Publicerat

Det vackra Wenner-Grensinstitutet

På Norrtullsgatan uppe vid Vanadisvägen, restes två byggnader i gult fasadtegel under några år i slutet av 30-talet och början av 40-talet. Det första var Wenner-Grensinstitutet som ni ser på dessa bilder. Jag tror att dess fullständiga namn var Wennergrens mikro-biologiska institut. I Byggmästaren anno 1939 presenteras anläggningen, därifrån är bilden ovan hämtad. Som ni ser var det en riktigt fin anläggning, typisk för sin tid, men med mycket fina linjer och eleganta fönster. Arkaden vid entréns pelare tycker jag mycket om, likaså trappan dit upp. Den intresserade kan också studera fasadritningen. På Stockholmskällan fann jag ytterligare en exteriörbild, denna från 1940-talet.

Wenner-Gren-institutet baksida

Enligt situationsplanen låg huvudfasaden mot gården och ”baksidan” som syns på bilden ovan åt Vanadisvägen till. De två gavlarna var snarlika och väldigt snygga! Trapphuset ligger i det högra hörnet och fönstren med tillhörande franska balkonger är anordnade på vilplanen vilket ger fasaden liv. På Stockholmskällan hittade jag en interiörbild från 1956. Institutet låg en bit in från Norrtullsgatan sett.

Arkitekt var Georg Scherman som bl.a. ligger bakom Historiska museet på Narvavägen och Patentverkets annex från 50-talets mitt. En annan av hans byggnader är denna som ligger i Västberga och var datamaskinen Servus vackra hem. Scherman tog studenten i Umeå och läste sedan vid KTH och Konsthögskolan och fick anställning på Byggnadsstyrelsen. Under många år drev han också eget arkitektkontor.

Denna byggnad och den intilliggande för försäkringsmatematik och matematisk statistik revs vad jag kan förstå 1987 och på platsen uppfördes bostadshus.

Publicerat

Beredskapssjukhuset som blev bio

Har ni hört talas om Oscar Properties projekt Biografen vid Roslagstullsbacken? Bostadsrätterna stod klara för ett år sedan och ligger vackert i en grönskande sluttning ned mot Valhallavägen. När Biografen presenterades försökte ta reda på vad det var för storslagen biograf som legat i den stora byggnaden. Läget på den tiden, i sjukhusområdet, verkade inte så lämpligt för en paradbiograf, men man vet u aldrig.

För ett par dagar sedan satt jag och bläddrade i Byggmästaren och fann en intressant byggnad som stod klar 1939. Det var ett beredskapssjukhus som byggts på dåvarande Epidemisjukhusets område för att säkerställa att staden hade tillräckligt med platser utfall de övriga sjukhusen skulle bli stå fullbelagda. Men var låg byggnaden och fanns den kvar? Det visade sig att Epidemisjukhuset var vad som senare kom att döpas om till Roslagstulls sjukhus, som det var en del av, och som på 80-talet blev uppmärksammat ty där vårdades de första AIDS-patienterna.

Men var låg beredskapssjukhuset? I Bebyggelseregistret fann jag en adress och den slog jag upp i Google maps. Byggnaden som visades var visserligen ombyggd men det stod genast klart att det var det gamla sjukhuset som byggts om ordentligt. De gamal perspektivfönstren hade ersatts med ännu större fönster likt de i trapphuset på bilden ovan. Huset, som på senare år inrymt äldreboendet Körsbärsgården, hade för några år sedan sålts till Oscar Properties och var numera Biografen! Hur det kommer sig att byggnaden fått det namnet vet jag inte. På Biografens hemsida talas det mycket om film, men jag tror att orsaken till namnet knappast kan ha varit att byggnaden innehållit en biograf, utan snarare att man tyckte att den vackra baldakinen som skymtar till höger i bild påminde om en biografentré och därför gav man byggnaden dess namn. Vad det var för fel på Beredskapssjukhuset förtäljer icke historien.

Publicerat

Wolter Gahns lyxkasern på Villagatan

I hörnet av Villagatan och Östermalmsgatan restes mot slutet av 30-talet en fastighet som ritats av Wolter Gahn. Det var inga ordinära smålägenheter som rymdes i denna kåk, snarare större lyxvåningar. Varje våningsplan innehöll ursprungligen en 5:a med dubbla jungfrukammare, en 4:a med jungfrukammare, en 5:a med 2 jungfrukammare samt en 2:a med kök. De stora 5:orna är mycket väldisponerade med 3 rum i fil, där det 3:dje rummet mycket väl kan användas som sovrum. Sovrumsavdelningen ligger avskilt, har tillgång tillgång till ett badrum och en gång med förvaring. Intill köket finns en serveringsgång, ytterligare ett badrum och vid kapprummet en gästtoalett. En påkostad borgerlig planlösning med andra ord!

Högst upp, takvåningen som var omringad av kungsbalkonger, låg endast 3 lägenheter och samtliga hade ett mycket stort fönsterparti i vardagsrummet. Rummen blir här tämligen grunda, då en stor del av våningsytan blivit uteplats. Det är priset man får betala för den lyxen. Har man sett vardagsrumsfönstren på detta våningsplan, knorrar man dock inte.

Som ni ser av bilden fasaden hade de ursprungliga fönstren överfönster vilket var mycket dekorativt. Tyvärr har man satt in nya, med karm och allt, i de befintliga karmarna och därmed minskat fönsterytan avsevärt och dessutom struntat i att förse fönstren med överluft. Synd på så rara ärtor!

Wolter Gahn kom från Uppsala, gick både Tekniska Högskolans arkitekturskola och Konsthögskolans byggnadsskola. Han slog igenom under 20-talet, men anslöt sig sedan till funktionalisterna och ritade fler vackra bostadshus samt teater- och konserthuset i Karlskrona.

Publicerat

Geisendorfs vackra villa i Ranängen

Villa Ranängen - fasad 1

Den 8:e april fyller arkitekten Léonie Geisendorf 100 år. I början av 50-talet fick hon och maken Charles-Eduard ett av sina första uppdrag som var en villa i Djursholm, på Väringavägen 25 intill Ranängen. Hustets fru var rullstolsburen pga polio vilket gjorde att familjen önskade en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att makan i möjligaste mån kunde klara sig själv.

