Publicerat

Greta Magnusson Grossmans våning

Greta Magnusson Grossmans vardagsrum på Storskärsgatan 5 på Gärdet i Stockholm
Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.

Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.

Magnusson Grossman ”försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.

Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den  öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.

Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som återupptäcktes för ett par år sedan och ledde fram till en utställning på Arkitekturmuseum. Åren i Sverige på 30-talet tycker jag dock hör till de mer intressanta. Om ni klickar på taggen Greta Magnusson Grossman får ni bl.a. se en lägenhet på Valhallavägen som inreddes av henne. Den är mycket snygg!

Magnusson Grossman ritade flera villor åt sig själv i USA. I Sverige ritade hon endast en, Villa Sundin i Hudiksvall som finns kvar än idag och är i ursprungligt skick. Arkitekturmuseet har en rätt utförlig presentation av Magnusson Grossman som ni finner här. Missa heller inte kvällens avsnitt av Antikmagasinet när denna arkitekt är huvudpersonen.

Publicerat

Ett helt ombyggt hus på Tegnérgatan

När jag promenerar hem från jobbet passerar jag ofta Tegnérgatan 6 som är ett gammalt 80-talshus som helt omgestaltades i slutet av 30-talet. Entré och trapphus har getts viss konstnärlig utsmyckning av de ovanligare slaget. Jag tycker att resultatet är vackert och skulle gärna besöka några av lägenheterna.
Åtterligare ett par bilder: porten och en detalj av porten.

Publicerat

Olle Engkvist, en driven byggmästare

Man får nog säga att Olle Engkvist är den mest omtalade av alla byggmästare som varit verksamma i Stockholm. Engkvist föddes i Gävle 1889 och studerade som tonåring vid Brunnsvikens folkhögskola. Efter ytterligare några år vid Byggnadsyrkesskolan och på KTH, fick han byggmästarrättigheter 1919 och startade sitt företag, Bygg-Oleba.

Som ung umgicks Engkvist i kretsarna kring Alf Ahlberg (bror till Hakon Ahlberg, arkitekten) och blev på så sätt bekant med Uno Åhren, Honorone Hermelin Elisabeth Tham, Gurli Hertzman-Ericson, Johan Hansson och Jenny Bergqvist-Hansson, människor som intresserade sig för allmän rösträtt, jämlikhet samt bildnings- och sociala frågor, vilket inte minst avspeglas i de hus han byggde. Och det var inte få.

År 1932 stod radhusen på Ålstensgatan klara och statsminister Per-Albin Hansson flyttade in. Detta var Engkvist första riktigt stora projekt och följdes bl.a. av smalhusen i Hjorthagen, kvinnohuset på Kungsklippan, smalhusen vid Tellusborg, stjärn– och terrasshusen i Gröndal samt familjehotellet i Hässelby. När Hjorthagshusen skulle byggas, samarbetade Engkvist med vännen Hakon Ahlberg och hans arkitektkontor. Kontoret ritade också de smalhus som uppfördes vid Tellusborg, men då hade Leif Reinius och Sven Backström börjat arbete för Ahlbergs firma. Från 40-talet och framåt samarbetade Engkvist ofta med Backström & Reinius som då hade startat eget i sina egna namn. De är bland annat upphovsmännen bakom stjärnhusen i Gröndal som blivit smått berömda (även om de finns på andras ställen än i Gröndal, t.ex. Bergshamra och Örebro).

År 1946 var Engkvist inbjuden till barndomsstaden Gävle för att tala om byggande. Staden var då inne i en hektisk fas av nybyggnad och sanering och kommunen väntade sig en byggmästare som sjöng det storskaliga nybyggandets lov. Pamparna må ha blivit besvikna, ty istället höll Engkvist ett tal där han värnade forna tiders byggande och hur viktigt det var att spara avtryck från en svunnen tid. Jag citerar några stycken ur detta mycket kloka framförande som än i dag är aktuellt.

”En 1700-talsbyggnad i ett nybyggt eller sanerat samhälle, sade han, kan ge oanade trevnadsvärden. Bevarandet av ett sådant hus finge inte ses i omedelbart sammanhang med förräntningen av insatt kapital, men en sådan kapitalplacering skulle ändå alltid förränta sig på ett eller annat sätt, det behöver man inte oroa sig för.”

”Sådana fina gamla hem […] till bostäder för ett samhällsskikt som förstår deras värde och som ur dem förmår hämta inspiration och arbetsförmåga.”

”Vi kostar på oss så mycket som kan vara onödigt men borde vi inte istället lägga ned betydande summor på att bevara den gamla byggnadskultur, som är och förblir ryggraden i en stads andliga väsen.”

Trots att Engkvist verkade i en tid när byggandet rationaliserades mer och mer, förblev han en vän av det hantverksmässiga byggandet vilket måste ha varit en smula ovanligt under dessa år. Visserligen arbetade han med s.k. seriebyggande, men det innebar i princip att arbetarna delades upp i olika lag som i tur och ordning utförde sina arbetsuppgifter utan att ge avkall på kvalitén i utförandet.

Privat lär Engkvist ha varit en mycket bestämd man. Han och hans hustru Signhild var barnlösa och donerade alla de fastigheter som Engkvist ägde till en stiftelse som i många år förvaltade beståndet. För några år sedan såldes emellertid alla hus ut och idag ägnar sig stiftelsen åt att förvalta pengarna och dela ut stipendier. På så sätt lever Olle Engkvists minne fortfarande kvar.

Citaten ovan har jag hämtat från boken Olle Engkvist byggmästare, utgiven 1949 av hans företag Olle Engkvist Byggmästare.

Publicerat

Kiosken och punkthusen i Kortedala

Kortedala 1

De trekantiga punkthusen på Julianska gatan, uppförda 1956 efter ritningar av arkitekt Jan Wallinder och Sven Brolid, ligger högt i förstaden Kortedala och syns över en stor el av staden. En gång i tiden måste de ha varit helt fantastiska, men idag är de sorgligt ombyggda och jag tror inte något av fasaden är ursprungligt. Det är verkligen synd, ty husen är ytterst originella och Kortedala är Göteborgs första förort och dessutom en riktigt lyckad sådan, vackert belägen som den är på en höjd.

Kortedala 2

Kiosken Lyktan i Kortedala utstrålar verkligen 50-tal där den står alldeles ovanför en gångväg som är nedsprängd i berget.  Tyvärr har den under många år fått förfalla och är nu i mycket dåligt skick. Man skulle önska att bostadsbolaget, med stöd från kommuns eller någon annan instans, skulle rusta upp det karaktäristiska huset. Här en bild som visar den i all sin glans.

Publicerat

Två snygga balkonger i Södra Ängby

Snygg balkong i Ängby 1

Denna balkong tycker jag är otroligt snygg! Naturligtvis helt förbjuden att bygga idag, men så länge den sitter där den sitter är den tillåten. Luftigare och elegantare blir det väl knappast. Perfekt som vädringsbalkong till ett sovrum eller hall.

Snygg balkong i Ängby 2

Här har vi en annan pärla med trådnät som jag tycker är så snyggt. Även den luftig och elegant. Höga plåtskärmar stänger ute ljuset, men jag har lärt mig att många föredrar det för att minska insynen. Lite märkligt, ty är det är sällan man ser någon på innerstadens balkonger.

Publicerat

Villagatan 10, nätt villa av bröderna Kumlien ritad för AB Stockholms Byggnadsförening 1876

1876 började arbetet med att förvandla de gamla tobaksfälten norr om Humlegården till eleganta villastad efter kontinentala förebilder. I kvarteret Kulberget Mindre, som idag heter Granen, uppfördes i korsningen Villagatan och, som det står på ritningarna, ”Ny gata parallell med Norra Humlegårdsgatan”. Norra Humlegårdsgatan döptes raskt om till Karlavägen och den nya parallellgatan blev Östermalmsgatan. Villans arkitekter var Axel och Hjalmar Kumlien, som ritade många hus i området och dessutom var engagerade i projektet med den nya villastaden.

Bakom projektet med den nya villastaden låg AB Stockholms Byggnadsförening med Johan Henrik Palme som ordförande. I en skrift av Tarras Blom hittar jag följande rader om hur projektet genomfördes: ”Förslaget hade väckts av en av de ledande mannen inom byggnadsföreningens styrelse, bankdirektören Johan Henrik Palme (vars halvbror blev far till Olof). Eftersom villor ej stipulerats i stadsplanen lät föreningen belägga tomterna med servitut. Vid försäljning infördes förpliktelserna i köpekontraktet, som sedan intecknades för att få rättslig verkan”. När tomtpriserna sedan steg, lönade det sig att lösa inteckningarna, riva villorna och istället uppföra stora hyreskaserner. Av den anledningen finns det inte många kvar idag och de allra flesta är rejält ombyggda.

