Dörrarna hänger, putsen har lossnat och hela byggnaden har bestämt satt sig. Synd, för det är en grann ladugård (jag tror faktiskt att det är en ladugård) med murad nederdel och en regelstomme över. Dörrarna är klassiskt gröna som de ofta var förr. Varifrån detta mode kom har jag ingen aning om, men snyggt är det.
Här ett mycket pedagogiskt exempel på en ursprunglig balkong från ca 1934 och en som renoverats för 10-15 år sedan. Den ursprungliga har eleganta kramlor som fäster den släta balkongplåten vid den stålbalk som omger balkongplattan. Den renoverade saknar kantbalk, är i lättmetall och därför klumpigare och dessutom större än plattan. Infästningarna är inte alls eleganta och kupigt fästa i betongen. Kanske inte så lätt att se för den oinvigde, men börjar man titta så ser man snart vilken stor skillnad det är!
Abrahamsberg började byggas i slutet av 30-talet och stod klar vid 40-talets mitt. De flesta husen är i gult tegel och mycket fina. Tegel är ovanligt i Stockholm överlag och gult i synnerhet. Husen är smalhus och lägenheterna varierar i storlek från 1:or upp till 4:or och kanske något större. Öppen spis är inte särskilt ovanligt. Vanligast torde de lite mindre lägenheterna vara. Huset på bilden ovan är ytterst välbevarat med snygga balkonger och fönster och butikslokaler i bottenvåningen.
Några av husen är i rött tegel. De ligger väster om Gustav III:s väg och eventuellt är lägenheterna lite mindre här. SKB-huset på bilden har kvar sina ursprungliga balkonger med småsinuskorrugerad plåt.
Troligtvis uppfördes dock de flesta av husen åt privata fastighetsägare. Än idag dominerar hyresrätterna och Allmännyttan har bara ett fåtal hyresrätter här ute.
Här ett riktigt elegant hus med putsade burspråk och stora fönster. Port, balkonger och fönster, allt är i ursprungligt skick. Notera hur balkongen på 1 tr utgör skärmtak ovanför entrén.
Här ett hus som jag gissar har lite större lägenheter. Rikligt med burspråk och i fint originalskick. Balkongerna är dessutom rikligt tilltagna.
Här har vi en annan pärla. Balkongerna, som är från tiden, har en handledare som klätts in i trä. Snyggt och ovanligt. De enkla skärmtaken är mycket eleganta och fönstren har delats upp i en övre och en nedre luft, en detalj som man ser lite här och var i området.
Abrahamsberg är en anonym förort som verkligen är ovanligt trivsam. Området är kuperat och husen mestadels i 3-4 våningar. Att de är i tegel gör dem ovanliga och dessutom minimeras underhållet.
Låt oss hoppas att de får leva vidare utan att förvanskas.
Minns ni att jag skrev om Tempo (Åhléns) i Uppsala och att huset skulle få en ny fasad? Det har nu skett och en vackra och faktiskt mycket elegant gamla fasaden är numera ett minne blott och finns endast kvar i Farsta. Hur blev då den nya fasaden? Rätt anskrämlig om ni frågar mig. Se ett inslag på SVT Play som visar eländet och döm själva.
Jag såg en 30-talsvåning till salu för några år sedan. Många tycks tro att allt var ljust, ja rentutav vitt, under dessa år. Så var det inte. Här en helt fantastisk lägenhet, som dessutom är mycket vackert inredd, där snickerierna i den offentliga delen är uteslutande målade i brunt. Golvlister, dörrlister, fönster och dörrar är har denna dekorativa nyans som gör sig så bra mot ljusa väggar. Här ytterligare en bild som visar ståten.
Jag undrar när gemene man skall få upp ögonen för annat än det vitaste vitt. En lyckad interiör kan inte bara vara ljus, det måste finnas ett samspel mellan skuggor och dagrar. Det är precis lika självklart som att öppna ytor måste kombineras med slutna för ett en tilltalande helhet skall uppnås.
På Furusundsgatan 15 står en fastighet från 1938 som behandlats lite si och så genom åren. Det är i grund och botten ett fint hus med många små lägenheter av olika fason. Planen är inte symmetrisk utan alla åtta lägenheter som finns per våningsplan är olika.
Åren gick och det var dags för reparation och underhåll. Någon gång på 60-70-talen byttes de ursprungliga vridfönstren ut mot nya som monterades i befintlig karm. Det blev inte så lyckat och glasytan minskade markant. 1988 var det dags för en ny renovering och då byttes balkongerna ut och burspråken tilläggsisolerades. Om det var i den vevan som fasaden försågs med grov puts skall jag låta vara osagt. På 30-talet var spritputs inte så vanligt, slät kalkputs eller terrasit var det absolut vanligaste.
Som av en slup bevarade man dock porten och den tillsammans med balkongdörrarna och de små fönstren i burspråken var vad som återstod av den ursprungliga fasaden. Balkongdörrarna var helt glasade och väldigt fina.
I sommar har huset renoverats på nytt. De trista balkongerna har man låtit sitta kvar men fönstren har bytts ut. Bytet var välkommet, men tyvärr har de nya fönstren en annan konstruktion än de ursprungliga och så är de klädda i lackerad metall som inte direkt går att underhålla utan sakta men säkert tappar glans och lyster. Även de ursprungliga fönstren och balkongdörrarna byttes ut, vilket var synd. Det hade varit bättre att bara byta de redan utbytta och då mot vridfönster av perspektivtyp likt de ursprungliga.
