Kategori: Övrigt

Äntligen är den här, biografin över Klara Johanson! Jag har inte läst den, men det skall snart vara åtgärdat. Här en länk till recensionen i DN.

Klara Johanson var och är en av mina favoriter bland kulturjournalister. En otroligt beläst dam som dessutom hade förmågan att guida sina läsare runt i sitt kunskapsfyllda bibliotek.

Äntligen finns Måndagsbörsen på SVT:s Öppet arkiv. Dessvärre saknas inslaget med Strasse, den barnförbjudna kopian av Lustans Lakejer. Dock, man kan roa sig med den enormt töntiga reportern som pratar med Adam Ant. Fina kläder han har, Adam.

En av mina verkliga favoritlåtar är My army of lovers med Army of lovers. Den kan verkligen skänka stämnig åt et rum, den flyter runt i rummet och blandar sig med möbler,inredningsdetaljer och människor. Trots att den gjordes för sexton är sedan känns den fulltmodern, den är fylld av små detaljer som gör att man inte kan tröttna på den.

Annars är jag svag för ljudbilden som förmedlas av det vi kallar för italodisco och dess släktingar. Innanför konvoluten, som kan uppfattas som verkligt smaklösa, finns en skatt av fantastiska ljud och banala texter. Lite lagom taffligt, men med en väldig energi som gör att man bara måste röra på sig. Både hårt och mjukt på en gång och utan rädsla för att framstå som fånig.

I Slice me nice sjunger Fancy ”Iխ like a pie made för hungry guys”; Raff har, liksom LauraBrannigan, problem med sin Self control; Flirts har fullt upp med Passion och Calling all boys; Babyճ gang vill inget hellre än att alla skall komma med till America; Alan Ross berättar om Valention mon amour; Dance reaction åker rund med sitt Disco train.

Jag förstår inte, varför dansar kidsen fortfarande till gamla indiehits när denna enormaskatt bara ligger och vänrar på dem?

I mitten av 40-talet lanserade det amerikanska företaget Pilotone vinylskivan (det var fortfarande 78-varvsskivor). Vinyl hade under kriget använts till de de kallade V-discs som distribuerades till amerikanska soldater runtom i världen, då det antogs att även soldater var i behov av inspelad grammofonmusik.

Vinyl är som bekant inte lika sprött som schellak, 78-varvsskivornas vanliga material. I gengäldär skivorna känsligare för repor. Pilotoneskivorna i vinyl brusar mindre men i övrigt låter de som vilka skivor som helst från 40-talet. Ljudkvaliten beror mindre av material och mer på inspelningsår (mikrofoner och inspelningskarakteristik).

Jag har ett rätt så härligt skivalbum med Roberto and his pan-american orchestra.Det innehåller fyra skivor av röd vinylplast. Här några smakprov:

Samba

Las Palomitas

Cachita

Perfidia

Som jag har lyssnat på jazz de senaste åren. Jag hade en hel del skivor redan innan, men det var när jag började spisa Billie Holiday som jag på allvar blev fast. Jag lyssnade på 50-talets Verve-Billie, alla fantastiska inspelningar med små studiogrupper. Billie sjöngWishing on the moon, Travelin” light, Come rain or come shine och Stars fell on Alabama. Jag lyssnade på 30-talets Columbia-Bille, en mer energisk Billie som sjunger I must havethat man, Easy living, Wishing on the moon och Iխ painting the town red. Så upptäcktejag det tidiga 40-talets Commodore-Billie med Embraceable you, As times go by och My old flame.

Sedan började jag lyssna på mina gamla 78-varvsskivor med be-bop och cool jazz. Charlie Parker och en ung Miles Davis, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Gerry Mulligan, Milt Jacksonoch Red Norvo. Bäst gillar jag nog Charlie Parker. My old flame, Embraceable you, Lover man,Stupendus är några av mina favoriter. Mycket är inspelat för Dial i Los Angeles.

Så började jag att lyssna på Miles Davis 50-talsplattor för Prestige. Workin”, Relaxin”och hans skiva med Milt Jackson Quintet. John Coltranes Lush life, Traneing in och Mating Call hittade jag också och diverse annat som gavs ut på Prestige, en riktigt bra etikettpå 50-talet.