Denna villa har två bostadsvåningar och i den med fönster försedda källaren finns kök och utrymmen för personalen. På entréplanet finner vi salen på ena sidan och ett förmak jämte salong på den andra. Invid salen finns ett rum som jag gissar används vid serveringen, ty där finns också trappan ned till köksregionerna.

En trappa upp ligger den privata sovrumsavdelningen som bl.a. innehåller ett stort, avdelat sovrum.

Villan finns inte kvar, den revs i mitten på 30-talet. Innan det hade den emellertid byggts om två gånger. Den första 1915-16 (arkitekt Edvard Bernhard), den andra 1930 (Ture Wennerholm), båda för ingenjör Paul Toll. Vid det laget var villan så om- och tillbyggd att den inte stod att känna igen.

Som framgår av planritningen ovan har köket flyttas upp till bottenvåningen och byggnadskroppen har förstorats. I ett entresollplan ovanför köket har jungfrukammare m.m. placerats. Bruspråken på nedre botten härrör från en tidigare ombyggnad.

Ungefär 5 år senare revs villan och istället restes ett praktfullt funkishus med fyra välplanerade lägenheter per plan och två trapphus. Där skulle jag hemskt gärna bo.

Publicerat

Engkvists Villa Eldtomta av Markelius

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Sven Markelius ritade i slutet av 20-talet en villa i Eldtomta åt byggmästaren Olle Engkvist. Huset, som främst var avsett för sommarbruk, hade en fasad som utförd i liggande panel och ett entresollerat vardagsrum. Det är en mycket intressant villa som det är ytterst svårt att hitta bilder på och dessa hör inte till de allra bästa. Dock bättre än inga alls.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

För ungefär 10 år sedan har jag för mig att huset var till salu, men dum som jag var, sparade jag inte ned bilderna. Då hans hustru Signhild dog först 2001 i hög ålder, är det troligt att det var då försäljningen ägde rum. Vad jag minns, var det mesta bevarat i originalskick. En tillbyggnad gjordes dock, och jag tror att det var i samband med Engkvists 60-årsdag, ty som present ritade Sven Markelius till ett bibliotek av tämligen rejäla dimensioner.

Husets verkliga slagnummer är det entresolerade  vardagsrummet med ett stort fönsterparti som vetter ut mot trädgården. Rummet påminner om de lösningar som presenterade på Stockholmsutställningen året därpå. Här en bild på entresolplanet och en på fönsterpartiet och flygeln.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Fru Signhild hade ett eget sovrum med balkong. Inredningen är enkel och ger ett intryck av att vara ändamålsenlig. Någon braskande lyx är det inte tal om, men man får förmoda, att material och utförande är av hög klass. Engkvist värnade om gamla traditioner när det gällde byggande och hantverk.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Byggmästaren hade ett eget snickarrum med hyvelbänk och skrivbord. Vad jag kan förstå, låg detta rum på nedre botten. Sovrummen låg en trappa upp.

Den som är intresserad av planritningar hittar här nedre och övre botten.

Publicerat

Två nybyggen i Stockholmsområdet

Färnebofjärden

Som bekant byggs det åtskilligt i Stockholm just nu. Det största område som skall bebyggas är Norra Djurgårdsstaden, som sträcker sig från Husarviken till Loudden, ett gigantiskt projekt som kommer att ta många år att fullborda. Den första etappen, husen vid Husarviken och PrisExtra, har påbörjats och de första invånarna i stadsdelen har redan flyttat in. Rent generellt tycker jag att områdets bebyggelse är slätstruken, vissa fall rentutav ful, och husen står alldeles för tätt. Färgerna är det också lite si och så med, ty det verkar som om dagens arkitekter, om de nu får färgsätta utan att konsultera byggherren, arbetar med en kolorit som inte är speciellt tilltalande.

Ett av husen som ännu inte är färdigbyggt är BRF Färnebofjärden vid Bobergsgatan som innehåller 56 lägenheter fördelade på 4 trapphus och 6-7 plan, vilket framgår av prospektet. Byggnaden har en tydlig miljöprofil vilket inte minst avspeglar sig i att fasaden är klädd med cederspån och på taket växter olika former av sedum . Huruvida detta bara är ett spel för gallerierna kan jag inte yttra mig om, men enligt prospektet skall bara bepröva de och sunda material komma till användning. Vi får hoppas att MDF och liknande formaldehydstinna byggplattor lyser med sin frånvaro.

Jag måste säga att jag tycker att fasaden är snygg. Cederspånen ger karaktär och stensockeln ger pondus. Balkongerna, som är av den indragna typen, täcker i princip hela fasaden vilket ger ett vackert linjespel. Lokalen i bottenvåningen är dessutom snyggt inpassad. Mindre lyckade får man dock säga att planlösningarna är. De två som visas på bilden har båda det gemensamt att köken saknar fönster och är förlagda till husets inre del. Det hade varit betydligt trevligare om köket haft fönster och tagit en del av vardagsrummet i anspråk. Givetvis avgränsat medelst dörr och vägg, men gärna med möjligheter att öppna upp om så önskas. Jag hade placerat köket närmast entrén och sedan låtit vardagsrummet fortsätta in i huskroppen där det idag finns ett kök. Lika stor sällskapsyta, men på köpet får man en avskild, intimare vrå av vardagsrummet med mindre ljus. I övrigt är planen helt godtagbar, men det är klart att det hade varit trevligare om något av sovrummen hade legat så till att de kunnat tjäna som sällskapsrum om man har det önskemålet.

Patriam Gärdet

Mellan studenthuset Jerum och f.d. Södra Roslags tingsrätt skall ett nytt lyxboende snart byggas. Lite inklämt kan tyckas och dessutom är det oerhört tråkigt att någon gång på 80-talet förstörde det påkostade studentkomplexet med plåt och mindre fönster. De prospekt som Patriam Gärdet skickar ut via posten är minst sagt glossy och stoltserar även med guldtryck. Fasaden är väl inte så tokig, men alltför grå och därför trist. Det är verkligen typiskt för nutiden att lyxen skall vara så befriad från färg som det bara är möjligt. Huset blir högt, 13 våningar, och både högst upp och längst ned finns etagevåningar. I övrigt är det 3 lägenheter per plan, två 4:or och en 2:a, vilket gör det lätt att få dem ljusa och trevliga med fönster i två eller tre väderstreck

Planlösningarna är däremot förvånansvärt trivsamma, även om jag tycker att det verkar ogenomtänkt att låta köket vara ett genomgångsrum till vardagsrummet. Att det skall vara så svårt att få till den där detaljen! Jag tror dock att man skulle kunna komma till rätta med detta, om en annan lösning hade efterfrågats, men idag har man inget emot att kliva rakt in i ett kök (kanske är det RUT vi har att tacka för att det alltid är väl diskat). Sovrummet tycker jag är ändamålsenligt inpassade, lagom stora och i varierande storlek. Dessutom finns en tydlig uppdelning mellan huvudsovrum och de två övriga vilket kan vara praktiskt. Bland de verkliga lyxdetaljerna märks att många av lägenheterna har  orangeri, d.v.s ett litet rum med fönster ned till golv där man förhoppningsvis kan håla den svala temperatur som medelhavsväxterna kräver. En mycket trevlig detalj!

Skulle jag då kunna tänka mig att bo i dessa nya hem? Nej, det skulle jag inte. Orsaken till detta är främst material och utförande. Gipsskivor som monterats på uppreglad vägg är inget som skänker någon vidare trivsel. Dessutom är jag inte så förtjust i moderna fönster och frånvaron av lister runt dörrar och fönster. Har man inte den läggningen tror jag att båda dessa hus kan ge riktigt trivsamma hem. Huruvida allt tal om miljö och hållbarhet verkligen har fog för sig överlämnar jag dock till kommande generationer att bedöma.

Publicerat

Bäst bor man på Norra Guldheden

Guldheden 2

Få områden är så alltigenom tilltalande som Norra Guldheden och då framförallt det område som färdigställdes i samband med Bo Bättre hösten 1945 (allt hann inte bli klart utan resterande hus färdigställdes våren 1946). Jag besökte Norra Guldheden en småregnig januaridag och blev genast förtjust. Inte så underligt då det dels är vackra hus i storslagen miljö med utsikt över stora delar av Göteborg och dels är ytterst välbevarat. Endast de röda punkthusen har förändrats och tilläggsisolerats och försetts med puts på 3 av 4 väggar. Det hela är dock mycket snyggt gjort och orsaken till åtgärden är det utsatta läget som gjorde att fukt och väta trängde in i väggarna.

Guldheden

De röda punkthusen ligger vid Raketgatan som på sin andra sida kantas av lägre hus som slammats i ljust gulbeige. På intilliggande gator,   Daniel Petterssons gata och Dalheimersgatan, är gult fasadtegel som dominerar. Överallt sticker Guldhedsberget fram och bildar ett grönskande klipplandskap.

