I slutet av 1930-talet uppfördes två punkthus vid Furusundsgatan, nr 10 & 12. De ritades av Gustaf Birch-Lindgren och och hör till områdets mest påkostade. Trapphusen är synnerligen eleganta med väggar som är boaserade och på sina ställen också marmorerade. Här finns också originalarmaturerna kvar och benfärgad plast på trapphusets handledare. Lyxigare än så här blir det knappast!
Bebyggelsen på Gärdets högsta punkt, uppe på Furusundsgatan, fick en påkostad utformning och lägenheterna inreddes med alla tänkbara finesser. Två av husen vid Furusundsgatan, nr 10 & 12, ritades av Gustaf Birch-Lindgren och här fanns sannolikt gatans luxuösaste lägenheter. Kök med diskmaskin, tjuvlarm samt spegelglas i vardagsrummens panoramafönster var få förunnat vid denna tid. Den stramt stiliga teckningen som illustrerar byggnaderna är dessutom mycket lyckad och det är inte svårt att lockas av dess förföriska linjer.
NK:s Farstafilial är sedan länge insomnad, men nog var den en elegant byggnad alltid! Precis som övriga varuhus i Farsta centrum ritades huset av Backström & Reinius som också ritat några punkthus i området. Fasaden, som är utförd i Idefjordsgranit, är i sin översta del genombruten och tanken var att den skulle vara belyst inifrån. Här uppe fanns en yta som var avsedd för personalen där de skulle kunna njuta av en stunds rekreation när tillfälle gavs.
Här är varuhusets entré som har en tidstypisk utformning med stora glasdörrar. Varuhuset hade tre våningar varav den nedersta låg i källaren. Den rulltrappa som förband våningsplanen skymtar i bildens mitt.
Hattbarerna verkar mer eller mindre ha dött ut idag, men helt annorlunda förhöll det sig i skiftet mellan 1950- och 1960-tal. På NK fanns naturligtvis en avdelning för dessa en gång så populära accessoarer och den har naturligtvis givits en elegant utformning. NK hade en egen inredningsavdelning och jag har för mig att de fick nytt och tjusigt kontor på Sveavägen på 1960-talet.
Som de flesta andra städer drabbades Piteå hårt av efterkrigstidens byggnadsiver. Merparten av de gamla trähusen i stadskärnan revs och ersatte av större stenhus. 1940-1950-talens bostads- och affärshus var till stora delar ganska lyckade men har på senare år byggts om i varierande utsträckning. Några få av dessa hus bevarar ursprungliga detaljer i form av port eller balkong.
Vid Rådhustorget finns dock ett par hus som jag tror är uppförda i mitten av 1800-talet. De har mycket fina empirefasader i trä och är på det stora hela mycket välbevarade, även om fönstren är av modernare datum, sannolikt insatta på 1940-1950-talen. Det är inte svårt att föreställa sig hur vackra våra svenska trästäder varit, men i dag finns som bekant bara spridda spår kvar.
Snett mittemot huset på bilden lgger ytterligare en vacker byggnad, det gamla rådhuset som idag rymmer Piteå museum. Dess interiör präglas till stora delar av en ombyggnad gjord i slutet av 1950-talet. En trappa upp finns dock en stor sal med väggmålningar och vackra, gamla pardörrar. 1950-talets inredning går heller inte av för hackor och tål definitivt att beskådas.
I anslutning till Holbergsgatan i Blackeberg ligger många fina och välbevarade hyreshus från tidigt 1950-tal. Just denna del bebyggdes av Familjebostäder som anlitade Curt Strehlenert på HSB:s arkitektkontor. I början av 1990-talet rustades husen upp och det på ett mycket pietetsfullt sätt som kom att prisas av SAR och Boverket Idag är det sannolikt snart dags för en ny upprustning och man få hoppas att denna blir lika varsam. Dessvärre har Familjebostäder under senare år knappast gjort sig känd för att praktisera byggnadsvård och dessutom har en del av beståndet sålts ut till bostadsrättsföreningar. Vackra är de i vilket fall, de tidiga 1950-talets bostäder som erbjuder välplanerade och charmiga lägenheter av hög klass sett till snickerier och utförande.
Marmorn är ett stort HSB-komplex på Södermalm i Stockholm som till stora delar stod klart 1933. Arkitekt var som sig bör Sven Wallander och tillsammans med Kungsklippan som stod klart några år senare hör detta till HSB:s intressantaste komplex från decenniet. Marmorn har idag högst skyddsklass, dvs är blåklassad vilket nästan går att jämställa med byggnadsminne.
