippt samman inslaget, men vad vi tittare får lära oss är bl.a. att byggnadsvård innebär linoljefärg. Förvisso, men med 3 liter vit linoljefärg kan man förstöra den vackraste gård eller stadsvåning!
Det är klart att det är svårt att göra denna typ av program om man inte får byta ut och göra om, det har jag full förståelse för, men det hade varit bättre om man valt ett mindre välbevarat hus eller om man tydligt problematiserat t.ex golvslipningen. Detta hus, som uppenbarligen bara skall vara sommarhus, kan man, och bör man, bevara i så gott som ursprungligt skick. Måla och fräscha upp, men inte byta ut mer än det allra nödvändigaste. Att riva ut och sedan köpa nytt på byggnadsvårdsbutiken tycker jag inte om alls (men det är väl det beteendet som gör att många butiker i den genren går lysande).
Det vore alldeles ypperligt om TV4 eller någon annan kanal kunde göra ett liknande program, men med större respekt för det ursprungliga och på så sätt visa att man visst kan leva och leva bra i en gammal miljö utan att det på något sätt blir museialt.
Titta vilka snygga 50-talsbalkonger jag fann i Norrköping! Modellen har säkert inte helt ovanlig, men idag finns ytterst få kvar. Att montera sinusplåten på insidan av själva konstruktionen är effektfullt. Huset verkar i övrigt välbevarat, vilket man tyvärr inte kan säga om många andra hus från den tiden i Norrköping.
Återigen skall en värdefull byggda rivas, dessutom en oerhört vacker. Arkitekt var Ivar Tengbom och den är en del av Tobaksmonopolets komplex. Hur man ens kan komma på tanken att riva huset är en gåta, hur man fått tillstånd att riva det är stört omöjligt att förstå.
När Tobasmonopolets anläggning inventerades i början av 80-talet yrkade man på följande:
Byggnaderna II, III och V f å r inte till s i t t y t t r e förvanskas.
Byggnaderna bör vid stadsplaneändring betecknas med q.
Jag vet inte vad som skrevs in i detaljplanen, men idag är huset grönklassat vilket innebär ”ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att bebyggelsen är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Med tanke på att hela kvarteret anses mycket bevarandevärt och arkitekten hör till de mer välkända är en gåta. Otroligt nonchalant av politikerna! Hade systemet fungerat som det skall, hade ärendet avstyrkts. Nu gissar jag att det är politikerna som kört över sina tjänstemän.
Husets allra vackraste del är trapphuset och direktionsvåningen. Fönstersnickerierna är i teak och ytterst elegant. Att bygga något liknande idag är så gott som omöjligt, ty det skulle bli alltför dyrt. Fasaden mot gatan är enklare till sin utformning, men porten är magnifik i sin stramhet.
Kvarteret Tobaksmonopolet i sin nuvarande form började bebyggas på 10-talet. Även de byggnaderna ritades av Tnegbom. 1931-33 tillkom en matsalsbyggand som ritades av och byggmästare Emil Lindkvist som uppfört de äldre byggnaderna. I matsalens finns sedan 1947 en al fresco-målning av Bo Beskow.
Lars Epstein skriver i DN om projektet och visar bilder på det nya bostadshus som skall byggas på platsen. Det blir inte litet precis. Varför river man inte ett annat hus istället? Finns gott om risiga kåkar på Södermalm som inte är alltför bevarandevärda.
UPDATERING: Det verkar som om ärendet inte alls är beslutat utan att planprocessen bara påbörjats. Här alla handlingar: http://insynsbk.stockholm.se/Byggochplantjansten/Pagaende-planarbete/PagaendePlanarbete/Planarende/?JournalNumber=2010-00977&docview=1. Den antikvariska undersökningen som finns där är innehållsriv och mot slutet finns många interiörbilder som visar de fina detaljerna.
På Rindögatan 52 i Stockholm ligger ett vackert 30-tals hus som under många år var Josef Franks hem. Alldeles intill har man anlagt Josef Franks plats och där placerat två avgjutningar av hans stolar. Huset i fråga är nyligen renoverat och det syns att det är gjort med omsorg, framförallt har man monterat balkonger av smide, istället för de standardiserade av lättmetall som är så vanliga. Resultatet är både prydligt och snyggt, men riktigt bra blev det tyvärr icke.