Villa Ranängen - fasad 2

Fasaden i slammat tegel har stora fönster mot den omgivande naturen. Fönster med tillhörande bröstningar är utförda i furu och laserade.  Taket belades med underhållsfri papp och väggarna isolerades på insidan med 15 cm lättbetong.

Villa Ranängen - entré

Porten är,  till skillnad från övriga snickerier, i ek. Inne i hallen möts besökaren av en gobeläng av Jean Lurcat.

Villa Ranängen - matplats och trädgård

Som ni ser är har arkitekterna gjort sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och trädgården. Golvet här vid matplatsen är belagt med gotlandskalksten och utgör en fortsättning på uteplatsen, i övrigt används eklångstav för sällskapsrum och parets sovrum. En fondvägg vid matplatsen (olika putstyper målade i blå, grå, violetta och gula nyanser) har komponerats av Thea Leonard, som även även hjälpt till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Mattor av Ulla Percy ligger på golven och trädgården har anlagts av arkitekt Sylvia Gibson.

Villa Ranängen - vardagsrummet

Vardagsrummet utgörs taket av en kopol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som ger en betydligt ökad takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen är av oljad furu. Planlösningen är tämligen öppen och vardagsrum, matsal och bibliotek hänger samman vilket framgår av ritningen. Här en vy från bibliotek till vardagsrum och vice versa.

Villa Ranängen - sovrum

Sovrummet i denna vackra villa är även det ljust och luftigt och härifrån nås badrummet. Förutom kök finns även ett rum för hembiträde och ett gästrum. De två sistnämnda är placerade en halvtrappa upp för att på så sätt ge plats för tvättstuga och garage i källaren.

Publicerat

Ralph Erskines Villa Tesdorpf, Skövde

Åt byggmästaren, civilingenjör Carl Tesdorpf i Skövde, ritade Ralph Erskine en villa som uppfördes i mitten av 50-talet. Det är en fantastisk villa som passats in på en vacker naturtomt med höga tallar. Villan är uppförd i två våningar, den nedre i lättbetong och den övre i trä. På bilden ovan ses norrfasaden som är tämligen sluten. De små fönstren på övre botten, de sitter i till badrum och passagen intill trappan, har halvt dolts bakom panelens brädor. Bottenvåningens högt placerade fönster, som ger ljus till köksdelens sekundärutrymmen, delar effektfullt av de två våningsplanen och ger övervåningen ett nästan svävande intryck.

Vardagsrummet skjuter ut ur byggnadsvolymen och på bilden ses ett av fönstren längst till höger. I mitten ett fönster som hör till ett liten rum som ligger mellan vardagsrum och hall. jag är osäker på dess funktion, kanske är det någon form av vinterträdgård. Lättbetongblocken är endast målade på utsidan,men på insidan har de putsats.

Övre hallen med sin träpanel är ett synnerligen vackert rum. Handledaren är av teak, precis som trappstegen. Panelen tror jag är av furu, precis som taket i villan. Här ytterligare en exteriörbild som tydligt visar betongblocken.

Planritningen visar villans disposition. Notera den omslutna gården som måste vara en verklig oas! Numreringen indikerar rummens användningsområde. 1 vardagsrum; 2 sovrum; 3 kök; 4 matplats; 5 arbetsrum; 6 bibliotek; 7 garage.

Villan finns kvar än idag och verkar vara i ett fint skick. Det är roligt att förhållandevis många av modernismens mer framträdande villabyggnader bevarats i ursprungligt skick.

Publicerat

Badmintonhallen vid Lidingövägen

Badmingtonhall, skiss

Vid Studentbacken på Gärdet, där tre stora huskroppar reser sig innehållandes studentrum vid en gemensam korridor, låg till för ett par år sedan Stockholms badmintonhall. Idag ligger här två punkthus med bostadslägenheter. Jag minns så väl när man rev hallen för ett par år sedan. Byggnaden var stor och klumpig och mestadels fönsterlös. Endast en del av fasaden skvallrade om att det var ett äldre hus. Som av en slump fick jag i min hand ett gammalt nummer av byggmästaren som visade hur det en gång sett ut, innan en förödande ombyggnad på 80-talet då fasaden kläddes in i plåt eller något liknande och alla stor fönsterväggar sattes igen.

Det  var 1936 som  man beslutade att bygga en badmintonhall och blev anvisade tomten intill Lidingövägen, mittemot Kungliga Tennishallen. Med ett insamlat kapital på 15 000 lyckades några entusiaster förverkliga byggandet av Stockholm första hall för utövandet av badmintonsporten. Byggnaden, som ritats av arkitekten Gustaf Lettström, invigdes på hösten 1943. Förutom tävlings- och träningsbanor, fanns här restaurang, två föreningssalar, några studierum och en 4-rumsvåning med arbetskök och serveringsrum.

Här ytterligare några bilder på byggnaden: exteriören (väldigt snygg!) och interiören. Synd, att jag inte visste vilken pärla som doldes under den förvanskade fasaden, ty då hade jag försökt ta mig in och se vad som fanns kvar av inredningen. Restaurangens möbler kom ursprungligen från NK och dess textilier var framtagna av Edna Martin och detta måste ha borgat för kvalité.

Publicerat

Eric Sigfrid Persson och Friluftsstaden

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det ”är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Publicerat

De vackra radhusen i Skönstaholm

I Skönstaholm strax söder om Stockholm ligger ett radhusområde som byggdes i början av 50-talet (1951-1952). Husen ritades av Nils Sterner (som även ligger bakom det fantastiska rådhuset i Halmstad) och Erik F Dahl (den sistnämnda verksam vid Stockholms stads fastighetskontors husbyggnadsavdelning) och trädgårdarna skapades av Erik Anjou och Walter Bauer. Resultatet blev mycket lyckad med en måttlig exploatering och Drevviken inom synhåll. Kvalitén verkar genomgående ha varit hög, men så var också det tidiga 50-talet en höjdpunkt när det gäller bostadsbyggande för gemene man. De flesta radhusen har öppen spis vilket är ett säkert tecken på att det rör sig om litet bättre hus, även om det inte rör sig om några lyxbostäder.

