På Furusundsgatan 10 och 12 ligger två fastigheter från 1938. Båda ritades av Gustaf Birch-Lindgren och uppfördes av byggmästaren A. Lidner. De är snarlika till utseendet, ja nästan identiska, men spegelvända. Idag ägs det ena, nr 10 av Brandkontoret, och 12:an av en bostadsrättsförening. Nr 10 är, förutom porten, nästan helt i ursprungligt skick. Balkongerna har fått en trapetskorrugerad plåt istället för en slät och ytterligare en handledare har monterats ovanpå den gamla för att dagens säkerhetskrav (höjd på räcke) skall vara uppfyllt. 12:an renoverades i slutet av 1980-talet och fick då nya balkongfronter som inte var speciellt snygga. Dessa har nu renoverats och ersatts med nya i funkisstil.
De nya balkongerna är snygga, men det är synd att man inte valde att göra dem som de en gång i tiden såg ut. En bra kompromiss hade varit slät plåt och en enkel handledare. Dagens krav på högra räcken hade gjort dem något ”boxigare” men jag tror inte det hade gjort så mycket. De som sattes upp är i lättmetall och fronten är sinuskorrugerad. Av någon obegriplig anledning har man satt en mellanliggare mellan plåt och handledare. På det stora hela ser det dock snyggt ut och dessutom betydligt bättre än förr! Betyg 3/5 (både material och utförande avviker från det ursprungliga).
Askrikegatan 17 är ett av två hus på denna gata som har balkonger likt de ursprungliga. I båda fall tror jag det verkligen rör sig om de ursprungliga som renoverats. Det ena har adressen Gillögatan 1, det andra är Askrikegatan 17 och det är den fasaden ni ser en detaljbild av ovan. Klicka på den om ni vill se den i större format eller här om ni vill se fasaden i sin helhet.
Det finns 3 hus på denna gata som är mer eller mindre identiska och det är Askrikegatan 15-19. Nr 17 är det enda av dessa hus som har sina ursprungliga balkonger kvar och det gör en hel del för utseendet. Balkongerna är visserligen inte så ovanliga till sitt utförande, men genom att de inte bytts är de nästintill unika. Den relativt låga fronten är av sinuskorrugerad plåt och handledaren sitter en bra bit ovan plåten. Hörnen är elegant rundade. Den totala höjden uppfyller inte moderna krav, men detta krav kan jag tycka att man kan kompromissa med och gläds därför åt att föreningen Brf Verkstadsklubben gjort denna lysande renovering och betyget blir därför det högsta tänkbara: 5 av 5.
Äntligen en mycket lyckad balkongrenoverng! De är bostadsrättsföreningen Infanteristen 3 som har renoverat sina balkonger så att de är precis lika snygga som de var innan. jag vet att det inte var lätt och att man fått ändre lite på själva konstruktionen, men slutresultatet blev allra bästa tänkbara. 5 av 5 är mitt betyg.
Huset är ritat av Sture Frölén och bör ha stått klart runt 1958. Fasaden är snygg och det finns gott om burspråk. Planlösningarna är snäppet bättre, titta bara på de vanliga våningsplanen! Högst upp finns etagevåningar och de är naturligtvis i en klass för sig. Det är mycket effektfullt med vinklar som inte är vinkelraka. Dessutom gillar jag de djupa vardagsrummen som har en mörd del i anslutning till den öppna spisen. 50-tal när det är som bäst.
Ett efter ett har husen på Askrikegatan renoverats under senare år. Inte så konstigt, ty många av dem har nog inte rörts sedan 1970-80-talens renoveringsvåg. Så här såg fasaden ut innan 2015 års uppfräschning. Balkonerna var av tristaste modell, en standardbalkong från 1970-80-talen, underhållsfria och därför i tämligen bedrövligt skick. Täk på det, när ni väljer underhållsfritt, så här blir det efter 30-40 år! Askrikegatan 15-19 är alla byggda av samma byggmästare, Lennart E. Hellstedt, och ritade av Sture Frölén. De stod klara runt 1937.
Resultatet efter renvering är bättre än innan renoveringen, band annat har balkongerna återfått sina rundade hörn. Troligtvis såg de dock ut som grannhusets, nr 17, när de var nya. Den balkongen är inte godkänd idag så att återskapa det utseendet är helt enkelt inte tillåtet. Det som är så fint med den lägre höjden är att balkongen upplevs som mindre massiv. Ett sätt att komma runt detta är att montera en extra överliggare och trådnät i mellanrummet mellan plåten och den ursprungliga handledaren. Ett förslag kan ni se här.