De ursprungliga balkongerna hade en låg front vilket kompenserades av att man monterat både överliggare och mellanliggare (bilden är tyvärr inte den bästa, här en större som inte heller är bra). Detta gjorde balkongerna mycket eleganta och luftiga. Att ta ned dessa balkonger, gjuta om balkongplattorna och sedan återmonera dem, är inte tillåtet, då dessa balkonger uppfyller inte dagens krav. Enligt dessa får en balkong inte vara klätterbar upp till 80 cm och räcket måste vara minst 110 cm högt. Här har vi alltså orsaken till att huset på Rindögatan fått så lådliknande balkonger.
Jag tycker inte att denna lösning är helt lyckad och skulle föreslå följande: de befintliga förses med ett finmaskigt trådnät mellan plåtens överkant och överliggaren (monteras på insidan och täcker naturligtvis även mellanliggaren). Den låga höjden hade man kunnat komma till rätta med genom att monter ytterligare en överliggare. Trådnät användes då och då på 30-talet, men idag vet jag inte om någon sådan balkong finns kvar i detta område, så det vore på intet sätt märkligt att använda dem i detta fall. En extra överliggare är ett vanligt knep när gamla balkonger skall moderniseras och därför vedertaget.
Denna lösning avviker naturligtvis också från den ursprungliga lösningen, men den bevarar det jag tycker är mest utmärkande för det sena 30-talets elegantaste balkonger: den låga frontplåten och flera överliggare.
Det vore verkligen önskvärt med lite mer fantasi och god vilja när 30-talets eleganta balkonger skall renoveras, annars är det stor risk att de eleganta skapelserna från decenniets sista del snart är ett minne blott.
Hägnan i Nederluleå, Luleå Gammelstad, är verkligen ett friluftsmuseum som man bör besöka, framförallt för de två vackra Norrbottensgårdarnas skull. Den ena är visserligen bara en bagarstuga till en stor Norrbottensgård som brann 1978, men trots det är den en stor parstuga som kompletterats med två kammare på ena gaveln. Interiören på bilden här ovan kommer från salen i den andra gården.
Hela Hägnan är ett försöka att återskapa hur det kunde se ut på en kustnära gård Norrbotten i slutet av 1800-talet. Då området kompletterats efter hand är kanske inte uppställningen helt korrekt, men det är inte mycket att säga om det. De två Norrbottensgårdarna är påkostade och har en dekorationsmålning som endast hör de mer förmögna gårdarna till.
Innan vi går skall jag passa på att redogöra för hur Norrbottensgårdarna är disponerade. Grunden är en parstuga, även om enkelstugor naturligtvis också förekom men med Norrbottensgård menar man nästan uteslutande en parstuga. En sådan består av två stora rum på var sin sida om den förstuga som utgör entrén och som innanför sig har en kammare (bakikammare, farstukamamre mm osv). Detta framgår av denna skiss. Det ena stora rummet var köket/dagligstugan, det andra var salen eller som den ibland kallades: sommarköket. I köket sov, umgicks och arbetade man. För att hålla värmen på nätterna fanns ofta sängskåp. Vid spismuren fanns ibland ett litet varmt fack och där kunde man lägga åldringar och små barn. Förmögna gårdar hade ofta kammare på ena gaveln, som på skissen, innanför köket. Den ena av dessa kammare var något större på den andras bekostnad. I sällsynta fall fanns kammare på parstugans båda sidor, dvs även innanför salen. Eldstäder fanns alltid i köket. I övriga rum lite beroende på råd och lägenhet. Salen användes oftast bara sommartid och behövde därför inte värmas upp. Kamrarna kunde däremot användas vintertid och i så fall murade man upp en eldstad, en öppen spis, rörspis eller kakelugn (det dröjde dock ett tag innan de kom till Norrbotten).
Om hemmansägaren fick det bättre ställt kunde det hända att mangårdsbyggnaden timrades på med några varv och större fönster (eller större fönster om det redan fanns fönster) sattes in på övervåningen. Ofta förblev denna våning oinredd, den vittnade endast om ägarens förmögenhet.
Gården på Hägnan har två kammare på gaveln och här är en bild från den södra. Som ni ser är den påkostat inredd med imiterad panel målad på väggarna. Visst är det snyggt? Jag är mycket svag för detta sätt att ta efter högreståndshemmens detaljer. I den andra gården, bagarstugan, är väggmålningar ännu mer iögonfallande.
