Kategori: Polaroider

Den dag Mjölnarhustrun hittades död i visthusboden lyste solen varmt och klart redan vid femtiden på morgonen. Längre upp längst med ån, låg fortfarande dimman i lätta sjok men den jagades snart bort av solens heta strålar. Lika vackert var det den morgon då jag helt glömt bort att lägga mig och därför fick mig en outsägligt vacker gryning till livs. Det var alldeles tyst och stilla; bruket och Mjölnargården badade i ljus och endast fågelkvittret hördes ljuda över det spegelblanka vattnet i dammen.

Visst nappar det i Hällestadsån! Fabrikör Ståhlbom som är en van fritidsfiskare, får alltsom oftast de största av gäddor på kroken. Denna soliga julikväll var det dock något som störde fiskelyckan, och han fick tomhänt återvända hem till Mjölnargården.

I trakterna av Finspång, vid Hällestadsån, ligger Borggårds bruk. Fabriksbyggnaden är en mycket stram och stilig historia som i stor utsträckning bevarat sin exteriör. Strama putsade fasader med stora järnfönster kompletteras med en och annan modernare byggnadskropp och accentueras med rödmålade sekelskiftesbyggnader. Det är mycket vackert.

Den gamla dammen är fortfarande i bruk, men stängjärnshammaren har inte dunkat på flera hundra år, istället är det brukets elturbiner som drivs av den lilla Hällestadsån. Vid dammens ena sida ligger den gamla Mjölnargården, där den en gång i tiden så välkända mjölnarhustrun framlevde sina dagar. Det sägs, att hennes kroppkakor var de godaste i hela östergötland.

Där tunnelbanan passerar Lidingövägen mellan Gärdet och Ropsten, finns ett litet område med några kontorshus som sett bättre dagar. Här står alltid risiga bilar eller rena rama vraken parkerade och ibland hörs hög musik från något öppet fönster. Av någon outgrundlig anledning står här även en gul postlåda. Den ser helt malplacerad ut.

Fortsätter man promenaden, hamnar man så småningom i Abessinien, den gamla arbetarstadsdelen med sina långa rader av 30-talshus. Det är vackra hus; mycket enkla och nästan helt identiska med släta fasader där fönstren ligger helt i liv med fasaden. Vädringsbalkongerna är placerade så att de samtidigt tjänar som tak över entr

Hemma hade vi en liten bergknalle som av någon anledning fick apterats till soptipp för uttjänta, mer skrymmande ting. Här stod en gammal järnspis, resterna av urgammal kopiator från tidigt 60-tal och diverse annan bråte. Här låg också i min barndom en gammal tunna i trä om sett sina bästa dagar. Den ligger fortfarande kvar, men nu har den så smått börjat förmultna och påminner mer om en ruin än något annat. Den är mycket vacker, men om 20 år, är den nog helt förvandlat till mull.

Ett syftningsfel. Det är villan jag vill åt. En villa helt i min stil, möjligtvis bortsett från färgen, ty gult hör inte till mina favoritfärger. Stenkorsfönster är jag också svag för och bruket av natursten och puts. Kanske är den i största laget, men i värsta fall få jag hyra ut.

Tinnar och torn har den också och en helt underbar uteplats under hörntornets väldiga kupol. Som i ett ekotempel kan man sitta och dricka sin Pimms heta sommardagar.

Jag fann den vackraste av parker häromkvällen. Det var en öppen plats som omgavs av träd och ett flertal rabatter. Varje rabatt hade sin färg och detta är den blå. Solen var på väg ner och turisterna hade tröttnat för dagen så jag tog fram kameran och började fotografera. Sedan promenerade jag belåten Narvavägen hemåt.

Klockan börjar gå mot elva, men det är fortfarande ljust ute och solen lyser över trädtopparna, men i skuggan av träden är det skymning över ån. Vattnet flyer helt stilla fram genom landskapet och det är helt tyst ute. Inte ens en bil paserar i närheten.

Den här bilden tog jag en rent förskräckligt vacker kväll när solen glittrade i träden som precis höll på att torka efter regnet. Naturen är verkligen något extra i dessa trakter. även på vintern när snön ligger tung.

Ibland på sommaren, regnar det bara på ena sidan av ån. Det är mycket märkligt, men vackert.

Mycket motvilligt gör en vardagsklädd tant Ronny sin debut på polaroidfilm. I bakgrunden symtar vi hennes fina rabatt med bla mängder av pioner. Ogräs saknas helt. Hon hävdar bestämt att hon inte ägnar tid åt att rensa i rabatten; något som direkt motsägs av det faktum att hon upprepade gånger böjer sig ner för att ta bort några objuda gäster. Hon sakanr inte energi, trots att hon närmar sig de nittio.