Radhusen finns i flera 8 olika utföranden vilka benämns A-G. Ett specialutförande är det synnerligen vackra hus av typ G vars vardagsrum är beläget på övre botten och ses på bilden ovan! På bilden här under ses dess fasad med balkong och stort fönster. Vindskupan syns dock inte på den bilden.

De olika planlösningarna framgår av skisserna för A-C och D-Gs. Lägenhetsstorlekarna är fördelade enligt följande: 76 st 3 rok, 60 st 4 rok, 14 st 5 rok. Tyvärr saknas uppgifter om hur F-husen disponerats. Området i sin helhet och fördelningen av de olika hustyperna framgår av situationsplanen.

Det är inga stora hus, utan det för sig om bostadsytor runt 90 kvadratmeter. Planlösningen är dock rätt kompakt så det blir många rum ändå och tack vare trappor och många fönster blir intrycket ljust och trevligt. Snedtaken en trappa upp är dessutom en trivselskapande detalj. Utanför samtliga hus finns en liten uteplats, men tyvärr inga stora trädgårdar vilket är synd. Uppenbarligen kan man inte få allt.

Besök gärna föreningens hemsida för mer värdefull information. Glädjande nog har bostadsrättsföreningen insett vilken pärla området är.

Publicerat

Barkök eller bara kök undrade arkitektduon William-Olsson år 1953

Experimenthusen I Järnbrott 2

Runt 1953 började man bygga ett experimenthus på Modulatorsgatan i Järnbrott i Göteborg. Arkitekter var Tage och Anders Tage William-Olsson (far och son) och de byggde okonventionellt ty lägenheterna gjordes flexibla genom att innerväggarna kunde flyttas efter de boendes önskemål (här ett exempel). SF gjorde ett reportage 1954 visar de fleibla våningsplanerna och inte minst en nyhet: det öppna köket!

Arkitekterna hade nämligen, gissningsvis efter amerikansk förebild, lanserat det öppna köket vilket framgår av bilden ovan. Köksväggen var dock inte non-existing, utan det rörde sig snarare om en slags barkök som kunde beställas i olika utföranden vilket denna skiss visar.

Barkök eller bara kök? var den fråga som prydde utställningsbroschyren. Samtliga boende verkar ha valt barköket i en eller annan utformning. Kanske inte så konstigt, ty det är en rätt tilltalande lösning där man till viss del kan stänka om sig och dessutom ser man ju inte disken från första parkett heller. Spisen hade placerats i ett hörn (vilket var emot HFI:s riktlinjer) och en rejäl fläktkåpa ovanför sörjde för god ventilation.

En rätt fin lösning tycker jag, flexibel och praktiskt på många sätt. En bra kompromiss mellan dethelt öppna köket och det ordinära.

Publicerat

Om oljefärgens förmåga att andas

Detta med färg är verkligen inte lätt och det finns en djungel av preparat till försäljning. Går man till en vanlig färgbutik säljs i princip bara akrylatfärger och en och annan vattenbaserad akrylatoljefärg. Traditionella oljefärger (läs linoljefärger) säljs nästan uteslutande i byggnadsvårdsbutiker.

Frågar man en modern färgförsäljare om färg får man lära sig att oljefärger inte andas till skillnad från moderna akrylatfärger (plastfärger). Frågar man en byggnadsvårdare får man motsatt svar. Detta irriterar mig, vem är det egentligen som har rätt?

Linolja, framförallt okokt, har mycket små molekyler och tränger därför in trä som inget annat. Dessutom innehåller oljan ämnen som skyddar träet och delvis ersätter de ämnen som väder och vind gör sitt bästa för att laka ur. Dessa egenskaper gör färgen mycket värdefull när trädetaljer, framförallt utomhus, skall målas om.

Men hur är det med oljefärgens förmåga att andas, den egenskap som nästan varenda byggnadsvårdare i landet framhäver som dess främsta egenskap? I Byggmästaren anno 1956 finns en text som behandlar målningsteknik och då främst oljefärg. Här påpekas att färgtypen inte är speciellt diffusionsöppen jämförd med de nya latexfärger som börjat komma ut på marknaden (plastfärger). Vad jag förstått var det verkligen så, men inte nog med att de släppte ut vatten, så släppte de också in vatten vilket gjorde att träet lätt förstördes om den användes utomhus.

Oljefärgens brist på genomsläpplighet tror jag man lätt kommer till rätta med genom att måla rätt och inte måla för ofta! Lineoljefärg skall målas tunt, otroligt tunt, och när färgen efter några år börjar åldras kritar den. Istället för att genast måla ett nytt lager så skall man då endast olja den eller låta den vara, annars blir skiktet för tjockt och färgen krackelerar pga att fukt vill ut eller att materialet rör sig. Lägger man på ett lager olja, vitaliseras färgen och blir åter följsam och håller längre.

Byggmästaren presenterade en undersökning som jag tycker är intressant. Denna bild visar ytor som målats om med olika täta intervaller. Översta raden två ytor som målats om vart 3:e år, raden under vart 4:e och längst ned vart 6:e. Detta visar klart och tydligt att om man använder oljefärg är det en fördel om man inte målar om för ofta, ja inte nog med det, ivrigt målande kan skada färgskiftet. Om jag får spekulera så tror jag att 8-10 år kan vara en lämplig intervall, om inte det gäller mycket utsatta lägen. Dessutom får man ha i åtanke att ett krackelerat färgskikt måste skrapas ned, till skillnad från ett som vanvårdas som bara behöver rengöras innan ommålning.

Moderna akrylatfärger saknar oljefärgens förmåga att tränga in och lägger sig istället som ett tjockt lager över träet. Huruvida den är för tätt eller ej, kan jag inte yttra mig om men med den tjocklek som här kommer ifråga krävs det verkligen att färgen är ytterst genomsläpplig, framförallt om man målat om en gång. Dessutom saknar färgen helt oljefärgens förmåga att tränga in och därmed konservera träet.

Vid oljefärgsmålning är det dock viktigt att måla tunt, måla som om färgen håller på att ta slut och ingen ny finns att köpa, och måla inte om förräm den börjat krita ordentligt!

