Etikett: Amelie Posse

Amelie Posses två första böcker behandlar hennes tid i Italien. Den första volymen, Den oförlikneliga fångenskapen, är till stor del skildringen av deras tid som krigsfångar på Sardinien. Posses make,  Oki  Brázda, var nämligen tjeck och när första världskriget bröt ut, kom Italien i krig med Österrike-Ungern och därmed tvingades familjen att lämna Rom och istället bli  internerade på Sardinien. Volym nummer två, Den brokiga friheten, behandlar de åtta åren i Rom, efter att familjen frisläppts från sin ofrivilliga fångenskap.

När Posse skrev sin debutbok, Den oförlikneliga fångenskapen, hade hon inte bott i Sverige på många år vilket verkligen märks på språket som är en smula besynnerligt. Uttryck, meningsbyggnad och interpunktion är av det mer originella slaget vilket faktisk inte är att beklaga. Det understryker snarare hennes personlighet.

Det är i Rom Posse träffar konstnären Oki Brázda och när de så småningom bestämmer sig för att flytta samman och gifta sig, hyr de en ateljevåning i Villa Strohl-Ferms gigantiska trädgård som är full av små och illa underhållna byggnader.  Detta är en smått fantastisk miljö som till största delen befolkas av konstnärer. Utsikten över Rom är inte att fnysa åt, ty Villa Strohl-Ferm ligger högt belägen.

Väl på Sardinien möter läsaren ett brokigt galleri av avdankade adelsmän och präster. Särskilt originell, och mycket vacker, är greve Amore Giovinetti vars svärfar hör till de mer malätna. Amore hade nämligen gift sig med en äldre och skinntorr dam som var arvtagare till ett förfallet palats, några jordegendomar och en mindre förmögenhet. Det var alls inte synd om Amore, ty han hade en intim väninna i donna Fanni.

Efter frisläppandet blir det så småningom tvunget att finna en  ny våning och denna gång hamnar familjen i ett makalöst hus beläget på en liten kulle kringbygd av vanliga stadshus. Utsikten är strålande och trädgården enorm och fylld av de vackraste växter. Under marken finns mängder av katakomber och gamla skattgömmor. Villa Cechina är ett paradis som det är ytterst få förunnat att bebo och raderna om detta deras andra hem i Romhör till bokens höjdpunkter. Det är verkligen något poetiskt över människor och växter i detta gamla kvarter.

Även i Rom finns det gott om originella personer och Posse skildrar dem med stort intresse. Resultatet blir naturligtvis att läsaren får veta minst lika mycket om henne själv som om dem hon tecknar. Jag finner detta underhållande, men inser också att det är mycket troligt att jag funnit Posse alltför självupptagen och dominant om jag lärt känna henne i verkliga livet. Böckerna är hursomhelst värda att läsas och inget hindrar att man hoppar över ett och annat avsnitt om man finner det tråkigt.

Amelie Posse skrev många böcker och i princip alla är självbiografiska och kan därför ordnas i en kronologisk följd. Boken volymen Kring kunskapens träd är volym nummer två och handlar om hennes ungdomsår, d.v.s. tiden innan hon träffar och förälskar sig i Andreas Bjerre.

Den lyckliga barndomen på den slottsliknande gården Maryhill får ett abrupt slut när Amelies fader dör i sviterna av syfilis (vilket hon då inte visste något om) och familjen står barskrapad, ty F.A. Posse hade stora skulder. Farfadern, den f.d. statsministern greve Arvid Posse, åtar sig dock att sörja för familjens framtid och skaffar dem en våning i Lund.

I samband med faderns död drabbas modern Gunhild av sjukdom och depression från vilka hon helt och fullt aldrig hämtar sig från, även om hon under många år åtnjuter relativt god hälsa. den första tiden i Lund är av naturliga skäl dyster, modern ligger sjuk och får inte störas, pengar saknas och härliga sällskapslivet från tiden på Maryhill är ett minne blott

Man får nog säga att det är alla personporträtt som är bokens främsta tillgång. Genom dessa möter man som läsare både kända och okända människor av verklig karaktär. Ville Heise, änka efter den danske kompositören Peter Heise, är en av dem som Amelie tycker allra bäst om och tillika den som introducerar henne för samtidens musiker såväl som konstnärer, och det  i Köpenhamn där fru Heise har sitt vinterhem. Originell som hon är, tillåter hon dock inte att man eldar i sovrummens kakelugnar vintertid, vilket gör det besvärligt för den reumatiska Amelie.

Två dödsfall inom familjen, förutom faderns, skildras med särskild inlevelse och det är när hennes farfar och morfar avlider. Till den förstnämde hade hon en komplicerad relation, inte minst beroende på den kvinna som han på gamla dagar gift om sig med. Morfadern var Gunnar Wennerberg, politiker, skald och  tonsättare samt en av de på sin tid välkända Gluntarne vars verk han ofta stod som upphovs man till. I de kapitel som handlar om dessa två mäns hädanfärd kommer Amelie Posse verkligen till sin rätt, ty hennes okonstlade stil och direkta tilltal gör intryck och känns äkta.

När jag läste Amelie Posse-biografin En ande som hör jorden till av Eva Strömberg Krantz slogs jag av hur mycket det var om inte berättades;hur passerade Amelies vardagar de dagar inget särskilt hände, hur uppfattade hon sig själv och sitt förhållande till andra människor?  Jag tror att man bör se detta omfattande verk om ett komplement till Amelies  självbiografiska författarskap.

