Kategori: Svartvitt

Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.

Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren.

I år var våren värre än vanligt och jag kände att mjältsjukan än en gång var på väg att ta över både kropp och min själ. Det har hänt mig förut. De sista 3 åren har dessutom varit en smula dystra, så jag kände mig tvungen att söka hjälp, vilket jag fick, och är nu på väg att bli mitt gamla jag igen. Ett jag som till och från varit väl gömt och nedpackat de senaste åren.

I söndags var jag för första gången på ett tag ute med min kamera och fann en skogsslänt full av vitsippor. Där var mycket vackert, trots att både väg och tunnelbana inte ligger långt borta. Även uppe på Kampementet syntes spår av den kärva våren and klipphällar och vindpinade träd. Så vackert och så tryggt i sin grå vårprakt.

Ett par bilder från julhelgens norrlandsvistelse. Jag tog kameran och gick upp på vinden, öppnade den gamla bräddörren och satte mig ner.

Där finns mycket att titta på, ty det är en gammal och inte alltför välstädad vind. Jag tittade på ett par tapetrullar som finns kvar från några tidigare reparationer.

På ladugårdsvinden lyser ljuset svagt in genom transparenta takplattor som vintertid är täckta av mer eller mindre mängd snö.

På höskullen finns i taket en lyft med vars hjälp vi på vårvintern lyfte upp innehållet i höskrindorna när höskullen började bli tom. Skrindorna fyllde vi med hö från de lador som stod utspridda på åkrarna och som fyllts under sommaren med en mer gammaldags metod.

Slutligen tog jag mig en promenad till skogs. Det var tyst och vitt. Ovanför trädet lyste månskäran, trots att det var mitt på dan.

Ett nytt år som än så länge känns mycket likt det gamla, passerade.

År 2007 var inget vidare år för min del, men vid årsskiftet hade det ljusnat och jag såg fram emot det nya året som dessvärre visade dig bli rätt erbarmligt. Så kan det gå, det kan alltid bli värre, brukar jag tänka. Men också bättre, bra mycket bättre.

Det är spännande med 10-talet och samtidigt sorgligt. När 20-talet trätt in med iss marginal om 10 år, har jag blivit gammal. Det är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag gör det, jag som annars sällan tänker på min ålder. Det är sista chansen innan krämporna satt in och utseendet flugit sin kos, om man skall vara riktigt dramatisk.

Nu märker jag att denna text, helt utan orsak, blev alltför svart. det var inte meningen. Det skall bli roligt med ett nytt år och framförallt roligt att få uppleva 10-talet.

På bilden ovan ses en glad tomteparad som står på byrån som någon snickrat, jag har glömt vem. I spegelns gamla glas ses jag skymta i oskärpa.

1899 års inredning på Apoteket storken i korsningen Styrmans- och Storgatan står sig fortfarande. Det nygotiska inslagen bidrar med en mer dramatisk stämning. Jag höll upp kameran en sen kväll och tog bilden genom rutan. Tyvärr fick jag inte med taket. Illa, ty dess målningar visar figurer med allegorier över hälsa, sjukdom, liv och död.

Tidig höst och en ljummen kväll. Det lyser fortfarande i våningarna, men snart är det dags att släcka. Ljuset från gatlyktan är så starkt, i förhållande till de mörka skuggorna, att filmen inte riktigt kan återge dess detaljer. Det diffusa ljuset är vackert. Det är såhär jag föredrar svartvita fotografi: att måla dem i svart.

Jag gav mig ut för att fotografera i skymningen. På Askrikegatan lystes en pelargång upp av konstljus, dock inte glödlampsljus, den ljuskälla som snart är ett minne blott. Kanske bör man sörja glödlampan, jag vet inte riktigt, jag är trots allt en stor vän av detta svaga och oekonomiska ljus. Det är förresten en flott entré och lite speciell, ty väggarna är inte putsade utan utförda i fasadtegel.

Jag tog bilden utan stativ och glömde att korrigera exponeringen med tanke på det svaga ljuset, därav överexponeringen som på det stora hela blev riktigt lyckad. Vore man religiöst lagt, skulle man kunna misstänka att det är Herren själv som väntar bakom hörnet.

Nu har den svartvita filmen kommit och jag har fotograferat i det svaga ljus som fyller mitt vardagsrum när endast ett par lampor brinner och brasan sprakar. När jag drog isär bild och negativ upptäckte jag hur vackert det sköra negativet var, ett negativ som bleknar inom inte alltför lång tid. Jag tog därför snabbt en bild av det förgängliga. Det är den som syns här ovan. Den positiva bilden ser ut så här. Här kan man läsa mer om filmtypen, Fuji fp3000b.

Det är flott att kunna fotografera i befintligt ljus utan att för den skull behöva använda långa exponeringstider, eller ännu värre: blixt. Jag gillar inte alls blixt. Det är klart att det kan bli snyggt ibland, men för det mesta försvinner all mystik när det starka ljuset visar minsta detalj. Nej, bättre är det när det blir som ovan: lite lagom diffust och med en air av fotografiska experiment från tidigt 1900-tal.