Miles Davis Kind of blue, Miles ahead och Porgy and Bess som han spelade in för Columbiai slutet av 50-talet tillhör också mina favoriter, tillsammans med Coltranes Giant steps ochOlé på Atlantic. Jag kan också nämna Johan Criss Sonnys dream från 1968. Men där någonstanstar det slut. Jag är inte så förtjust i det sena sextiotalets något dissonanta toner, jag blir lätt lite stressad av den typen av jazz.

Sen finns det mängder av trevlig jazz från 30-40-talen som jag inte har nämnt här med exempelvis Duke Ellington, Benny Goodman, Coleman Hawkins och Count Basie. Men mestgillar jag nog Billie.

En väldigt grå bild, men ett väldigt fint hus. Det är ett av de välkända husen på Askrikegatanpå Gärdet. Huset har changerat men visst är detaljerna fina! Se bara på det uppglasade partiet i inre hörnet av terassen. Det är en passage som leder från vardagsrummet alldeles till höger in till hörnrummet till vänster.

Hörnrummets fönsterparti är en smula utbyggt i förhållnade till fasaden vilket gör fönsternischenextra djup med plats för växter eller andra dekorationer.

En pelararkad går runt två av husets sidor. Till vänster en bit in ligger husets entré.Mot gatan är bottenvåningen nästan helt sluten. Den enda dekorationen är de smäckra pelarnasom ger ett intryck at att huset nästan svävar. Ett mycket fint hus.

Gratistidningen City har blivit lite tråkigare sedan den fantastiskt korkade Frida Boisen lämnade modesidorna. Idag var dock en intressant artikel införd signerad unga frk Björk. Nämnda dam har mage att klaga på Lalehs ointresse att meddela sig med pressen. Jag vet själv inget om Laleh och jag finner det ypperligt om hon har den goda smaken att inte vräka ur sig detaljer från sitt privata liv. Det finns det redan så många som gör. Och det är ett billigt knep.

En rätt så fånig text, men vad det svänger! Sällan hör man musiker som så spelar som om de vore på sommarens första utflyckt. Det är en ung Nat King Cole och tidningen Metronomes All stars. Blaskan i fråga annordnade en årlig omröstning då årets populäraste musiker korades. Resultatet av 1946 års omröstning spelades in i december. Här hör vi bland annat Eddie Safransky, Buddy Rich, Charlie Shavers, Johnny Hodges och Coleman Hawkins. Sweet Lorraine:

Här ett stycke barockmusik, Concerto grosso fatto per la notte di natale op.6 nr.8 g-moll av Arcangelo Corelli.

Det är en inspelning från 1955 för tyska Archive (DDG), ett präktigt tyskt skivbolag som även bifogar ett registerkort med varje skiva (perfekt om man har ett omfattande kartotek). Hursomhelst, det är August Wenzinger som dirigerar. Mer information finns på registerkortet.

Om man inte orkar med att lyssna på hela Trollflöjten kan man kanske nöja sig med ouvertyren. Min absuluta favoritouvertyr just nu är den ur La traviata, men nu är det som sagt Trollflöjten som vi skall lyssna på, en av Mozarts mest populära operor (vid sidan av Figaros bröllop, Don giovanni och Cosi fan tutte). 1791 spelades Trollflöjten för fösta gången. Lyssna nu på ouvertyren till Trollflöjten.

Inspelningen är från början av femtiotalet (Decca). Läs mer om Trollflöjten på Wikipedia.

Där jag bor är det förunderligt fridfullt, såpass lantligt att jag några timmar idag har lyssnat på någon slags motor- eller röjsåg. Utanför huset växer det fläder, mängder av fläder. Jag måste dock påpeka att jag inte bor på landet, bara strax norr om Valhallavägen.

Blomklasarna på fläderbusken kan man göra saft av. Jag plockade 60 st och kokade sedan upp 2 l vatten och 2 kg socker samt 3 skivade citroner. 2 tsk citroncyra rördes i och sockerlagen hälldes sedan över de väl sköljda blomklasarna. Nu väntar två stora skålar i min kyl på att det skall bli torsdag. Då skall inehållet silas och hällas på flaskor.

Igår körde jag hem från Leksand efter några (regniga) dagar vid Siljan. Färden var tämligen odramatisk då vi slapp den värsta kön. En lustig detalj fastnade dock på näthinnan: I höjd med Sala stod en ung man alldeles vid vägkanten och poserade. Inte vet jag vad han hade i tankarna, men kanske hade midsommararhelgen inte gett någon större utdelning och detta var ett sista försök att råka ut för kärleksaffärer.

