En dag i min barndom bar det sig inte bättre än att min pappa behövde avhandla något viktigt med farbror Nils i grannbyn. Varken pappa eller Nils var väl helt säkra på hur detta skulle gå till men det visste däremot deras fruar. Jag minns så väl pappa vid skrivbordet med mamma ståendes bredvid, teaterviskandes. Då vi hade två telefoner, lyfte jag luren i ett angränsande rum och hörde farbror Nils. Inte nog med det, jag hörde även tant Anna i bakgrunden, sufflerandes. Etiketten krävde att det var männen som diskuterade detta ämne, vad det nu må ha varit, trots att det egentligen inte låg för dem.
När jag hör Pär Ström och Pelle Billig gnälla på feminismen brukar jag tänka på pappa och Nils. Ström och kompani är visserligen kverulanter, men jag har en viss förståelse för deras situation. Dagens samhälle bygger på kommunikation och nätverkande har sedan århundraden hört till kvinnans uppgifter. Männen, däremot, har inte haft den uppgiften i den könsroll som tilldelats dem. Det är därför de är så purkna.
Irriterar gör jag mig också på alla män som gnäller när det blir tal om att föräldraledigheten skall delas lika. Om jag var man med barn skulle jag KRÄVA föräldraledighet som inte kunde tas ifrån mig. Jag minns en kollega på ett tidigare jobb som ville vara pappaledig, men det fick han inte för sin tjej. Och jag pratade med en mycket gammal man om hans förhållande till sina barn. Han tyckte att de hade dålig kontakt, framförallt han och sonen. Att han, pappan, jobbade intensivt hela under hela uppväxten är nog en förklaring.
Jag tycker att många av manskämparna inte inser att de måste vrida och väna på problematiken och inte se all förändring som ett försök att ta något ifrån dem. Tänker man efter, kan det mycket väl vara tvärt om.
För övrigt är jag inte säker på att feminism är den bästa av termer. Åtminstone inte idag.