Bilderna blir i regel för ljusa med min kamera, men denna gång försvann praktiskt taget motivet för att istället lämna plats åt den skira grönskan vid gamla galgbacken i krokarna av Globen.

Sommarens hittils bästa bild tog jag i lördags vid ett hus vid Djurgårdsbrunnskanalen. Gröna kläder framför en grön vägg. De gröna färgerna har på polaroidfilmen helt ändrat karaktär och det hela blev mycket lyckat.

Temperaturen var hög, men längst med kanalen var svalkan behaglig. Värre var det när vi lite senare korsade Gärdesfältet; där gasade solen och inga träd svalkade. Längs med vägen stod människor och applåderade och drack öl och rökte cigaretter; det var ett stort sportevenemang som gick av stapeln. Förskräckligt. Vi gick hem och blandade till en god och svalkande bål.

Syrener i maj. Det vackraste som finns.

Märkligt nog är detta Norska ambassaden; det hade jag inte anat. Det är en mycket stilig byggnad med en fantastisk trädgård som är både generös och lummig. Notera även de stora, uppglasade fasaderna.

Området bakom Radiohuset är en smula avskilt och här finn en hel del fina hus. Jag fann ytterligare en tjusig anläggning, men här hade fastighetsägaren mha ett smaklöst fönsteryte, förstört en annars utmärkt byggnad.

Som en oas i ena hörnet av Gärdets sportfält ligger Kampementsbadet, en gammal badanläggning som påminner om de anläggningar som jag besökte när jag var liten på 70-talet. Det är en mycket fin byggnad med en liten pool, en lekplats och några syr

Uppe från Kampementsplatån har man en vacker vy över Gärdets sportfält och Kaknäsområdet. På bilden ovan ser man både husen på Sandhamnsgatan, Kaknästornet samt en skärva av Kungliga Borgen. Till höger i bilden ligger Tekniska och Sjöhistoriska.

Sommaren 1996 gick jag varje morgon över fältet. En gång låg dimman tät, så tät att jag inte såg mer än en meter framför mig, vilket inte hindrade mig från att gå rakt in i det ogenomträngliga. Det är bara att erkänna att det var en smula kusligt och jag undrade om jag verkligen skulle komma ut på andra sidan, ungefär vid Kampementsbadet. Mycket riktigt; dimman lättade och jag stod på Sandhamnsgatan en upplevelse rikare.

De flesta av husen på Askrikegatan står delvis på pelare, en dekorativ detalj som verkligen gör sig i kombination med de låga husen. Här en bild på den pelargång som går längs med södra och västra fasaden på ett av de hus som ligger åt Värtavägen till.

Den varmaste av dagar tillbringades på Drottningholm. Vad där var fint och hur behagligt var det inte i de svala och skuggiga rummen tack vara tjocka stenväggar och fördragna gardiner. Inget är väl mer sommar än att unna sig lyxen att njuta av sol och värme inomhus.

Drottningholm är ett vackert slott, såväl inomhus som utomhus. överhuvudtaget är det fint att se gamla miljöer som är välbevarade, men med patina. Här och där har färg flagnat, fyllningar spruckit och färgen bleknat. Sådan lyx består man sig sällan med i verkligheten; ty där är renoveringsivern alltför stor och det genomtråkigt perfekta dominerar. Det är lätt att föreställa sig alla gamla östermalmsvåningars charm, om de behandlats med sama pietet som våra svenska slott.

Polaroidsafari per bil i vårvärmen och jag hamnade vid Fordfabriken i Frihamnen. Byggnaden är mycket vacker med sina vita puts och sina stora fönsterpartier i järn ocg glas. Nu när solen börjat värma, skyddas arbetsplatserna av väldiga markiser i olika nyanser av grönt vilket är väldigt snyggt.

I Fordfabriken sattes en gång i tiden amerikanska Fordbilar samman. Då var det billigare att ta in bilarna i delar (skatt, tull) vilket gjorde det lönsamt med svensk montering. På köpet blev kvalit

Som bekant var vårvärmen på besök i förra veckan. En vardagskväll när det precis börjat skymma, tog jag denna bild av Karlaplansfontänen med Karlavägen västerut i fonden. Vackert är bara förnamnet.

Det tornprydda hörnhuset, Karlavägen 87, är en fin byggnad. Våningarna 2 tr upp har inga vanliga fönster, utan bara franska dito. Man kan lätt föreställa sig känslan av att vandra runt i de stora rummen och titta ut över Karlaplan och Narvavägen när solen är på väg ner. Ungefär där detta hus står, låg en gång i tiden gamla Veterinärinstitutet, innan det flyttade ut till Frescati. För er som inte visste, eller är för unga.

