Etikett: Arkitektur

Det byggs en hel del i vår stad och inte minst i anslutning till Norra Djurgården. Nyligen avslutades ett antal hus vid Svea Artilleri norr om Valhallavägen, två punkthus vid Värtavägen samt HSB:s skyskrapor i kvarteret Lissabon vid Öregrundsgatan. Nästa stora etapp som står på tur är byggandet av Norra Djurgårdsstaden som kommer att ligga i anslutning till Hjorthagen, till stor del på gamla gasverkstomten. Generellt för alla dessa nybyggen är att de är barn av sin tid och därför uppförda i någon slags, med funktionalismen besläktad, blandstil som jag finner en smula trist. I kombination med nutidens allt annat än smäckra balkonger och fönstersnickerier, blir resultatet tyvärr tämligen klumpigt .

Tråkigast av allt är dock inte själva arkitekturen, utan färgerna – och blandningen av färger! Det finns en olycklig förkärlek för en slags terrakottaröd nyans som ej sällan kombineras med någon blågrå. Blågrått kan verkligen vara snyggt, men tyvärr inte de nyanser som kommer i fråga i dessa byggen (varför inte konserthusblått?). Färgerna används ofta på ljusa, mer eller mindre vita fasader- Då och då låter man en vägg vara gråsvart och det kan rimligtvis inte göra någon glad. En av de få fastigheter som gått i land med det, är en femtiotalskåk på Gyllenstjernas gata som faktiskt är riktigt snygg. Här en dålig polaroidbild.

Och varför tycker jag inte om dessa nybyggda putsade hus med sina trista färger? Titta på denna bild som föreställer ett par hus på vid Värtavägen. Det äldre, det till höger, har en ljus fasad med klart blå fönsterkarmar. Det nya huset till vänster, har också en ljus fasad med fönsterkarmarna (klumpiga!) är i en tråkig beige nyans som kompletteras med ett babyblått fält som får en att tänka på curtain-wall-fasader. Blekt och billigt är resultatet i ena fallet, enkelt, stramt och elegant men ändå varmt är resultatet i det andra. Äldre hus tenderar att antingen ha ljusa, obrutna putsytor, eller så är de avfärgade i starka nyanser som gör fastigheterna till uppskattade solitärer i stadsbilden. Så borde det vara även idag.

Nybyggena påminner faktisk en del om de nonfigurativt målade husen vid Årsta torg som jag inte tycker är alltför lyckade. Man förlitar sig inte helt på arkitekturen och avfärgar därför fasaderna i flera färger som varken gör sig en och en eller tillsammans. Bygg därför hus som är av så hög arkitektonisk klass att fasaderna inte behöver ”hjälpas upp” med illa valda nyanser av banala och trista färger.

Alldeles i början av 60-talet bebyggdes Kampementsbacken på en höjd intill Gärdesfältet. Det var 1957, på Interbau i Berlin, som Alvar Aalto presenterade det förslag till 8-våningshus som senare under året vann den tävling som utlysts för bebyggelsen av Kampementsbacken. När husen väl skulle byggas, 3 år senare, blev det dock en annan arkitekt, Lars Bryde, som fick i uppdrag realisera förslaget och rita lägenhetsplanerna.

Det är inga dåliga planlösningar i dessa hus och detaljerna är genomtänkta. I vissa sovrum, finns mellan ett av fönstren och garderobsväggen, en väggfast teakskiva som är tänkt att användas som  skriv-eller toalettbord. Köken är svensk standard med rikliga förvaringsmöjligheter och goda arbetsytor. I de lite större våningarna finns ett rum i anslutning till badrummet, som är tänkt att användas för klädvård.

I fredags var jag på Nybohov, höjden ovanför Liljeholmen. Dessa hus är byggda vid samma tid. Det märks att mycket är standardiserat, men vilken standard. Skåpstommar i massivt trä. I badrummet en garderob avsedd för tvätt med Savegedigen inredning i massivt trä. Likadant i köket där ett välinrett skafferi kompletterar övrig inredning. Jag har svårt att tänka mig att Svensk standard någonsin skall nå dessa höjder. Idag får man nöja sig med betydligt sämre material och ett enklare utförande, om man inte betalar stora summor till en riktig snickare eller en tillverkare av lyxkök (t.ex. Apparat).