Här ser ni hur fint man har målat. Smakfullt med marmorerad panel och en sorts imiterat listverk på väggarna. Tyvärr är det nästan inga byggnader som har kvar målningar i detta slag. Nästan allt har målats över eller tapetserats.
Den norra kammare med sin klassiska utdragssäng som ofta, i modernare tid, gjorts om till soffa och försetts med sofflock. Såhär ser de dock ut i original och ofta är de som den på bilden ådringsmålade för att ge sken av att vara snickrade i ett ädelt träslag. Vi har en snarlik hemma på gården som står bäddad på precis detta sätt. Ofta brukar de vara utförda med gustavianska influenser blandat med lite nyrenässans.
’
I våras såg den gamla slåttarstugan rätt eländig ut och det gör den fortfarande. Vissa förbättringar har dock gjorts och nu är det betydligt stabilare och jag kan ägna mig åt att fixa brädfodringen och dörren och sedan ta bort det fula plåttaket och ersätta det med takspån.
Eftersom stugan stått på direkt på marken hade syllringen delvis ruttnat. Ena långsidan och delar av en kortsida hade helt förstörts. jag började med att skruva fast rejäla bräder på fasaden för att ha något att lufta i och ställde sedan tre hörn på lecablock, Det fjärde hörnet var dock såpass illa däran att jag fick palla upp det genom att ställa ett lecablock under den bräda jag fäst i fasaden. I detta hörn saknades nämligen sylen helt och hållet. På bilden ovan syns också två golvbjälkar som sett bättre dagar.
En ny syll monterades på långsidan och på kortsidan till höger ersattes delar av den gamla med en ny. Jag skarvade helt enkelt in en ny bit i den befintliga, ty stora delar var i gott skick och det var onödigt att byta hela. Jag gjorde det enkelt för mig och sågade bort lika mycket på de två syllarna, på den ena i under delen och på den andra i övre, och lade sedan samman demo och drog ihop med träskruv. Rakt inskuret blad tror jag skarvtypen kallas. Att använda skruv och skruvdragare är dock inte speciellt old school, men det var smidigt och det håller.
De gamla golvåsarna behövde också åtgärdas och jag sågade bort den ruttna delen och lade sedan en ny träbit omlott och drog ihop med skruv. Jag gjorde ett urtag i sylen och placerade sedan åsen där och spikade lite. Det hela blev riktigt bra och sedan jag lagt tillbaka den gamla slitna golvet ser sugan ut som förr, bortset tfrån att golvet numera är helt.
Nu måste fasaden åtgärdas. Kanske tar jag bort bräderna på långsidorna och vänder dem. Några nya locklister måste också monteras. Sedan skall den rödfärgas och dörren skall åter sättas på plats. När det är klart börjar det roligaste: att lägga spåntak!
Kanske minns ni när jag för drygt 3 år sedan skrev om det första av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribershus som skulle renoveras och bli lite som nybyggena i Västra hamnen. Planerna stötte dock på patrull och stoppades av hovrätten. Idag är dock reparationsarbetena omgång, men de ursprungliga planerna har reviderats betydligt om det mesta kommer att sparas. Läs mer om det i Gård och Torp där jag avlägger rapport.
Detta med dörrarna är något av ett mysterium. I ett av husen här i Norrbotten finns i princip samtliga dörrar bevarade. Däremot sitter de nog inte på sina ursprungliga platser eftersom de tagits bort och sedan monterats in allt eftersom. Två av dörrarna är smalare och lägre. En av dem har suttit mellan kök och farstukammare, och en mellan de två sidokamrarna. Den ena av dem är halvfransk, övriga är lite enklare med utanpåliggande fyllningar. I huset finns en kammare som tjänat som kontor för det sågverk som legat här förr länge, länge sedan. Detta rum borde ha varit det som haft högst status. Förutom dörrarna finns det även 3 dörröverstycken som har hört till de fullstora dörrarna. En av de dörrarna är halvfransk, övriga har utanpåliggande fyllning. Om jag får gissa så borde de halvfranska dörrarna ha suttit i kontorskammare och övriga i resterande rum. Dörren på bilden ovan är den lilla halvfranska. Till den hittade jag en karm som passade perfekt och som dessutom har baksida och karm målade i samma färg. De torde höra ihop.
