Det är vackert med ett tunt lager snö som inte ens täcker åkermarken. Bilden är tagen i slutet av oktober, när jag gick omkring med min Polaroid Land Camera och fotograferade. Stundtals lyste solen och det var otrolig vackert, stundtals tog molnen överhanden och naturen blev kall och grå, men lika vacker.
Det var på våren 2008 som jag började polaroidfotografera efter att ha köpt några förpackningar av Polaroids klassiska 669-film. I början använde jag en enkel kamera i plast, men efter en tid köpte jag en Land Camera 450. Bilderna blev många, men till sist gick det inte längre att köpa någon film och jag slutade. Lite sorgligt, men ingenting varar ju för evigt.
På bilden ovan ser vi Östermalmsgatan en morgon i april. I fonden anas Engelbrektskyrkans torn. Det var en fin morgon som bar löfte om våren
Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med många fönster. I mitten en utsmyckad farstukvist som leder till en hall och innanför den en farstukammare. Till vänster ligger köket, som är stort och genomgående. Till vänster på yttersta flanken två införkammare. Det är väl knappast otroligt att anta att dessa byggdes till under 1800-talets senare del, när välståndet steg.
Till nackdelarna med byggnadstypen hör bristen på sovrum. Tack vare införkamrarna finns här hela tre lämpliga rum men har man inte dem, finns bara ett, farstukammaren, och det kan vara i minsta lagen för en barnfamilj. Är inte detta något problem har man en fantastisk bostad med stora ytor, stora och små rum, tämligen hög takhöjd och ett fin ljus från många och stora fönster. Ett riktigt prakthem skulle man nog kunna säga.
Det är inte alltid möjligt att komma ihåg alla vägar som passerats. Särskilt svårt är de med de smala som nästintill är att betrakta som skogsvägar. Genom hyggen och täta skogar slingrar de sig fram. Stundtals kan de var rent bedövande vackra, när trädmassorna ger vika och en sänka breder ut sig nedanför.
Den var bestämt en sommarkväll med långa skuggor. De blir lätt det, ty när solen står lågt framåt natten är den precis ovan trädtopparna, precis som en blev vinterdag.
Ser ni den väl tilltagna stengrunden? Omgiven av björkar står detta vackra hus på en sluttning med utsikt över en by. Intill slingrar sig den gamla grusvägen fram i sommarkvällen.
Jag är mycket förtjust i skulpturen på toppen av Floras kulle. Den är på alla sätt mycket lyckad.
På Galleri Kontrast har Platta Skatan fotografisk salong lite då och då. Senast det begav sig, 14/11, pratade jag om mina polaroidbilder som jag tagit i Norrbotten med start 2008. Presentationen i sin helhet finns på YouTube om ni är intresserade. Bilden ovan är en av de allra första och visar byavägen i min by.
Tyvärr hann jag aldrig avbilda alla de människor som jag växte upp med. De flesta var födda i början av 1900-talet och är sedan länge döda. En del av dem är dock fortfarande i livet och honom ser ni här. Med sina blåkläder och stövlar ser han ut precis som bönderna gjorde förr.
Genom åren har det blivit många utflykter med kameran i framsätet. Huset på bilen, precis som bilden i sig, hör till mina favoriter.
År 2010 såg Bonn-Karl dagens ljus. Dekorativ och konservativ. Och månskensbonde med andliga grubblerier och en osviklig förmåga att uppträda lättklädd.
Förutom dessa bilder har jag tagit många bilder med vanlig 35-millimetersfilm som dokumenterar landsbygden i Norr- och Västerbotten. Dessa bilder hittar ni här.
Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.
Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.
För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.
På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.
Jag nynnade på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyste vita mot grönskan som kom tidigt detta år. Katten satt på helspänn. Det är troligt, att ytterligare en fågel snart får skatta åt förgängelsen.
Serpentinvägen slingrade sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, var grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.
Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta sänka sig ner igen och med den gör vemodet åter entré.
Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild!
Detta foto är lika blekt som mina barndomsminnen börjar bli. Minns dock tant Annas kök och den saft som hon bjöd som alltid var för stark. Svag saft var en styggelse för många äldre. Anna fick gödsel av oss och Ivar satte vår potatis.
Sommaeen 2009 tog jag ett porträtt av mig själv framför det gamla kyrkstallet som står i skogsbrynet. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugan i Norrfjärden, men när hästarna kom ur mode, flyttades det hem och fick tjänstgöra som nattlogi åt våra kvigor.
Stallet är i rätt bra skick, men måste lyftas och så behöver dörren lagas. Kanske måste några stockar halvsulas också. Ingen större reparationer med andra ord.
En väg rakt in i skogen vars slut jag aldrig fick se. Bilden kan tjäna som en illustration till den nästintill oändliga skogen. Träd, tall och gran, som aldrig verkar ta slut. Vackert och lite vemodigt i sin ödslighet.
Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt.
Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade eller asfalterade och bildar en rektangel som i dagligt tal kallas byarundan. När släktingar bosatta söderöver tog sig för att springa denna sträcka på 80-talet var det till de inföddas stora förundran och munterhet. Något liknande hade man aldrig tidigare sett!
Oavsett om man sportar eller ej är det ett vedertaget kvällsnöje att cykla runt byn om vädret är klart och luften ljum. Jag gör det gärna och tycker att vyerna är synnerligen omväxlande och trivsamma. Är det inte skog så är det åkermark eller igenväxta gärdor.
Den lilla rektangel som utgör byns farled korsas två gånger av en liten å, i folkmun kallad älven och således finns det två broar. Som om inte det vore nog finns en tredje överfart som leder trafiken längs med den lilla ändtarm som slutar hos tant Ronny och som gör en skarp krök vid Skithusbacken. När jag växte upp fanns fortfarande det helt förfallna avträdet kvar, men idag finns inte ett spår. Endast namnet lever kvar men vem vet för hur länge?
Sommaren 2008 åkte vi in till stan och begav oss till Trädgårdsgatan som är en bortglömd gatstump. Här växte min mammas kusin upp under fattiga omständigheter. Modern blev tidigt änka och fick försörja sig och barnen så gott det nu gick. När man ser huset idag gläds man åt att det åtminstone var ett vackert hem. Och på det stora hela gick det bra för dess en gång så fattiga bosättare.
Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att köra bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen.
En dag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt fantastisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.
På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: ”tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.
En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.
På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små, men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome.
en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.
Darn that dream
And bless it too
Without that dream I never have you
But it haunts me and it won’t come true
Oh, darn that dream
Lyssna på Mildred Baileys Darn that dream och lyssna på texten.
Bilden är tagen uppe vid Johannes, en av mina favoritplatser i Stockholm.
Jag har skrivit om Mildred Bailey tidigare och måste säga att jag gillar henne även om hennes röst kan låta lite väl naiv och flickaktig ibland. På youtube finns en hel del av hennes produktion tillgänglig. Lyssna! Jag är svag de inspelningar hon gjorde med Benny Goodman och för all del en stor del av 30-talsgrejerna. En verklig favorit är It´s so peaceful in the country (med Delta Rhythm Boys) som jag lagt upp tidigare här.
Mildred Bailey var inte precis smal och denna rondör menade hon hindrade henne från att nå de verkligt stora framgångarna. jag gissar att det inte var så enkelt. Hon var nog inte helt lätt att arbeta med. Enrolig detalj med hennes inspelningar är att hon ofta sjunger mer än bara refrängen, till skillnade från många av sina kollegor. Vill man ha en inspelning av någon komposition med så gott som samtliga verser, väljer man en av Baileys.
Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark.
Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.
Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden; kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.
Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Den är det mest förtjusande av gårdsställen.
Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, så dramatiska; jag tänker på Petra och Angela där ute på gården Eka i Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.
Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.
Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, och förgängliga.
Mina dagar i Västerbottensbyn var till ända, dessa vackra dagar i början av september 2009.
Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i mitten av 80-talet. Så värst många bilder blev dock inte tagna då, men jag lärde mig iallfall att kopiera bilder.
Sommaren 2009 åkte jag upp till Boden, den gamla regementsstaden, och på väg dit körde vi genom Gammelstad. Alla över femtio skrek och tjoade när de fick syn på min Opel Kapitän. I reklamen stod det en gång i tiden: Bidrar diskret till sin ägares anseende, bildar distingerad bakgrund vid ankomst och avfärd. Se gärna den trevliga försäljningsbroschyren här.
Boden är egentligen en fin stad, men nu har den dessvärre fått en galleria. Och det är dumt. En gång i tiden var Boden en flott stad på grund av alla militärer och de officersfruar som hörde till. Hotell Bodensia var en påkostad efterkrigsbyggnad som låg alldeles intill de låga tvåvånings trähus som hade butiker på bottenvåningen. En viss charm finns ännu kvar i form av några tvåvånings affärshus. Jag fyndade en vacker hemvävd halsduk och Du svarte zigenare.
Vid Mellan boden och Luleå, men på andra sidan om Lule älv, ligger byarna på rad: Unbyn, Avan och Stenudden. I Avan stannade vi till och körde till byns finaste hus som är sig tämligen likt sedan mitten av förrförra seklet. En centralvärmeinstallation från sent 30-tal, är vad den nya tiden bidragit med. De stora rummen är fyllda av gamla möbler och här bor faktiskt något, han är bara några år äldre än jag är. Vi åkte allesammans till byahuset, där det var sommarcafé.