Tyvärr gjordes ett förödande fönsterbyte i slutet av 1970-talet. Samtliga fönster, förutom de smala 1-luftsfönstren och samtliga fönster och balkongdörrar som vetter ut mot de långa, längsgående balkongerna, ersattes med nya vars karmar sattes in i befintlig karm. Inte nog med att karmarna blev avsevärt tjockare, 3-luftsfönster blev 2-luftsfönster med förskjuten mittpost och 4-luftsfönster blev 3-luftsfönster med en bred luft i mitten. Detta förvandlade fasaden totalt och idag svävar en doft av 1960-70-tal över gårdsfasaderna. Ovan syns fasadritningen från början av 1930-talet och där syns fönstrens ursprungliga indelning.
Under 2016 har Marmorn 6, Lundagatan 38, renoverats vilket inneburit ny puts och nya fönster. Att byta ut de klumpiga 1970-talsfönstren var klokt, men att inte passa på att återställa indelningen till ursprungligt 1930-talet är oförlåtligt då detta är en blåklassad byggnad. Att heller inte kontakta SBK och är dessutom mer eller mindre olagligt. Att inte styrelsen eller HSB känner till vad som gäller är dessutom obegripligt.
Om jag skall säga något bra om renoveringen är det att man reparerat de ursprungliga portarna, inte bytt ut dom som man gjort på Kungsklippan, i Fredhäll och på Gärdet. Eloge för det. Dessutom uppfattar jag det som så att föreningen bryr sig om husen och tar reda på gamla dörrar och annan inredning. Jag misstänker att det rör sig om ett olycksfall i arbetet, att man inte visste hur huset såg ut när det var nytt.
Den som är intresserad av hur Marmorn 6 såg ut innan den senaste renoveringen, hittar bilder på google. Som ni ser var det verkligen på tiden att göra något åt de fula fönster som satts in på 1970-talet.
Avslutningsvis en bild från 1930-talet (tack Stockholmskällan) som visar delar av komplexet när det var nytt. Tyvärr nådde den balkongrenovering som gjorts inte ändå fram och så här elegant är inte fasaden idag.
Detta torde vara Skaras första funkishus och det stod klart 1931. Det uppfördes för Sven Hallins och hans hustrus räkning. De hade låtit skarabyggmästaren Albert Bergling rita en villa som naturligtvis fått en fasad i klassicistisk stil, men det gillade inte herr och fru Hallin så de kontaktade Paul Hedqvist som redan våren 1930 hade de första skisserna färdiga. Uppenbarligen tillstötte inga komplikationer i form av klagande grannar el.dyl. och huset kunde färdigställas enligt arkitektens ritningar. Vid den här tiden var det inte helt ovanligt att den nya arkitekturen gav upphov till starka känslor.
I ett reportage i Svenska hem 1943 presenteras villan och vi får bl.a. se det vackra vardagsrummet.
1931 stod denna vackra villa färdig. Den ritades av Robert Berghagen och antas vara den första i funktionalistisk stil i Västerås. Berghagen föddes 1892 i Östersund och fick sin utbildning vid KTH under åren 1916-18. Efter några år hos Ivar Tengbom startade han eget 1923. Hans största verk torde vara Hantverksinstitutet med adress Renstiernas gata 12/Sandbacksgatan 10.
I Stallhagen i Västerås finns en mängd villor, framförallt från tiden innan funktionalismens intåg, men även några från 1930-talet och framåt. Merparten av husen håller hög klass och det är tydlig att det fanns en hel del i staden som inte sparade på pengarna när de byggde villa. Det hus som Berghagen ritade är fortfarande i mycket fint ursprungligt skick, åtminstone exteriört, och ett väldigt bra exempel på tidig funktionalism. Dessutom tycker jag att det skiljer sig lite från villorna i Stockholm, det är helt enkelt lite stramare och mer utpräglat funktionalistiskt än villorna här i stan från samma tid.
Råcksta är en av Stockholms många tunnebaneförorter från 1950-talet. Området bebyggdes till stora delar under åren 1951-1955 och trevåningshyreshusen ritades av Ernst Grönwall. Husen bildar gårdar som öppnar upp sig mot omgivande gator på det eleganta sätt som framgår av bilden van. De spritputsade fasaderna är avfärgade i ljusa pasteller, till exempelblått, rosa, grönt och beige. Balkongerna är gröna och fönsteromfattningar är slätputsade i vitt.
Råcksta är mer eller mindre sammanbyggt med Vällingby och innehåller även egnahemshus och radhus. Trevåningshusen, som fortfarande verkar vara hyresrätter, är ovanligt välrenommerade och även balkongerna ser väldigt fina ut, även om jag inte vet hur de såg ut när det var nya och kan ge säkert besked. På det stora hela är det dock ett mycket fint området, som nästan helt saknar metallinklädda fönster mm. De 5 punkthusen vid tunnelbanan är dock inklädda i plåt och det är inte snyggt.