Publicerat

Restaurang Vällingehus i Vällingby

Vällingehus I Vällingby 2

Vällingby centrum invigdes 14 november 1954 med pompa och ståt. I samma veva öppnade restaurangen Vällingehus som kom att bli en av de sena 50-talets mest omtalade restauranger. Det var en stor anläggning, med restaurang, grill, salonger och festvåning vilket framgår av planritningen. Mat och service höll hög klass etablissemanget blev genast en stor framgång.

Fasaden ritades, precis som hela centrumbyggnaden, av Backström och Reinius och jag tycker att den är ett verkligt mästerstycke. På bilden ovan ses, om jag tolkat planritningen rätt, kapprummet (rum 42). Innanför skymtar salongen (43) och bakom de stängda dörrarna festsal och grill (46).

Vinterträdgården (44) var en verklig pärla och kring den grupperar sig salong, grill (en pärla) och festsal (45) samt delar av festvåningen (73). Blandningen av gammalt och nytt skapar en klassiskt borgerlig 50-talsmiljö som jag tycker är rätt tilltalande och framförallt mycket intressant.

Mot torget, i komplexets hörn och med teak och glas i fasaden, ligger huvudrestaurangen. Därifrån hade man även utgång till en balkong. Tyvärr framgår det inte av Byggmästarens reportage, författat av B&R, vem som inrett lokalerna. Det är synd för jag är mycket nyfiken. Högklassiga inredningar vid denna tid gjordes ofta av NK Inredning som hade tillgång till verkstäderna i Nyköping.  Här ytterligare en bild på restaurangen med gardinerna uppdragna.

Vällingehus saga blev dock inte särdeles lång och restaurangen stängde i slutet av 60-talet eller börjar på 70-talet. Inredningen revs ut och idag återstår i princip endast fasaden. Synd, på en så påkostad skapelse. I dess lokaler har nyligen ett nytt Vällingehus, en food court, öppnat. Den tror jag man gör bäst i att inte besöka.

Publicerat

Korsvirkesmosaik i Simrishamn 1954

Stadshuset i Simrishamn ritades av arkitekt Hans Westman och stod klart 1954 (eller eventuellt redan året innan). I samband med att byggnadsverket presenterades i Byggmästaren av arkitekten själv, lät man även professor Nils Ahrbom säga sin mening om dess falska fasad. Westman hade nämligen haft fräckheten att medelst mosaik imitera den korsvirkesteknik som är så vanlig i denna pittoreska stad. Få saker är så förbjudna inom modernismen som att narras.

Stadshuset byggdes intill det i romansk stil uppförda rådhuset från 1800-talets andra hälft. Även det ett falsarium, men å andra sidan byggdes det under en tid när det var legio att frossa i historiska stilar. I början på 50-talet var spelreglerna och Westman var onekligen rätt djärv. Själva byggnaden är mycket vackert inpassad i stadsbilen och mot torget har den endast en våning under ett högt tegeltak som skjuter ut över byggnadskroppen.

Åt gården, som är kringbyggd på klassiskt skånskt manér, är byggnaden i två våningar. Även här har man använt sig av mosaiken på ett effektfullt sätt. I övrigt är byggnaden med sina perspektivfönster fullkomligt modern. Gården är belagd med kullersten och stadens vapen finns i en mönsterlagd del som kom till på arbetarnas initiativ.

Mot tvärgatan syns andra våningens takkupor och hur väl byggnaden smälter in bland omgivande bebyggelse. Jag måste säga att jag tycker att det är mycket snyggt!

Entrén andas dock 50-tal men en koppling till trakten finns i de slipade strandstenarna från kusten. Dessa har plastlackats för att vara lika vackra som i vått tillstånd nere vid stranden.

Publicerat

Villa Edstrand av Sigurd Lewerentz

Detta luftigt lätta drömslott ritade Sigurd Lewerentz åt Knut Edstrand med hustru i anslutning till golfbanan i Falsterbo. Ursprungligen var tanken att huset skulle byggas i ett plan men med tanke på dimmorna från havet lyftes huvudvåningen upp och under den förlades entré samt herrum, bar, gästrum och diverse biutrymmen som garage och tvättstuga. En trappa ledde från bottenvåningen till huvudvåningen och vidare upp till en solterrass med duschar.

I anslutning till huvudvåningen finns givetvis en terrass med den allra bästa utsikt. Utgång finns från både sovrum och vardagsrum. Som ni ser är fönsterpartierna mycket generösa. Troligtvis tillverkades dessa av firman Bröderna Edstrand AB vars produkter Lewerentz tidigare formgivit.

Terrassen vilar på pelare och golvet är klätt med klinker Det högra fönstret är herrummets och det vänstra gästrummets.

Husets baksida är något sluten, men minst lika vacker. Fönstret till höger tillhör kökets, de på långsidan tillhöra de två jungfrukamrarna och ett av sovrummen.

Villan var i första han tänkt som sommarhus men hade ett ordentligt uppvärmningssystem, troligtvis golvvärme, av märke Crittall.

Planritning över botten och huvudvåning finner ni här. Som ni ser är det en mycket representativ villa som Lewerentz ritat åt Edstrands. Maken till lyx får man leta efter, men i just Falsterbo uppfördes ett flertal påkostade sommarhus under 30-talet, bland annat Villa Wehtje som ritades av Mogens Mogensen.

 

Publicerat

Idéskiss till parkstad vid Tantolunden

1941 publicerades en stadsplaneutkast för området mellan Tantolunden och Årstaviken som aldrig blev realiserat. Bakom förslaget stod arkitekt A G Hedberg och byggnadsingenjör H Jirlow som projekterade T-formade höghus och radhus av olika fason.  Ett mycket intressant projekt som säkerligen hade resulterat i bostäder av högsta klass, ty läget var fantastiskt och de föreslagna planerna är mycket bara. Samtliga lägenheter i punkthusen var tänkta att förses med öppen spis och man får anta att snickerinredningen hade hållit hög klass.

Om vi börjar med de tio våningar höga höghusen så är det bara att konstatera att deras planer är mycket vällösta. På varje våning finns två hörntreor och två gavelfyror. samtliga har öppen spis och mycket stora fönsterparier i vardagsrummen. Särskilt den västra gavelfyran har ett mycket vackert vardagsrum som går genom hela huskroppen. Till nackdelarna får man dock räkna det faktum att samtliga övriga rum är renodlade sovrum. I trerummarna är planen flexiblare och åtminstone det ena rummet går bra att använda till annat är sovrum. Inget är väl tristare än klassiska sovrum som apterats till t.ex. bibliotek!