Jag läser ofta gamla nummer av tidskriften Arkitektur vilket har sina fördelar. Det är tydligt att många frågeställningar känns igen från svunna tider, även om premisserna ibland blivit omkastade. Jag finner det intressant att det idag finns en konservativ rörelse som med visst förakt ser ner på modernismen och allt som hör därtill. Till denna falang kan jag inte helt ansluta mig, men jag förstå den och finner den till viss del sympatisk och framförallt oundvikligt som så mycket annat (detsamma kan sägas om modernismen).

Siegfried Giedion, konsthistoriker och arkitekturteoretiker samt författare till Space, Time and Architecture, skrev 1944 artikeln Om behovet av en ny monumentalitet som publicerades i Sverige första 1948 (Byggmästaren, nr 24). Vid förra sekelskiftet arbetade man, enligt författaren, mestadels med klichéer och dessa klichéer kunde inte användas av skapande konstnärer, endast av professionella eklektiker. Giedion menar att arkitekturen hade, och har, en svår tid framför sig. Citatet nedan är bara en del av en längre text, men jag tycker att detta korta utdrag är tänkvärt. Idag är dock situationen nästintill den omvända.

Enklare former kunde vid början av detta århundrade inte rubba arkitekturen ur rutinen. Den måste börja om från början, liksom måleriet och skulpturen. Den måste på nytt erövra det mest självklara, som om ingenting hade blivit gjort tidigare. För tillfället var det förflutna dött och måste förbli dött. Det förekommer i det mänskliga livet liksom i konsten kriser, i vilka det är rådligt att leva i avskildhet för att komma till klarhet om sina egna känslor och tankar. Omkring 1910 var detta situationen för alla konstarter.

Omaskerade uttryck för sin egen tid funno arkitekterna långt borta från monumentala byggnader. De funno dem i torghallarna, i fabrikerna, i de djärva välvningsproblemen från utställningshallarna fram till 1889, och i broarnas eller Eiffeltornet jämviktsproblem.

De saknade utan tvivel glansen från tidigare perioder, vilka hade mättats genom hantverk och lång tradition. De voro nakna och oslipade, men de voro sanna. Ingenting kunde så självklart tjäna som utgångspunkt för ett nytt språk, vårt eget språk, som de, som hade låtit krafternas spel och liv uppstå.

Tyvärr kan jag inte återge texten i sin helhet. Den är intressant, men daterad.

Jag hör till dem som tycker att Norrköping är en vacker stad på det hela taget. Ovan en bild från den vackraste jugendvåning jag någonsin sett här i Sverige. Fler bilder här, man tror inte sina ögon. Ekpaneler så långt ögat kan nå!

Stockholm är inte någon utpräglad jugendstad. Visserligen finns det mängder av jugendhus både på Söder och i Vasastan, men de flesta är av ett enklare slag och många hårt renoverade. På Östermalm hade byggnadsverksamheten avstannat något, men visst byggdes det en hel del hus. Under 1890-talets andra halva, byggdes många hus där man ser spår av jugend  till det yttre. Inomhus är det dock vanligt med tunga dörröverstycken och överdådig stuckatur. Narvavägen 30-32 (tidigt 1900-tal) samt 22-24 ( sent 1890-tal) är bra exempel på vackra byggnader (se Stadsmuseets inventering här). För att inte tala om Strandvägen 7A-C.

Många hus byggdes också om under denna er. Fastigheter från åren runt 1880 försågs med både ny fasad och nyinreddes från grunden. Ibland sparades endast smygpanelerna.  Sturegatan 32 (1912, korsningen med Kommendörsgatan, har en otroligt vacker entré, se bilden nedan) är ett exempel, Östermalmsgatan 60 (ombyggnadsår 1907).

Ytterligare ett exempel är Engelbrektsgatan 16 som runt 1905 helt byggdes om och till. Resultatet måste ha varit mycket elegant, men år 1940 blev det en ny ombyggnad helt i funktionalistisk anda. Mot gården finns en större lägenhet som måste vara en av de finaste funkisvåningar som finns. 3 stora rum i fil upptar en gavel. Fönsterpariet i vardagsrummet liknar inget annat. Mot gatan ligger en tvårummare och två trerummare. En interiörbild hittar ni här. Visst är det vackert med den öppna spisen och de strama linjerna? Jag är mycket svag för detta hus. Inredningen är dock i uslaste laget. Takhöjden är 3,6.