Efter att ha läst Åtskilligt kan nu sägas, en volym som stundtals fann en smula tråkig och alltför fylld av ett självcentrerat jag, fick jag ögonen på den artikel om svenskt herrgårdsliv som Posse skrev för ett utländskt magasin (var det National Geographic?) och om sedermera publicerades i Mellan slagen. Framförallt avsnittet om Astrid Fleetwood och hennes linneförråd fan jag gripande och här tycker jag verkligen att Posse här kommer helt till in rätt, ty hon skildrar människorna och deras vilja att förvalta ett arv bestående av såväl traditioner som ting fullkomligt lysande. Som läsare fängslas man och i ögonvrån hänger en och annan tår.

Posses barndom på den slottsliknande gården Mariehill var en idyll, en idyll som sedan rämnade när fadern dog (så småningom avslöjades det att det var av syflilis) och familjen blev utblottad. Den stränge och förmögne farfadern greve Posse och hans andra och stenrika hustru, försörjde dock familjen och de fick flytta till en trång sexrummare i Lund.

När Amelie är i 20-årsåldern gifter hon sig med den psykiskt instabile och alkoholiserade Paul Bjerre. Hon älskar honom djupt, men hans nervproblemoch ständiga otrohet tär på äktenskapet som till sist tar slut när han förälskar sig i Posses bästa väninna, Madeleine Bennet. Under tiden har Gunhild Posse, Amelies mor, förälskat sig i, och gift sig med, Andreas bror Paul.

Under en längre vistelse i Rom träffar Pose tjecken Oki Brazda och beslutar sig så småningom för att gifta sig med honom. Äktenskapet är till en början lyckligt, trots att de under en tid, under 1:a världskriget, deporteras till Sicilien. I mitten av 20-talet köper de ett gods i Tjeckoslovakien och där blir Amelie kvar till 1938. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden. Oki tar hushållerskan till älskarinna och Amelie har först en affär med Bettan Thiel och sedan inleder hon ett långt förhållande med konstnären Het Kwiatkowska. Fram till slutet av 30-talet tillbringar hon somrarna med familjen på godset och vintrarna med sin stora kärlek Het.

Amelie Posse försöker leva sitt liv precis så som hon själv önskar. Ofta får omgivningen anpassa sig, men i fråga om Het är Posse den underlägsna. Posses beroende av maken minskar drastiskt när hon i början av 30-talet ger ut in första bok, den rosade och självbiografiska Den oförlikniga fångenskapen som sedan följs av åtskilliga volymer isamma genre. De pengar hon tjänar gör det lättare för henne att uppfylla Hets önskemål.

Även om Posse inte skulle drömma m att ha tjänstefolket med vid matsalsbordet, har hon ett stort socialt intresse och gör vad hon kan för att hjälpa gården och traktens folk. Detta hjälparbete kulminerar under andra världskriget. Under sin sista tid i Tjeckoslovakien hjälper hon åtskilliga judar att fly och tillbaka i Sverige fortsätter hon verksamheten. Så småningom tar hon initiativet till den antinazistiska motståndsrörelsen Tisdagsklubben och det är i kraft av denna grupps drivmotor som hon får sägas ha gått till historien.

Amelie Posse var en excentrisk dam som trivdes med att stå i centrum. Var hon inte inbjuden till ett kalas, ringde hon helt fräckt upp och bjöd in sig själv. Jag är inte så säker på att jag hade gillat henne, men hon har likväl en fängslande personlighet och hon levde ett liv som än i denna dag inte upphört att fascinera. Jag tror dock att hennes egna självbiografiska alster är att föredra framför biografin; även om den innehåller mycket och intressant material (kärleken till Het, te.x, omnämns inte alls i Posses böcker), går den till viss del går bet på att skildra personligheten Amelie Posse med sina yviga gester, sitt behov av att stå i centrum samt att inte dra sig för att göra en bra historia bättre. Biografin är på intet sätt dåligt, men jag tycker att författarens kärlek till Posse inte lyser igenom, och det är en nackdel i detta fall.

Läs också Håkan Arvidssons recensionen på svd och Crister Enanders i hd.

På övre Gärdet finns det här och där små dammanläggningar insprängda mellan husen. Samtliga är idag förfallna och ur funktion. Det är synd, men de är likväl vackra platser som nu när mossan beklätt stenarna ändrat karaktär från plaskdammar till undanskymda viloplatser.

Huset i bakgrunden var under många år Amelie Posses hem. Grevinnan som startade Tisdagsklubben, den antinazistiska sammanslutningen, bodde där fram till sin död i slutet av 50-talet. Under kriget hade hon flytt från sitt och maken Oki Brázdas hem i Tjeckoslovakien och parkerade sig därefter på Rindögatan, bara några hus från en annan flykting: Josef Frank.

Andra adelsfamiljer var inte lika klarsynta; Eric von Rosen, bror till von Rosenska palatsets byggherre Clarence von Rosen, var så förtjust i de tyska idéerna, att han praktiskt taget använde nazikorset som ett personligt adelsmärke under många år.

Läs gärna Åtskilligt kan nu sägas (Amelie Posses bok om åren med Tisdagsklubben) samt ta en promenad ner till Strandvägen 55 och studera Isak Gustaf Clasons vackra palatse med fasad av Ekebergsmarmor, som tyvärr byggdes om till smålägenheter 1940. En stor kontrast till de år när Clarence bror Eugène bebodde husets två huvudvåningar (4 våningsplan!). De bilder som finns från den tiden vittnar om påkostad, men relativt smakfull lyx.