Stadsbiblioteket passade jag på att besöka idag för några timmars studier. Det är perfekt att sitta där och läsa i kollektiv enskildhet. Men vad händer? Telefoner ringer och folk svarar och pratar helt ogenerat i flera minuter. Jag hade god lust att säga till, men då jag själv suttit och snörvlat (pollen!) ett bra tag (det är irriterande) kändes det lite som att kasta sten i glashus.

Det finns något jag verkligen ogillar och det är gamla subkulturer som stelnatoch förvandlats till något statiskt som helt saknar relevans men ändock lever kvar.Se bara på mod- och rockabillykulturen. Vuxna människor som köper ett färdigt, ochförlegat, koncept med hull och hår. Varför? Har man inte en bild av sig själv och den man vill vara och tar därför till ett färdigt paket? Rimligtvis borde man känns sig instängd och hindrad då allt som hör till ens mångfacetterade personlighet inte ryms i en standardmall.

Jag har aldrig passat in i ett givet mönster och ser det inte som något eftersträvansvärt.Uppenbarligen fungerar inte alla så. Nu måste jag citera Klara Johanson igen: ”Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”. Det är många år sedan dessa kloka ord skrevs, men det gör dem inte mindre aktuella. Ett byte av ”kvinnan” mot ”mannen” i nyss nämnda citatär minst lika riktigt. Kön, läggning, figur, hårfärg mm bör inte påverka individen i ett idealt samhälle.

Ser man sig omkring så finner man strax att människor verkar vara enormt pigga på att passa in. Varför? Kanske är det osäkerhet. Jag kan bara utgå från mig själv som uppfattar alla dessa roller och måste och som inser att det vore så mycket mer praktiskoch lättare om jag följde dem. Men det gör jag inte, trots att det lätt blir jobbigt för mig som är en mycket känslig person. Jag kan likafullt inte gå emot mig själv, det skulle kännas orätt och falskt.

Jag tror att det är allt detta som gör att jag har så svårt att se på när människor köper färdiga lösningar vad det än gäller. Tråkigt är det och ointressant.Milt uttrycky.

Woody Herman hade i slutet av 30-talet hits med bland annat Blues in the night. 1947 bildade han vad som kom att kallas Woody Hermans second herd som resulterade i klassikersom Early autumn och Four brothers, med bland annat Stan Gets, Zoot Sims, Serge Chaloff och Al Chohn.

Under namnet Woody Herman and his Woodchoppers spelade han 1946 in ett album med 4 78-varvsskivor för Columbia. Skivorna får anses markera slutet på första delen i Woodyskarriär och är riktigt trevliga att lyssna till, även om till exempel Four brothers är bättre och naturligtvis mer känd. Här har jag iallafall 4 av dessa åtta inspelningar.

Igor

Lost week-end

Some day sweetheart

Steps

Varför döper man en firma till KUKA och i Sverige till på köpet? Ta en titt på www.kuka.se. Var inte oroliga, det är inte en porrsajt. Det är svensk industri. Jag kan bara tänka mig telefonisten: ”Kuka, det är Britt-Inger.Vad kan jag hjälpa till med?”.

Annat roligt på nätet är: www.spybar.com ochwww.gaylord.com.

Här ni varit inne på sajten Bevara äktenskapet?Maken till dravel får man leta efter, dock får man sig en direkt rolig stund om man går inoch läser under Frågor och svar där hela fanskapet motiveras. Framförallt vill jag framhålla stycket Diskriminering? som stor humor.

Vilka har då skrivit under uppropet? Bland annat Siewert Öholm, Paolo Roberto och Anna Maria Corazza Bildt. Öholm är väl frireligiös om jag inte missminner mig och Roberto katolik men vad gör fru Bildt där (som dessutom håller sig med älskare)? Överklassen har som bekant en tradition av perversioner så där borde man förvänta sig viss tolernas.

Han och hon har något att prata om och anser att det görs bäst över var sin kopp kaffe. Han betalar. Sedan gör de inte mycket väsen av sig.

Hon reser sig upp och häller sitt vattenglas över honom. Hon griper sin handväska och slungar den med våldsam kraft i hans huvud. Hon lämnar lokalen.

Precis som på film.

