Mig veterligt är detta ett av Stockholms första renodlade funktionalistiska bostadshus. Det är dessutom ett av de allra stramaste och tillika den byggnad som bäst påminner om den stil som Le Corbusier gjorde känd. Fasaden är avfärgad i en svagt grågrön färg och fönstren är mörkt gröna. Det är en mycket snygg kåk! Arkitekt var Sven Markelius (född Jonsson) som fick ett funktionalistiskt genombrott på Stockholmsutställningen 1930. På Södermalm byggdes vid samma tid ett funkishus i kvarteret Vitbetan, men det har spröjsade fönster vilket jag tycker förtar verkan något. Dessutom är balkongerna klumpigt renoverade.
Interiören är även den stram med ett enkelt men linjeskönt trapphus. Redan när man öppnar ytterdörren möts man av den gröna färgen som där går igen. På bilden här intill syns trappan som är uppglasad ut mot den tidigare köksbalkongen som hörde till de stora hörnlägenheterna. Dessa balkonger ses till vänster på denna bild. Till vänster ses vädringsbalkongerna till trapphus nummer två (som bara innehåller ettor och tvåor). Notera det snygga balkongräcket.
Den stora hörnbalkongerna mot Dalagatan/Tegnérgatan, är precis som de balkonger som hör till påkostade fyrarummarna med jungfrukammare, putsade. En sidovägg har dock lämnats bar och försetts med stålribbor. Mycket lyckat!
När huset stod klar någon gång 1929-30 fanns på varje våningsplan en stor femma med jungfrukammare (se plan). Den bestod av matsal, vardagsrum och tre sovrum samt domestikregionen. Intill låg tidigare nämnda fyrarummare som jag tycker har en verkligt bra planlösning. 1933 var dock tiderna inte riktigt vad de varit och den stora hörnvåningen styckades upp. Matsal, jungfrukammare, serveringsrum och kök blev en finfin liten tvårummare. De pelare som avgränsade vardagsrummet mot hallen i den ursprungliga stora lägenheten sattes upp i vardagsrummet för att skapa en inre hall. Serveringsrummet blev matsal och jungfrukammaren dög gott och väl till sovrum. Resterande del av femman, vardagsrum och sovrum, blev en inte speciellt lyckad fyra där delar av vardagsrummet blev kök. Trist på så rara ärtor! Det verkar också som den öppna spisen flög sin kos.
Året därpå, 1934, inreddes vinden och resultatet av det blev tre små lägenheter med stora terrasser. Där måste vara fantastiskt att bo!
En detalj med detta bygge som jag finner märklig, är att våningshöjden på 5 trappor, planet under vindsvåningen, har en takhöjd på bara 2,5 meter precis som vindsvåningen. Är inte det i snålaste laget? 2.5 slog igenom först på 50-talet och det borde ha mötts med viss skepticism 1930.
Är man nyfiken på hur huset ter sig idag, klickar här. Den nyligen utförda fasadrenoveringen är oklanderlig.