Det är inte lätt att sätta betyg men det får bli en 3:a på en skala av 5. Den balkong som valts ser ut som en modern standardbalkong i funkisstil. Underhållsfri antar ja, så ni vet hur den ser ut om 30-40 år.
Att rekonstruera balkonger kan vara svårt, och av den anledningen är det extra viktigt att värna de balkonger som finns kvar i ursprungligt skick.
Här ett mycket pedagogiskt exempel på en ursprunglig balkong från ca 1934 och en som renoverats för 10-15 år sedan. Den ursprungliga har eleganta kramlor som fäster den släta balkongplåten vid den stålbalk som omger balkongplattan. Den renoverade saknar kantbalk, är i lättmetall och därför klumpigare och dessutom större än plattan. Infästningarna är inte alls eleganta och kupigt fästa i betongen. Kanske inte så lätt att se för den oinvigde, men börjar man titta så ser man snart vilken stor skillnad det är!
Under våren och sommaren har de två fastigheterna på Rindögatan 12-14 renoverats. Husen ägdes tidigare av Svenska Bostäder som sålde dem till hyresgästerna. Gavellägenheterna i nr 14 är särskilt fina, ty de har tre rum i fil åt öster samt kök och jungfrukammare åt Rindögatan. Det är inte några stora lägenheter, men de har öppen spis och två balkonger.
Fastigheterna var i behov av renovering. Exteriört var fönster, puts och balkonger i behov av översyn. På bilden ovan ses nr 12 och grannfastigheten nr 10 med då nygjord fasad. Balkongerna på 12- 14 var de ursprungliga och som ni ser på bilden har de en lite lägre front av sinuskorrugerad plåt samt dubbla handledare med mycket luft emellan. Jämfört med standardbalkongerna på nr 10 (till höger i bild) framstår de som betydligt elegantare.
Efter ombyggnaden har huset blivit vitt och fått grå balkonger som tyvärr är av identiska med grannhuset. Den luftiga elegansen är numera ett minne blott.
De gamla balkongerna uppfyllde säkerligen inte de krav som ställs på balkonger idag (ej klätterbart till 80 cm ovan balkongplattan samt 110 cm höga räcken). Detta hade dock gått att åtgärda genom att montera ytterligare en handledare, en lösning som använts på ett hus längre upp på gatan. Eventuella problem med klätterbarhet löses lättast genom att man montrar trådnät mellan den korrugerade plåten och mellanliggaren.
Det är synd att man inte lägger ner mer möda på balkongerna vid renovering. Uppenbarligen bryr man sig inte om detaljer. Annorlunda verkar det förhålla sig till exempel när det gäller bilar. Vem skulle vilja ha en framskärm som liknar den ursprungliga monterad efter krock när bilen lämnas in på verkstaden?
Betygen på denna renovering blir 3 av 5. Motivering: felaktigt material (lättmetall) och en modern standardbalkong (som dock är i ”funkisstil”) ersätter elegant 30-talskonstruktion.
En vacker funkiskåk i Fredhäll! Den har klarat sig fint genom åren och är en riktigt prydnad för gatan. 1998 var det dags för renovering och frågan är hur det hade gått och inte en granne och jag passat på att klaga lite. De ursprungliga balkongerna blev kvar och därmed har husets exteriör bevarats åt eftervärlden. Nr 39 på amma gata var också på väg att förvanskas i samma veva, och även den kåken räddades. När jag passerade den idag var dock ett fönsterbyte på gång och de nya bågarna var inte snugga.
Men åter till nr 32 som trades av Ture Sellman 1935. Jag tycker att det är en ovanligt snygg kåk. I fronten två tvåor med jungfrukammare. Den sydvästra har öppen spis, den sydöstra har tvättställ i jungfrukammaren. Övriga lägenheter är ettor av olika slag. Rätt typiskt för tiden och området. Planlösningen hittar ni här.
En illustrativ bild tycker jag. Mycket tyder på att de ursprungliga balkongerna hade rundade hörn men att man vid renoveringen valde att göra det lät för sig och samtidigt få lite större balkongyta. Trist, men inte alltför vanligt. Titta upp nästa gång ni passerar 30-talshus så kommer ni att se balkongplattor med rundade hörn som fått nya fronter med raka hörn!
Vi är tillbaka i Fredhäll, på Stagneliusvägen 41. Kåken ritades av Bocander & Cronvall (kontoret hette ursprungligen Hagström och Ekman men övertogs av ett par anställda) och byggdes ca 1935. Jag gillar huset och när jag bodde i Fredhäll var det fortfarande i nästintill ursprungligt skick (planlösningen). Idag har det fått nya, riktigt fula balkonger och moderna fönster, allt på klassiskt HSB-manér. Jag gissar att även interiörerna är tämligen urblåsta. Det är synd att man inte har sett kvalitéerna i den ursprungliga arkitekturen och materialen, utan standardrenoverat på ett helt och hållet ovarsamt sätt!