Balkongerna i området är mycket vackra och korrekt renoverade vilket bl.a. framgår av denna bild. Punkthusen var samma typ av balkonger och deras elegans bidrar mycket till områdets fina 40-talskaraktär (punkthusbalkong 1, punkthusbalkong 2).

Guldheden 4

Punkthusens burspråksfönster har hamnat lite väl långt in i fasaden, men tegelkåkarna har dem på rätt plats i fasadlivet. Visst är det snyggt och visst bidrar de till att skapa fasader som inte lider av att vara alltför monotont ritade, trots att skillnaderna mellan husen är små.

Men visst fins det smolk i bägaren. En stor del av portarna är utbytta och föreningen har enligt uppgift stora skulder. Dessutom är det snart dags för en ommålning av fönster och balkonger. Det är bara att hoppas att detta vackra och unika område får leva vidare i sitt ursprungliga skick.

Publicerat

Och Edvard Liljevalchs Karlavägsvilla

Falkmanska villan

Nej, detta är inte en villa i Villastan, utan Edvard Liljevalchs (bror till Carl Fredrik jr Liljevalch) privatvilla i korsningen Skeppargatan/Karlavägen. Till höger skymtar Veterinärinstitutets gamla lokaler som på  10-talet ersattes med hyreskaserner av modernaste snitt. Villan, som år 1915 köptes av Oscar Falkman som helt lät nyinreda den, revs 1964 och idag står här ett mycket elegant 60-talshus. Fler bilder på denne elegant villa finns på Stockholmskällan.

Veterinärinstitutet uppfördes runt 1880 då trakten kring  Karlaplan  fortfarande var oexploaterad och området tämligen lantligt. Drygt 10 år senare hade Karlaplans södra halva bebyggts med pampiga hyreshus. I början av 10-talet var det dags för Veterinärinstitutet att skaffa större och modernare lokaler och då började man bebygga Karlavägens norra sida mellan Skeppargatan och Karlaplan. Kräftriket blev institutets nya hemvist och de eleganta husen står än idag kvar ute vid Albano.

Att precis i början av 1900-talet låta bygga en sådan pampig villa som den Falkmanska måste ha kostat åtskilligt. Lika typiskt är att den nye ägaren år 1915 grundligt ombyggde interiören för att passa tidens nya ideal. Det fattades inte pengar under dessa år, trots att många mindre välbärgade hade det riktigt svårt. De ekonomiska förutsättningarna varierade högst betydligt under 10-talet, men sällan har så många praktfulla hem inretts som under denna era. Äldre hyresfastigheter moderniserades och våningar på 10-15 rum var inte alls ovanligt.

Publicerat

Den vackra, vita Södra Ängbystaden

Södra Ängby-villa 1

30-talsvillorna, framförallt de som byggdes under den andra halvan av decenniet, hör till de vackraste privatbyggander som någonsin rests. Oändligt strama, men med material och utförande, som fyller de rymliga och ljusa rummen med en känsla av hemtrevnad och kvalité, trots sin avskalade formgivning. Den största skillnaden jämfört med dagens byggnader de byggts på ett hantverksmässigt sätt, vilket tydligt märks, när man ser med vilken noggrannhet och passning fönsterbänkar, snickerier och golv infogats i byggnadskroppen. En påkostad byggnad från idag, måste byggas på ett betydligt mer rationellt vis och det avspeglar sig i resultatet.

Södra Ängby-villa

Mot slutet av 30-talet, ersattes två- och treluftsfönster med obrutna enluftsrutor, inte sällan vridfönster av perspektivtyp. I vissa fall var dessa utförda i teak. En lyx som man idag knappast kan kosta på sig. Då fönstertillverkningen var betydligt mer hantverksmässig på den tiden, anpassades karmens grovlek efter fönstrets storlek, vilket gav ett smäckrare utseende. Idag är fönsterkarmar mer standardiserade, vilket innebär att ett litet fönster, får en ungefär lika grov karm som en stor balkongdörr och det blir inte speciellt elegant.

Södra Ängby-villa

Området planerades av Albert Lilienberg och de flesta av husen ritades av Edvin Engström vid Stockholms stads fastighetskontor. Ängbyvillorna är dock inte några modernt byggda stenhus, de är istället traditionellt byggda av stående 2,5-tumsplank och sedan reveterade. Plankstommen har väl sin brister idag när energipriserna stiger och det är viktigt att hushålla med resurserna. Att tilläggsisolera dessa vackra hus är dock inte att rekommendera.

Södra Ängby-villa

Ängbyvillornas nedre plan har oftast en planlösning med ett stort vardagsrum med öppen spis som är öppet mot matsalen som i sin tur är förbunden med köket och jungfrukammaren medelst en serveringsgång. Elegant och praktiskt. Över plan rymmer hall, ibland större med öppen  pis, och ett antal sovrum. Från vardagsrummet utgång till terrass, från sovrummen, utgång till en större balkong. Bättre kan man knappast bo.

Södra Ängby-villa

De allra största och mest påkostade villorna har adress Ängbyhöjden. Att vakna upp där en solig sommardag, och stapla ut på terrassen till en bekväm liggstol, måste vara bland det bästa som tänkas kan.

Publicerat

5 nedrivna fasader vid Vanadisvägen

Kvarteret Heimdall återskapat

Vid Vanadisvägen, i kvarteret Heimdalls norra del, byggdes i mitten av 1880-talet fem bostadshus. Vanadisvägen var vid denna tidpunkt inte ens anlagd och på en av ritningarna står det ”Fasad åt blivande ny gata”. I området fanns sedan tidigare Borgerskapets änkehus och mittemot detta komplex hade man satt igång med uppförandet av Allmänna Barnhuset. Hur det kom sig att man uppförde dessa hus så långt upp i Vasastan är för mig en gåta, ty i övrigt var dessa kvarter nästan obebyggda. Kanske var tanken att ordna bostäder åt dem som arbetade i närheten. Lägenheterna var mestadels små, 1-3 rum och kök, men i det påkostade Kolonnhuset i korsningen med Norrtullsgatan fanns vad jag tycker verkar vara 5-rummare med jungfrukammare.

Om vi tar en titt på det första huset, det som i folkmun kallades Kolonnhuset, kan man konstatera att fasaden var ovanligt vacker och rikt utstyrd för att ligga i dessa kvarter. Planlösningen för våningarna 2-4 såg ut på detta sätt. Högst upp, på våning 5 (4 tr) fanns mindre lägenheter, ty vid denna tid, när hissar inte installerades, var det bara fattiga människor som tog sig så högt upp.

Grannhuset, Heimdall 3 som byggdes i slutet av 1890-talet, har tre lägenheter per våningsplan. Plantypen är rät vanlig i hus byggda kring år 1900. Intill ligger ett hus ritat 1886 (Heimdall 4). Där finns en 3-rummare, en 2-rummare och två 1-rummare i gathuset vilket framgår av ritningen. Ett bra sätt att skilja bättre och sämre hus från varandra är förresten att notera förekomsten av skafferiventiler i gatufasaden. Ser man dylika, detta hus har en, vet man att det finns kök åt gatan till och då finns det fler än två lägenheter per plan vilket i sin tur ger att det är frågan om mindre lägenheter. Borgerligt betonade hus har aldrig mer än två lägenheter per våningsplan (och köken åt gården till).

Det fjärde husen i raden är Heimdall 6. Det ritades 1885 och innehåller även de lägenheter om 1-3 rum och kök.

Sista huset i raden, hörnhuset mot Upplandsgatan, ritades också 1885 och har även det 1-3-rummare. De lite större lägenheterna har naturligtvis köksingång, men ettorna får nöja sig med en dörr.

Hur det kom sig att byggmästare Folke Ericsson köpte upp hela husraden i slutet av 1960-talet och gav i uppdrag åt Kjell Ödeen att rita ett nytt komplex går bara att spekulera i. Husen var omoderna, förutom mittenhuset ty det moderniserades i mitten av 1920-talet (och byggdes på med en våning, planen hittar ni här). Huruvida övriga hus hade WC har inte gått att utröna då V/A-ritningaran för rivna hus verkar ha förkommit.

Arkitekter och byggår var, från vänster till höger: Heimdall 2 osignerat 1884, Heimdall 3 Vallin 1897, Heimdall 4 1886 osignerat, Heimdall 6 1885 osignerat, Heimdall 7 1885 osignerat.

