Gösta Ekman med son och sonson

Jag har läst om Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (Askild och Kärnekull 1982). Den är fylld av fakta och därför mycket intressant, men när det är dags för mer ingående, och kanske även psykologiska, analyser, blir det ibland en smula pinsamt. Bengts analys av Dagmar Brink i Flicka och hyacinter är inte den mest begåvade jag läst.

Och så finns här bilder som får en att baxna. Gösta Ekman d.ä. och Hasse visste då att klä sig. Något sämre ställt var det med Gösta d.y, men det får man förlåta honom för; tiderna var helt andra när han var ung. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat d.y, vilket förmodligen beror på att jag alltid gillat de två tidigare generationerna.

Att göra film på 40-talet var verkligen ingen långrandig historia! På nio dagar kunde man tota ihop ett filmmanus som sedan omgående filmades, klipptes och gick raka vägen till biograferna. Hasse Ekman var under den perioden mycket produktiv och fullkomligt spottade ur sig schlagertexter, filmmanus och regisserade. Detsamma gällde för hans far, Gösta, som var något av en arbetsnarkoman, med svaghet för, bland annat, kokainet.

Är man nyfiken på Hasse liv, kan man läsa den mycket lustiga och tämligen banala Kurre Korint och drömfabriken (W&W 1956). Om man är något så när bevandrad i svensk filmhistoria, är det inte svårt att känna igen dem han porträtterar. Man kan också skaffa En liten bok om Hasse av Leif Furhammar och Jannike Åhlund.

Bilden ovan föreställer Hasse, mor Greta och far Gösta mot slutet av 30-talet.