Längst ned på Rindögatan på Gärdet ligger en lång byggnad som stod färdig 1943 och som ritades av Gunnar Wejke och Kjell Ödeen under överinseende av Sven Wallander, ty det var ett HSB-hus. Fasaden är onekligen stram och dessutom intressant med sin ovanliga balkongplacering (varannan våning åt gata, varannan åt gård). Lägenheterna är inte speciellt stora, mestadels tvåor med matrum och ettor. Dessutom finns treor med jungfrukammare i uppgång Rindögatan 5.
Innan renoveringen var fasaden helt i originalskick vad jag kan se. Nu är fasaden tilläggsisolerad och balkongerna utbytta. Resultatet är inte så tokigt, men En märklig detalj drar ner helhetsintrycket.
Balkongerna är på det stora hela utmärkt utförda, men varför har man gjutit en så tjock platta som kragar ut över kantbalken? Har det något med hållfastheten att göra, eller ville man få en slags droppskydd? Jag begriper det inte och ger betyg 4/5. Hade man utelämnat överhänget hade betyget blivit 5/5. På det stora hela får man dock vara nöjd med att huset på håll ser helt utmärkt ut.Som boende slipper man dessutom de hemska lättmetallräcken som annars är så vanliga.
På Rindögatan 28 genomfördes för några år sedan en riktigt bra balkongrenovering, en av de bästa i stan på senare år faktiskt. De befintliga balkongerna återvändes, men räcket försågs med ytterligare en handledare för att höjden skulle bli den rätta. Balkongplattorna mot gatan göts om vilket fick tlll följd att u-kantbalken slopades och infästningarna i plattan blev lite si så där. Mot gårdssidan är de dock mycket snygga, vilket framgår av denna bild. Det är bara att gratulera bostadsrättsföreningen till denna lyckade renovering! Betygen blir 5- av 5 möjliga (minustecknet beror på infästningarna).
I Hökarängen hade jag turen att hitta en orenoverad balkong av en typ som är allt annat än vanlig idag. Redan i slutet av 30-talet förekom den (Askrikegatan), men jag gissar att det var i slutet av 40-talet och en bit in på 50-talet som den var som vanligast. Dess kännetecken är att de stolpar som bär upp konstruktionen sitter på utsidan och själva balkongplåten på insidan. Snyggt och elegant!
Stolparna är bredare nedtill än upptill vilket ger en smäcker konstruktion. Själva frontplåten är i alltid sinuskorrugerad (åtminstone de jag har sett).
Handledaren är ett liggande plattjärn och under den ett smalt plattjärn som jag gissar mest är dekorativt.
När dessa balkonger renoveras ersätts de oftast med nya standardbalkonger, men ibland rekonstrueras och det misslyckas mig veterligt undantagslöst. På Askrikegatan finns ett exempel som är bättre men andra jag sett, men bra är det absolut inte. Synd, för snart är en viktig del av vårt byggnadsarv ett minne blott.
Idag skall jag icke gnälla, tvärtom. På Furusundsgatan på Gärdet finns två hus som är nästintill identiska. de ena är hyresrätter och ägs av Brandkontoret har renoverades förra året om jag inte minns fel. Balkongerna är de ursprungliga, men den korrugerade plåten tror jag har bytts ut någon gång genom åren. Just trapetskorrugering var nämligen inte vanlig på 30-talet.
I vilket fall som helst så fasadrenoverades fastigheten och i den vevan passade man på att montera ytterligare en handledare på balkongerna för att räcket skulle nå upp till dagens krav på 110 cm höjd. Enkelt och billigt och dessutom mycket snyggt. Föredömligt helt enkelt! Här en bättre bild på själva balkongerna så att ni kan detaljstudera ingreppet.
SKB må på många sätt vara ett tilltalande bostadsbolag, men renovera sin utomordentligt fina kåk på Artillerigatan i Stockholm på ett varsamt sätt kan de uppenbarligen inte. Fastigheten i kvarteret Stångkusken byggdes i början av 50-talet efter ritningar av Sture Frölén och har, eller snarare hade, en rätt stram och enkel fasad där vardagsrummens stora franska balkonger med smidesräcken utgjorde ett dekorativt inslag. När pågående renovering är avslutad kommer de franska balkongerna vara ett minne blott, istället har man monterat ordinära balkonger, tilläggsisolerat ordentligt och bytt ut de yttre fönsterbågarna mot en ny i lättmetall och klätt in karmen med samma trista material.