I Råsunda hade spårvägen en anläggning med verkstad för service av vagnarna. I de intilliggande kvarteren Boken och Björken uppfördes bostäder för spårvägsarbetarna. Verkstaden lades ned 1959 och revs tyvärr 1985. I kvarteret Boken hittar vi den vackra fasaden som ses på bilen ovan som ritats av A Ljunggren. Tyvärr byttes fönstren ut 1969 och in sattes nya av betydligt lägre höjd och utan spröjs vilket verkligen fördärvade fasaden. De ursprungliga fönstren var dessutom svagt rundade i överkant. I övrigt är det ett fantastiskt kvarter och det är bara att hoppas att detta misstag repareras någon gång i framtiden.
Danskfödda Hack Kampmann kom efter studier vid Kunstakademiets Arkitektskole till Sverige och Konstakademien. Efter avslutad utbildning fick kan anställning på Wejke & Öden och så småningom blev han sin egen. Under 1950-1960-talen ritade han många hus i Stockholm och även Hagsätra och Vårbergs centrum. Nybyggnaden vid Hotel Foresta likaså. Ett av hans allra finaste byggnader är Framnäsbacken 7-9 i Skytteholm, Solna. Byggnaden stod klar ungefär 1960 och är en fantastisk byggnad, inte minst för att den är bevarat helt i ursprungligt skick. Fönster, balkonger och entre visar hur elegant en byggnad från dessa år kunde ta sig ut, vilket står i bjärt kontrast till de taffligt renoverade grannhusen.
Det är mot gårdssidan som fasaden verkligen exploderar i en symfoni av fönster, franska balkonger och vanliga balkonger. Det är helt enkelt ingen hejd på alla glasytor. Vardagsrummens låga fönsterbröstning är mycket tilltalande. Lägenheterna är om 1-5 rum och kök samt en större etagevåning högst upp som även har öppen spis. Där uppe finns också 3 ateljévåningar med pentry.
Tro det eller ej, men fasadsen är skyddad av Solna stad och får ej förvanskas. Inte ens modernt energiglas i ytterbågen tolereras och det är verkligen värt att applådera. Denna vackra pärla från åren kring 1960 får därför leva kvar i sitt vackra, ursprungliga skick.
På Döbelnsgatan 58-60 i Vasastan finns ett ovanligt hus (ett nästintill identiskt fast inte lika stort finns på andra sidan kvarteret, på Tulegatan). Byggnaderna är ritade av Axel Grönwall och Ernst Hirsch och stod klara i början av 1960-talet. Det som gör dem så speciella är att våningsplanen där vardagsrummen finns är 4 till antalet och övriga delar finns 6 plan. Detta gör att takhöjden är betydligt högre i lägenheternas sociala delar. Planlösningarna är följaktligen tämligen avancerat utformade och många lägenheter har interna trappor vilket ytterligare bidrar till trivseln. Här hittar ni planerna till våning 3,6 och 7 och här 1,4,3 och 5. Denna sektionsbild visar hur de interna trapporna och våningsplanen är konstruerade.
De flesta lägenheter är lite större, men det finns också några tvårummare som har ett stort härligt vardagsrum med fönster nästan från golv till tak. Jag är bra nyfiken på hur vardagsrummens fönsterpartier såg ut när husen var nytta. Eloxerad lättmetall hade börjat slå igenom på den tiden, men det är inte säkert de som sitter i huset idag är de ursprungliga. De mindre fönstren tror jag är i teak vilket är mycket tjusigt.
Interiört verkar huset ha varit tämligen påkostat med fiskbensparkett i vardagsrummen. Öppen spis dock vara i lägenheten på 7 trappor, tyvärr. Huset, som byggdes av Livförsäkringsbolaget svenska järnvägsmännen, är ägs idag av en bostadsrättsförening. Låt oss hoppas att det vårdas med omsorg.
I Stureby ligger en ovanligt elegant villa från 1950-talets sista år. Den är uppförd i gult tegel med inslag av vad som ser ut att vara karosseripanel. På bottenvåningen hittar vi kök, kammare, matsal och vardagsrum med öppen spis. En trappa upp 4 sovrum samt ytterligare ett vardagsrum. Arkitekten bakom denna skapelse är Britt Pedersen som ritade detta hus för Märta Flodin 1957. Pedersen tog sin examen vid KTH 1954 och var i början av sin karriär verksam i USA, i Massachusetts och Los Angeles. Hon kom sedan att vara verksam i Lund, bland annat vid Arkitektskolan, LTH.