Där gatan vid mitt hus tar slut, tar den vackra utsikten vid. Jag har många gånger undrat hur det kom sig att just min gata har en så förnämlig placering, men kanske var någon på mycket gott humör när de nya riktlinjerna för Smedsbacken drogs upp i mitten av 30-talet. Ursprungligen var tanken att även vi här uppe på berget skulle få tjocka huslameller, precis som nere vid parken, men så blev det alltså inte. Istället fick vi höga punkthus och en bedårande utsikt från staketet vid vändplanen.

Allra vackrast är det när det skymmer och solen försvinner bakom vattentornet i Lill-jansskogen, lämnandes en orangefärgad himmel bakom sig. Eftersom bilden är tagen i motljus, blir de omgivande husen och träden i mitten endast skuggor. Till vänster i bild ser man rakt genom hörnfönstren i de enkla HSB-husen där lägenheterna saknar öppna spisar. Trots denna arkitekternas rejäla fadäs, är det bara att konstatera att utsikten inte är att klaga på.

I Frihamnen ligger en gammal eternitkåk från 50-talet som av allt att dömma apterats till någon form av caf

Den här bilden blev bra. Ljuset och trädet som verkligen skimrar liksom bilden vore tredimensionell. Det är ett träd i lövsprickningen bredvid syns Jacobs kyrka. Bilden är tagen från den smala Västra trädgårdsgatan, en gata som fram till början av 20-talet var en riktig idyll. Där numera Kreugers Tändstickspalats ligger, låg en gång i tiden De Geerska huset. Hela gatan var på den tiden full av gamla privatpalats och paradvåningar. Numera är där mest bara kontor.

De Geerska huset, bestod egentligen av två hus, Västra Trädgårdsgatan 15 A och B som var fideikomiss tillsammans med den trädgård som låg tvärs över gatan och gav husets invånare en strålande vy över Kungsträdgården. När tomtpriserna sköt i höjden, såldes fastigheterna och Kreuger byggde sitt magnifika kontorspalats. Jag har jobbat i det huset en tid, och det måste erkännas att inredningen på representationsvåningen är av högsta klass.

Tänk, vad flott det måste ha varit i Diplomatstaden en gång på 20-talet! Läser man Svenska hem i ord och i bilder, händer det att man möts av en och annan villainteriör från detta utmärkta område. Terasserna med utsikten över kanalen; de väl tilltagna sällskapsytorna; de påkostade materialvalen. Allt är av första klass.

Mellan några av huslamellerna vid Tessinparken växer ett par japanska körsbärsträd som trots de kalla dagarna slagit ut i full blom. De blekrosa blommorna har ungefär likadan kulör som ett av husen till höger och är mycket vackra. Gärdeskåkarna gör sig överlag bra innan lövsprickningen; deras kolossala format framträder lika tydligt som på bilderna från mitten av 30-talet, innan alla träd växt till sig och bäddat in området i en idyllisk grönska.

Bilden blev lite blek och överexponerad; jag kunde ha justerat ner exponeneringen, men det krävs erfarenhet när man fotograferar i kallt väder.

Det var en grå och fuktig morgon och det hade regnat under natten. Trots att solen inte sken, fanns ändå det där förhoppningsfulla i luften som skvallrar om att solen gör dig redo bakom molnen. Det är ljuset som skvallar om det.

När jag vek av från Nybrogatan in på östermalmsgatan bröt några solstrålar fram genom molnen alldeles bakom mig. Fasaderna fick liv och i fonden syntes Engelbrektskyrans torn, lätt insvept i dimmorna. Jag backade några steg, ställde mig halvvägs ut i gatan, tog fram polaroidkameran och knäppte av.

Jag har kommit fram till att charmen med dessa bilder är att de avbildar verkligheten mer i stil med hur jag uppfattar den och det är underbart, ty jag kan inte teckna, inte omsätta det jag ser inom mig till en skiss. Det är något jag saknar. Jag tror inte att jag han lära mig det heller, så jag får fortsätta fotografera.

På väg hem tog jag en annan väg och smög mig upp bakom kyrkan och hittade en fantastisk vy där den mäktiga byggnaden tornade upp sig mitt i bostadsgatan. Det är praktfulla fastigheter i Lärkstan, det tycker jag, även om just det tidiga 1900-talet inte ligger mig närmast hjärtat.

Kvarteren däromkring är på ett sätt rätt så anomyma. På Rigagatan finns det dock litterära kopplingar; där bodde Maude i Klas östergrens Gentlemän. Fär många år sedan brukade jag då och då ta trapporna från Karlavägen upp till kyrkan och beundra utsikten. Särskilt vackert var det på vintern vid snö.