Den andra lilla dörren har som nämnts utanpåliggande fyllning är är något tunnare. Till den finns ingen karm vad jag kan se. Efterosom den är lite enklare borde den ha suttit mellan kök och kammare. Den lite flottare lilla dörren borde rimligtvis ha suttit i kontorskammaren men här uppstår problemet: denna dörr har en passande karm som är alltför djup jämfört med den plankvägg som den borde sitta. Väggen är inte sekundär utan ursprunglig. Övriga vägar är timrade. Jag kan således inte sätta den dörren där jag tror att den suttit vilket irriterar mig. Möjligheten finns förstås att dörrarna blandats samman tidigare och bytt plats. Gångjärnen på den enklare dörren är inte lika påkostat som övriga dörrars.
Jag blir helt enkelt inte klok på detta och frågan är om jag någonsin kommer att få svaret på denna fråga.
Minns ni den gamla skogskojan som jag drog hem från skogen i julas? Dess masonittak hade verkligen gjort sitt och fukt och regn tog sig in. Dessutom hängde vissa delar på trekvart och då börjar det närma sig höjden av förfall.
Efter att ha tagit ned det gamla taket, som knappt satt fast, nockbrädor och vindskivor var det inte svårt att sätta fast ett nytt tak. Läkten därunder var inte i prima skick och jag bytte en bräda. Resterande fick sitta kvar. Kanske hade det varit lika bra att byta samtliga, men det kändes lite onödigt. Tycker dessutom om att göra så lite som möjligt. Masonit fanns på en vind och där fann jag även smala bräder som passar till vindskivor mm. Dessa tänkte jag dock hyvla först.
Masoniten var precis så stor att den täckte ena takhalvan och jag slapp skarvar. På den andra halvan fick jag dock skarva eftersom det fanns skador i masoniten. Eftersom det låg regn i luften, lade jag över en presenning. Masoniten skall behandlas med tjära hade jag tänkt. Det verkar åtminstone som den under perioder behandlats på detta sätt. Om det är rätt eller fel, vet jag dock inte.
Det finns mer att göra på denna bedagade lilla byggnad. Dels måste jag palla upp den så att medarna inte ruttnar mer än de gjort, och dels måste jag nog täcka väggarnas masonitskarvar med en liten list för att skydda masoniten. Kaminen skall dessutom då et nytt rör och genomföringen genom väggen skall ordnas på et bättre sätt, dvs något annat än masonit skall placeras där det heta röret går ut. Fortsättning följder således.
Få områden är så alltigenom tilltalande som Norra Guldheden och då framförallt det område som färdigställdes i samband med Bo Bättre hösten 1945 (allt hann inte bli klart utan resterande hus färdigställdes våren 1946). Jag besökte Norra Guldheden en småregnig januaridag och blev genast förtjust. Inte så underligt då det dels är vackra hus i storslagen miljö med utsikt över stora delar av Göteborg och dels är ytterst välbevarat. Endast de röda punkthusen har förändrats och tilläggsisolerats och försetts med puts på 3 av 4 väggar. Det hela är dock mycket snyggt gjort och orsaken till åtgärden är det utsatta läget som gjorde att fukt och väta trängde in i väggarna.
De röda punkthusen ligger vid Raketgatan som på sin andra sida kantas av lägre hus som slammats i ljust gulbeige. På intilliggande gator, Daniel Petterssons gata och Dalheimersgatan, är gult fasadtegel som dominerar. Överallt sticker Guldhedsberget fram och bildar ett grönskande klipplandskap.
Balkongerna i området är mycket vackra och korrekt renoverade vilket bl.a. framgår av denna bild. Punkthusen var samma typ av balkonger och deras elegans bidrar mycket till områdets fina 40-talskaraktär (punkthusbalkong 1, punkthusbalkong 2).
Punkthusens burspråksfönster har hamnat lite väl långt in i fasaden, men tegelkåkarna har dem på rätt plats i fasadlivet. Visst är det snyggt och visst bidrar de till att skapa fasader som inte lider av att vara alltför monotont ritade, trots att skillnaderna mellan husen är små.
Men visst fins det smolk i bägaren. En stor del av portarna är utbytta och föreningen har enligt uppgift stora skulder. Dessutom är det snart dags för en ommålning av fönster och balkonger. Det är bara att hoppas att detta vackra och unika område får leva vidare i sitt ursprungliga skick.
Väggarna i en av kamrarna har de ursprungliga väggmålningarna kvar. Ansatta av tidens tant, men relativt kompletta och mycket vackra. Den nedre delen av väggen är målad för att efterlikna bröstpanel och den övre är en marmorering av stora mått. Detta är inte speciellt vanligt idag, men för 100 år sedan eller mer såg man liknande målningar i många förmögna Norrbottensgårdar. Idag ser man dem nästan uteslutande i museal miljö och då återskapad. Rummet är på intet sätt något praktrum utan en liten kammare. I detta hus saknas nämligen den stora salen, istället är det rummet avdelat till två kammare vilket gjordes redan när husets restes år 1800 för att tjäna som inspektorsbostad åt min farfars farmors farfar när han tillträdde sin tjänst vid sågen som låg strax intill.
Förrförra sommaren var jag på snabbvisit för att bese Kiruna inför den stundande stadsomvandligen. Stationshuset av Folke Zetterwall från 1915 var den första byggnad jag kom nära. Stationen är dock numera både stångs och flyttad och jag misstänker att den även rivits. Synd, men det är knepigt att flytta tegelhus. Skulle dock önska att de flyttade stadshuset för det är en riktig pärla.
Intill station ligger det gamla järnvägshotellet. Det är mycket möjligt att det ligger där ännu, jag vet inte. Det är en snygg träbyggnad med nationalromantiska drag, som så mycket annat i denna stad. Jag tror inte hotellet kommer att flyttas och få leva vidare i det nya Kiruna som ligger i nordost om jag inte minns fel.
Den planerade stängningen av Konditori Kungstornet har väckt stor uppmärksamhet. Jag har kontaktat Stadsbyggnadskontoret och kan konstatera att det finns visst hopp att bevara den unika fasta inredningen. Vad det gäller stolar och bort står hoppet helt till Centrumfastigheters goda vilja. Jag skriver mer om detta på Gård och Torps blogg.
För några år sedan revs detta mycket fina hus på Grev Turegatan 8 i Stockholm. Dess fasad var klädd med marmor, troligtvis ekebergs. Balkongerna var dock det allra elegantaste med denna kåk, ty de var också av marmor som infattats i smide vilket framgår tydligt av
denna närbild. Nog är det märkligt att ett sådant påkostat hus revs utan något större motstånd. Välbevarat var det också, ty det hade aldrig renoverats genomgripande vilket fått till följd att lägenheterna mer eller mindre var i originalskick.
Ett bostadshus av hög kvalité. Riset 10 på Södermalm i Stockholm byggdes 1949/1950 och ritades av Ernst Grönwall (mannen bakom biograf Draken på Kungsholmen). Fastigheten ägs idag av SEB Trygg Liv och är nu under renovering. Nya, klumpiga, fönster har monterats och i bottenvåningen skall lokaler konverteras till bostäder. Av drygt 100 lägenheter står 20 tomma och dessa skall få nya kök, resterande inredningar behålls.
Nog är det bra synd att man inte kunde ha behållit de befintliga fönstren och energieffektiviserat dem istället! Snyggt blir det inte och dessutom sänker man kulturvärdet vilket på sikt sänker värdet på huset. Ja, det verkar faktiskt vara så vilket visas av Kulturmiljö Hallands undersökning som jag tycker är mycket intressant. Eftersom få saker har sådan makt över vårt kulturarv så detta är verkligen goda nyheter.
man taggar vad man haver, må det vara Adams revben eller ett gammalt uthus. Man bygger till och man moderniserar. Det lilla tillägget, med sitt trapetskorrugerade plåttak och väderbitna grå fasad, är en liten pärla tycker jag. Tyvärr kan jag inte avgöra om den låga sidoväggen är av plåt eller av evighetsmaterialet eternit. Dörren har man emellertid justerat och försett med ett nytt gångjärn som är alltför blankt för att riktigt passa in. men om tiden har sin gång kanske det blir fason även på den detaljen. Dessutom verkar det sitta både löst och snett.
Jag tycker att det är så vackert med dessa byggnader som byggts om och byggts till utan alltför stora pretentioner. Framförallt har patinan som så småningom gör entré, en osviklig förmåga att försköna och ta bort det alltför bjärta som kan vara så irriterande hos nybyggen. Låt oss hoppas att dessa byggnader får leva kvar. Inte förfalla och störta samman, ej heller moderniseras och göras up-to-date.