Så här beskrivs villan i Bebyggelseregistret: ”Den välbevarade villan i Valskistan 10, som uppfördes 1957 efter ritningar av den kvinnliga arkitekten Britt Pedersen, är ett utmärkt exempel på den tidens strävan efter att förnya villaarkitekturen. Samtidigt är byggnaden påfallande exklusiv när det gäller arkitektur, material och detaljer. Utformningen är helgjuten. Det rör sig om en sluten, långsträckt och högrest huskropp där fasadernas gedigna gula tegel på ett effektfullt sätt kombineras med lackerat trä i utfackningar, balkongfront, entréer och fönster. Arbetade detaljer i smide liksom takets koppar förstärker intrycket. Villan är alltså mycket välgestaltad och har höga arkitektoniska och arkitekturhistoriska värden. Att byggnaden ritades av en kvinnlig arkitekt är ovanligt för tiden, och det bidrar till de höga unicitetsvärdena. Byggnaden har även miljöskapande värden och visar på ett pedagogiskt sätt stadsdelens utbyggnadshistoria”.
På Floragaan i Stockholm finns ett mycket fint hus ritat av Sture Frölén uppfört 1942. Entrén slår det mesta, vilket gäller både in- och utsidan. Porten sitter i ett snedställt vindfång i ädla träslag.
På insidan en vacker trappa och en intarsiavägg, Notera också pelaren som är mycket dekorativ.
Klarahallen ritad av Hakon Ahlberg och färdigställd i början av 1930-talet och var ett komplement till den stora Centralsaluhallen intill. Byggnadens tak var i själva verket en gata, en originell lösning. Saluhallen hade stora glasfasader åt båda långsidorna, något som framgår av denna bild. Här ytterligare en bild som visar uppfarten i byggnadens ena ände. Klarahallen revs på 1960-talet, Centralsaluhallen vid Kungsbron fick stå ytterligare ungefär 20 år.
Askrikegatan 17 är ett av två hus på denna gata som har balkonger likt de ursprungliga. I båda fall tror jag det verkligen rör sig om de ursprungliga som renoverats. Det ena har adressen Gillögatan 1, det andra är Askrikegatan 17 och det är den fasaden ni ser en detaljbild av ovan. Klicka på den om ni vill se den i större format eller här om ni vill se fasaden i sin helhet.
Det finns 3 hus på denna gata som är mer eller mindre identiska och det är Askrikegatan 15-19. Nr 17 är det enda av dessa hus som har sina ursprungliga balkonger kvar och det gör en hel del för utseendet. Balkongerna är visserligen inte så ovanliga till sitt utförande, men genom att de inte bytts är de nästintill unika. Den relativt låga fronten är av sinuskorrugerad plåt och handledaren sitter en bra bit ovan plåten. Hörnen är elegant rundade. Den totala höjden uppfyller inte moderna krav, men detta krav kan jag tycka att man kan kompromissa med och gläds därför åt att föreningen Brf Verkstadsklubben gjort denna lysande renovering och betyget blir därför det högsta tänkbara: 5 av 5.
I samband med att Essingeleden byggdes på 1960-talet behövde Viktor Rydbergs gata i Fredhäll breddas och i kvarteret Snöfrid revs en huslänga. På bladen ses den stå tämligen tätt intill folkskolan i Fredhäll.
Bostadshusen mot Viktor Rydbergs gata ritades dels av arkitekten dels av Ture Sellman och dels av Johan Edoff och innehöll 1:or och 2:or fördelade på 6 trapphus. Byggnaden stor klar ca 1932 och revs på hösten 1963. Husen som revs byggdes dels av HSB, den södra delen, och dels av stiftelsen Snöfrid och Hyresgästföreningen, den norra delen som ritades av Selmas. Här fasadritningen för Sellmans hus och här planlösningen.
Det här är så snyggt! 50-talets gårdsbildningar tycker jag är mycket tilltalande och denna är inte bara vacker, den är också helt intakt vilket är mycket ovanligt. Portar, fönster och balkonger är orörda och i relativt bra skick. Strax intill ligger dock några hus som fullständigt renoverats sönder och där allt är bytt. Det är väl inte orimligt att anta att även dessa vackra hus går samma öde till mötes.
Jag gillar punkthus och under 50-talet byggdes många fina hus av denna typ som ofta har mycket fina lägenhetsplaner. Brf Norrmannen i Blackeberg förvaltar 3 9-våningshus som är exemplariskt renoverade, åtminstone exteriört. Husen byggdes 1951-1953 på uppdrag av AB Familjebostäder och ritades av Per B. Persson på HSB:s arkitektkontor. Som trädgårdsarkitekt anlitades Ulla Bodorff.
De tre husen ligger på Björnsonsgatan 138-140 och Ibsengatan 37-43 och är i princip identiska bortsett från färgsättning. Våningsplanen är förskjutna vilket gör att 3:orna i bakkant ligger ett halvplan högre än 1:ornat och 2:ornat i framkant. Planlösningen framgår av denna bild. Totalt finns det alltså 6 lägenheter per plan, 2 1:or, 2 2:or och 2 3:or. Huset är smalare i framkant än i bakkant vilket gör att även de lägenheter som inte ligger i hörnen har fönster i två väderstreck. Halvplanslösningen gör dessutom att det inte är mer än 4 lägenheter per plan.
Uppenbarligen har både Familjebostäder och dagens bostadsrättsförening gått varsamt fram och både fönster och balkonger är i ursprungligt skick och en prydnad för stadsdelen. Balkongerna är dessutom kvadratiska och rejält tilltagna och ger verkligen de boende en riktig uteplats.
I en gammal bok från 1945 fanns bilder från ett svunnet Stockholm. En av bilderna fångade verkligen mitt intresse, ty dels skymtade något som såg ut ungefär som spårvägshallarna eller en gammal saluhall, dels en stor jugendbyggnad som jag mycket väl kände igen. Huset ligger vid Sveavägen, mellan Rehns- och Kungsstensgatorna. Först trodde jag det var fasaden mot Sveavägen som tornar upp sig mot bildens mitt, men så insåg jag att det var en felaktig slutsats, det var den åt Kungsstensgatan.
I början av 1900-talet var Sveavägen fortfarande en smal gata och i höjd med Kungsstensgatan kantades dess västra sida av gamla, låga hus. Tegelkomplexet måste således ha legat vid Sveavägen, men på dess östra sida i kvarteret Sjökatten. En titt i Stadsbyggnadskontorets arkiv gav vid handen att ritningar till en saluhall fanns för tomten Sjökatten 13, på Sveavägen 90 (Stora Badstugatan 68 som den hette tidigare). Ritningarna är från 1889 och arkitekten var Wilhelm Nerman. Det verkar ha varit en mycket elegant byggnad, omän inte lika stor som Östermalmshallen. Här ser ni fasaden vid Stora Badstugatan.
I slutet av 20-talet var dock dess saga all och på dess plats reser sig idag ett mäktigt funkiskomplex från 30-talets första år.
På Norrtullsgatan uppe vid Vanadisvägen, restes två byggnader i gult fasadtegel under några år i slutet av 30-talet och början av 40-talet. Det första var Wenner-Grensinstitutet som ni ser på dessa bilder. Jag tror att dess fullständiga namn var Wennergrens mikro-biologiska institut. I Byggmästaren anno 1939 presenteras anläggningen, därifrån är bilden ovan hämtad. Som ni ser var det en riktigt fin anläggning, typisk för sin tid, men med mycket fina linjer och eleganta fönster. Arkaden vid entréns pelare tycker jag mycket om, likaså trappan dit upp. Den intresserade kan också studera fasadritningen. På Stockholmskällan fann jag ytterligare en exteriörbild, denna från 1940-talet.
Enligt situationsplanen låg huvudfasaden mot gården och ”baksidan” som syns på bilden ovan åt Vanadisvägen till. De två gavlarna var snarlika och väldigt snygga! Trapphuset ligger i det högra hörnet och fönstren med tillhörande franska balkonger är anordnade på vilplanen vilket ger fasaden liv. På Stockholmskällan hittade jag en interiörbild från 1956. Institutet låg en bit in från Norrtullsgatan sett.
Arkitekt var Georg Scherman som bl.a. ligger bakom Historiska museet på Narvavägen och Patentverkets annex från 50-talets mitt. En annan av hans byggnader är denna som ligger i Västberga och var datamaskinen Servus vackra hem. Scherman tog studenten i Umeå och läste sedan vid KTH och Konsthögskolan och fick anställning på Byggnadsstyrelsen. Under många år drev han också eget arkitektkontor.
Denna byggnad och den intilliggande för försäkringsmatematik och matematisk statistik revs vad jag kan förstå 1987 och på platsen uppfördes bostadshus.
Humlegårdsgatan var en mycket fin gata en gång i tiden, men tyvärr revs en hel del av husen på 1960-talet. Två av dem var särskilt eleganta och låg i korsningen med Brahegatan. Det hus som syns på bilden ovan, Humlegårdsgatan 20 (kv Humlegården 8) är ritat 1895 och ersatte då ett hus från tidigt 1870-tal. Arkitekt var Carl Kleitz som ritat en hel el i området, bl.a. Birger Jarlsgatan 12, Stureplan 19 och Artillerigatan 12. Huset inrymmer 3 lägenheter åt gata till och två gårdslägenheter. Hörnlägenheten är störst och består av 6 rum åt gatan samt kök, jungfrukammare och barnkamamre åt gården vilket framgår av planlösningen. Huset revs ca 1962.
Humlegårdsgatan 18 (kv Skvalberget 24) ritades 1884 och bör ha stått klart året därpå. På varje våningsplan fanns 8 rum och kök och på vinden två små tvårummare. Planlösningen 1884. Fasaden var mycket elegant.
1915 var det dags för ombyggnad och jag gissar att man drog in centralvärme då och dessutom inreddes badrum. Så här ser planlösningen ut efter ombyggnaden.Ändringar görs också på vinden, men jag blir inte klok på vad som inreds. tvårummare med stora badrum och kokvrå eller inget kök? Fasaden påverkas till viss del men mycket är sig också likt. Huset revs ca 1966.
Det är intressant att titta på gamla bilder på Stockholmskällan och se hur det såg ut förr, framförallt studera byggnader som inte länge finns kvar eller är kraftigt ombyggda. I samband med ombyggnaden av Stockholms city revs otroligt många byggnader och kvarter slogs samman och resultatet blev något helt annat. Många hus var mycket gamla, andra var av modernare snitt. På bilden ovan ses två byggnader i kvarteret Frigga vid Drottninggatan. Detta kvarter motsvaras idag av kvarteret Skansen och ligger mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg (dagens Skansen är en sammanslagning av Frigga och Skansen). Mot nämnda torg låg Odeonteatern som revs ca 1969.
Det högra huset på bilden (Frigga 2) ritades 1929 av Allan Christensen som också ritade Hästskopalatset vid Hamngatan. Det var ett kontorshus men i gårdshuset fanns lägenheter. Huset till vänster har Albin Stark ritat 1940. Däremot är jag inte så säker på om det verkligen byggdes. På en bild från rivningsåren ser vi byggnaden,det andra huset från vänster, och det verkar som om man istället för att bygga ett nytt nöjde sig med ett fönsterbyte och en lätt fasadhyvling. 1936 hade man nämligen gjort vissa ändringar vilket framgår av denna bild. Krigsåren och planerna för nedre Norrmalm gjorde säkerligen att man inte realiserade planerna.
Norrfjärdens kyrka, ritad av Göte Lundström och invigd 1967. På platsen stod tidigare en kyrkobyggnad signerad Torben Grut som brann 1963. Jag som inte upplevt den gamla kyrkan, gillar den nya. Den är vacker på ett modernistiskt sätt och det finns många vackra detaljer. Framförallt är det koret som vunnit mitt gillande, men även teglet och de fina 60-talsbänkarna. De ursprungliga kronorna har dock ersatts av de som satt i den gamla kyrkobyggnaden.
Känns den igen, kontorsbyggnaden i kvarteret Sågen vid Hornstull där tunnelbanans nedgång ligger? Fotot är taget 1959 från Hornsgatan och huset till höger är rivet idag och ersatt med en tegelbyggnad om jag inte minns fel. I denna korsning har mycket förändrats. Många hus har rivits, nya hus har relativt nyligen byggts på Hornsgatans andra sida och så har vi hela Drakenbergsområdet från tidigt 70-tal. Hur såg det då ut tidigare?
Här en bild av kvarteret Sågen från 1950. I bottenvåningen mot Hornsgatan syns en Linoleumaffär och till höger i bild ses Långholmsgatan mot Västerbron. Notera också skorstenspiporna! Som ni ser var det två byggnader mot Långholmsgatan som ersattes av kontorshuset.
Här samma kvarter men från andra hållet, dvs i hörnan av Lågholmsgatan och Bergsunds strand (då Brännkyrkagaatan). Långt borta till vänster i bild skymtar funkiskomplexet där Friskis och Svettis ligger idag. På den tiden låg biografen Flamman där. Som ni ser ligger det fortfarande gatsten på gatorna, en snyggt men kanske inte alltid så praktisk beläggning som kan bli väldigt hal. Å andra sidan släpper den igenom dagvattnet och försvårar översvämning.
Tyvärr har jag inte hittat några ritningar över de två husen ovan så jag vet inte något om lägenheterna som fanns i huset. Antagligen var det mest mindre våningar, Hornstull var inte något populärt område för den övre borgarklassen. Mycket har hänt i området sedan bilderna togs, ty idag är områdets lägenheter mycket eftertraktade.
Jag tror inte det är många som känner till eller minns Tanto Sockerbruk som lades med runt 1956 och revs i början av 60-talet för att sedan ersättas av 5 höga och svängda huskroppar med fantastisk utsikt över Årstaviken. På platsen har det funnits sockerbruk sedan 1700-talet, menen det var först på 1850-talet som produktionen tog fart på allvar i och med att en ny, stor anläggning byggdes upp.
Så sent som 1950 ritades en disponentbostad till Tanto Sockerbruk. Om den ersatte en tidigare skall jag låta vara osagt. På ritningen ovan syns två av fasaderna och här den tredje, östfasaden. Arkitekt var vad jag kan förstå Gösta Callmander., som till Ivar Callmander.
Villan innehåller stora ytor för umgänge, två sovrum och ett rymligt kök. Det stora rummet med eldstad ligger ett par trappsteg ned från omgivande rum. En elegant lösning. Som ni ser finns det gott om garderober och badrummet är generöst tilltaget och har bidé. Det enda som förvånar mig är att det inte finns någon jungfrukammare. 1950 var det legio i hus av denna typ.
Villan kom dock att rivas redan vid 1960-talets början när sockerbruket jämnades med marken. Synd, för det verkar ha varit en elegant villa.
Ture Sellman är en doldis som har ritat några riktigt fina funkisbyggnader. Katarinastiftelsens ultramoderna hus på Åsögatan 95, den eleganta fasaden på Allhelgonagatan 7-9 och så detta på Finn Malmgrens väg 27-29 i Hammarbyhöjden.
Sellman tog examen från KTH 1914 och öppnade eget 1917. Innan dess hade han jobbat med både Lars Israel Wahlman och Carl Bergsten. Redan runt 1940 övergav Sellman arkitektbanan och övergick till att sköta sitt nya företag Sellmanfilm, som bl.a. experimenterade med färgfilm.
Huset på Finn Malmgrens väg stod klart 1939 och innehåller ettor med alkon och matrum samt tvåor med matrum vilket framgår av planritningen. Trapphuset är originellt placerat och dessutom mot gatan. Jag tycker att planlösningarna är fina, men rätt så originella. Ettorna med alkov och matrum kan användas som små treor och gavellägenheterna är riktigt fina tvåor med matrum.
Sommaren 2011 var jag på Kvarnholmen. Det stora byggprojektet hade precis dragit igång, men det mesta var sig likt. Till vänster ser ni Munspelet från 1966 (Olof Thunström/Claes Tottie), i mitten magasin IV från ca 1931 och till höger Havrekvarnen från 1928 (Artur von Schmalensee). Jag är osäker på vem som ritat magasinet, men kanske var det Schmalensee då det var KF:s arkitektkontor som ritade det mesta på Kvarnholmen.
Här syns Havregrynskvarnens silorör. 9 av de 15 bevarades, resterande revs. Magasinet intill har förvandlats till bostadsrätter och fasaden har fått större fönster. Det gamla ruffiga kvarnområdet har förvandlats till ett modernt bostadsområde som osar av medelklassfräschör. Man får dock vara tacksam att så pass många byggnader bevarades.
En pampig, men lite mindre Östermalmsvåning är nu ute till försäljning hos Per Jansson. Liten och liten, den är nästan 100 kvm, men när man ser interiören inser man att den har varit en del av något större.
Huset på Karlavägen 1/Östrmalmsgatan 2 stod klart 1916 och ritades av Per Benson. Åt Karlavägen till fanns två lägenheter per plan, en 6:a med jfr och en 5:a med jfr. Rummen är stora och planlösningen fin De har stora serveringsrum med vad som verkar utgång till en vädringsbalkong. .
1924 var det dags för en ombyggnad. De två lägenheterna slog samman. Den stora lägenhetens sovrumsdel slopades helt och på dess plats inredde man ytterligare ett sällskapsrum samt ett påkostad bibliotek och det är denna inredning vi ser i den våning som är till salu idag. Arkitekten bakom ombyggnaden var Joel Norborg som också ritat Allhelgonakyrkan vid Helgalunden i Stockholm samt Mannagrynskvarnen i Saltsjökvarn, Nacka.
I samma veva passade man på att bygga ett stort och generöst badrum. Vad som hände med den lilla lägenhetens kök, det i 5:an. Vet jag inte. Kanske blev det kvar. Jag är också bra nyfiken på hur salong och sal i den delen användes. De två sovrum som fanns där var kanske tillräckliga för den familj som då bebodde lägenheten.
Åren gick och våningen delades 1989 i två delar. På senare år har dock denna del styckats av från den större våningen.
Abrahamsberg började byggas i slutet av 30-talet och stod klar vid 40-talets mitt. De flesta husen är i gult tegel och mycket fina. Tegel är ovanligt i Stockholm överlag och gult i synnerhet. Husen är smalhus och lägenheterna varierar i storlek från 1:or upp till 4:or och kanske något större. Öppen spis är inte särskilt ovanligt. Vanligast torde de lite mindre lägenheterna vara. Huset på bilden ovan är ytterst välbevarat med snygga balkonger och fönster och butikslokaler i bottenvåningen.
Några av husen är i rött tegel. De ligger väster om Gustav III:s väg och eventuellt är lägenheterna lite mindre här. SKB-huset på bilden har kvar sina ursprungliga balkonger med småsinuskorrugerad plåt.
Troligtvis uppfördes dock de flesta av husen åt privata fastighetsägare. Än idag dominerar hyresrätterna och Allmännyttan har bara ett fåtal hyresrätter här ute.
Här ett riktigt elegant hus med putsade burspråk och stora fönster. Port, balkonger och fönster, allt är i ursprungligt skick. Notera hur balkongen på 1 tr utgör skärmtak ovanför entrén.
Här ett hus som jag gissar har lite större lägenheter. Rikligt med burspråk och i fint originalskick. Balkongerna är dessutom rikligt tilltagna.
Här har vi en annan pärla. Balkongerna, som är från tiden, har en handledare som klätts in i trä. Snyggt och ovanligt. De enkla skärmtaken är mycket eleganta och fönstren har delats upp i en övre och en nedre luft, en detalj som man ser lite här och var i området.
Abrahamsberg är en anonym förort som verkligen är ovanligt trivsam. Området är kuperat och husen mestadels i 3-4 våningar. Att de är i tegel gör dem ovanliga och dessutom minimeras underhållet.
Låt oss hoppas att de får leva vidare utan att förvanskas.
Ute i Abrahamsberg finns många fina tegelhus från sent 30-tal och tidigt 40-tal. Det rör sig i vissa fall om relativt påkostade hus. Ett av de finaste är signerat Gustaf Lettström den 4:e januari 1943 och ligger på Arkitektvägen 28-30. I fastigheten finns två 3:or och två 4:or på varje våningsplan fördelat på 2 uppgångar. Samtliga lägenheter är därför aningen genomgående eller gavellägenheter med fönster i 3 väderstreck. Alla har öppen spis och kök utan matplats. Istället finn det ett stort rum intill som antingen kan disponeras som matsal eller användas som sov- eller arbetsrum. Gavellägenheterna har ett nycker generöst matrum som, om man minns rätt, hade glasade pardörrar mot vardagsrummet som i sin tur har öppen spis som förlagts till en nisch som mer eller mindre ligger utanför rummet och med fönster ovanför. Det hela är ytterst elegant och bättre 4:or i storleksklassen går nog inte att finna (har för mig att de är 67 kvm – 3:ornat är 59). Här kan ni studera planlösningen. Tänk om man kunde bygga så här effektivt idag!
Ett fint exempel på det sena 50-talets byggande, denna gång i Ormkärr i Hagsätra. Den är uppförd för HSB:s räkning och ritad av Curt Strehlnert. Framförallt fastnade jag för teglet och för de generösa vardagsrumsfönstren som har en snygg asymmetrisk indelning. Det finns en passage som går genom huset och den klädd i turkos mosaik. Påkostad och snyggt!
Jag har skrivit om detta garage tidigare,läs mer här. Tyvärr skall skall det rivas och ersättas av bostäder. Byggnaden ritades av Arvid Bjerke 1938 och bör ha stått året därpå på ett ungefär.
Jag har skrivit om detta garage tidigare,läs mer här. Tyvärr skall skall det rivas och ersättas av bostäder. Bilden ovan visar fasaden vid 50-talets mitt, efter en ombyggnad, och det ursprungliga utseendet. På den lägre delen planerades en tennisbana. Om den kom till utförande eller ej vet jag inte. Vid ombyggnaden försvann den dock om den funnits.Högst upp i huset, på 4 tr mot ramperna, låg personalbostäder som också försvann vid ombyggnaden.
Mitt emot järnvägsstationen i Umeå ligger två svängda byggnader. Den högra gick under namnet Spektrumhuset och stod klar 1954, den vänstra först 1961. Arkitekter var, åtminstone för det första huset, Jan Thurfjell och Carl Grandinson. Jag är svag för denna typ av hus från den första byggruschen efter andra världskriget. Husen som byggdes då är onekligen påkostade, de sticker ut och är säkerligen rätt välbyggda. Dessutom ramar just dessa två bågar in järnvägsparken på ett alldeles utomordentligt sätt.
Föregångaren till Stockholmsmässan i Älvsjö var S:t Eriksmässan intill Kungliga Tennishallen. Det var 1943 som den första utställningen ordnades och då höll man faktiskt till i själva tennishallen. Ett antal tillfälliga paviljonger kom sedan att uppföras men det var först 1958 som S:t Erikshallen stod klar. Den ritades av Gustaf Lettström och var en elegant historia.
Här entrén i Lettströms byggnad som numera är riven. Ute och inne flyter samman och i taket hänger vackra lampor. Tyvärr revs byggnaden som redan 1970 övergavs för den nya anläggningen i Älvsjö.
Samma år uppfördes den amerikanska paviljongen som ritades av Lettström och Reino Marino från USA. Till skillnad från S:t Erikshallen finns den kvar än idag men i det skick som den fick vid en ombyggnad för Svenskt Möbelcentrur 1963. Här ytterligare ett foto som visar entré i närbild.