Att minska energianvändningen är naturligtvis önskvärt, men det kan göras på olika sätt. I detta fall verkar man ha tilläggsisolerat på befintlig puts och anbringat ny puts därpå. Resultatet av detta arrangemang är att fasaden kragar ut från grunden och att fönster och fönsterdörrar hamnat långt in från fasadlivet. Det är inte snyggt! Hade man istället knackat ned befintlig puts och isolerat måttligt hade denna åtgärd kanske kunnat passera, men som det ser ut idag får man nog säga att byggnaden förlorat åtskilligt av sin ursprungliga charm.
Till råga på eländet har man också monterat balkonger vilket jag är tämligen kluven till. Skall man verkligen göra det bör man utforma dem så att de ser ut att ha suttit på huset får början men det har man inte gjort i detta fall. Istället har man valt smidesräcken vars förlaga troligtvis hämtats från de franska balkongerna men som man, kanske av misstag, vänt upp och ned. Det hade varit bättre om man kopierat de vanliga balkongers sedan tidigare sitter på gavlarna. Ytterligare en invändning: balkongfrontens infästning i plattan allt annat än tidstypisk och balkongplattan har fästs i fasaden medelst klumpiga järn.
Som om inte detta vore nog, har man nu börjat med att byta ut fönstrens ytterbågar mot nya i lättmetall och klä in karmarna med samma material ( som dock målats i en tämligen lämplig nyans). Här kasserar man alltså ytterbågar av hög kvalitet mot nya i metall som är försedda med floatglas. En smärre katastrof! Om jag inte minns fel monterades energiglas för 10-15 år sedan, men där kan jag ju ha fel.
SKB får verkligen bakläxa och det är bara att beklaga att man inte lärt sig något sedan det veritabla magplask som renoveringen av en av fastigheterna i Fredhäll innebar. Den gången, troligtvis sent 70-tal, var tilläggsisoleringen ännu tjockare och balkongerna ännu fular. Fönstren klarade sig dock den gången.
På Askrikegatan i Stockholm har en fasadrenovring precis avslutats och huset har försetts med nya balkonger. De gamla var inte ursprungliga utan troligtvis monterade på 1980-talet och inte direkt någon prydnad för huset.
De nya balkongerna är av de mer påkostade slaget, stommen i smide, men resultatet påminner tråkigt nog alltför mycket om de standardbalkonger som brukar monteras idag. Det är beklagligt, ty föreningen har uppenbarligen haft höga ambitioner. På det stora hela är resultatet dock mycket prydligt och huset ser verkligen trevligt ut och dessutom betydligt bättre än fler andra hus på gatan. Denna bild visar balkongerna i detalj. Den största nackdelen med de nya balkongerna är att sinusplåten ser ut att gå 20-30 meter högre vad som vore lämpligt. Det är svårt att ge ett rättvist betyg åt denna renovering, men en stark 3:a eller ev svag 4:a är nog lämpligt.
Huset intill, nummer 17, är mycket välbevarat och har kvar sina ursprungliga balkonger som är ytterligt eleganta med sin låga bröstning. Enligt uppgift hade även nummer 15 balkonger av denna typ när det var nybyggt. Det är också här vi finner orsaken till att det blev som det blev när numer 15 renoverades: de av regelverket stipulerade höjderna tillåter inte en rekonstruktion enligt original. Balkongen får inte vara klättringsbar upp till 80 cm och totala höjden mpste vara 110 cm mätt från balkongplattans överkant. Dessutom är avståndet mellan överliggare och sinusplåt för stort. Om regelverket kan man tycka vad man vill, bl.a. att man borde kunna begära dispens p.g.a. av höga kulturvärden, men det lämnar vi just nu därhän.
Jag har gjort ett förslag till en rekonstruktion av de ursprungliga balkongerna med utgångspunkt i det välbevarade grannhuset. Jag utgår från att höjden på dessa är ca 100 cm och har anpassat mitt förslag därefter. En ny överliggare monteras cirka 10 cm ovanför den befintliga vilket gör att totalhöjden kommer upp till 110 cm. Klätterbarheten löses genom att ett trådnät monteras på insidan. På bilden har jag, för att det skall synas ordentligt, valt ett relativt grovmaskigt. Detta målas i samma färg som övriga detaljer och blir inte alltför synligt. Denna lösning avviker tyvärr också avsevärt från den ursprungliga, men till fördelarna gör att det luftiga utseende som är så karaktäristiskt för de ursprungliga balkongerna bibehålls. Observera att min illustration inte är skalenlig, utan jag har bara höftat.
