1942, mitt under brinnande krig, presenterade svenska AGA-Baltic en verklig nyhet, den tänkande skivväxlaren V42! Riktigt så genial var den kanske inte, men den var onekligen rätt modern för sin tid. Den klarade både stora och små skivor (78-varvsplattor med diameter 25 eller 30 cm) blandade huller om buller. Pausfunktion fanns och man kunde välja att ha paus mellan varje skiva eller varannan (dansläge). Skivbytarens kontrollspakar fanns i dubbla upplagor, både på själva verket och externt som nåddes från radiogrammofonens utsida (om locket var stängt). Vitsen med detta var säkerligen att man ville ha locket stängt för att slippa oljud från maskinen när den var igång. En större bild på annonsen finns här.
Det var först på 40-talet som skivbytare slog igenom och på 50-talet fanns de i nästan alla radiogramofoner, utom de allra billigaste. Uppfinningen är dock äldre än så och på 30-talet monterades de i radiofabrikernas prestigemodeller. Under 78-varvseran var detta en ovärderlig uppfinning, ty på varje skiva fanns endast ett spår och att byta skiva var tredje minut blir i längden ansträngande. Klassisk musik, symfonier mm, gavs ofta ut i en speciell upplaga för skivbytare och då låg första sidan och sista sidan på samma skiva, andra och näst sista på nästkommande osv. Allt för att satserna skulle komma i rätt ordning när de dunsade ned på skivtallriken.