Kategori: Polaroider

Rör och ledningar i aprilsolens hetta. Det är något alldeles extra.

Hus i korrugerad plåt är ofta bland det värsta jag vet, men ett undantag kan göras om det rör sig om ruffiga industribyggnader. Naturligtvis är även denna bild tagen i de skumma hamnkvarteren.

Ännu en interiör. Här ett stilleben från en vrå i lidret i ladugården. Dammig och en smula oordnat är det allt. Men vackert. I lidret hämtade man kraftfoder till korna, fyllde en vagn och sköt den sedan ut på foderbordet. I lidret fanns också en del av freglagen för utgödslingen. Det var en gammeldags miljö.

En vägg vid 3:ans ändhållplats. Där fanns det två fönster varav det ena, detta, hade modifierats och en fyrkantig fönsterbåga monterats in. Väggen var dessutom vacker i blått.

Då har man provfilmat med en gammal Eumig C3. jag köpte 16 rullar utgången Kodachromefilm på Tradera förra vckan och idag anlände den. Filmen, som gick ut 1981, kan blir både flipp eller flopp. Färgerna kommer att bli defekta, men med lite tur, blir det bara snyggt. Framkallar gör man bara i USA hos Dwaynes och det är relativt billigt, 10 dollar rullen.

Kameran använder sk dubbelåttafilm som är små spolar med 16 mm-film som körs två gånger genom kameran. Först exponeras den ena kanten, sedan den andra. När man framkallar filmen, klyvs den till två 8 mm breda remsor som sammanfogas till en och så har man den gamla sortens 8 mm-film som skiljer sig en del från den modernare Super-8:an som bättre utnyttjar filmytan.

Klicka här och se en bild på den stiliga förpackningen. Kameran är för övrigt en lustig historia: liten och smidig med en usel sökare och praktisk fjäderdrift (man får vrida upp kameran då och då). Ljusmäteren är inbyggd och man får justera bländaren efter en pil i sökaren.

Ett magnifikt ljus var det uppe på Kampementsbacken en av de första verkliga vårdagarna. Himlen var grå, ja nästan blå och med ens trängde en strimma sol fram och belyste den kompakta och dramatiska himlen. Då slet jag upp kameran och tog en bild.

Under lunchen tog jag mig en promenad och hamnade så småningom i slutet av Roslagsgatan, en plats jag ytterst sällan besöker. Och där, alldeles bredvid skolan, skymtade jag den märkliga vattenreservoaren högst upp i Vanadslunden. Vips var jag som förflyttad till främre orienten än en gång, precis som i höstas när jag tog denna favoritbild. Det kraftiga motljuset, gjorde reservoaren underexponerad, men jag föredrog det så, det gjorde bilden mer dramatisk-

Högt upp på Tulegatan, precis vid Vanadislundens nordöstra hörn, ligger en pampig 30-talskåk med generösa hörnbalkonger. Av exteriören att dömma, finns det en större lägenhet högst upp. Med tanke på det relativt höga läget, är utsikten säkerligen av det mer slående slaget.

När jag vände blicken uppåt fick jag syn på röken från Värtaverket. Då solen var i nedan, färgades röken rosa och skimrade nästan som pärlemor mot den blå himlen. Det var ungefär 8 grader kallt och jag fick framkalla bilden inomhus för att vätskorna skulle fungera.

En sommarstuga i vinterskrud. Alla hade somamrstugor på sin tomt förr i tiden och dessa tjänade ofta som bagarstugor vid de årliga tunnbrödsbaken vår och höst. Nätterna var korta, ja rentav obefintliga under två månaders tid. Man förenklade hushållet, och levde prestigelöst i den enkla stugan. När september stod för dörren, var det dags att flytta tillbaka in i den vinterbonade och renskrubbade mangårdsbyggnaden.

Vintertid, framförallt vid jul, när dagarna är som kortast, är ljuset verkligt speciellt. Vid klart väder glöder himlen i nyanser från rosa till gult och rött. Det hela är mycket effektfullt. Här en juldag med strålande sol, som dock redan gått ned. Himlen hade en märklig färg, blå med tunna slöjor av rosa.

I den vida älvdalen skiner alltid solen, vilket är särskilt markant på vintern då endast de öppna vidderna kan njuta av klart solsken. Vanligtvis orkar det rödgula klotet inte högre upp, än att det syns bakom trädtopparna. Men här är det öppet och vackert och i dalgången flyter den späda älven fram, men den syns inte, för bagarstugan står ivägen. Men bakom den. öppnar sig dalgången och de öppna markerna.

Järnskrot har numera ett icke försumbart värde. Jag anser dessutom att det har ett estetiskt, rent dekorativt värde, som inte kan överskattas. I kombination med snö, blir resultatet än mer tilltalande. Här ser vi rester av ett långt liv, med allt från slåttermaskin till snöplog.