Förslaget stipulerar även radhus och dessa är tänkta att utföras i två till tre våningar. Även deras planlösningar är vällösta och skulle gett bra familjelägenheter på bla.a. fem rum och kök.

Situationsplanen i sin helhet visar hur husen var tänkta att placeras i terrängen. Luftigt och ljust och med gott om grönska emellan kåkarna. Det är bara att beklaga att planen aldrig realiserades.

Publicerat

Ralp Erskines Shopping i Luleå, 1955

Jag har skrivit om Shopping i Luleå tidigare, men nu skall jag visa några bilder som togs i samband med att Byggmästaren presenterade Erskines projekt. Invigningen på hösten 1955 måste ha orsakat stor uppståndelse. Byggnaden var verkligen modern och kan väl till viss del kategoriseras som betongbrutalism. Oavsett vad man benämner anläggningen var den dock mycket stilig och interiörerna präglades av variation och trevnad.

Längst ner i den stora ljusgården fanns ett kafé. Intill låg, om jag inte minns fel, ingången till biografen. När jag var liten hade man inte byggt om anläggningen och bion var fortfarande i bruk. Jag har för mig att det även har funnits ett snabbköp, ett Kvickly, i komplexet, men jag är inte säker. Anläggningen är stor och upptar ett halvt kvarter. Enligt de ursprungliga ritningarna skulle Shopping ha varit 4 våningar högre och där skulle ett hotell ha inrymts. Detta byggdes dock aldrig och jag tror att det var först i samband med ombyggnaden runt 1990 som dessa våningar kom till stånd.

Publicerat

Sagerska palatsets eleganta trapphall

Byggmästaren är en intressant tidskrift, fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader som nyligen uppförts. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Då och då presenterade man även äldre arkitektur, och detta reportage om det Sagerska palatset är ett exempel. Det gjordes 1947 inför ett beslut om eventuell expropriering.

Här ovan ses den nedre trapphallen i nämnda hus i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och till viss del Louis-seize. hämtades från Frankrike och håller mycket hög klass.

På 40-talet, när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten statsministerbostad.

När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.

Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk  jugend i sitt esse.

Sagerska huset var precis som von Rosenska palatset och det Hallwylska, privatbostäder. För er som är intresserade av dess uppbyggnad så har jag scannat in planlösningen och en sektionsritning.

Publicerat

Gärdesgården, Nils Nessens prakthus

Detta praktbygge anno 1941 ligger byggmästare Nils Nessen bakom. Nessen ligger också bakom det flotta funkishuset vid Karlaplan och Anders Tengboms hyrespalats i korsningen Östermalmsgatan/Floragatan. vad jag förstått, stod Nessen ofta för högkvalitativa byggnader ämnade åt en mer kapitalstark publik.

Gärdesgården var ett kollektivhus som vände sig till pensionärer, förvärvsarbetande och ensamstående. Naturligtvis fanns här matsal för de boende (som förband sig att köpa 20 middagar i månaden), städerskor, tvättinrättning samt en magnifik sällskapsvåning högst upp med solterrass och tekök. Mathissar transporterade på beställning upp hyresgästernas mat till respektive våningsplan. Via lokaltelefon kommunicerade de boende med husfru, samt mjölk- och brödbutik.

Planlösningar hittar ni här.

Husets absoluta clou är Rolf Engströmmers entré och foyer. Har ni sett något vackrare? Så sparsmakat, men samtidigt både exklusivt och tilltalande. Och nästan sakralt. Trappräckets smide går igen i de franska fönstrens galler (och numera även i de klumpigt uppsatta balkonger utmed Erik Dahlbergsgatan).

Arkitekt för huset var Olle Zetterberg. Elias Svedberg och Sven-Erik Skawonius ritade matsalen och restaurang Grenadjären (som syns på bilden ovan). Tyvärr tror jag inget av de ursprungliga inredningarna (matsal, restaurang och toppvåningens sällskapsrum) finns kvar. En senare inredd restauranginredning i bottenvåningen (50-tal?) revs ut för ett antal år sedan. Synd, ty den var helt intakt.

Tekniskt var huset modernt med extra isolering av ABT-plattor och treglasfönster. Fönstren hade tre glasade bågar och var inte som idag är brukligt försedda med ett enkelglas samt två glasrutor med ett gasskikt emellan.

Idag är huset bostadsrätter och de små enkel- och dubbelrummen taffligt hopslagna till ordinära lägenheter. Gatufasaden har försetts med tämligen fula balkonger – viljan att göra dem vackra fans, men utförandet är klumpigt och de är för djupa. Det är synd på ett en gång så vackert och påkostat hus.

Publicerat

De glömda husen på Danviksklippan

Visst är de vackra, Backström och Reinius punkthus från mitten av 40-talet som tronar högt uppe på Danviksklippan?

Det var i början av 40-talet som området fick sin stadsplan, men byggarbetet startade först vintern 44/45 och husen stod klara sommaren 1945. Byggherrar för de 6 första husen var advokat Helmer Persson, fru Annie Schönning och professor Nils Hast. De 3 sista husen låg advokat Carl Olof Frunck bakom. Som ni hör byggdes dessa hus på privat initiativ. Samtliga ritades dock av Backström och Reinius och parken anlades eftr ritningar av Walter Bauer. Här en vy över husen. Ytterligare exteriörbilder finns här.

Husen är generellt sett påkostade. De större lägenheterna har öppen spis och i vardagsrummen ligger parkett. Hallgolven är i sten och fönstren av panoramatyp. Vissa av balkongerna har fronter i råglas. De största lägenheterna är välplanerade 5-rummare med jungfrukammare. Från hallen kommer man rakt in i vardagsrummet som öppnar sig mot en generös matsal. Till höger ligger köksregionerna och till vänster tre sovrum med badrum och garderober. Den intresserade studerar lämpligen planritningarna lite noggrannare här.

Danviksklippans hus är idag rätt bortglömda tycker jag. de ligger på gränsen mellan innerstad och ytterstad och har med åren förfallit en smula. Vissa hus har dock reparerats och försetts med klumpiga balkonger och åtminstone ett hus har fått nya fönster. Jag tycker att man borde vårda kvalitetsbyggnader av denna kaliber på ett mer varsamt vis.

Några av husen är idag bostadsrätter. Sök på Booli och se vad som för tillfället finns till salu.

Publicerat

Hans Westmans arkitektvilla i Lund

Runt 1939 uppfördes SAR Hans Westmans villa på Nationsgatan 3 i Professorsstaden i Lund. Huset byggnadsminnesförklarades 1994 och står kvar än idag (dock att jag inte får ihop ritningen med bilden). Fasaden är i gult tegel och vitmålad panel.

Byggnaden inrymde både privatbostad och arkitektkontor och dess verkliga pärla var vardagsrummet med en takhöjd på 4-5 meter. Sovrummen har dock en takhöjd på 2,13 meter.

Bostadsdelen var i två våningar och från entresollplanet nådde man de tre sovrummen. Som ni ser badar rummet i ljus från stora fönsterpartier.  Den låga fönsterbröstningen skapar en trivsam yta där man kan både sitta och ligga.

Invid trappan till övre botten, har en liten cosy corner anordnats framför den öppna spisen. En öppen spis finns även på våningen ovanför. När huset byggdes var det helt otänkbart att inte ha en eller flera eldstäder för trevnads skull.

Kontorsdelen består av 4 rum. En större ritsal, två små rum samt arkitektens eget rum. Notera de vackra perspektivfönstren.

Längs med en fönsterlös fasad leder en pergola från gatan till till entrén. Pergolan skymtar även till höger på denna bild som visar fasaden mot gården.

Studera gärna ritningarna till denna skånska praktvilla (bottenvåning och övre plan) och föreställ er den härliga atmosfär som följer av goda material och genomtänkt arkitektur.

Publicerat

Unika radhus i Inverness, Stockholm

Dessa originella radhus stod klara i slutet av 30-talet. Dessas främsta karaktäristik är fasaderna av hyvlad ribbpanel i furu som behandlats med ofärgad Solignum. Vardagsrummen med öppen spis, som upptar en stor del av bottenplanen, har en generös fönstervägg mot den lilla täppan. De större husen har kök med jungfrukammare på nedre botten, de mindre bara kök. En trappa upp finns tre sovrum. Ett är så stort att det utan problem kan delas. Den intresserade studera planlösningen här.

Även balkongernas skärmar är av furu. En originell lösning som jag är osäker på om jag verkligen gillar. det vore intressant att se dem i verkligheten, om de nu finns kvar.

Entrésidan är vackert belägen mot skogssidan och ligger i en liten sluttning. De små fyrkantiga fönstren hör till kapprum och toalett. Badrummet ligger en trappa upp i anslutning till sovrummen.

Jag tycker att detta är både intressanta och unika radhus. Planlösningen är utmärkt och varje lägenhet har två balkonger samt uteplats. Enda bristen jag kan se är att det är för få inbyggda garderober, men det går ju lätt att ändra på. Jag undrar verkligen hur de ser ut idag.

Publicerat

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts ”för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Publicerat

Grå punkthus på Södra Guldheden

I början av femtiotalet stod de grå punkthusen på Södra Guldheden klara. De hör i mitt tycke till de bästa i genren som någonsin byggts. Dels är de mycket vackert inpassade i terrängen och den befintliga grönskan, dels rör det sig om ett kvalitetsbygge med många intressanta detaljer.

Det var arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder som skapade denna pendang till husen på Norra Guldheden, det område som presenterades i och med utställningen Bo Bättre 1945. Fasaderna är som sagt grå men balkongerna har målats i olika färger för att skapa liv och rytm. Huskropparna består av två skivor som, ej helt parallellt, sammanfogats med ett uppglasat trapphus. I anslutning till byggnaderna finns en stor grönyta som var tänkt att användas som lekplats för barnen i området. Situationsplanen visar husens placering.

Planlösningarna är i mitt tycke mycket lyckade och erbjuder båda öppna ytor och skyddade vrår. Kök, vardagsrum och matplats ligger i en halvt öppen planlösning intill varandra men med god möjlighet att hålla matoset i köksregionerna. Det är samtidigt lätt att öppna upp skjutluckorna mellan kök och matvrå. Lägenheternas balkonger ligger i anslutning till vardagsrummet och utanför badrummet. En praktisk lösning.

I trapphuset finns två lägenheter per halvtrappa, vilket gjort det lätt att anordna ett elegant dörrparti i mahogny med både brevlåda och varulucka. Lika elegant är entrén som är generöst uppglasad. Tänk om man byggde höghus på detta sätt även idag!

Avslutningsvis en bild på Södra Guldheden by night.

Publicerat

En Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Lennart Tham är ingen känd arkitekt idag, trots att han ritat mängder av hus. Ett par av dem ligger vid Klarabergsgatan och gränsar mot Klara kyrka. De är fina representanter för en den eleganta 50-talsarkitekturen.

Tham titade också åtskilliga villor och bland annan denna flotta skapelse som ligger på en höjd vid Vätterns strand. Fasaden är putsad och taket belagt med eternitskiffer. Som ni ser är delar av fasaden helt uppglasad.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Mot gatan däremot, är intrycket ett annat. Fönstren är små och sparsamt utplacerade. Fasaden påminner om en mur, men ger ett tilltalande intryck tack vare det asymmetriska utförandet som förstärker tomtens ojämnhet.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Inne i vardagsrummet har en öppen spis placerats vid fönsterväggen. Vardagsrummet är det rum som syns längst till höger på bilden högst upp. Notera också de svävande fönsterbänkarna som monterats på två olika höjder.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Matsalen ligger intill vardagsrummet och dessa rum förbinds med en trappa, ett galleri, och det arbetsrum som syns i bildens fond. Taket i sällskapsrummen är i vitkalkad, ohyvlad furu. Golvet i vardagsrummet av grå kalksten, i galleri och entré av bonat tegel samt i matsalen av grå glasmosaik med tegelfris.

Ytterligare en trappa finns i villan och den går upp till sovrumsvåningen. Här en bild som visar på det dekorativa trappsmidet, ”Domaredansen”, av skulptör Niklas Göran. Avslutningsvis planritningen på denna småländska praktvilla (observera det välplanerade/välplacerade serveringsrummet!).

Publicerat

Sven Markelius flotta villa i Kevinge

Sven Markelius villa i Kevinge

1930 byggde Sven Markelius en flott villa i Nockeby. Byggnaden gick helt i funktionalistisk stil och var på det hela mycket tjusig. År 1938, i samband med skilsmässan från första frun, flyttade han in i en etagelägenhet i det av honom ritade kollektivhuset vid John Ericssongatan. Våningen blev dock snart för trång för Markelius och hans nya familj (han gifte sig med Karin (”Ka”) Simon) vilket gjorde det nödvändigt för honom att bygga en ny villa, denna gång i Kevinge vid Norrvikens strand.

Villan är i ett plan och av det generösare slaget, vilket framgår av planlösningen. Entrén ligger mot gatan och fasaden är där nästan helt sluten. Mot gården är det däremot gott om fönster som släpper in solen från söder. Här har också en damm anlagts.

Vardagsrum och matsal ligger intill varandra och planlösningen är helt öppen. Dock finns det en möjlighet att medelst draperier, avskärma matsalen om man vid en bättre middag, vill ha möjlighet att duka ostört. Från vardagsrummet kommer man också ut på terrassen, som är är stensatt och badar i ljus.

I husets flygelbyggnad finns Markelius arbetsrum, ett gästrum samt bastu och redskapsbod. I arbetsrummet finn en öppen spis och fönsterdörrar ut till gården. Här samlas ibland hela familjen för att njuta av en kvällsbrasa.

Som ni ser av bilderna, är också inredningen av påkostat slag. Här finns bl.a. Frank, Svedberg, Saarinen, Breuer, och Edna Martin representerade. Bland konsten märks verk av Leander Ensgtröm, AndersBbeckman, Stig Blomberg samt Arne Jacobsen. Uppvärmningensker medelst golvvärme och inblåst, konditionerad luft. Villan är på det hela taget strålande och ett goee exempel påden nya stil som utvecklades efter 2:a världskriget.

Publicerat

Ahlbom & Sterner: Halmstads rådhus

Halmstads rådhus mot den mindre gården

År 1939 invigdes Halmstads rådhus som ritats av Yngve Ahlbom och Nils Sterner. Det är en helt fantastisk byggnad som jag anser helt kommit i skymundan av Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Upplägget är på många sätt detsamma, ty även i Halmstad står en gammal byggnad intill, en byggnad som visserligen inte var ett rådhus från början, men som inkorporerades i komplexet och apterades till bageri och konditori. Bilden ovan föreställer utblicken från entréhallen ut mot dem mindre av de två gårdarna, den gård som vetter åt korsvirkeshuset till. Det är en utmärkt bild och visar tydligt vilken vacker byggnad arkitekterna skapat. Naturligtvis är exteriören lika välkomponerad. Här en bild på huvudfasaden ut Stora torg.

Högst upp ligger Stadsfullmäktiges sessionssal. Ett vackert rum, inte sant? Dörren in till denna sal är försedd med intarsia komponerad av Waldemar Lorentzon. Överhuvudtaget är rådhusets konstnärliga utsmyckning av hög klass, ty man har anlitat Halmstadgruppens medlemmar och inte dragit sig för några kostnader. Här huvudtrappan, en elegant historia. Smidesgallret är komponerat av Erik Olson. Studera en detaljbild av detta vackra arbete. Även den strama huvudfasaden är utsmyckad. Bland annat finns där ett förgyllt skepp av Stig Blomberg och en tegelrelief av Bernhard Anderson.

Förutom Halmstadgruppen har flertalet andra konstnärer engagerats i bygget. Bland annat har Lisbeth Jobs utformat en dricksvattenfontän, Einar Forseth designat ett draperi och så har Edvin Öhrström skulpterat ett glasfönster som Orrefors tillverkat.

Avslutningsvis ett par bilder. Först drätselkammarens sessionssal och så exteriör mot stora gården. Nog är detta ett vackert rådhus alltid! En besökare i slutet av 40-talet, Raymond King från Norfolk, blev så imponerad av byggnaden att han lät uppföra en kopia i sitt hemland.

Publicerat

Takvåning av Backström och Reinius

Då jag intresserar mig för Olle Engkvist och hans projekt, finner jag det lämpligt att presentera ytterligare ett av hans hem.

Efter att flyttat från villan i Västberga, blev en takvåning i Marieberg byggmästare Olle Engkvists nya hem. Högst upp i det av Backström och Reinius ritade tegelhuset, inredde han sitt nya hem. Våningen, som även den ritats av arkitektduon, upptog ungefär 70% av de ordinarie våningsplanens yta, ty sådan var stadsplanen vid denna tid. Det är ett mycket påkostad och skräddarsytt hem som presenteras på några uppslag i Byggmästaren i slutet av 1944.

Hemmets paradrum är det stora vardagsrummet med väl tilltagen takhöjd och terrasser på båda sidor samt ett utbyggt burspråk med ett spröjsat fönsterparti.

Mellan matsal och vardagsrum fanns en s.k. sesamvikvägg. Jag har aldrig hört termen förut, men det verkar som den har en textil beklädnad. I taket hade man valt att montera akustiska plattor.

Herr och fru Engkvist hade skilda sovrum och mellan dem låg det generösa badrummet. I fruns rum fanns en kakelugn vars plattor dekorerats av Ture Tideblad. I byggmästarens arbetsrum fanns ytterligare en ugn, en antik från 1700-talet. taket i sovrummen är i lackad furupanel och golven i blå tiletex.

Våningens paradnummer är dock kök och serveringsrum med valnötsfanerade snickerier. I det sistnämnda finns även en liten frukostmatplats. Då våningen saknar jungfrukammare, får man anta att fru Engkvist själv skötte sitt hem. Ville hon pusta ut, kunde hon alltid sätta sig i den lilla budoir som låg mellan sovrum och klädkammare.

Det är bara att konstatera att Backström och Reinius har skapat ett utmärkt hem åt sin uppdragsgivare, även om det inte är lika arkitektoniskt intressant som villan i Västberga.Vardagsrummet är dock ett mycket vackert rum och det är intressant att man valt att montera akustiska plattor i vissa tak, eller som i sovrummen, lackad furupanel. Just  blandningen av material är för mig mycket tilltalande, precis som det faktum att Engkvist låtit mura upp en antik kakelugn i sitt arbetsrum. Idag tycker jag att man är på tok för rädd för att blanda; ängsligt gör man allt i samma stil och det blir ofta tråkigt. Bättre då, och svårare, är att sätta samman en helhet utifrån mer skilda beståndsdelar.

Huruvida något av den ursprungliga inredningen finns kvar idag kan jag inte uttala mig om. Huset finns kvar, men det är fönsterbytt och Engkvist flyttade därifrån redan i slutet av 40-talet då han inredd sitt hem i en gammal 1700-talsgård i Gröndal.

Publicerat

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.

Publicerat

Estrid Ericson, Frank och Tolvekarna

I början av 30-talet köpte Estrid Ericson en sportstuga av standardtyp, vackert belägen tomt på en hög kulle omgiven av stora ekar och med oslagbar utsikt över fjärden. Här kunde hon vila ut efter ansträngande arbetsdagar på firma Svenskt Tenn som hon startat och drev.Till vardags bodde hon Strandvägen 5, 6 trappor i en ateljévåning som jag gärna övertagit.

I början av 40-talet bestämde sig Ericsson för att låta bygga om och bygga ut sin villa och anlitade Josef Frank som hon samarbetade med på Svenskt Tenn. Frank byggde ut huset och skapade ett stort vardagsrum med generösa perspektivfönster ut mot fjärden samt en generös altan utefter hela sydsidan. Precis som vardagsrummet, är altanen försedd med öppen spis och dessutom till hälften utformad som en pergola. Från entrésidan är byggnaden av konventionell typ, vilket skapar en spännande kontrast mot sydsidans fasad och den moderna interiören. Här en bild som visar huset från sidan samt stenläggningen runt entrén.

Vardagsrummet är inrett med Franks möbler och på golvet finns bl.a. en zebrafäll, placerad mellan två soffor framför den strama öppna spisen. Framför den södra fönsterväggen finns en vilstol och ett matbord. Härytterligare en bild som visar vardagsrummet utifrån samt pergolan.

Intill köket ligger en jungfrukammare och på andra sidan om köket finns tre sovrum och ett badrum som ligger längs med en med garderober försedd korridor. Planlösningen går bra att studera Det hela är mycket smakfullt och jag önskar bara att det funnit fler bilder på denna Frankskapelse. Just nu visas på Svenskt Tenn ett antal bilder från både Franks och Estrids hem. De är tagna av Lennart Nilsson och kanske finns där något som kan kompletetra detta korta reportage från Byggmästaren.

Publicerat

1959 invigdes Tengboms Skogshem

Skoghem

Skogshem

Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.

Skogshem

Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.

Skogshem

I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.

Skoghem

Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.

Skoghem

Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.

Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.

Publicerat

Nybyggnad och rivning vid centralen

orgelpipan_liten_bildSom bekant är Citybanan under byggnation och detta jättelika projekt har resulterat i vissa smärre bryderier angående ny entré till stationen. Det har diskuterats huruvida den skall förläggas till Hotel Continentals tomt, eller till hörnet Klara Västra Kyrkogata/ Klarabergsgatan i kvarteret Klockstället. För en dryg månad sedan revs den annexartade byggnaden som tidigare innehöll hotellets matsal och nedgången till tunnelbanan. Huruvida detta har med Citybanan att göra, vet jag inte, men jag antar det.

Hur som helst har man på Yimby diskuterat om det inte vore klokt att bygga en ny byggnad på Continentals gamla tomt och sedan låta riva byggnaderna vid Klarabergsgatan för att på så sätt frilägga den grönskande kyrkogården. Byggväxling kallar man tilltaget att bygga en stor byggnad som ersätter flera äldre. Jag tycker att detta är rena tramset, ty jag förstår inte hur man kan tycka att det vore en bra idé att bygga ett fult och högt hus på hotellets plats och dessutom förstöra friden på kyrkogården genom att ta bort de byggnader som skapar denna skyddade oas. När byggnaderna vid Klarabergsgatan restes i slutet av 50-talet, i samband med gatans breddning, fanns det planer på att låta de avrivna tomterna var obebyggda, men som Arkitekt Lennart Tham uttryckte det när man motiverade en nybyggnad: ”den som liksom jag har haft sin verksamhet i dessa trakter, har knappast kunnat undgå att charmeras av den stämning och stilla frid, som alltid råder under de höga träden” (Byggmästaren, 1956). Här på bilden intill, ses den ena byggande, den i kv. Orgelpipan. I fonden tronar gamla Continental. Byggnaden i kv. Klockstället, närmare hotellet, är ännu inte uppförd. Klicka på bilden för att se den i större format.

Jag förstår mig inte alltid på diskussionerna på Yimby. Ibland får jag för mig att de är av precis samma skrot och korn som de styrande under 50-60-talen, andra gånger är det befriande att höra deras åsikter när Stockholm stad vill bygga ännu ett hus i någon slags funkispastisch. Jag måste få citera en kommentar på yimby.se angående en eventuell rivning av Continental: ”Glädjande att man också planerar att riva den befintliga byggnaden. Gedigen eller inte, det är knappast en byggnad som man gläds över om man inte är 60-talsromantiker”. Dessa meningar är som ett eko från 50-talet när de förkättrade gamla 1800-talshusen (och äldre) revs i parti och minut. Hur få var det inte som var 80-talsromantiker på den tiden! Hade det funnits fler, hade vi idag varit ägare till ett helt annat cityområde.

Läs om Yimbys förslag till nybyggnad på hotelltomten och rivning av husen vid kyrkan här, och fortsätt sedan till Arkitekturs blogg där man skriver om att de konkreta planer som nu finns på att riva Continental och bygga en ny högklassig byggnad.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det kan finnas något mer reaktionärt än att föreslå att om man nu trots allt skulle riva Hotel Continental, ersätta huset med en låg byggnad, utförd med traditionella byggnadsmetoder och i högkvalitativa och beprövade material.