Jag fick biskvi, kolakaka, chokladboll och ett smakprov av en bulle. Allt var, till min förvåning, hembakat och gott. Jag är lite kräsen av mig, när det kommer till fikabröd. Vi satt där i solen och jag berättade att man faktiskt kan bo bra i storstan också.
Vi åkte vidare och besåg de ståtliga marker som låg dolda i skogen. Skifte efter skifte, prydliga och i snörräta rader. Det var en syn det.
Till sist åkte vi hem till Isaskasson som förstår sig på bilar. Han hade en rad tämligen unika fordon i sitt stall: Borgward Isabella coupe, Simca Vendette V8 (med en löjligt liten V8(på 2.5 liter!), en silverfärgad Ford Thunderbird -65 och en Opel Rekord -61 som endast gått 3500 mil. Han hade även en verkstad dit jag tänker lämna in bilen för en översyn av förgasare och tändning.
På väg hem, körde vi längs med de små vägarna, istället för att ta E4:an. På sina ställen är landskapet mycket tilltalande.
Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet hade börjat frysa. Strax därefter passerad jag en gammal ladugård som stod på stenfot. Huvudbyggnaden var gul och i 30-talsstil. Jag gasade, svängde vänster och befann mig snart på en grusväg som mycket sparsamt kantades av byggnader. Jag undrar om jag någonsin varit där.
Vi hade en släkting som bodde i krokarna. Han hette Klas-Göte och var inte riktigt riktig, något fattades och han var mycket originell. Han hade en ett par stugor inne i skogen där det rådde total oordning. Han samlade på allt mellan himmel och jord och slog knappast ett slag för hygien. När tant Inga fick höra att vi druckit kaffe hos honom blev hon förskräckt. Inte fick vi några men av det.
Klas-Göte jobbade ibland, stod han och hängde med en skyffel i handen vid något vägbygge. Det var någon form av terapiarbete för män som inte var riktigt arbetsföra. Han skrev klagoskrivelser också, ty det låg ett hus strax ovanför hans och vattnet på den tomten passerade hans tomt när det rann på våren. Detta kunde han inte förlika sig med.
En dag dog Klas-Göte och det skulle hållas auktion. Det kan inte ha blivit några höga priser, för det var mest bara skräp. En separator och en ässja var vad vi fick med oss hem av Klas-Götes världsliga tillhörigheter. Glömmer honom gör jag aldrig, även om minnesbilderna är svaga.
Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel.
På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat än försumbar. Det ordnades dans och filmvisningar. Huset står numera och förfaller och det sägs att en björk börjat växa inne i den stora salen. I maskinrummet en trappa upp vittnar endast några kvarglömda filmremsor om vad som en gång varit. Landsbygden är inte vad den en gång var.
Jag har ett mycket svagt minne av en dylik grävskopa från mina första år. Tyvärr minns jag inget mer än att jag förundrades över den vajerdrivna skopan och den oranga färgen. För ett par år sedan fann jag denna gamla relik, i ett buskage strax intill en liten älv. Terrängen var usel och närmare än så här kom jag inte min gamla barndomsdröm
Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.
Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.
Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.
Åh, detta med fabriker, suckar Bonn-Karl och tar sig olovandes en rast. Inte är det något för honom, att byta ut det behagliga lantlivet mot smutsen och stressen i det stora järnverket. Åh, att socialisterna anser att detta är något att sträva emot!
Nej, en dag får Bonn-Karl nog och lämnar fabriken för att aldrig mer återvända. Skorstenarna fortsätter att spy ut föroreningar, inte avstannar verksamheten bara för att Bonn-Karl flyr sin kos.
Men säg den glädje som varar för evigt! När Bonn-Karl lämnade bilen för att plocka några bär i den vackra skogen, rusade bilens motor och Bonn-Karl spetsades på dess huv och kastades upp mot en ståtlig tall. Industrialismen gör man inte uppror emot utan bestraffning!
Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.
Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.
Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.
Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.
När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit, den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.
Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet.
När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus som var ordentligt tillbommat, mycket patinerat, men inte helt förfallet.
Tänk, egentligen borde man skriva bakpå varje bild för att minnas. Jag tror att jag tog bilden på ladugården alldeles i närheten av huset ovan. Det var en mycket varm dag och jag hade parkerat vid vägen och en misstänksam bybo saktade farten när han fick syn på mig, polaroidfotografen.
Här ger inte mitt minne några ledtrådar. Jag kommer inte alls ihåg! Men det är långa skuggor som kvällssolen kastar över åkern.
En dag bestämde jag mig för att åka upp till Boden. Jag körde de lite mindre vägarna och passerade denna övergivna gård. Idag verkade den mest tjäna som upplag för diverse attiraljer och i köket fikade skogsarbetarna när de hade rast. Synd på en så fin gård tycker jag. Uthuset var lite mer ansatt av tidens tand och dess nock följde allt mer markens böljande kurvor.
Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.
När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.
Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.
Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.
Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen.
I de sydländska skogarna, långt borta från slitet på ladugårdsbacken, får Bonn-Karl andas ut innan vårbruket tar vid och de ljusa nätterna jagar bort sömnens vackraste drömmar.
Åh, om dessa sippor funnes i den norrbottniska skogsdungen eller i sluttningen intill logen hemmavid! Men semesterresor till sydligare breddgrader är som ni vet på intet sätt ofarliga. När morgondagen gryr, ligger Bonn-Karl livlös i en spegelblank insjö. Och fåglarna kvittra.
Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera ”the completely lost images of Bonn-Karl” som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna, som är tagna i Bonn-Karls lilla kammare visar vår vän som ligger ensam i sin smala säng, läsandes i den vackra förstautgåvan av En förlorad värld (Ljus förlag)
Men ensamheten i kammaren blir stundtals för stor och Bonn-Karl sätter sig i en vrå och bläddrar bland grammofonskivorna. Skall han lyssna på La vie en rouge, eller fastnar han för But not for me? Endast Vår herre vet svaret på denna fråga. Vi får dock vara glad över att dessa okända och bortkomna bilder till slut kommit att publiceras.
Övriga bilder i denna eminenta serie, hittar ni här.
I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas!
Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är i olag och inte längre i balans. Det är dags för en översyn, men först måste Blenda undersökas, ty hon verkar inte vara riktigt kry.
Säkerligen, tänker Bonn-Karl, är det frågan om kalkbrist, denna lömska fara som kan ge Blenda kalvförlamning vid nästa nedkomst. En spruta finns alltid till hands och Bonn-Karl suger upp en dos av den livsviktiga medicinen. Noggrant kontrollerar han att det inte finns några luftbubblor, innan han injicerar lösningen i kon.
I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.
Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.
Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.
Värmen är tryckande och luften fuktig. Genom de otäta springorna silar solen in och lyser upp maskineriet som Bonn-Karl vinschar upp höet med. Han frikopplar det ena verket och griper resolut i den spak som lyfter hölasset upp på höskullen. Långsamt, men kraftfullt rullar vajrarna i den heta julikvällen.
Höskullen är fortfarande långtifrån tom och Bonn-Karl har ett drygt jobb framför sig. Med frenesi använder han grepen för att förflytta höet. Svetten lackar och åskan ligger i luften. Med ens hörs en avgrundsknall och höskullen lyser upp som av ett kraftigt sken. Snart är det emellertid tyst igen och ett våldsamt smatter hörs mot plåttaket.
Bonn-Karl har träffats av blixten och hänger avsvimmad på en stege högt ovan golvet. Med kraft har han slungats upp mot den avsats där maskineriet har sin plats. Skadan är emellertid inte av allvarlig art, ty inom kort kommer Bonn-Karl att vakna. Mörbultad, javisst, men virket är segt.
Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.
På bilden ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.
Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?
Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
– Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
– Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.
Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?
– Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.
Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.
Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.
Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!
Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.
Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.
Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män vanligtvis är utrustade med.
Kenneth Anger gjorde filmen Scorpio Rising 1964. Det är en helt speciell film som jag tycker att man bör se, åtminstone delar av den. Den scen som börjar vid 6.47 i klippet som jag länkat till hör till favoriterna (Bobby Vinton sjunger Blue velvet när läderkläderna åker på – snyggt). Anger gjorde också Kustom Kar Kommandos och det var den jag hade i åtanke när jag tog bilden, även om jag inte har polertrasssel i min hand.
Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren.
I år var våren värre än vanligt och jag kände att mjältsjukan än en gång var på väg att ta över både kropp och min själ. Det har hänt mig förut. De sista 3 åren har dessutom varit en smula dystra, så jag kände mig tvungen att söka hjälp, vilket jag fick, och är nu på väg att bli mitt gamla jag igen. Ett jag som till och från varit väl gömt och nedpackat de senaste åren.
I söndags var jag för första gången på ett tag ute med min kamera och fann en skogsslänt full av vitsippor. Där var mycket vackert, trots att både väg och tunnelbana inte ligger långt borta. Även uppe på Kampementet syntes spår av den kärva våren and klipphällar och vindpinade träd. Så vackert och så tryggt i sin grå vårprakt.