Publicerat

De moderna husen på Kungsklippan

Kungsklippan 1

Kungsklippan i Stockholm erbjuder ett av Stockholms bästa bostadslägen så det är inte underligt att HSB och Sven Wallander beslutade sig för att bebygga denna plats när Blinders verkstäder nere vid Klara sjö flyttade ut ur stan i början av 30-talet. De första husen uppe på Kungsklippan stod klara hösten 1934, de vid Kungsholmsgatan och Kungsholmsstrand något år senare. 1937/1938 var området färdigbyggt. Lägenheterna var genomgående små, ettor och tvåor i olika fasoner. Både vanligt kök och kök med matrum förekommer, samt kokvrår. I några hus finns etagevåningar och lägenheterna högst upp har terrass.

HSB hade konstruerat en ny fönstertyp som genomgående monterades i detta hus. Fönstren var stora och obrutna och av perspektivtyp, men var inga vridfönster, istället var de hängda i överkant och öppnades utåt. Vid putsning kunde de dras in i lägenheten, ty fönstret hade någon form av dubbla karmar. Tyvärr har jag ingen bild som visar konstruktionen i detalj och samtliga fönster är nu utbytta. I ett HSB-hus på Erik Dahlbergsgatan finns dock några fönster av denna typ kvar.

Badrum var som sig bör i HSB-hus standard. Varmvattnen också, men tillgången var något begränsad. År 1936 eldades det enligt följande: ”Eldning av varmvattenpannorna utförs varje dag under tiden 1 september-31 maj samt under månaderna juni, juli och augusti fredagar och lördagar till klockan 5 e.m”. Det var först 1949 som alla restriktioner släppte och varmvatten blev en vardagsvara.

Precis som många av HSB:s kåkar har Kungsklippan renoverats på ett ytterst okänsligt sätt. Fönster och balkonger byttes i början av 90-talet, men på senat år har nya portar enligt gammal förlaga satts in. Alltid något, men det är synd att man inte behandlat dessa vackra hus bättre, ty de syns över en stor del av staden. Några bilder som Andreas Feininger som togs 1936 visar hur eleganta dessa hus en gång var.

Publicerat

Det gamla huset på Grev Turegatan 8

Grev Turegatan 8

För några år sedan revs detta mycket fina hus på Grev Turegatan 8 i Stockholm. Dess fasad var klädd med marmor, troligtvis ekebergs. Balkongerna var dock det allra elegantaste med denna kåk, ty de var också av marmor som infattats i smide vilket framgår tydligt av
denna närbild. Nog är det märkligt att ett sådant påkostat hus revs utan något större motstånd. Välbevarat var det också, ty det hade aldrig renoverats genomgripande vilket fått till följd att lägenheterna mer eller mindre var i originalskick.

Publicerat

Ernst Grönwalls högklassiga söderkåk

Tengdahlsgatan 1

Ett bostadshus av hög kvalité. Riset 10 på Södermalm i Stockholm byggdes 1949/1950 och ritades av Ernst Grönwall (mannen bakom biograf Draken på Kungsholmen). Fastigheten ägs idag av SEB Trygg Liv och är nu under renovering. Nya, klumpiga, fönster har monterats och i bottenvåningen skall lokaler konverteras till bostäder. Av drygt 100 lägenheter står 20 tomma och dessa skall få nya kök, resterande inredningar behålls.

Nog är det bra synd att man inte kunde ha behållit de befintliga fönstren och energieffektiviserat dem istället! Snyggt blir det inte och dessutom sänker man kulturvärdet vilket på sikt sänker värdet på huset. Ja, det verkar faktiskt vara så vilket visas av Kulturmiljö Hallands undersökning som jag tycker är mycket intressant. Eftersom få saker har sådan makt över vårt kulturarv så detta är verkligen goda nyheter.

Publicerat

Östermalms Hemgård vid Tullgatan

Hemgården

I början av 1900-talet, närmare bestämt 1905 eller 1906, öppnade Hemgården Östermalm som var Stockholms första hyreshus med centralkök, åtminstone för det lite mer burgna klientelet. Bakom satsningen låg arkitektduon Hagström och Ekman som inspirerats av ett liknande hus i Köpenhamn. I Idun, nummer 47 år 1905, presenteras hemgården utförligt och den texten återger jag nedan.

Hemgårdens saga blev inte lång. Centralköket lades ned 1904 och sedan lär huset ha försatts i konkurs och ombildats till bostadsrätter. Byggnaden finns dock kvar än idag, men de gamla serveringsrummen har byggts om till kök (ty från början fanns inga kök). Är man nyfiken på vad det kostade att bo och äta i Hemgården använder man prisomräknaren.

Hemgården,_Serveringsrum

DEN OROVÄCKANDE stegring i levnadskostnaderna, som hotar att göra speciellt vår hufvudstad till ett för mindre bemedlade
människor hart när existensfarligt samhälle att vistas i, måste till slut från den håret ansatta borgarklassens sida framkalla en motrörelse, som i någon mån hindrar ett oblygt kapitalistvälde, en af lyxbegär missriktad levnadskonst och en förbenad stadsstyrelse att än ytterligare förbittra de små löntagarnes tillvaro med de ekonomiska bekymrens slagskugga. En sådan motrörelse är upptagandet af centralköksidén, som leder sitt ursprung från det praktiska Amerika. Denna idé har tillförene behandlats i Idun i en serie artiklar af märket Metta Greger, som nu senast ställt saken i den praktiska tillämpningens ljus genom en skildring af det nyinrättade centralköket i Köpenhamn, publicerad i Idun för några veckor sedan.

Hemgården,_sovrum

För centralköksidéns förverkligande i Stockholm hafva arkitekterna G. Hagström och Fr. Ekman under en följd af år varit livligt intresserade samt offrat mycken tid och arbete. Sedan de jämväl lyckats anvisa en lämplig tomt, belägen vid Östermalmsgatan nära korsningen mellan denna och Nybrogatan, och utarbetat fullständiga ritningar och kostnadsförslag, har för företagets genomdrivande bildats ”Aktiebolaget Hemgården”, som inköpt platsen i fråga. Komplexet, som närmast är afsedt för löntagare eller andra personer med begränsade inkomster, innehåller c:a 150 bostadsrum, vettande dels mot gata, dels mot en större, kringbyggd, arkitektoniskt ordnad och planterad gård. Rummen äro fördelade på 2— 5 rums lägenheter — kunna ock sammanslås till större — förlagda kring 5 st. trappor, hvaraf 2 med elektriska personhissar. Förutom bostadsrummen höra till hvarje lägenhet tambur, garderober, vattenklosett, dusch- (eller badrum) rymligt serveringsrum, här utanför belägen gårdsbalkong med afloppstrumma för sopor m. m. Serveringsrummet, som är direkt belyst medels fönster ofvan balkongdörren, innehåller förutom öfliga hyllor och skåp för glas, porslin, duktyg o. d., diskbord med kallt och varmt vatten, mindre spis för kokning och stekning med gas samt mathiss i telefonförbindelse med centralköket. Vid anordnandet af en vanlig måltid inskränker sig hyresgästens besvär endast därtill att från lägenhetens serveringsrum uti den bredvid mathissen sittande lokaltelefonen uppringa köket och efter dagens matsedel beställa önskade anrättningar; att sedan, efter några minuter, i hissen afhämta det rekvirerade, hvars därvaro tillkännagifves medels en signal i telefonen och att slutligen förflytta de färdiglagade och upplagda anrättningarna till det. dukade matbordet. Vid måltidens slut återstår endast att med hissen nedsända servisen till köket i och. för rengöring. Den dagliga, ordinära inackorderingsmatsedeln med månadspriser till
45 kr. för alla tre målen.
33 » » middag och alternativt frukost eller kväll,
24 » » endast middag, har föreslagits erhålla följande utseende:
Frukost: Olika sorters bröd med smör och 6 a 7 assietter uppskuren kall mat, varmrätt (biff, kotlett eller 2 ägg), mjölk eller öl från fat samt alternativt kaffe, te, choklad eller gröt och mjölk.
Middag: Smör, ost och sill, soppa, kött eller fisk, efterrätt samt mjölk eller öl.
Kvällsvard: = frukosten med undantag af kaffe, te, etc.

Då denna matsedel förmodligen kommer att förefalla en och annan, om ej öfverflödig, så åtminstone mer än tillräcklig, möter intet hinder för hyresgästen att med centralköket träffa öfverenskommelse om en enklare matordning, särskildt hvad frukost- och kvällsmålen beträffar. Diskning ombesörjes kostnadsfritt af köket, som äfven utan ersättning tillhandahåller nödig servis, med undantag af duktyger och servetter; hyresgäst dock naturligtvis obehaget att begagna egen servis.

Hemgården,_trappförstuga

Hyrorna äro i medeltal beräknade efter ett pris af 300 ä 325 kr. pr rum, beroende dels på bostadens läge vid
trappa med eller utan hiss, dels på bekvämlighetsanordningarna. För tvätt och strykning har lägenhetsinnehafvaren tillgång till den i komplexet för ändamålet inrymda tvättinrättningen och härjämte till moderataste priser, alldenstund
såväl denna som köksdepartementet utarrenderas under bestämda villkor, att hyresgästernas intressen i första hand och på billigaste sätt tillgodoses. Sammanlagda kostnaderna (hyra, mat, värme och WC) skulle pr år belöpa sig till för en person i en tvårumslägenhet c:a kr. 1,250, för 2 personer kr. 1,790. Trerumslägenhet för 2, 3 eller 4 personer respektive kr. 2,115, 2,385 och 2,655. Fyrarumslägenhet för 3, 4 eller 5 personer respektive kr. 2,800, 3,070, och 3,450. Då man emellertid ännu saknar praktisk erfarenhet från en byggnad med centralkök i Stockholm, få dessa prisberäkningar ej anses som definitiva, men man antager som säkert, att de ej behöfva i afsevärd grad öfverskridas.

Publicerat

Geisendorfs vackra villa i Ranängen

Villa Ranängen - fasad 1

Den 8:e april fyller arkitekten Léonie Geisendorf 100 år. I början av 50-talet fick hon och maken Charles-Eduard ett av sina första uppdrag som var en villa i Djursholm, på Väringavägen 25 intill Ranängen. Hustets fru var rullstolsburen pga polio vilket gjorde att familjen önskade en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att makan i möjligaste mån kunde klara sig själv.

Villa Ranängen - fasad 2

Fasaden i slammat tegel har stora fönster mot den omgivande naturen. Fönster med tillhörande bröstningar är utförda i furu och laserade.  Taket belades med underhållsfri papp och väggarna isolerades på insidan med 15 cm lättbetong.

Villa Ranängen - entré

Porten är,  till skillnad från övriga snickerier, i ek. Inne i hallen möts besökaren av en gobeläng av Jean Lurcat.

Villa Ranängen - matplats och trädgård

Som ni ser är har arkitekterna gjort sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och trädgården. Golvet här vid matplatsen är belagt med gotlandskalksten och utgör en fortsättning på uteplatsen, i övrigt används eklångstav för sällskapsrum och parets sovrum. En fondvägg vid matplatsen (olika putstyper målade i blå, grå, violetta och gula nyanser) har komponerats av Thea Leonard, som även även hjälpt till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Mattor av Ulla Percy ligger på golven och trädgården har anlagts av arkitekt Sylvia Gibson.

Villa Ranängen - vardagsrummet

Vardagsrummet utgörs taket av en kopol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som ger en betydligt ökad takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen är av oljad furu. Planlösningen är tämligen öppen och vardagsrum, matsal och bibliotek hänger samman vilket framgår av ritningen. Här en vy från bibliotek till vardagsrum och vice versa.

Villa Ranängen - sovrum

Sovrummet i denna vackra villa är även det ljust och luftigt och härifrån nås badrummet. Förutom kök finns även ett rum för hembiträde och ett gästrum. De två sistnämnda är placerade en halvtrappa upp för att på så sätt ge plats för tvättstuga och garage i källaren.

Publicerat

David Helldéns vackra veckade fasad

Snyggt hus i Hökarängen 2

Stockholms förorter är fyllda av utmärkta hus. De flesta är välbyggda omen kanske en aning fantasilösa i sin utförmning, vilket jag dock inte har något emot. Här och där finner man dock kåkar av mer ovanligt slag.  Fastigheten Sjöskumspipan 4 i Hökarängen uppfördes under åren 1949-1952 och ritades av David Helldén.  Fasaden är veckad och dess ena sida är fylld av generösa balkonger som får en att tänka på Hammarby Sjöstad eller något annat nybygge. Här en detalj av fasaden.

Snyggt hus i Hökarängen 1

Husets andra sida är närmast sluten, åtminstone om man ser den från ena hållet. Jag tänker på Markeliushuset på John Ericssonsgatan som kanske inspirerat arkitekten. Lösningen är mycket effektfull och jag är bra nyfiken på hur lägenheterna ser ut.

Balkongerna är intressanta ty de har detaljer av trä. Hur det kan det komma sig? Jag såg även fler hus i samma kvarter som hade balkonger från 80-talet i lättmetall men även de hade fronter i trä. Uppenbarligen måste man i detta område, Tobaksområdet, genomgående ha haft balkonger av denna typ när husen var nya. Sjöskumspipan 4 är blåklassat och förmodligen renoverat enligt konstens alla regler.

Publicerat

Helge Zimdals stiliga hus på avenyen

Kungsportsavenyen 21-23

Vid Kungsportsavenyen i Göteborg ligger ett par toppnummer i Helge Zimdals produktion. Förstapriset går tveklöst till Avenyn 23 som uppfördes i slutet av 50-talet tillsammans med grannhuset, nummer 21. Bostadshuset har en helt fantastisk fasad som dessutom är ytterst välbevarad. Endast själva porten verkar vara bytt. I huset finns stora lägenheter i två etage och fönstersättningen är verkligen unik. Smala fönster från golv till tak, franska fönster och låga fönster strax intill taket är dess främsta kännetecken. Aluminiumprofilerna är ovanligt smäckra och eloxerade i olika färger, bland annat en guldliknande nyans (detaljbild). Mot Teatergatan ligger en 3-våningsbyggnad som utgör kvarterets baksida. Jag trodde att den var skyddad, men det verkar dessvärre som om den kommer att rivas vilket är synd för dess fasad är mycket vacker (här en något bristfällig bild). Fasaderna mot Avenyn skall enligt uppgift behållas och framförallt nr 23 verkar röna den uppskattning som det förtjänar.

Kungsportsavenyn 34

Inte långt därifrån, fast på den del av Avenyn som har jämna nummer ligger ett stort komplex som också det ritats av Zimdal. Adresserna är Avenyn 34/Engelbrektsgatan 33/Lorensbergsgatan 19. Hörnhuset vid Avenyn är en fantastisk skapelse med fönster i ädelträ och en mycket stramt och stiligt komponerad fasad. Bostadshusets entré har tak i koppar med infälld belysning vilket är otroligt snyggt. Eftersom underhållet är eftersatt är jag orolig att en kommande renovering skall förstöra detta vackra komplex. hantera det varsamt, det är det värt!

Publicerat

Ingrid Wallbergs villor i Änggården

Wallbergvilla 1

Vid Thorild Wulffsgatan 4-8 i Änggården i Göteborg ligger tre villor uppförda ungefär 1938. De ritades av Ingrid Wallberg i klassisk funktionell stil. De tre husen är renoverade i mer eller mindre omfattning och verkar ha varit tämligen identiska från början. Huset på bilden ovan kan vara ombyggt så tillvida att balkongerna på vänster sida byggts in. Studera bilderna nedan så förstår ni vad jag menar.

Wallbergvilla 2

Detta hus (Thorild Wulffsgatan 6) är det ursprungligaste och har precis som de övriga tre en uppbyggnad till höger som man får anta innehåller någons lags vind. Att dessa stora villor försetts med garage i källaren är inte förvånande. Det är inte små egnahem precis.

Wallbergvilla 3

Den tredje villan (Thorild Wulffsgatan 8) ägs numera av Den Danske Kirke och har fått balkongräcken i rustik stil. Här syns tydligt takvåningens utseende.

Samtliga villor verkar ha ytterst generöst tilltagna fönsterytor, åtminstone på bredden och ut mot gatan. Hur det kommer sig att Wallberg ritade tre såpass identiska hus vet jag inte. Det är dock både snygga och originella med sin takvåning och rundade tak.

Publicerat

Punkthusen på Eva Bonniers gata

Punkthusen på Eva Bonniers gata

Inte långt från Fruängens centrum ligger Riksbyggens bostadsrättsföreningTre damer. De tre damerna som gett föreningen sitt namn är Eva Bonnier, Hanna Pauli och Kata Dahlström. I ärlighetens namn tycker jag nog att Elsa Brändström borde ha varit med också, men jag kan ha tagit fel.

I Fruängen är det fruntimmersnamn på i stort sett varenda gata, bortsett från Fruängsgatan. Kvarteren är namngivna efter attiraljer som hör samman med kvinnor, t.ex. Mannekängen, Nackspegeln, Hårnätet m.m. o.s.v. Kanske inte helt rimligt med tanke på att många av damerna hellre kämpade för kvinnans rättigheter än parkerade sig vid toalettbordet för att sedan behagfullt kunna glida in i förmaket.

På Eva Bonniers gata ligger på dess högra sida en rad eleganta punkthus på en liten höjd. Portarna skvallrar om att detta var påkostade hus är de byggdes i mitten av 50-talet, men i övrigt ser de tämligen förskräckliga ut, ty fasaderna har klätts i putsad plåt som lägger på åtminstone en decimeter på den ursprungliga putsen. Den yttre fönsterbågen har ersatts av en ny i lättmetall och karmen har klätts in med samma material. Det hela ser rent förskräckligt ut, men man kan trots allt inte låta bli att beundra de vackra byggnaderna samtidigt som man beklagar att man som fastighetsägare kan behandla sina byggnader på detta sätt, helt utan känsla för arkitektur och kvalité.

En tur till SBK gav mig lite mer information om dessa vackra punkthus. Fasadskissen visar det ursprungliga utseendet. Notera betongglaset vid balkongerna till vänster som är något inbyggda. Mycket snyggt! Köksfönstren sitter på en något högre höjd än övriga för att bänkarna skall kunna göras tillräckligt höga. Smart! Varje våningsplan innehåller två tvåor och två treor vilket innebär att samtliga lägenheter ligger över ett hörn. Det garanterar att de inte blir för mörka. Planlösningen hittar ni här.

BRF Tre Damer är en stor förening med många hus. Samtliga är fönsterbytta och har halvmoderna balkonger av opassande modell. Byggnaderna är över lag av hög klass på portar, mosaikbeklädnad och stensättning. Hur man kunnat gå så ovarsamt fram är för mig en gåta, men det verkar gälla hela Fruängen. Ytterst få fastigheter har sina ursprungliga fönster bevarade och några balkonger av originalmodell fann jag heller inte, men jag hittade ett par när jag tog en google maps-promenad.

Det är bara att hoppas att dessa hus behandlas bättre nästa gång det är dags för fasadrenovering. Något större hopp har jag dock inte. Troligtvis blir det nya fönster och en något snyggare tilläggsisolering. Vad man borde göra är att tillverka nya yttre fönsterbågar i trä och sedan ta bort all plåtputs och ersätta den med ny. Eventuellt skulle man kanske kunna tilläggsisolera på särskilt utsatta ställen.

Publicerat

Hotell Continental mittemot Centralen

Hotell Continental 1

Detta gamla lyxhotell från 60-talet revs i somras. Ett par år tidigare hade den del som låg närmast Vasagatan tagits bort. Jag gissar att den innehöll matsalar eller dansrestaurang. Byggnaden ritades av Hjalmar Klemming och Erik Thelaus och invigdes sent 1962. Inredningen stod Carl-Axel Acking för och en kvalificerad gissning är att den snickrades av NK:s verkstäder i Nyköping.

Hotell Continental 2

Fasaden var klädd med Ekebergsmarmor och såldes av hög klass. Vissa detaljer är av eloxerad mässing. Det är bara att beklaga att byggnaden revs. Hur vacker hade den inte kunnat bli om man restaurerat den och försökt återställa lokalerna till sin ursprungliga glans!

Publicerat

Nya Anglais och Lidingöbanan 1965

Anglais under byggnad

Gamla Hotell Anglais vid Stureplan revs 1959 och ersattes av ett nytt kontorshus som innehöll Modehuset Anglais. Mot Humlegården, på kvarterets motsatta sida, restes så småningom ett nytt hotell, den byggnad som vi idag känner som Hotell Anglais. Byggnaden ritades av Leif Damgaard och är mycket elegant, inte minst de i guldfärg eloxerade fönstren vars insida består av trä av ädlare sort.

Vänthallarna

Tvärs över Humlegårdsgatan låg vid denna tid vänthallen för Lidingöbanan som vid denna tid gick ner hit till Humlegården, precis som Roslagsbanan som hade sin slutstation strax intill, vid Engelbrektsplan (1896-1960). Det höga gamla huset i bildens fond är numera rivet, men dess grannar finns kvar (omän bara fasaden på de två hus som ligger närmast på Biblioteksgatan). När paviljongerna försvann vet jag inte, men förmodligen i anslutning 1967 eller några år därefter.

Publicerat

Tre vackra villor i villastaden Stureby

Styreby 3

Stureby är en intressant stadsdel som började början benämndes området Ersta Villastad men efter protester blev det Stureby. I området finns många fina villor. En av de flottaste är den ni ser på bilden ovan som jag skall försöka ta reda på mer om. Tegel och trä är elegant på en villafasad. Jag gissar att huset spelar i den högre divisionen.

Stureby 2

En klassisk funkisvilla av medelklassmodell gissar jag. Kök, jungfrukammare och vardagsrum/matsal på nedre botten och tre sovrum samt hall där uppe är en kvalificerad gissning. Propert och med en snygg balkong.

Stureby 1

Något mer påkostad funkis med altan en trappa upp och stor balkong utanför vardagsrum och matsal. Snäppet bättre än den förra.

För länge sedan fanns det biograf i Stureby och den såg ut så här. Det måste ha varit en rätt rolig stadsdel en gång i tiden, men nu är både biograf och de flesta butiker ett minne blott.

Publicerat

En het sommardag vid Finnboda varv

Detta är resterna av Finnboda varv. Varvet byggdes ursprungligen av Bergsunds mekaniska som behövde utöka, men blev såsmåningom självständigt.

Vad som idag återstår av byggnaderna vet jag inte, ty bilderna togs för ett par år sedan. I området har dock moderna bostadsrätter växt upp och det är troligt att de sprider sig.

Under 30-talet expanderade varvet kraftigt och jag antar att denna byggnad härrör från dessa år. De stora och eleganta ferrofönstren är en verklig prydnad.

Jag känner inte till planerna för området närmast vattnet. Kanske byggs sjönära hyreskaserner i sjöstadsstil även här?

Synd på så rara ärtor skulle jag vilja utbrista. Till höger i bilden, syns rester av varvsverksamheten. Antar att den snart är som bortsopad.

Och denna byggnad med fönsterytor markerade i fasaden? Den verkar redan vara lite naggad i kanten.

Publicerat

Om 30-talets eleganta balkonger och hur de (tyvärr) kan ta sig ut idag

Balkong i Fredhäll vars balkongplatta med kantbalk är delvis synlig.

Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden antingen okunniga eller bakbundna av regerande politiker som inte låter dem göra sitt jobb (läs den politiskt tillsatta byggnadsnämnden som kör över tjänstemännen om de propsar på varsamma renoveringar). Detta leder till att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Dessutom verkar SBK ha uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar när hus från nämnda decennium renoveras. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar delvis synliga balkongplattor bara under en övergångsperiod mot slutet av 30-talet. Vanligare är att balkongfronten börjar strax ovan balkongplattan för att när 40-talet närmar sig gå så långt ned att plattan helt döljs.

På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.

Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade kramlor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.

Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen. Sedan bilden togs har balkongerna renoverats men på sådant sätt att de i princip är identiska med originalet. Lika bra gick det inte när det nästintill identiska grannhuset renoverades.

I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag om man bortser från Olaus Petri-kyrkan).

Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?

Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan  fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.

När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.

Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?

Publicerat

Ralph Erskines Villa Tesdorpf, Skövde

Åt byggmästaren, civilingenjör Carl Tesdorpf i Skövde, ritade Ralph Erskine en villa som uppfördes i mitten av 50-talet. Det är en fantastisk villa som passats in på en vacker naturtomt med höga tallar. Villan är uppförd i två våningar, den nedre i lättbetong och den övre i trä. På bilden ovan ses norrfasaden som är tämligen sluten. De små fönstren på övre botten, de sitter i till badrum och passagen intill trappan, har halvt dolts bakom panelens brädor. Bottenvåningens högt placerade fönster, som ger ljus till köksdelens sekundärutrymmen, delar effektfullt av de två våningsplanen och ger övervåningen ett nästan svävande intryck.

Vardagsrummet skjuter ut ur byggnadsvolymen och på bilden ses ett av fönstren längst till höger. I mitten ett fönster som hör till ett liten rum som ligger mellan vardagsrum och hall. jag är osäker på dess funktion, kanske är det någon form av vinterträdgård. Lättbetongblocken är endast målade på utsidan,men på insidan har de putsats.

Övre hallen med sin träpanel är ett synnerligen vackert rum. Handledaren är av teak, precis som trappstegen. Panelen tror jag är av furu, precis som taket i villan. Här ytterligare en exteriörbild som tydligt visar betongblocken.

Planritningen visar villans disposition. Notera den omslutna gården som måste vara en verklig oas! Numreringen indikerar rummens användningsområde. 1 vardagsrum; 2 sovrum; 3 kök; 4 matplats; 5 arbetsrum; 6 bibliotek; 7 garage.

Villan finns kvar än idag och verkar vara i ett fint skick. Det är roligt att förhållandevis många av modernismens mer framträdande villabyggnader bevarats i ursprungligt skick.

Publicerat

Magnifik funkis på Pär Lindeströms väg 88-90 i Hammarbyhöjden

Pär Lindeströms väg 88-90 gatufasad

I samband med några av min besök i Hammarbyhöjden uppmärksammade jag ett hus på Per Lindeströms väg med en mycket generös glasfasad. Vi skall titta närmare på denna tämligen unika fastighet ritad av Lennart Bergvall som stod klar 1941

Som ni ser av fasadskissen ovan är trapphusen generöst uppglasade mot gatan. Man har också valt att lägga kök, badrum (med fönster) och sov- och matrum åt detta håll. Vardagsrummen vetter åt den gröna gården till.

Pär Lindeströms väg 88-90 gårdsfasad”

Gårdssidans vardagsrumsfönster är generösa. och går ända upp till taket. På ritningarna har hörnlägenheterna två balkonger vardera, dels åt gården och dels åt gaveln. Dubbla balkonger är knappast den vanligaste detaljen i detta område, även om det naturligtvis förekommer, precis som borgerliga våningar med jungfrukammare och matsal. I själva verket blev det bara franska balkonger på gaveln, kanske på grund av krigsutbrottet och de ransoneringar som följde därav.

Men låt oss nu studera planlösningen som är ytterst intressant. I mitten på varje våningsplan finns en ovanlig form av tvårumslägenheter. Vardagsrummet är stort och kan avdelas. Intill ligger ett rätt stort rum som på ritningen kallas MATRUM vilket dock strukits över och ersatts med sovrum. Kanske var arkitektens ursprungliga intentioner att sovplatsen skulle förläggas i den av vardagsrummet som kan avdelas medelst draperier. Detta skulle ju ge nästan obegränsade sällskapsytor. Att man sedan förvandlade matrummet till sovrum kanske hade med regelverk eller beställare att göra.

Lägenheten till häger är en rätt rymlig tvåa med separat matrum och öppen spis! Att vardagsrummet dessutom har tv balkonger och höga fönster gör knappast saken sämre. Den lägenheten måtte höra till toppskiktet i området. Tyvärr finns det bara 3 stycken i huset, varav den nedersta saknar vanlig balkong och istället har fransk.

Det vore verkligen roligt om man kunde renovera detta vackra hus varsamt och passa på att ersätta de fula balkongerna med nya enligt gamla ritningar. Även de är av lite ovanligare modell. Fronten på långsidan verkar ha varit slät plåt och på sidorna ett diagonalrutigt smide (eller trådnät). Jättesnyggt!

Publicerat

Dessa stora och eleganta järnfönster

Strax norr om Finnspång ligger Borggårds bruk som är en mycket vacker anläggning. Troligtvis uppfördes merparten av de nya byggnaderna på 30-talet. De är otroligt strama och mycket vackra, vitputsade och försedda med järnfönster av den sort som bl.a. tillverkades av Götaverken och då under benämningen Ferrofönster. Visst är de vackra! Det finns faktiskt ett sent 20-talshus i Stockholm där vardagsrummens fönsterväggar försetts med denna mycket snygga konstruktion.

Byggnaden i fråga är den av Cyrillus Johansson ritade fastigheten på Eriksbergsgatan 6. Byggmästare var Olle Engkvist och tillsammans med Johansson skapade de en riktigt pärla bland det sena 20-talets annars rätt småtrista hus. Lägenheterna är påkostade och för ovanlighetens skull har man valt att lägga vardagsrummet mot den vackra och kuperade gården. Det finns både 3:or och 5:or, samtliga med jungfrukammare. Vardagsrummets fönster är av modell störst, något liknande har jag aldrig sett. Dessa ferrofönsterhar tack och lov bevarats åt eftervärlden.

men åter till industribyggnaderna. Finnboda varv är nedlagt sedan många år och idag återstår bara spillror av anläggningen. Denna byggnad står dock än så länge kvar och kanske kommer den bevaras för eftervärlden. De stora fönsterpartierna är även här av järn och utgör en avsevärd del av väggytan. Underhållet är tyvärr eftersatt, men skönheten finns fortfarande kvar.

På Gärdet, närmare bestämt på Värtavägen, uppfördes ett pampigt garage i slutet av 30-talet. Här fanns både oljebar och tennisbana på taket! Tanken var att man kunde fördriva tiden med en match tennis medan bilen rundsmordes. Byggnaden är mycket vacker, men har under årens lopp förfulats åtskilligt. Den fasad, som inte vetter mot gatan, är dock tämligen intakt. Från Furusundsgatan och Värtavägen leder bilramper till de fyra våningsplanen. Längst med finns en bensinstation som idag är obemannad.

I Frihamnen ligger en av Stockholms industrupärlor, den av Uno Åhrén ritade Fordfabriken. Komplexet är uppfört i två etapper, runt 1930 och 1949. Amerikanska fordbilar importerades i delar och sattes samman i fabriken. Anledningen till detta förfarande tror jag hade med tullen att göra (högre tull på monterad bil, lägre på delar). Svenskarna hade dessutom högre krav på finish jämfört med amerikanerna och av den anledningen var det klokt att göra montering, lack och tapetserararbete här. Inom parentes kan nämnas att amerikanska bilar ofta lackerades om när de kom till Sverige på 50-talet för att den ursprungliga lacken höll för låg kvalité. Jag älskar Fordfabriken och är mycket glad åt att man renoverade den på ett mycket pietetsfull sätt.

Publicerat

Badmintonhallen vid Lidingövägen

Badmingtonhall, skiss

Vid Studentbacken på Gärdet, där tre stora huskroppar reser sig innehållandes studentrum vid en gemensam korridor, låg till för ett par år sedan Stockholms badmintonhall. Idag ligger här två punkthus med bostadslägenheter. Jag minns så väl när man rev hallen för ett par år sedan. Byggnaden var stor och klumpig och mestadels fönsterlös. Endast en del av fasaden skvallrade om att det var ett äldre hus. Som av en slump fick jag i min hand ett gammalt nummer av byggmästaren som visade hur det en gång sett ut, innan en förödande ombyggnad på 80-talet då fasaden kläddes in i plåt eller något liknande och alla stor fönsterväggar sattes igen.

Det  var 1936 som  man beslutade att bygga en badmintonhall och blev anvisade tomten intill Lidingövägen, mittemot Kungliga Tennishallen. Med ett insamlat kapital på 15 000 lyckades några entusiaster förverkliga byggandet av Stockholm första hall för utövandet av badmintonsporten. Byggnaden, som ritats av arkitekten Gustaf Lettström, invigdes på hösten 1943. Förutom tävlings- och träningsbanor, fanns här restaurang, två föreningssalar, några studierum och en 4-rumsvåning med arbetskök och serveringsrum.

Här ytterligare några bilder på byggnaden: exteriören (väldigt snygg!) och interiören. Synd, att jag inte visste vilken pärla som doldes under den förvanskade fasaden, ty då hade jag försökt ta mig in och se vad som fanns kvar av inredningen. Restaurangens möbler kom ursprungligen från NK och dess textilier var framtagna av Edna Martin och detta måste ha borgat för kvalité.

Publicerat

En kungsholmskåk av Björn Hedvall

Brobyggaren 3 fasad

Björn Hedvall har ritat åtskilliga hus i Stockholm och detta är ett av dem och det ligger på Pontonjärgatan 35/Sven Rinmansgatan 6. Ritningarna är signerade 1931 och jag gissar att huset uppfördes samma år eller året därpå. Varje våningsplan innehåller 5 lägenheter: 1 trea, 3 tvåor, vissa med alkov, och en liten etta med kök. De enkelsidiga 2-rummarna har fina vardagsrum med öppen spis där matrummet inkorporerats och köket placerats bakom en glasvägg med dito dörr. Vanligtvis är det en vägg mellan dessa rum, och ofta en dörröppning, men i detta fall har man öppnat upp. resultatet är lyckat tycker jag, även om jag inte är så förtjust i kök som placerats i ett sekundärutrymme och saknar fönster.

På varje våningsplan finns också en stor tvårummare med en möblerbar hall. En väldigt fin lägenhet med ett djupt vardagsrum och en öppen spis. Köket är lite udda, eftersom det går i vinkel och ljuset knappast når så långt in i köksdelen. Ovanligt rymligt är det iallfall och vid fönstret kan man ha en matplats eller stuva undan jungfrun.

Den mindre trean (som på skissen är en två eftersom den ligger på nedre botten), som ligger i hörnet, har ett onödigt brett sovrum tycker jag. Anledningen till detta är sannolikt fönstersättningen. Många gillar dock stora sovrum så man får väl inte klaga alltför mycket, men mig passar det inte. Den lilla etta som ligger intill verkar fin, men hallen är onödigt stor på rummets bekostnad och norrläget ger inte mycket sol.

Fastigheten har tyvärr renoverats och fått nya fönster i befintlig karm vilket förstört dess lätta fasad. Synd, för det är i överigt en välbevarad och vacker kåk.

Publicerat

Tekniska Nämndhuset rivs/byggs om

tekniska nämndhuset

På Flemminggatan, alldeles vid Klara Sjö och Kungsbroplan, ligger sedan mitten av 1960-talet Tekniska nämndhuset som en luftig tegelborg. Det är en ovanligt lyckad anläggning med storslagna trädgårdsanläggningar i den strama stilen. Den öppna gården mot Flemminggatan är ett gott exempel, även om inte all växtlighet ses på denna bild. Arkitekter bakom bygget var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell (Sterner ligger bl.a. bakom rådhuset i Halmstad som är en verklig pärla, och radhusområdet i Skönstaholm).

tekniska nämndhuset

I den gång som förbinder några av byggnadskropparna (den går på markplan i den låga byggnaden på bilden ovan) finns ett av Stockholms snyggare rum. Korridoren är smyckad med stengodsreliefer av Gunnar Larson och ytterst elegant.

tekniska nämndhuset

Byggnader från denna tid står emellertid inte högt i kurs och idag finns det planer på att riva komplexet för att istället bygga nya bostadshus. Ett annat alternativ är att bygga om befintligt hus till bostäder vilket låter betydligt klokare. Fasaden, i tegel och eloxerad aluminium (?) är i mycket fint skick och har knappt åldrats alls. Uppenbarligen är den mer eller mindre underhållsfri på ett sätt som verkligen fungerar.

Det är synd att man inte värderar 60-70-talsbyggnader efter förtjänst. Just detta hus är, precis som Trygg-hansa-huset längre ned på gatan, en utmärkt exponent för sin tid. Att riva är dessutom att betrakta som rent slöseri, vilket bl.a. påpekas i denna text i SvD.

Publicerat

1949 var Uppsala på väg ur en kris

Väg ur en kris

I Filmarkivet finns en liten pärla från sent 40-tal som handlar om det kommunala bostadsbyggandet i Uppsala. Väg ur en kris heter den och den vill jag verklige rekommendera ty den är intressant på många olika sätt. Titta t.ex. på Nisses hem i en omodern kåk i centrala Uppsala. Hur pittoresk ter den sig inte idag! Pärlspont, vedspis och åtskilligt som vi idag värderar högt, ja, vissa av oss iallfall. Hur lätt är det inte att glömma hur opraktiskt det var en gång. Däremot skulle man önska att man farit lite varsammare fram när man sanerade stadskärnorna och rivit lite mindre. 1949 var nog inte detta något större problem, ty det rörde sig om enstaka punktsaneringar.

Jerkas familj är sådär tokborgerliga som man knappt kan tänka sig idag och har en standard som skiljer sig markant från Nisses familjs. Det var sannerligen stora klyftor på den tiden.

De bostäder som byggdes dessa år, t.ex. Tuna Backar som jag skrivit om tidigare och som visas i filmen, håller hög klass. Ljusa och trevliga med soliga gårdar och gott om plats för lek. Tänk att allt detta blivit så omodernt idag! Nu föredrar man trånga gårdar som påminner om stenstadens dyra bostäder. Saker och ting förändras och det är bara att hoppas att man inte förtätar alla områden från denna tid, utan värnar om dess obestridliga kvaliteter samtidigt som man får inse att nackdelar naturligtvis också finns.

I filmen skymtar arkitekten Gunnar Leche som länge styrde byggandet i Uppsala. Han är mannen bakom många, många utmärkta hus i Uppsala men tyvärr fick han inget större erkännande. Sala och Tuna backar, till exempel, uppmärksammades aldrig av Byggmästaren/Arkitektur. Antagligen tyckte man inte att han byggde tillräckligt modernt, men hans något borgerligt konservativa byggnader har idag kvalitéer som generationskamraterna saknar.

Det måste ha varit en gigantisk satsning av stat och kommun som möjliggjorde detta folkhemsbygge under efterkrigstiden. Jag gissar att den inte kommer upprepas inom överskådlig framtid. Mycket byggdes fortfarande hantverksmässigt. Se bara hur man fortfarande murar husen i filmen!

Publicerat

En ekonomibyggnad i form av en loge

Detta är min loge hemma i Norrbotten som ni säkert sett förr, inte minst när jag målade dörrarna (gröna). Den ser i stort sett fortfarande ut som på bilden med den skillnaden att taket numera är plåt. Uppfarten till den stora pardörren har dock försvunnit och trapporna till de små ruttnat bort. dessa skall dock ersättas med nya så snart jag lär mig hantera hammare och spik. Jag tror att byggnaden är uppförd på 30-talet men helt säker är jag ej. När jag växte upp användes den högra delen till kornbod. En trappa upp förvarades kornet och på entréplan stod en elektrisk kross som förvandlade kornen till platta gryn som korna åt med stor aptit. Numera gör diverse gammal utrustning krossen sällskap och det är ett helt fantastiskt litet rum. Övriga delar av logen används som förråd för möbler mm.

Jag älskar spåntak, men nog är det lite tidskrävande att lägga dem och dessutom måste de bytas med jämna mellanrum. Spånen spilkar man antingen för hand eller med en maskin. Eventuellt står det en maskin någonstans, men jag minns faktiskt inte.  Takspån har vi dock, men endast tillräckligt för ett mindre tak.

Jag tycker mycket om ekonomibyggnader. Ofta är de välbevarade och vackra. Arkitekturen är stram funktionalistiskt betonad. Gamla byggnadsdelar som dörrar och fönster har ofta återanvänts vid nybyggen och det tycker jag om.

Mot baksidan har ett dubbelgarage infogats och det någon gång på 50-60-talen. Även här gissar jag att en deldetaljer har återanvänts. På insidan är väggarna klädda med obehandlad masonit och längs med ena väggen står gamla burkar och flaskor uppradade. Det är ett fantastiskt rum!

Publicerat

Husen i Norra Djurgårdsstaden eller allt är inte guld som glimmar

Norra Djurgårdsstaden 1

Kring det gamla gasverksområdet sprider sig de nya husen som kvickrot i ett försummat grönsaksland, men här och där står tiden nästan still. Portvaktshuset och uthuslängan står orörda och väntar förhoppningsvis på att bli renoverade. Den sistnämnda verkar vara i stort behov av ett nytt tak, men kräver förhoppningsvis i övrigt inte några större reparationer.

Norra Djurgårdsstaden 2

De nya husen håller en hyfsad standard  men visst finns det detaljer som inte borde få förekomma i ett område av denna klass. Balkongerna på bilden hör till de absolut fulaste jag någonsin sett. Hur gräsliga kommer de inte te sig när de bleknat efter ett antal år, utsatta för väder och vind?

För övrigt har en stor del av områdets hus balkonger i glas, eller om det är plexiglas, och de kunde ha utformats med större omsorg. Är de av plexiglas eller något liknande material är det lätt att tänka sig hur repiga de snart kommer att blir.

Norra Djurgårdsstaden 3

Dessa hus tycker jag är rätt snygga med sina inbyggda balkonger. Däremot tycker jag färgvalet är under all kritik. Dystert och modebetonat. Huset till höger med sin silverglänsande plåtfasad är däremot inte så lyckat. Kanske har de haft Shoppingcenter i Luleå som förebild, men men inte riktigt lyckats med att transformera om dess speciella fasad till ett bostadshus.

Norra Djurgårdsstaden 4

Här har vi ett riktigt skräckexempel till hus! Att det inte finns någon som kan stoppa färgkombinationer likt dessa övergår mitt förstånd.

Mina största invändningar när det gäller området är att det är allt för mycket av kattguld över vissa detaljer. De glimmar fräscht och förföriskt när de är nya, men går de att underhålla eller är det ett ständigt utbyte som väntar de som  kommer att bo där? Ett praktexempel är områdets fönster vars utsidor täckts med någon sorts lättmetall som ytbehandlats och blivit vita. Hur ser dessa ut om 30 år? Titta på de balkonger som monterades under 80-talet så får ni en uppfattning om vad som är att vänta. Hade det inte varit vackrare med träfönster (ja, jag vet, de tarvar underhåll) eller den nya typ av fönster som började komma på 50-talet och var i trä, men hade yttersta skiktet i eloxerad aluminium. De kan faktiskt stå sig riktigt bra under lång tid, titta bara på Anglais vid Humlegården.

Jag har en bestämt känsla att många idag faller som furor för att som är nytt och ser prefekt ut. Att saker och ting präglas av fräschören när de är nya är inte underligt, men istället för att falla i farstun för detta bör man ställa sig frågan hur väl dess ytor håller i det långa loppet och hur väl de går att förvalta. På detta område har traditionella material ofta en stor fördel. Titta bara på den gamla uthuslängan i trä. Får den ny färg  så kommer den än en gång att te sig som ny och det trixet kan man upprepa nästan i oändlighet utan att för den skulle behöva byta ut något.