En finfin bild från Ingmar Bergmans första film, Kris. Jag är ingen större vän av Bergman,då jag föredrar Hasse Ekmans 40-talsproduktion som jag finner mer intressant. Marianne hade roller i Ekmans filmer också, bland annat spelade hon den prostituerade Bojan i Medan porten var stängd.I Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter har hon en mindre roll som bekant till Dagmar Brink. Läs noga i rollistan nästa gång ni ser en gammal svensk film så att ni inte missar den fina Marianne. Hon gör för det mestamycket bra ifrån sig.

En europeisk 60-talskrök med två amerikanska alster, Frankie Vallis och Marlon Brandos.

Siw Malmkvist: Jon Andreas visa; Marlon Brando och Jean Simmons: A woman in love; Monica Zetterlund och Lizzi Alandh: Lär oss ikväll; Adriano Celentano:Il ragazzo della via gluck; Melina Mercouri: Les enfants du pirée; Frankie Valli: I make a fool of myself; Anita Lindblom: Ja det var då; Claude Francois: Make it easy on yourself;

Lyssna på På nattkröken 7

Är det någon som kommer ihåg Popsie, den risiga svenska gruppen som var en smula populär runt 97-98? Jag hade glömt dem, men så hittade jag videon till Rough enough på YouTube. Popsie hörde inte till mina favoriter, men dessvärre föll det sig inte bättre än att jag råkade vara med på den videoinspelningen. Platsen var MS Stubnitz, på den tiden omtalad som ”Knarkbåten” efter ett mindre tillslag i samband med någon fest ombord.

Popsie var några tjej-tanter i 30-årsåldern, som, om jag inte minns fel, hade justerat sin ålder en del (naturligtvis nedåt). Varken cigaretter eller alkohol fick finnas med i bild, så att videon skulle vara gångbar utomlands. Det blev extra fåningt med tanke på titeln – Rough enough – och det faktum att miljön skulle ge ett intryck av hård och dekadent nattklubb.

Titta på videon på YouTube.

Äntligen! youtube.com är precis vad som saknats. Här finns mängder av popvideos och liveframträdanden, rena himmelriket alltså. Njut av DAF:s Der rauber und der printz;Blow Monkeys It doesnմ have to be; Desireless Voyage, voyage; Ultravox Passing strangers;ABC:s Poison arrow; Pet shop boys Paninaro; Billie Holidays Strange fruit; DustySpringfields You donմ have to say you love me; Jacques Dutroncs J”aime les filles och mycket mer.

Vad jag framförallt gillar är alla videos från tidigt 80-tal, framförallt de som sorterar under någon slags new romantic. Jag älskar dem, färgerna, kläderna, de fåniga berättelserna, poserna och den något naiva framtoningen. Se tex Dr Robert (och hans Blow Monkeys) i It doesnմ have to be that way där han poserar vid kylskåpet i morgonrock, utklädd till präst, i kavaj med silversolglasögon, alltid med våt blick och ett tvivelaktigt leende.

En annan favorit är Japan, titta tex på Visions of Chine och I second that emotion. Snyggt! Så har vi DAF, det tysk-amerikanska vänskapsförbundet. Der rauber und der printzär fantastisk, en blandning av dockor och homoerotik. Jag kan inte tänka mig någotliknande göras idag. Det är för sjukt, men så bra. Så har vi Visages Night train, hur man nu skall beskriva den. En märkligt glammig retrodoftande industrikänsla där det inte knusslas med skönhetsprodukter.

Slutligen: Ultravox med Passing strangers från Vienna-albumet. Svartvitt, tjugotal, dramatiskt,mörkt och kontrastrikt. Den får en att tänka på OMD:s Pandoras box som kom tio år senare. I finalen lättar skuggorna och bilden ser handkolorerad ut. Enormt effektfullt. Titta även på Hiroshima Mon Amour, Dancing with tears in my eyes och Vienna.

Som sagt, det är stor skillnad jämfört med dagens estetik, men för mig som gillar 20-30-taletoch nyromantiken är detta en verklig höjdpunkt där eskapismen firar triumfer. Det kan inte bli mycket bättre.

En bekant ramlade in på en burleskklubb vid Mosebacke för några veckor sedan. Och vad var det som bjöds från scenen? Jo, en fet man utklädd till ananas, omgiven av unga, smalalättklädda flickor. Nog för att det är roligt med tjocka ananasmän, men hade det inte blivit än mer burleskt om även damerna hade varit i storlek XL? Men, man får väl anta att det till burleskscenen hör att stanna hemma vid spisen om man inte är ung, smal och välpumpad. Åtminstone i dess välkammade stockholmsversion.

