När jag först fick tipset om denna SVT-dokumentär ignorerade jag den praktiskt. Jag fann namnet en smula fånigt och förstod inte alls vad den handlade om. Men efter en påstötning lade jag mig i sängen för att titta och blev fast i ett nafs.
Mozart och mums-mums är produktionens titel och där möter vi Ann-Mari Fröier, en 87 år gammal bipolär pianist. Vilken levande människa hon är! Det är verkligen så gott som omöjligt att inte älska henne, trots att man förstår att hon kan vara tämligen knepig emellanåt.
Min erfarenhet av psykiskt sjuka är ringa, men jag går hos en tant som emellanåt sjunker ner i oro och ängslan. Hon är jämnårig med Fröier och en mycket intressant person. Då och då säger hon saker som får mig att baxna men när jag hör mig själv tillrättavisa henne hör jag det välartade samhällets röst och den känns tyvärr inte alls särdeles äkta. Jag får mig således en verklig tankeställare vare gång det händer.
Missa nu inte denna underbara dokumentär, precis som jag höll på att göra. Se den!