På Rindögatan 52 i Stockholm ligger ett vackert 30-tals hus som under många år var Josef Franks hem. Alldeles intill har man anlagt Josef Franks plats och där placerat två avgjutningar av hans stolar. Huset i fråga är nyligen renoverat och det syns att det är gjort med omsorg, framförallt har man monterat balkonger av smide, istället för de standardiserade av lättmetall som är så vanliga. Resultatet är både prydligt och snyggt, men riktigt bra blev det tyvärr icke.
De ursprungliga balkongerna hade en låg front vilket kompenserades av att man monterat både överliggare och mellanliggare (bilden är tyvärr inte den bästa, här en större som inte heller är bra). Detta gjorde balkongerna mycket eleganta och luftiga. Att ta ned dessa balkonger, gjuta om balkongplattorna och sedan återmonera dem, är inte tillåtet, då dessa balkonger uppfyller inte dagens krav. Enligt dessa får en balkong inte vara klätterbar upp till 80 cm och räcket måste vara minst 110 cm högt. Här har vi alltså orsaken till att huset på Rindögatan fått så lådliknande balkonger.
Jag tycker inte att denna lösning är helt lyckad och skulle föreslå följande: de befintliga förses med ett finmaskigt trådnät mellan plåtens överkant och överliggaren (monteras på insidan och täcker naturligtvis även mellanliggaren). Den låga höjden hade man kunnat komma till rätta med genom att monter ytterligare en överliggare. Trådnät användes då och då på 30-talet, men idag vet jag inte om någon sådan balkong finns kvar i detta område, så det vore på intet sätt märkligt att använda dem i detta fall. En extra överliggare är ett vanligt knep när gamla balkonger skall moderniseras och därför vedertaget.
Denna lösning avviker naturligtvis också från den ursprungliga lösningen, men den bevarar det jag tycker är mest utmärkande för det sena 30-talets elegantaste balkonger: den låga frontplåten och flera överliggare.
Det vore verkligen önskvärt med lite mer fantasi och god vilja när 30-talets eleganta balkonger skall renoveras, annars är det stor risk att de eleganta skapelserna från decenniets sista del snart är ett minne blott.
Balkong i Fredhäll vars balkongplatta med kantbalk är delvis synlig.
Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden antingen okunniga eller bakbundna av regerande politiker som inte låter dem göra sitt jobb (läs den politiskt tillsatta byggnadsnämnden som kör över tjänstemännen om de propsar på varsamma renoveringar). Detta leder till att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Dessutom verkar SBK ha uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar när hus från nämnda decennium renoveras. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar delvis synliga balkongplattor bara under en övergångsperiod mot slutet av 30-talet. Vanligare är att balkongfronten börjar strax ovan balkongplattan för att när 40-talet närmar sig gå så långt ned att plattan helt döljs.
På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.
Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade kramlor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.
Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen. Sedan bilden togs har balkongerna renoverats men på sådant sätt att de i princip är identiska med originalet. Lika bra gick det inte när det nästintill identiska grannhuset renoverades.
I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag om man bortser från Olaus Petri-kyrkan).
Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?
Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.
När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.
Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?
På Kungsholmen har BRF Göken avslutat fasadrenoveringen av sina hus. Flertalet av byggnaderna har fått nya balkonger som ersatt de gamla fula lådor som monterades på 70-talet. Jag vet visserligen inte hur de ursprungliga såg ut, men de rekonstruerade är mycket snygga. De har kantbalk, perfekta infästningar och snygga smidesfronter. Husen är numera en prydnad för sin omgivning. Det är bara att hoppas att fler fastighetsägare följer efter och är lika ambitiösa när deras hus är redo att renoveras. Betyg: 5/5.
Jaha, där var det dags att gnälla lite igen vilket jag helst skulle slippa men jag är så förskräckligt trött på allt som slentrianmässigt byts ut mot något trist standardiserat. I grund och botten kan jag nog vara rätt tolerant; tycker att man får göra som man vill, bara det blir snyggt. Till och med vitpigmenterade golv skulle kunna vara snyggt. Men när alla skall ha den typen av golv, då slår jag bakut. Har folk ingen egen uppfattning om hur de vill ha det, skall de alltid göra som alla andra? Det är detta som irriterar mig allra mest.
På Furusundsgatan har man nyligen fräschat upp ett gammalt funkishus från -39/-40. Hur huset såg ut när det var nytt är inte lätt att veta, men jag har hittat två bilder som gör att vi kommer en god bit på vägen. I en gammal film om trådbussar fann jag en mycket dålig färgbild som visar fasaden 1960. Huset (det vänstra) hade då någon ljust brunbeige färg och balkongerna var mer eller mindre vita. Dess konstruktion framgår till viss del av denna bild som kommer rån ett hemma hos-reportage hos Nils Poppe som bodde i huset under en tid. Av den kan man sluta sig till att balkongskärmen var slät, relativt låg och kröntes av dubbla överliggare. Mycket snyggt!
När huset renoverades i slutet av 80-talet byttes balkongerna mot nya i standardutförande: trapetskorrugerade med handledare i obehandlad aluminium. Detta blev inte snyggt. Vid årets renovering monterades nya standardbalkonger, med rundade hörn (!), likt dem på Rindögatan 10. Det hela ser rätt så propert ut (närbild), men hur snyggt hade det inte varit om man lagt lite krut på att återskapa de ursprungliga istället? Fasaden, och området, hade dessutom vunnit på om man hållit sig till den ursprungliga färgskalan. Många hus som renoverats nu blir vita, oavsett vilken färg de hade innan och det är synd. Området är trots allt klassat som riksintresse och då kan man tycka att fastighetsägarnas önskemål borde väga lite lättare.
På Rindögatan på Gärdet i Stockholm fanns för bara 5-6 år sedan många mycket välbevarade hus i dess nedre del där numren är låga. Idag har de flesta fått nya balkonger som mer eller mindre överensstämmer med de ursprungliga. Men inte riktigt. Framförallt är det den luftiga känslan som gått förlorad. Kanske inte något som man som lekman noterar, men ger man sig tid att titta lite noggrannare så ser man snart skillnaden. Huset på nr 10 har relativt nyligen blivit bostadsrätt och förra året renoverades fasaden.
Vägg i vägg med nummer 10 ligger nummer 12 och 14 som både är i rätt dåligt skick och säkert snart skall repareras. Om ni tittar på denna bild så kan ni lätt jämföra de nyreparerade balkongerna på 10:an med de ursprungliga på 12:an (så såg även 10:ans ut förr). Lägg märke till att den sinuskorrugerade frontplåten har större ”vågor” och att plåten är lägre och avståndet mellan de två överliggarna är större. Snyggt! På detta sätt blir balkongerna mindre kompakta och därmed blir fasaden luftigare. Tänk att en sådan liten skillnad kan betyda så mycket!
Vad sätter jag för betyg på denna balkongrenovering då? 3/5. Inte vidare bra, men ej heller dåligt. Så synd att de inte tog ned de ursprungliga, blästrade, rostskyddade och målade och sedan återmonterade dem. Då hade man fått ett mycket fint hus.
De låga husen på Askrikegatan hör till Stockholms mest eftertraktade adresser. Längst ut på Askrikegatan, i korsningen med Värtavägen och med ingång härifrån, ligger en fastighet som precis fasadrenoverats. För 20-25 år sedan gjordes också någon form av reparation och då passade man på att montera nya balkongskärmar och det var verkligen synd. De gamla var fantastiska och ses på bilden nedan.
Om ni studerar denna närbild ser ni tydligt hur de såg ut. En ovanlig detalj är blomlådorna som monterats i nederkant och på utsidan. Trådnätet gjorde att ljuset flödade in på både balkong och vidare in i vardagsrum. Tyvärr bytte man dessa eleganta skapelser mot fula standardbalkonger i aluminium. Att den åtgärden godkändes är en gåta, att man som fastighetsägare så saknar öga för detaljer och elegans är ännu svårare att förstå.
I samband med den nya fasadrenoveringen fick sig balkongerna en översyn. Jag är inte säker på om man monterade nya, likadana, eller om man återanvände själva stommarna och bara bytte ut den sinuskorrugerade fronten (en närbild). Om man åtminstone målat handledarna i samma färg som fronten. Obehandlad aluminium är en styggelse i fall som detta! Det är också verkligen att beklaga att man inte tog tillfället i akt att återställa dem till sitt ursprungliga utseende.
Betyget blir 2 av 5 och det är inte i överkant på något sätt.
På Smedsbacksgatan 3 i Stockholm står ett mycket vackert 30-talshus som har en ovanligt praktfull entré och dessutom en vändplan framför huset. Anläggningen är verkligen unik i Stockholms innerstad och dessutom nyreparerad och i gott skick. Huset har dessutom perspektivfönster av bästa sort och är en prydnad för området.
Fasadrenoveringen gjordes för att par år sedan och blev riktigt lyckad. De ursprungliga balkongerna plockades dock ned och ersattes med snarlika som inte riktigt helt överensstämmer med original. De dubbla handledarna ersattes av trippla och infästningarna i balkongplattan skruvades fast på ett mindre lyckat sätt vilket framgår av denna bild (infästningarna är för klumpiga och iögonfallande). Synd, hade man inte gjort det hade betyget blivit högre. På det stora hela är resultatet dock bra och jag ger betyg 4 av 5.
Det har reparerats lite här och var i vår stad under sommaren och här har vi ytterligare en 30-talskåk vars fasad fått sig en översyn. Jag gissar att den är byggd runt 1937. Balkongerna med sina dubbla handledare och de delvis synliga balkongplattorna (denna närbild visar vad jag menar) signalerar något ditåt . Bilden ni ser är dock inte nytagen, utan togs 1961 och jag fann den på Stockholmskällan.
Husets balkonger har dock setts över ett par gånger genom åren och dels fått ny balkongplåt, sinuskorrugerad (som var högre än den ursprungliga), och vissa balkongplattor har gjutits om och då struntade man u-balken som egentligen skall går runt balkongplattan. Detta framgår med all tydlighet av denna bild som togs innan sommarens fasadrenovering.
Idag ser huset nytt och fräscht ut, ja verkligen tämligen tjusigt. Tyvärr har man dock valt en ny balkongtyp med en plåtfront som är för hög och dubbla handledare som sitter för tätt. Hade man istället haft en lägre front och större avstånd mellan handledarna hade höjden blivet densamma men intrycket hade blivit luftigare. Balkongplattan borde dessutom ha varit delvis synlig och beklädd med en ubalk.Om ni studerar denna detalj av fasaden ser ni att balkongen högst upp faktiskt är ursprunglig. Ni ser den synliga balkongplattan, balken och de smäckra infästningarna samt att plåtfronten är betydligt lägre.
Denna renovering är snygg och proper men tyvärr måste jag säga att den inte lever upp till det ursprungliga utförandet och kan ses som ett slags historieförfalskning. På en skala från 1-5 skulle jag ge den en 3:a, till skillnad från Brandkontorets vackra hus på Hedinsgatan 17 som är en solklar 5:a och spelar i en helt annan dimension. Om jag får spekulera gissar jag att balkongerna på Sibyllegatan är av lättmetall och är av modifierad ”standardtyp”. Huset är dock snyggt och jag skulle inte skämmas för att bo där.
Högst upp på Hedinsgatan på Gärdet i Stockholm ligger en flott funkiskåk som på andra sidan parken har en pendang i De Geersgatan 16. Huset har varit ovanligt välbevarat till exteriören eftersom de ursprungliga balkongerna inte bytts ut, däremot har plåten som kläder dem ersatts med en modernare för länge sedan. Högst upp i husen finns två etagevåningar med takterrass och entresolerade vardagsrum (vardagsrummet är i två våningar och från den övre kan man blicka ned på den nedre). Bättre kan man förmodligen inte bo.
Ägare till all denna ståt är Brandkontoret som har ytterligare några hus på Gärdet, bl.a. Furusundsgatan 10 som nyligen reparerades på ett alldeles utmärkt vis, dvs man gjorde inte mer än vad som krävdes och målade om kåken samt försåg de ursprungliga balkongerna med ytterligare en handledare för att de skulle få modern höjd (däremot förlåter jag dem inte för att de rev ut de vackra dörrarna i ädelträ).
Fasadrenoveringen av huset på Hedinsgatan måste vara Brandkontorets bästa någonsin. De har tagit ned de gamla balkongerna och byggt nya enligt konstens alla regler. T.o.m. infästningarna är som de skall. Huset ser helt enkelt ut som när det var nytt (färgen kan jag dock inte uttala mig om)! Mycket imponerade och verkligen värt alla lovord som tänkas kan.
Den orenoverade fasaden. Lägg märke till att fönstren är delade i två delar, en större och en mindre, som går öppna var för sig.
I våras skrev jag om BRF Banvakten på Öregrundsgatan som påbörjat en fasadrenovering. Jag var inte förtjust. Nu är den ena av de två husen färdigreparerade och det är bara att konstatera att det inte blev så dåligt som jag fruktat. Då jag har en bekant i huset fick jag höra att det fanns planer på att förstora balkongerna men något sådant gjordes aldrig. Däremot har man satt in riktigt fula fönster och det är verkligen synd. Om de åtminstone gjort nya i trä enligt befintliga!
Min åsikter om denna renovering har gjort framförallt styrelsen förbannad. Om ni läser det föregående inlägget kan ni ta del av en del av de kommentarer jag fått. Vissa har jag inte godkänt och andra har kommit via mail. Så här skriver en av de ansvariga i styrelsen om de ursprungliga fönstrens skick: ”Fönstern, ja – om det hade varit så väl att det bara hade varit understycket i fönstren som varit ruttna då hade vi troligtvis övervägt renovering men nu är det så att stora delar av (framför allt) bågar/karmar i de övre våningsplanen är i så dålig skick så att de inte går att renovera.” Nu har jag visserligen inte sett hur fönstren såg ut på de övre våningsplanen (bara de nedre och de var i bra skick) men formuleringen ”troligtvis övervägt renovering” indikerar ju att bevarande inte hade någon högre prioritet utan istället var det nog k-värdet eller något annat som var det väsentliga (OBS, spekulation från min sida!).
Ett lågt k-värde innebär att ett fönster är energieffektivt. Att minska k-värdet är bra, men man får tänka på att det finns en gräns för vad som lönar sig. Man får också tänka på att man vintertid, i soligare lägen, går miste om den strålningsenergi som trängt in i lägenheten om man haft en vanligt 2-glasfönster. I ett nummer av Byggmästaren från 50-talet diskuteras just detta och man konstaterar att det är svårt att beräkna när det lönar sig att montera ett tredje glas. Däremot har man nytta av ett isolerat glas sommartid, då hettan till viss del stängs ute även om markiser troligtvis är det mest effektiva.
Hur som haver så tycker jag att det är bättre att man reparerar befintliga byggnadsdelar framför ett utbyte. Så tänker inte alla, många vill ju ha nytt och fräscht, men det är inte det som jag pläderar och det får man finna sig i. Fördelen med denna renovering är att underhållet minimeras under kommande decennier, men till nackdelarna hör att om 40 år får man no räkna med att byta ut hela fasaden igen.Det är helt enkelt två helt olika sätt att förvalta en fastighet på.
Nå, låt oss iallfall glädjas åt att tilläggsisoleringen blev måttfull och inte alltför störande och att de nya balkongfronterna överensstämmer med de ursprungliga om man bortser från material. Hade jag fått bestämma hade jag valt nya i stål, inte aluminium, men å andra sidan är väl inte detta hus så unikt att det är ett absolut måste. Vill man, kan man i framtiden byta ut dem mot identiska i stål.
Skall jag betygssätta balkongrenoveringen ger jag en 4:a (vad jag kan se är det endast materialet som inte är som det skall), fasadrenoveringen som helhet får dock två pga av det olämpliga fönsterbytet.
Idag skall jag icke gnälla! Bilden ovan visar den nyrenoverade fastigheten Rindögatan 19 i all sin glans. Med jämna mellanrum händer det att fastighetsägaren återställer sitt hus till ursprungligt skick och det är precis vad som är fallet med denna byggnad. Utgångsläget var gynnsamt, ty både port, fönster och balkonger var bevarade så det som krävdes var omputsning och ommålning. Notera de eleganta balkongerna och hur smäckra infästningarna mot balkongplattan är. Skall jag sätta ett betyg så blir det 5 av 5 möjliga. Bättre kan det inte bli.
Lägenheterna som vetter mot söder är pampiga. En lägenhet ligger i sydöst, en i sydväst. Vardagsrummet är stort och går i vinkel. Den ena delen har ett utbyggt fönster (i mitten av bilden), den andra delen är försedd med balkong och ligger i hörnet (fönstret till vänster om balkongen). Även sovrummet (till höger om balkongerna på bilden) har utgång till den luftiga friluftsplatsen. Intill sovrummet ligger jungfrukammare och kök. I fastighetens foajé finns akvarium, marmor och rostfri pelare. Det rör sig som ni nog kan förstå om en helt förstklassig byggnad.
På övre Gärdet, eller Smedsbacken som är det egentliga namnet, finns åtskilliga punkthus. Tyvärr är flertalet så illa renoverade att det är svårt att säga om de en gång kunnat konkurrera med Rindögatan 19:s elegans. Mycket av dessa fastigheters karaktäristik sitter i just balkonger och fönster. Förvanskas dessa detaljer, förstörs hela fastigheten. I slutet av Smedsbacksgatan ligger på vänster sida ett punkthus vars balkonger helt ombyggts. Det är mycket synd, ty ursprungligen hade de en helt unik konstruktion som idag endast finns bevarad på bild. Nummer 3, precis bredvid ICA, genomgår just nu en fasadrenovering som ser mycket lovande ut. Det bör man vara tacksam för.
Då och då har jag skickat klagoskrivelser till Stadsbyggnadskontoret för att uppmärksamma dem på att en byggnad ligger i farozonen. Tyvärr har det de senaste åren blivit i stort sett omöjligt att få gehör, trots att området är klassat som riksintresse. I princip kan man göra nästan vad som helst utan att de griper in. Jag bestred för ett par år sedan att man ersatte en fastighets ytterbågar med nya i målad lättmetall. Fick avslag och överklagade och så småningom damp det ned ett brev där det stod att jag inte var behörig att överklaga.
Det är synd och skam att man inte tar bättre hand om sitt arkitekturarv i denna stad. Påpekas bör dock, att Stockholm är bättre än de flesta andra städer i detta land på att skydda sina byggnader.