Jag är själv en stor romantiker, men är av den åsikten att bra mycket har gått framåt häri världen och framförallt på könsrollernas område. Därför känns det unket när det smygs in diverse könskonserverande värderingar i den nu, tyvärr, så populära burlesk- och rockabillykulturen. Dock har jag noterat att kidsen, som är framtidens hopp, hellrefrossar i någon slags nyromantik. Och det känns tryggt.

De petunior/begonior/pelargonior som Kalle Anka förstör för Kajsa och hennes väninnor är av någon anledning oftast prisbelönta. Prisbelönt är också Johan Reybekiels mycket vackra kortfilm Din Tillgivne/Andrée. Jag gillar den skarpt. Läs mer och titta på den här.

Siegfried Sassoon och Stephen Tennant på semester i Garmisch 1929. Zarah Leander på scenen1975. Courtney och Curt 1993. Alla är fina på sitt sätt. Siegfried och Stephen är tämligenhelrätt i år. Zarah hade mer gester, smink och kläder än vad som ansågs passande vid hennesålder. Det är värt respekt. Courtney och Curt är rara och väldigt snygga.

Bilden i Svenskans kulturdel där Astrid poserar med sin lille son vid S:t Eriksplan är verkligen fantastisk. Den blev genast en favorit som jag inte kommer att glömma. Inte kan det ha varit roligt att tvingas föda sin som i Danmark och lämna honom där i tre år.

Jag tänker på min egen moster som runt 1950 gick en utbildning i Göteborg och där träffade en man som inte hade de bästa av avsikter. Moster hade jobbat som hembiträde åt en bättre fru som fattat tycke för den unga norrländskan och gett henne möjlighet att utbilda sig till kallskänka. Hur det nu var så blev det graviditet och mannen försvann.

Min mormor var dock inte den som ansåg detta för någon större skandal, men moster valde ändå att flytta till en annan ort där hon kunde bo med sin son. Hon hade turen att hamna hos ett äldre barnlöst par som med glädje tog hand om både mor och son.

Efter några år gifte moster sig, men hon och hennes man fortsatte umgänget med den präktiga familjen vars insats aldrig går att överskatta. Mosters man var dessutom en riktigt finfin man så det hela slutade trots allt på bästa tänkbara sätt.

Äntligen är den här, våren och sommarens bästa dänga. Det är Mel and Kims grymma Showing out (get fresh at the weekend). Här är videon som är rätt så härlig. Om ni hittar, fixa tolvan med en klassisk 12-tumsmix. Mitten av 80-talet är den period när tolvorna är som bäst.

Innan Nat King Cole började sjunga smetiga ballader i påkostade arrangemang i stil med Mona Lisa, spelade och sjöng han med sin egen Nat King Cole trio. Här två inspelningar från 1944 och 1945, Look what you”ve done to me

och I”m thru with love

Bilden föreställer Capitols album The Nat King Cole trio, vol 1.

På 50-talet blev Nat enormt populär, han spelade in mängder av skivor. 1958 gjorde han Cole Espa

En balkongdörr står på glänt. Kanske har någon lämnat våningen balkongvägen? Kanske är det Trädgårdsmatrosen? Det är iallafall något visst med gamla smidesbalkonger belägna på 4 tr och med utsikt ner mot Strandvägen. Genom den halvöppna dörren strömmar musik ut på balkongen:

Inne i vardagsrummet ligger några gamla nummer av Scenen. Här finns bland annat en annons för det fantatiska munvatten som påstås ta bort nikotinbegäret; ett bantningspreparat som utan ändringar i kost eller livsstil ger en helt ny figur (amfetaminbaserat?); samt en reklamnotis med påståendet att 2/3 av hemmets trevnad beror på valet av textilier.

Lyssna på Ge mig en blick ur dina vackra ögon:

Landgångsfestivalen i februari 2004 innebar också att Mjölkbarens andra singel, Land walking, släpptes. Den är inget mästerverk och skulle behöva åtskilliga studiotimmar för att bli något, men den har trots detta viss charm

Se that little shrimp, place it on your tongue, taste it, taste it, just swallow.

Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour
Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour