När solen gått ner och mörkret lagt sig finns det några korta minuter när det enda man ser är det vita, blanka. Det är väldigt vackert. Det händer att jag då öppnar bildörrarna så att Grandprixen står där i all sin glans som en stor glänsande vit fågel som gör sig beredd att lyfta och sväva bort i den annalkande natten. Då tänker jag på Underbara kvinnor vid vattnet och Gabbes stora vita amerikanska fågel.
Vid en liten sörmländsk sjö gick solen till sist ned och himlen färgades alldeles rosablå. Det var tyst så när som på de svaga billjuden som kom från den lilla tresiffriga vägen en bit därifrån. Tystnaden avbröts då och då av att en grammofonskiva spelades på den portabla philipsapparaten. En eld sprakade framför tältet och det var en ljum kväll i juli.
Då och då bör man unna sig en campingtur. Det behöver inte vara så långt bort och det räcker med en natt, men det kan likväl bli en resa som kommer att stanna kvar i minnet.
Den här bilden är så väldigt fin. Det är något rent ut rivieraaktigt över den karga naturen på Fårö. Vädret var den gången allt annat än bra och sommarvärmen var ställd på kallt men likväl var allt dånande vackert.
Jag kommer fortfarande ihåg den av fukt mättade luften som påminde om en blomsprutas fina vattendimma. Doften av hav och doften av den våta luften förenades i en sällsam blandning. Hade vädret istället varit soligt och varmt hade jag mötts av lukten från varm sten och sand. Men nu var det som sagt ett uselt sommarväder den dagen.