En gråluddig julstämning har sänkt sig över byn. Det har redan börjat skymma och snön ligger djup. Uppfarten är en brant backe, så det gäller att ta sats. Annat var det den gång syster Sandra kom tutandes i sin gamla DAF. Inte hade hon noterat att vägen dragits om, så hon kom körandes genom den gamla halvt igenvuxna alle som finns på gårdens baksida och fastnade i höjd med syrenbersån. Syster Sandras bilkörning var en stor källa till glädje för mig när jag var barn. Ingen varvade motorn som syster Sandra när hon skulle åka efter ett besök (privat likväl som i tjänsten). Hon tillhörde den gamla sortens distriktssköterskor.

En trippelexponerinmg av Askrikegatan i vinterskrud, första snön den 21:a november; vackert och tyst som i kyrkan. Första snön är alltid en källa till glädje. Inte bara det: ut med alla mattor i snön och skrapa dem rena i det mjuka, vita. De blir som nya och får färgen åter.

Jag fotograferade Karlaplan åt Narvavägen, Karlavägen och

En afton, strax innan det blev mörkt, promenerade jag genom Norra begravningsplatsen i Solna. Det var mycket vackert, ty löven låt mestadels på marken och skymningen hade börjat falla. På en kulle fanns fler mausoleum än jag kunde räkna. Där tog jag min bild, men eftersom ljuset var så svagt, gav jag upp efter en minuts exponering och gick några dagar senare till Humlegården där jag öppnade slutaren än en gång, på samma polaroidfilmsbild. Resultatet ses ovan. Det är en drömsk bild, tycker jag.

Lyftkranarna i de skumma hamnkvarteren en höstdag. Nå, särskilt skumma är de verkligen inte, men det är iallafall skönt att promenera omkring där nere och tänka sig att man är någon annanstans, att man har rest bort. Vackert är det dessutim, med utsikten ut mot Lidingön-

En plats jag alltid kommer att tycka om är Johannes kyrkogård. Dels för de litterära referenserna: Krusenstjerna och Söderberg, dels för det lugna, ostäörda läget praktiskt taget mitt i city. Här vill jag bo.

Hur mycket färg kan det finnas på en polaroidbild egentligen? Här lyser höstsolen på Observatoriehöjdens västra sluttning som helt är täckt med orangegula löv. Kvällssolens varma ljus, förstärker ytterligare färgerna.

Det är vackrast på hösten då naturen har årets sista chans att erbjuda ett färgsprakande fyrverkeri.

Björn hade tagit en famn höstlöv och kastar dem högt upp i luften. Då tog jag en bild.

Det var för övrigt en lyckad dag i övrigt; jag fyndade taxeringskalenderna anno 1954 samt tre tjocka luntor med inbundna halvårgångar av Vecko-Journalen. bara en sådan sak.

Alla gasklockor är inte av tegel och sekelgamla. Här ser vi några modernare byggnader. För länge sedan låg faktiskt en gasklocka vid Norra bantorget. Kanske inte helt lyckat med ett så centralt läge. Byggnaden intill, den kvartersstora fastigheten där Vasateatern ligger, var på sin tid stans högst försäkrade hus. Detta mer beroende på att det var en påkostad byggnad, än explosionsrisken. När klockan revs vid sekelskiftet byggdes på dess ställe den danslokal som så småningom fick namnet Vinterpalatset.

På Tegeluddsvägen ligger ännu en fin kontorsanläggning från 60-talet. Vid ena kortsidan går ett par trappor upp till en parkanläggning som numera är stängd. Men hur fint är det inte med trapporna, belysningen och den strama kompositionen. En miljö i toppklass, som fått förfalla.

I Lill-Jansskogen finns en jättelik vattenreservoar ritad av Paul Hedqvist på 30-talet. Jag gick omkring en kväll när solen gått ned och löven lyste gula och hamnade så småningom på Kattrumpsbacken där reservoaren ligger. Skogen var tät, men på en öppen plats låg några kvarglömda ytterplagg. Kanske tillhörande någon som blivit mördad där i avskildheten. Jag lyckades iallfall skrämma upp mig själv, slet fram kameran, tog en bild och hörde sedan en bil närma sig och fick bråttom därifrån och kände mig själv som en skurk i min svarta perfecto.

Här en finfin takvåning med stort fönsterparti och franska fönster. Inramad av mogna nypon, ser man verkligen hur trivsamt här är och hur rekorderliga husets invånare måste vara. Här lyser familjeskandelarna med sin råvaro, ty man har en mycket duktig avdokat i släkten.

Ytterligare en välvårdad villaentre. Som ni ser är ingången pergolaartad och mycket solid. På övre botten finns en uteplats som glöder i höstrött och där hade jag gärna suttit en dag i september.