Publicerat

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke ”Stan Hasselgard” Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James Moody spelade in skivor i Sverige med svenska musiker.

Här är Am i blue, som jag var mycket förtjust i när jag var i 20-årsåldern

samt b-sidan Blues Cupol

Den senare skriven av Bob och Gösta Törner. Leta gärna efter dessa inspelningar, tyvärr tror jag att de är mycket svåra att finna.

Bob Laine föddes i Stockholm 1910 och begav sig till USA 1929 för att få uppleva den amerikanska jazzmusiken men blev kvar där och återvände inte förrän besöket i Sverige år 1947. Åren i USA var tämligen framgångsrika och Laine spelade med många välkända amerikanska musiker, även om han aldrig själv blev ett stort namn. Efter besöket i hemlandet, återvände han till USA. Till USA åkte även Stan Hasselgard. Stan dog redan i november 1948 i en bilolycka efter att ha gjort amerikansk karriär och fått den äran att spela med Benny Goodmans orkester samt blivit smått känd för inspelningen av Swedish Pastry med bl.a. Red Norvo och Barney Kessel. Här en bild på dessa musiker.

Publicerat

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare.

1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven Hallberg på trombone, Åke Hasselgård på klarinett, Gösta Theselius på altsax, ”Jojjen” Björklund på tenorsax, Hasse Eriksson på piano, Kalle Löhr på gitarr, Simon Brehm på bas och Bertil Frylmark på trummor.

Skivbolaget Musica lät inspela två melodier med den elitorkester som omröstningen detta år resulterat i.

Lyssna på How high the moon

och Stompin’ at the Savoy

Publicerat

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.