Porten har också bytts ut mot en av standardmodell av ”fukistyp”. Den ser helt OK ut, men är långtifrån lika fin som den ursprungliga hade kunnat bli om man förkromat om den. En ny port kan aldrig bli lika värdefull som en ursprunglig, det borde fler fastighetsägare inse.
Slutresultatet av den senaste tidens renoveringar är inte så lyckat. Framförallt är det de nya fönstren med lackerade metallbågar och livlösa floatglas som drar ner helhetsintrycket. Det är precis så här som man inte skall behandla gamla 30-talshus.
I det nummer av tidningen Hemslöjd som är ute nu berättar jag om hur det går till att göra spåntak och att lägga ett tak. Fotar gör Peter Hoelstad. Jag har skrivit om detta här å bloggen också, går att läsa här.
I de norra delarna av vårt land börjar det snart bli dags att sätta in innanfönstren för att stänga ute kylan inför den annalkande vintern. Som namnet antyder monteras innanfönster från insidan och ligger an mot en fals på karmen. I vissa trakter, framförallt runt Skellefteå om jag inte har fel, monterar man de extra bågarna från utsidan. De inre bågarna sitter alltså kvar året om och de yttre tas av under den varma årstiden. Om detta förekommer i de södra delarna av landet vet jag dock inte. Fönstret på bilden ovan sitter i ett hus i Haparanda (klicka på den för att se en större bild). Om det var en vanlig lösning även där skall jag dock låta vara osagt.
I senaste numret av Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidskrift Byggnadskultur skriver jag om Luleå Kommuns planerade rivningar i Svartöstaden, Luleå det är en hel del hus osm kommunen av oklar anledning vill jämna med marken. Synd, får de allra flesta är värdefulla.
Jag kan verkligen rekommendera byggnadskultur, den är full av intressanta reportage. Bli medlem så kommer den på posten
I spetsen som bildas av Maria Bangata och Maria Skolgata, precis intill Ringvägen ligger en byggnad med funkiserans kanske snyggaste trapphus (en bild från direktionsvåningen där trapphuset också skymtar). Byggnaden stod klar ungefär 1938 och ritades av Ivar Tengbom, en av våra mest omtalade arkitekter som bl.a. är upphovsmannen bakom Konserthuset.
Trots att byggnaden är grönklassad (högt kulturhistoriskt värde) beslöt staden förra året att den skulle ersättas med ett bostadshus i form av ett höghus och planarbetet satte igång. I maj kom en reviderad konsekvensanalys från NCC, det företag som vill bygga nytt och högt på tomten. NCC ser inga större värden i Tengboms Tobaksmonopol utan skriver:
Under planarbetet har det framförts argument om att Tengbomhuset tillför upplevelsevärden till de nybyggda bostäderna. I NCCs marknadsanalyser finns inget stöd för dessa resonemang. Dock är de dominerande byggnaderna på platsen Maria Skola och Fabriksbyggnaden. Dessa byggnader bör ensamt kunna tillföra de upplevelsevärden som gamla byggnader kan tänkas tillföra nybyggda kvarter.
Det absolut största problemet med bevarande enligt NCC är att det blir svårt att grundlägga det nya huset som skall stå intill Tengbomhuset samt att anlägga ett nytt garage under detsamma. Det tvivlar jag inte på, men att detta skall hindra bevarande bör verkligen ifrågasättas. En bättre och billigare idé skulle kunna vara att låta bli att bygga nytt intill, dvs inte göra något alls. Orsaken till problematiken är att grundläggningen inte är den bästa och gräver man då ut intill Tengboms hus för en nybyggnad, kan detta allvarligt skada den äldre konstruktionen som kan välta. Man bör dock tänka på att NCC talar i egen sak och naturligtvis vill riva för att bygga fler bostäder vilket ger dem större vinst.
NCC säger också att det blir svårt att omvandla huset till moderna bostäder, på grund av dålig isolering (som kräver utvändig tilläggsisolering – går naturligtvis göra på insidan också) och för tunna bjälklag vilket ger lyhörda lägenheter. Dessutom saknas s.k. ”bårhiss” och ett nytt hisschakt måste tas upp. ”En konvertering av Tengbomhuset till bostäder innebär en mycket omfattande och dyr ombyggnation som troligen inte uppnår bostadsköparnas förväntningar på en modern bostad” avslutar man med. Finge jag bo där skulle jag inte vara så knusslig.
Att istället använda huset som kontor är lika svårt det. ”Byggnaden saknar den möjlighet till flexibilitet som kontorshyresgäster efterfrågar idag” säger NCC. Att många säkerligen skulle vilja sitta i en så vacker byggnad ritad av en så känd arkitekt tycks man inte förstå. Det blir också svårt att använda huset som modernt kontor då våningshöjden är för låg för modern ventilationsanläggning. (Min erfarenhet av moderna kontor där man inte får öppna fönstren för att inte störa ventilationen är den att det är bra mycket bättre med hus där vädring är en källa till ventilation.) Andra försvårande detaljer är bristen på fjärrkyla och återvinning av friskluft. Fjärrkyla saknar säkerligen också i det hus som ännu inte är byggt (jag menar att man måste dra in det även där). Att återvinna friskluft är enkelt och inte alls svårt. Ecoheater, t.ex, sägs ge nästan lika bra prestanda som ett modernt FTX-system, men till en lägre kostnad och kräver ytterst få ingrepp i hustets konstruktion frånsett att mekanisk frånluft redan finns vilket också är fallet.
Nog med NCC:s dumheter och vi återvänder till själva byggnaden. Mot Maria Bangata ser vi huvudfasaden. Den är stram och påminner Citypalatset som Tengbom ritade i slutet av 20-talet och som är utpräglat funktionalistiskt. Den byggnaden är tyvärr fönsterbytt och har förlorat åtskilligt av sin elegans, till skillnad från Tobaksmonopolet vars fasad fortfarande är sig tämligen lik, även om takvåningen omgestaltats. Detta gör det ännu viktigare att denna byggnad får vara kvar och med orörd fasad.
Entrén är magnifik! Både porten och dess omfattning är i en klass för sig. Hög klass både på material och utförande. Två brevinkast finns, ett för brev och ett för tidningar, vilket skapar symmetri. Om detta är den ursprungliga dörren eller om den är resultatet av någon ändring under 40-50-talet skall jag dock låtar vara osagt. Snygg är den i ville fall som helst.
Under hösten kommer ärendet att komma upp i Stadsbyggnadsnämnden och Stadsbyggnadskontorets linje är bevarande, men det är inte alls säkert att deras linje kommer att få gehör. I slutändan är det politikerna som har makten. Mer i detta ärende kommer i höst.
En sommarkväll var tåget över två timmar försenat och jag tog tillfället i akt och gick runt och tittade på hus och fotograferade. Tyvärr är mycket förstört, men tittar man noga, kan man finna en hel del fina detaljer och spår som vittnar om att det en gång funnits riktigt fina och påkostade byggnader. Huset på bilden ovan vet jag inte byggåret på. Det kan vara 30-tal, men jag tror att det är byggt lite senare. Fasaden är tilläggsisolerad och fönstren bytta så åt gatan till ser det ut som vilket fult hus som helst. Åt gården fann jag dock till min häpnad vädringsbalkonger som klarat sig genom åren och fortfarande är elegant smäckra. Synd bara att dörrarna är så bedrövligt trista!
Strax intill finns några kåkar som säkerligen varit riktigt flotta. Det finns koppardetaljer på burspråken och entrén vittnar dessutom om att detta var hus med klass. Tyvärr är själva porten och resten av entrépartiet utbytt. Jag vet inte hur det såg ut när det var nytt, men det var säkert väldigt snyggt. Läget vid norra hamnen och utsikt över vattnet var säkerligen utmärkt, men nu har nya hus försämrat de boendes vy.
Plåt är vanligt i Luleå. Här är det både liggande och stående panel av planjaplåt. Fönster mm är utbytta men även här fins balkonger som jag tror kan vara ursprungliga, åtminstone till viss del. Då jag inte är säker på när huset är uppfört kan jag inte vara helt säker. Troligtvis är det dock ett 40-talshus eller så som byggts om på 70-talet. Återstår att se hur länge huset får stå kvar. Skulle man åtgärda fasaden, dvs ta bort plåten och sätta in nygamla fönster skulle huset bli riktigt snyggt.
Under våren och sommaren har de två fastigheterna på Rindögatan 12-14 renoverats. Husen ägdes tidigare av Svenska Bostäder som sålde dem till hyresgästerna. Gavellägenheterna i nr 14 är särskilt fina, ty de har tre rum i fil åt öster samt kök och jungfrukammare åt Rindögatan. Det är inte några stora lägenheter, men de har öppen spis och två balkonger.
Fastigheterna var i behov av renovering. Exteriört var fönster, puts och balkonger i behov av översyn. På bilden ovan ses nr 12 och grannfastigheten nr 10 med då nygjord fasad. Balkongerna på 12- 14 var de ursprungliga och som ni ser på bilden har de en lite lägre front av sinuskorrugerad plåt samt dubbla handledare med mycket luft emellan. Jämfört med standardbalkongerna på nr 10 (till höger i bild) framstår de som betydligt elegantare.
Efter ombyggnaden har huset blivit vitt och fått grå balkonger som tyvärr är av identiska med grannhuset. Den luftiga elegansen är numera ett minne blott.
De gamla balkongerna uppfyllde säkerligen inte de krav som ställs på balkonger idag (ej klätterbart till 80 cm ovan balkongplattan samt 110 cm höga räcken). Detta hade dock gått att åtgärda genom att montera ytterligare en handledare, en lösning som använts på ett hus längre upp på gatan. Eventuella problem med klätterbarhet löses lättast genom att man montrar trådnät mellan den korrugerade plåten och mellanliggaren.
Det är synd att man inte lägger ner mer möda på balkongerna vid renovering. Uppenbarligen bryr man sig inte om detaljer. Annorlunda verkar det förhålla sig till exempel när det gäller bilar. Vem skulle vilja ha en framskärm som liknar den ursprungliga monterad efter krock när bilen lämnas in på verkstaden?
Betygen på denna renovering blir 3 av 5. Motivering: felaktigt material (lättmetall) och en modern standardbalkong (som dock är i ”funkisstil”) ersätter elegant 30-talskonstruktion.
I en sluttning alldeles intill skogsbrynet inte långt från Åkersberga står Täljövikens kursgård. Byggnaden uppfördes runt 1970 för LO:s räkning och ritades av Peter Diebitsch. Bygget kostade på sin tid 12 miljoner vilket i dag motsvarar 90 miljoner. Det var nog tillräckligt för att LO skulle tala tyst om byggnaden som var avsedd för styrelsen och innehöll 38 sovrum. Det är dessa ni ser på de två suterrängvåningarna på bilden ovan. I hörnet finns två lite större rum med var sin stor hörnbalkong. Balkongernas räcken utgörs av dekorativt utformade betongelement. Högst upp finns själva konferensdelen som ligger i markplan vid entrésidan.
Den stora terrassen är plattsatt och fasaderna är helt i glas. Taket skjuter ut och dess undersida är guldfärgad. Ytterst elegant! Enligt uppgift finns både pool och nattklubb i huset, kanske är dessa placerade i byggnadens inre delar som ligger delvis under markytan. Inredningen uppges ha varit påkostad med möbler av Arne Jacobsen och Bruno Mathsson och mycket finns kvar än idag.
Åren kring 1970 är en intressant tid. Energikrisen står för dörren, miljonprogrammet, som avslutas vid 70-talets mitt, kritiseras allt mer. Redan 1968, när Skärholmens centrum precis invigts, hade DN satt rubriken ”Riv Skärholmen” och den kritiken kom att fortsätta allt eftersom bebyggelsens skala växte och stadskärnorna revs. En av de stora aktörerna under denna tid var det till LO och Riksbyggen knutna BPA som också byggde Täljövikens kursgård. BPA kom också att använda sig av anläggningen när de hade utländska gäster. Redan i valet 1973 förlorade Socialdemokraterna sin absoluta makt och regerade som minoritetsregering. 3 år senare tog Torbjörn Fälldin och en borgerlig regering makten. Det var med andra ord stora förändringar som stod för dörren, men när Täljövkens kursgård planerades i slutet av 60-talet fanns inte många mon på LO:s himmel.
Betongbyggnader från dessa tid verkar uppskattas av många yngre, men när det kommer till lite äldre människor väcker de ofta stor avsky. Deras ålder på 40-50 år är också kritisk; de är helt enkelt för nya för att vinna allmänt gillande. Precis som 1800-talshusen som ofta byggdes om radikalt under 1900-talets första hälft, förses ofta dessa betongklumpar med moderna glasfasader. Ett praktexempel är det unika Tempovaruhuset i Uppsala vars fasad precis montrars ned och ersatts med en modern dito i glas, en åtgärd som nog många kommer ångra i framtiden.
Täljövikens kursgård är en högintressant byggnad. Den är mycket välbevarad och dessutom ett gott exempel på tidens arkitektur. Just kommersiella byggnader, som man nog kan säga att detta är, har nästan undantagslöst byggts om och moderniserats för att passa nya krav och på grund av att slitaget är stort. Denna välbevarade pärla förtjänar därför att behandlas med både respekt och försiktighet och kan med smärre reparationer bli en pärla bland konferensanläggningar. Det är bara att hoppas att dagens ägare förstår vilken skatt de sitter på.
Passa också på att lyssna på SR:s reportage från platsen.
Förra veckan presenterades planerna på en total ombyggnad av kvarteret Speglingens Backe som ligger vid Stureplan och bl.a. inrymmer Sturegallerian. Det är många byggnader som fastighetsägaren vill riva eller bygga på. De rivningar som är aktuella är följande:
Som ni ser är det stora förändringar som föreslås.
Ostermans lät i slutet på 30-talet bygga ett helt nytt komplex mot Grev Turegatan som sammankopplades med Marmorhallarna vars ingång låg mot Birger Jarlsgatan till. Arkitekt var Mauritz Dahlberg och resultatet blev en funkisbyggnad med stora utrymmen för reparationer mm. Denna har idag förvandlats till garage. Högst upp fanns lägenheter för de anställda och på taket en tennisbana. I samma veva byggdes även Marmorhallarna om (arkitekt Harry Eller). Anläggningen var mycket modern och bilarna kunde köras upp genom våningsplanen. Jag tycker att anläggningen är högintressant.
Freys hyrverk stod klart år 1900 och ritades av Wilhelm Klemming. I byggnaden fanns bl.a. stallplatser för hyrverkets hästar. Byggnaden ligger indragen från Grev Turegatan och idag är denna yta inglasad och en del av Sturegallerian. Här låg Freys in på 70-talet då de flyttade till nya lokaler.
Det skall bli intressant att se hur dessa plant tas emot. Det är stora förändringar som planeras och så många gamla hus har inte rivits på många år. Jag är generellt emot att man river och tycker det är bättre att bygga på befintlig bebyggelse och att betrakta den som en tillgång och inte som en belastning.
Mer om ombyggnaden går att läsa i denna pdf.
Ett kort besök i Haparanda ledde mig till stadshotellet vid stadens torg. Byggnaden är riktigt fin, men tyvärr dock fönsterbytt. Entrén var elegant och som ni ser ombyggd på 40-50-talet. En fin bladning av stilar tycker jag. Tyvärr fanns där ingen matsal så jag fick äta på grillen ute på torget…
Idag var det dags för möte i Hyresnämnden i de ärenden som gäller renoveringen av fastigheten på S:t Paulsgatan (Schönborg 6). Einar Mattssons planer på renovering och ombyggnad står mot hyresgästernas krav på varsamhet och minsta möjliga ingrepp. Einar Mattsson pläderar standardisering och utbyte enligt nybyggnadsstandard vid renoveringen och hyresgästerna ser värden i den befintliga fasta inredningen. Det är intressant att höra hur företaget tänker och hur viktigt det är för dem med helhetsgrepp och logistik som inte avviker från det gängse. Att man skulle kunna göra något på ett annat sätt förefaller omöjligt och är inte intressant.
Stammarna skall bytas och då måste vissa köksskåp tas bort. Tar man bort dem måste de fraktas bort och renoveras, att göra det på plats är enligt dem omöjligt, trots att det knappast kan vara något problem att måla om på plats. De förordar också dagens 60-moduler och menar att det inte går att bygga om de gamla skåpen på detta sätt. Nej, det är klart, men det är heller inte någon som behöver göras. De nya spisar som Einar Mattsson installerar är 10 cm smalare vilket ger problem, helt i onödan kan tyckas, ty det går faktiskt utmärkt att bytta decimeterbreda smalskåp för t.ex. plåtar och brickor. Jag har ett själv, ty de ingick i den gamla köksstandarden. Genomgående ser Einar Mattsson bara problem med nuvarande köksinredningar. Ett exempel är de gamla lådorna i trä. Varför nya lådor i plast och limträmassa skulle vara så mycket bättre är begripligt, även om jag förstår att många gillar de lättrullade lådor som finns idag.
Mycket handlar dock om pengar och det är faktiskt billigare idag att köpa nya stommar än att transportera bort och renovera e befintliga vilket säger lite om dagens kvalité. Det som dock oroar mig mest är att man inte tänker lite längre, dvs hur organiserar vi arbetet så att vi kan renovera befintlig inredning på plats. Den frågan kan inte vara olöslig! Dessutom måste den lösas för vi kommer inte ha råd att slösa med resurser i framtiden som vi gör idag.
Riktigt märkligt är att ett av du ursprungliga upprustningsalternativen, befintliga stommar men nya luckor, inte längre är aktuellt. I begynnelsen tänkte sig Einar Mattsson det, jag har själv sett pappret, men idag vill man inte kännas vid det. Hur det kommer sig att garderober mm kan renoveras på plats framkommer inte under samtalen.
Man prata också mycket om ventilation och att man vill införa FTX som är en avancerad form av ventilation som kräver kanaler för att blåsa in förvärmd luft. I systemet ingår också återvinning av spillvärmen i den luft som blåses ut. En sådan värmeväxling är givetvis bra, men det finns systen som är nästan lika effektiva som FTX men som kräver betydligt mindre ingrepp i befintlig fastighet. Ett av dem är Ecoheater som ger en nästan lita stor energibesparing som FTX. Detta är något som Einar Mattssons representant inte känner till.
En av hyresgästerna undrar varför man inte kan göra stambytet i de större lägenheterna genom att bila bort och byta ut rören genom klädkammaren som finns bakom köket. Det går inte, hävdar Einar Mattsson, vi måste bila i golvet för att byta avloppsrören till diskbänken. Låter hemskt onödigt tycker jag. Lämpligen tar man vl bara bort de gamla ovan golv och låter de nya gå in i väggen, in i stammen, så har man gjort i mitt hus (men jag bor ju i BRF och där har man aldrig råd att byta kök när man renoverar…).
Einar Mattsson har fått ett pris för innovativt hållbarhetsarbete efter en upprustning i Bagarmossen. Exakt hur den gick till vet jag inte, men nog vore det bra om de växlade in på det spåret istället för att fortsätta på samma sätt som man gjort i decennier nu. Nya tider kräver ett nytt sätt att förhålla sig till upprustning. Genom att tänka i nya banor och lösa de logistiska problem som hör samman med en ombyggnad kan man naturligtvis både bevara och utveckla och det till en rimlig peng.
Denna text publicerades på Gård och Torps blogg i mars förra året men då deras blogg har avvecklats har jag valt att publicera texten här.Den handlar om ett hus på Södermalm i Stockholm där hyresgästerna slåss för att få behålla de påkostade köken från 1960-talet när huset nu skall renoveras. Ännu har inget beslut fattats och hyresvärden har enligt uppgift kopplat in en stjärnadvokat för att vinna striden i Hyresnämnden som går av stapeln på torsdag kl 09.00 i deras lokaler på Ulriksborgsgatan 5 (det är precis vid Lindhagensgatan 90, T Thorhildsplan. Frågan är principiellt viktig då det ännu finns en hel del rejäla kök kvar som hotas av utgivning när värden vill rusta upp och höja hyran! Sprida gärna detta och kom gärna på mötet för att stödja hyresgästerna i deras kamp för sina välbyggda 60-talskök som jag har för mig byggdes av ett småländskt snickeri.
Mot slutet av 50-talet rationaliserades byggnadstekniken allt mer och när 60-talet stod för dörren började man även kompromissa med materialvalen. Drygt 10 år senare monterade man golvlister och dörrfoder i plast och i taket satte man väv i samma material. En bra bit in på 60-talet byggdes det dock hus där exklusiva material kom till användning. Ett exempel på det är det stora komplexet på Odengatan 28-32 i Stockholm. Ett annat är Hack Kampmanns hus i korsningen S:t Paulsgatan/Hornsgatan.
Hack Kampmann föddes i Danmark och kom att utbilda sig både där och i Sverige dit han också flyttade. En tid var han anställd av Wejke och Ödéen, men sedan öppnade han eget kontor som han drev till 1976. Kampmann ritade hyreshus, utbyggnaden av Forresta på Lidingö, Vårbergs och Hagsätras centrumanläggningar samt Haga Forum. Bostadshuset på Götgatan ritades 1959 och stod klart ett par år senare. På dess plats bredde tidigare trädgården tillhörande Ebba Brahes palats ut sig men i samband med att den styckades av passade man på att bygga detta hyrespalats.
Nu är det dock dags att stambyta denna skönhet och i samband med det vill hyresvärden passa på att uppdatera köksutrustning och badrum, inte minst för att men enligt nuvarande hyreslagstiftning inte får höja hyran med annat än att man monterar nytt kök, engreppsblandare, persienner mm. Eftersom hyresgästerna vill behålla de välbevarade och välplanerade köken, har fastighetsägaren beslutat att ny luckor skall specialbeställdas. Att behålla de ursprungliga låter sig tyvärr inte göras, ty då får man inte höja hyran. Hyreslagen behöver sannerligen ses över!
Kampmanns hus är av det elegantare slaget och materialen är mycket påkostade. Trapphuset har på varje våningsplan väggar helt klädda i mosaik, precis som i entrén på bilden ovan.
I hallen finns både porttelefon och garderober. Garderobernas dörrar är i teak och som ni ser på bilden är dess kanter, den överfalsade delen, massiv. Handtagen är av den klassiska modell som blev populär i slutet av 50-talet och tillverkades under många år.
Hallgolvet är av sten och i badrummen ligger mosaik. Samtliga innerdörrar är fanerade med teak.
Till köksluckor och lådfronter har det praktiskt taget outslitliga materialet perstorpsplatta använts och det har kantats med massiv teak. Teak och perstorpsplatta behöver ett minimum av underhålla för att hålla sig fräscha. Lite teakolja då och då är det enda som krävs, förutom vanlig avtorkning.
Mellan kök och vardagsrum finns i de stora lägenheterna en skjutdörr med teakdetaljer. Notera också den mycket låga fönsterbröstningen i dessa kök!
Kökens bänkskivor är även de klädda med perstorpsplatta och väggen ovanför likaså. Notera också redafacken och den ursprungliga belysningsarmaturen. En utdragbar skärbräda, som kan placeras i tre olika spår beroende på vilken arbetshöjd man önskar, är en praktisk detalj om man vill sitta ned när man arbetar i köket.
Teaken används även till fönstren och är ett material som mycket väl motstår regn och rusk och behandlar man det på rätt sätt krävs ringa underhåll. Fönsterbrädorna är genomgående i sten och tudelade så att den varma luften kan stiga upp från elementen och minska kallraset.
Trapphuset är en dröm i mosaik. Från golv till tak har man använt detta tämligen exklusiva material (det är inte minst dyrbart att sätta mosaik). I kombination med stengolv skapas en mycket elegant miljö.
Vi får hoppas att detta påkostade och vackra hus får leva vidare i tämligen oförändrat skick och att hyreslagen ses över så att man inte behöver byta ut högkvalitativ mot billig nyproduktion för att kunna höja hyran. Ett sådant resursslöseri känns allt annat än tidsenligt.
Ulla Skoogs sommarprat skall jag härmed be att få rekommendera. Det ligger nog uppe några dagar till och ni finner et här. Jag måste erkänna att jag inte hörde det när det sändes, men nu har jag tagit skadan igen och lyssnat.
En stor del av programmet ägnas åt Skoogs intresse för byggnadsvård och det är minsann inte dumt med en sådan reklampelare i Sveriges radio, dessutom i ett program som verkligen når ut. jag skall inte skriva så mycket mer om Skoogs berättande, tycker att det ät lika bra att ni lyssnar själva, hon är som bekant underhållande.
Efter att ha satt in den gamla dörren var det dags att laga panelen. Dels behövdes några panelbräder och dels fattades det locklist. Jag skarvade bara i, istället för att göra ett helt byte. Kanske lite slött, men det blev inte så dumt och det krävdes inte så mycket material. Återstår nu att täta dörren lite extra. jag har monterat lister i karmen, men för att få den riktigt tät, skall jag sätta en rektangulär stav runt hela karmen som ligger några millimeter från dörrbladet. Där kommer jag sätta em modern tätningslist som sväljer större springor. Dörren är inte alls jämn och lite skev dessutom. Eftersom huset står i kallt klimat och 30-40 minusgrader är vanligt vintertid, så är det trevligt om draget minimeras, även om hallen naturligtvis inte kommer vara jättevarm vintertid.
Jag har också beställt nya fönster till nästa sommar. Det fanns 6 bågar kvar på vinden. 4 av dem hade helt glas och de räcker till två fönster, de på huvudfasaden. Övriga fönster, både nya och de som behöver glas, får kulturglas. Innerfönstren, lösa, utrustas med 4 mm energiglas och på så sätt bör det bli varmt och skönt, bättre än idag, även om man då inte kan klaga alltför mycket på kallras.
I vårt östra grannlund fanns naturligtvis också kakelugnar, men de allra flesta var inga egentliga kakelugnar, utan de var istället klädda med plåt. Antagligen var detta en billigare och enklare lösning som dessutom hade fördelen att färgen kunde anpassas efter inredningen och ändras allteftersom. Det lär dock ha varit vanligt med metallfärger som ni ser på bilderna. Om det är ett senare mode, eller om det förekom redan vid förra sekelskiftet låter jag dock vara osagt.
Min mormor målade både järnspisar och element med en silverfärg, antagligen på 50-talet. Jag gissar att detta var populärt på den tiden. Idag ser man det dock ytterst sällan. Kanske fanns det en liknande trend i Finland som gjorde att ugnarna blev silverfärgade. Traditionellt målade man nämligen med linoljefärg eller lät ugnarna stå omålade och ”plåtfärgade”.
Här en länk till en sida med ett urval av finska plåtugnar.
På Östermalmsgatan i kvarteret Kornetten låg en får något år sedan en riktigt fin 10-talsvåning som bevarade det mesta av ursprunglig fast inredning. Kök, serveringsrum och jag undrar om inte vissa handfat kan vara från tiden. Ovanligt och dessutom mycket snyggt. Idag är våningen renoverad och enligt uppgift är köket helt utblåst. Synd och obegripligt. Vill man ha en modern våning köper men en eller bygger man om en redan renoverad. Miljöer likt den på bilen ovan är så ovanliga att de måste bevaras! Gillar man inte stilen, så hller man fingrarna från den, Se fler bilder från lägenheten här.
Vad säger ni om detta? Ett vackert 20-talshus (gissar jag) som verkar vara i fint skick och som har snyggt tak fina fönster och vacker panel. det var ute till försäljning och de nya ägarna beslöt att renovera.
Nya fönster i funkisstil, av en konstruktion och ett material som absolut inte passar till huset. Dessutom är fönsterytan betydlig mindre. Illa!
Svartöstan strax untanför Luleå centrum är en relativt välbevarad arbetarstadsdel som började bebyggas i slutet av 1800-talet. Bebyggelsen är dock av varierande ålder och på bilden ovan ses ett hyreshus på Sandgatan som är från 40-talet. Ursprungligen var det visst 4, men jag tror att ett revs efter en brand får några år sedan. Enligt uppgift är huset välbevarade och t.o.m. de flesta köken finns kvar. Ovanligt i hyreshus på dessa breddgrader. Tyvärr vill kommunen nu riva de tre kvarvarande husen, eftersom en gammal stadsplan från 80-talet ger dem rätt att göra det (på den tiden behövdes marken för industriändamål). det är synd, för dessa hus borde vara uppförda för arbetaran vid det nyanlagda Norrbottens järnverk och är dessutom goda exempel på den tidens familjebostäder för arbetare. Det är tvårummare på drygt 60 kvm. låt oss hoppas att de får leva kavr!
Det var inte så enkelt att få ordning på hallen. Att laga panelen efter dörrbyten var inte svårt, men insidan krävde mer jobb.
Hallen präglas helt av 1965 års ombyggnad och det utseendet ville jag behålla. Jag ville att det skulle se ut precis som om man behållit den ursprungliga dörren 1965 och att man instället för toalett haft väggfast förvaring, som för övrigt finns till vänster om gabondörren på bilden ovan.
.Den nya, större hallen består av både hall och delar av en gammal toalett och dessa väggar var lite olika i nivå. Efter att ha reglat upp och försökt jämna till och klätt väggarna med porös board och fyllt med isolering, spikade jag ny masonit på väggarna (har ett gammalt lager). Sedan monterade jag dörrfoder från de dörrar jag tagit bort. På bilden ses de spacklade skarvarna. Nu återstår att slipa, montera taklister och måla. Jag är mycket nöjd!
En vacker funkiskåk i Fredhäll! Den har klarat sig fint genom åren och är en riktigt prydnad för gatan. 1998 var det dags för renovering och frågan är hur det hade gått och inte en granne och jag passat på att klaga lite. De ursprungliga balkongerna blev kvar och därmed har husets exteriör bevarats åt eftervärlden. Nr 39 på amma gata var också på väg att förvanskas i samma veva, och även den kåken räddades. När jag passerade den idag var dock ett fönsterbyte på gång och de nya bågarna var inte snugga.
Men åter till nr 32 som trades av Ture Sellman 1935. Jag tycker att det är en ovanligt snygg kåk. I fronten två tvåor med jungfrukammare. Den sydvästra har öppen spis, den sydöstra har tvättställ i jungfrukammaren. Övriga lägenheter är ettor av olika slag. Rätt typiskt för tiden och området. Planlösningen hittar ni här.
Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med många fönster. I mitten en utsmyckad farstukvist som leder till en hall och innanför den en farstukammare. Till vänster ligger köket, som är stort och genomgående. Till vänster på yttersta flanken två införkammare. Det är väl knappast otroligt att anta att dessa byggdes till under 1800-talets senare del, när välståndet steg.
Till nackdelarna med byggnadstypen hör bristen på sovrum. Tack vare införkamrarna finns här hela tre lämpliga rum men har man inte dem, finns bara ett, farstukammaren, och det kan vara i minsta lagen för en barnfamilj. Är inte detta något problem har man en fantastisk bostad med stora ytor, stora och små rum, tämligen hög takhöjd och ett fin ljus från många och stora fönster. Ett riktigt prakthem skulle man nog kunna säga.
En illustrativ bild tycker jag. Mycket tyder på att de ursprungliga balkongerna hade rundade hörn men att man vid renoveringen valde att göra det lät för sig och samtidigt få lite större balkongyta. Trist, men inte alltför vanligt. Titta upp nästa gång ni passerar 30-talshus så kommer ni att se balkongplattor med rundade hörn som fått nya fronter med raka hörn!
Som jag nämnt tidigare, så skall badrummet renoveras och den gamla toaletten blir överflödig då den förses med toalettstol. Därmed frigörs utrymme i hallen och den gamla pardörren kan sättas tillbaka.
På den ena sidan av ytterdörren fanns toaletten, på den andra finns dörr till vinden och en garderob. Den gamla toalettväggen har jag lyckats lossa och flyttat in nästan en meter. Närmast ytterväggen, där ni ser ljuset sila in, skall jag ta upp en garderobsdörr. På kortsidan, mot köksdörren, skall jag sätta ytterligare en dörr som leder till städskrubben. På detta sätt blir det bättre förvaringsutrymmen i den tidigare rätt trånga hallen.
Här den gamla dörren. Den borde nog tas isär och renoveras, men jag nöjer mig tills vidare med att spaka igen sprickor med linoljekitt, olja och sedan måla. Pluggarna måste också ses över. En karm har jag byggt och i den ingår ett överljus. Fortsättning följer!
Balkonger, balkonger, balkonger! Här en glasbalkong som jag fotade i Farsta. Den verkar vara renoverad men på ett bra sätt så vitt jag kan bedöma. Denna typ av balkonger är mycket tilltalande! De kom på 30-talet och förekommer nog in på 60-talet, men jag gissar att de var som vanligast runt 1950. En ljusare och trevligare balkong kan man knappast få, men är man inte förtjust i insyn är konstruktionen naturligtvis inte så lämpad.
HSB-komplexet marmorn är tämligen sorgligt renoverat idag. Nya fönster och balkonger har tagit bort det mesta av den ursprungliga fasadens lätthet och fräschör. Husens norrfasader som helt består av balkonger har på detta sätt ändrat åtskilligt i karaktär. endast en byggnad har kvar sin ursprungliga fasad om jag inte missminner mig. På bilden ovan ser vi dock 30-talsfasaden i sitt ursprungliga utförande. Stram elegans, mycket tilltalande. Och nu ett minne blott.
har ni sett den spånhyveln, eller spilken som vi säger här uppe? En fin pjäs som faktiskt fungerar. Snygg är den också och dessutom ett intressant stycke teknik från förr. Jag gjorde en del takspån, men tyvärr ar det svårt att få tag i tillräckligt bra tallar för att spånen skulle bli bra.
Att lägga spån är inte svårt. är de färska lägger man dem direkt, är de ordentligt torra är det bäst att blöta dem. Först lägger man 15 cm långa spån, sedan 30 cm långa och sedan fullånga, 45 c. Detta gäller vanlig trelagerstäckning. Följande varv läggs sedan 15 cm förskjuta uppåt. När man kommer till nocken, lägger man 30 cm långa spån och avslutar med 15 cm, precis som i början.
För att få raka linjer använder man riktsnöre eller -bräda. jag använde ögonmått för jag är inte så kinkig av mig och fodrar icke snärräta varv.
Här ser ni det färdiga resultatet och takfall två, det norra. Jämfört med korrugerad plåt är detta verkligen ett lyft.
Södra takfallet. Nockbrädorna ligger också på plats. Snyggt och prydligt och inom ett år är spånen vackert grå. Vill jag, skulle jag kunna tjära dem för ökad livslängd.
Är det inte snyggt! Elegantare fönsteröverstycken får man faktiskt leta efter. Bilden tog jag i kyrkstaden i Öjebyn som är en riktig pärla. Kyrkstaden är dessutom snyggt vildvuxen på ett väldigt fint sätt. En rolig detalj är att fönsterluckorna på sina ställen är målade i glada färger som får en att tänka på Karibien. Kanske inte så korrekt, men inrycktet blir likväl mycket tilltalande!
Så hr såg det ut i Skellefteå runt 1960. Gammalt och nytt. Funkis, helmodernt och ett hus från förra sekelskiftet. Jag tycker att det är väldigt snyggt Idag är det äldsta huset ett minne blott och de nyare sönderrenoverade. Tyvärr en vanlig syn i stora delar av landet. Det är oftast en god idé att vara rädd om byggnader. är man de och de får blir gamla uppskattas de oftast av det stora flertalet, men det tar sin tid.
Jag har skrivit om A Söderbergs utmärkta Handbok i målning tidigare och nu har jag hittat den i en digitaliserad version. Det är en utgåva från 1957 men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare utgåvor och den behandlar nästan uteslutande vanlig oljefärg, slamfärg och lackfärg (samt även syntetiska lacker och plastfärg på knappt en sida…).
Handbok i målning går grundligt till väga när det kommer till att bestryka vilka moment som skall utföras vid målning, både inom- och utomhus. Till nackdelarna hör dock att man får intrycket av att det krävs vissa förkunskaper för att riktigt hänga med. Bortsett från denna lindriga anmärkning är detta en mycket värdefull bok som verkligen kan rekommenderas. Vill man ha den analogt, köper man den lämpligen på Bokbörsen eller antikvariat.net får en rimlig slant.
Då var det södra takfallet färdiglagt. det tar egentligen inte så lång tid att lägga ett så här litet tak. Går allt bra hinner man det på en dag. För mig tog det längre tid eftersom regnet gjorde att jag fick avbryta arbetet gång efter gång. Spånen ligger i trelagerstäckning och uppflyttet är 15 cm för varje varv (45 cm långa spån). De nedersta varven, precis som de översta görs med spån av längden 15 och 30 cm för att det skall bli tre lager även där.
JAg funderar på hur jag skall göra med locken, om jag skall lägga nockbrädor eller låta spånen gå över nocken. Det sistnämnda låter snyggt och enkelt. Fortsättning följer!