Det är ändå bra fint, att man på sin morgonpromenad kan uppleva den vackra vardagen. jag är priviligerad, ty omgivningarna är vackra, men det handlar också om att kunna se och uppskatta det som finns omkring en och att kunna fantisera och skapa liv i de stumma fasaderna. Det är härligt att bara gå och drömma sig bort. Att flanera.

Jag har äntligen köpt film till min Colorpack II-kamera. Polaroidfilm är inte billigt och snart tillverkas den inte ens. Det gäller således att passa på innan filmen tar slut och när man är stadd vid kassa. Vid temperaturer under 18 grader skall filmen framkallas i cold clip, dvs man värmer upp två metallskivor mot kroppen och låter sedan bilden framkalla mellan de ljumma plattorna i 60 sekunder.

Kombinationen kyla, skymning och grått väder är inte lysande. När den varma sommarsolen börja sjunka, kan bilderna bli helt fantastiska, nu blir de lätt mycket grå. Här ser ni en av byggnaderna vid Gasklockorna i Hjorthagen. Då exponeringstiden blev lång och jag rörde kameran blev resultatet mycket speciellt. även skärpan och färgerna är undermåliga. Dock inte utan viss charm.

Jag begav mig också ut för att fota Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan. Tyvärr stod där några fula bilar framför, så det blev ingen bild tagen. Istället fann jag en fin bakgårdsvy som blev kvalitestmässigt mycket bra. Lite bleka färger, men skarp; precis som jag vill ha det.

Här kan man läsa mer om Polaroidfilm och -kameror. Min kamera ser ungefär ut som Square Shooter 2 och använder sk. packfilm. Varje bild dras fram manuellt efter exponeringen och framkallas i 60 s och sedan skiljs bilden från negativet genom att dessa dras isär.

Efter en dag i trädgården samlas alla nere vid vattnet för att låta allt gammalt torrt brinna. Ljuset från elden speglas i vattnet och röken virvlar runt och sveper in än den ena, än den andra. Det är vår i luften, men kvällen är kall.

När man inte fotograferar med blixt och använder gammal utrustning, som i denna bildsvit, blir resultatet drömskt och man kan tro att det rör sig om minnen från en annan era. Samtliga bilder är tagna under 2000-talets allra första år av en glad amatör (jag har aldrig varit särskilt bra på att fotografera och flera av bilderna är dessutom inte ens tagna av mig). Nu är kameran trasig och filmtypen utgången. Punkt.

Ute i nästan skärgården ligger villa Carbonara som är en bedagad och omodern byggnad från seklets början. Här finns el, men där tar det slut med nutidsbekvämligheterna. Taket läcker desutom, åtminstone gjorde det det en gång i tiden. Framför huset växte äppelträd och en hängmatta fanns för den trötte.

Glasverandan var en fin matsal. Från fönstren såg man ut ner över vattnet och den alltmer tilltagande skymningen. Slutligen kom den tidpunkt, när endast det vita går att urskilja och då var det dags att sjunka ner på fällen framför brasan och dricka mer vin.

Här har vi än en gång de fina silversolglasögonen från 70-talet. Det var som sagt den sommar jag var brunbränd och grann. Försommaren hade jag tillbringat i gräset läsandes Fröknarna von Pahlen och sådant ger ju resultat, ty sviten består av 7 volymer, den ena delikatare än den andra.

Strax innan hade jag klippt av de långa lockar som föranlett en dam i tvättstugan att fråga mig om jag möjligtvis brukade lägga mitt hår på spolar. Jag som vanligtvis sover med keps bara för att få håret rakt.

Vid bilfärd på okänd ort, är en vettig bilkarta att rekommendera. Min är från 1969 och innehåller många fina vägar som knappt är farbara längre, men det ökar ju bara bilturens charm.

I somras färdades jag 7 mil genom de mörka skogarna på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Här låg husen på flera mils avstånd och vägen var ungefär lika bred som bilen. än mer speciell var den lilla skogsväg i Bergslagen där växtligheten helt skymde sikten och där bilen klöv sig en väg genom allt det täta, gröna. Då tvivlade jag verkligen att det fanns en väg tillbaka.

Inget är så hett som varm galonklädsel, en stekhet dag mitt i högsommaren. När materialet blir riktigt varmt känner man sig helt omfamnad, innesluten av allt det varma, det heta.

Tål man inte med värmen, kliver man ur bilen och sätter sig på motorhuven och låter brisen svepa in. När temperaturen blir den rätta, låter man sig åter inneslutas i den varma förarstolen och åker vidare.