Kategori: Övrigt

Dr Robert och hans Blow Monkeys. Hur bra är inte den här videon? Låten är dessutom en av mina favoriter. Klicka här om videon inte syns.

Richard Tauber, tenoren som också sjöng opera, är inte alls lika känd som sin föregångareEnrico Caruso. Född i Österrike, inföll hans glansdagar under 20- och 30-talen och hans var bland annat engagerad vid stadsoperan i Wien och Berlin. 1948 dog han i lungcancer.

Lyssna på Richard Tauber:

Inspelningarna är gjorda 1926-27 och är som följer:Willst du? och Wolgalied ur Der Zarewitsch samt Mädchen mit dem roten Mündchen och Winterlied. Ljudet är OK, det är elektriska inspelningar.

För ett år sedan var jag i Tyskland. Där var kallt och snö och jag var tunnklädd. Tillrågapåköpetköpte jag Wagnerboxen (Ringen, Solti, Decca) med 18 lp-skivor. Den var tung och jag saknade handskar. Trösten i eländet (nå, det var en lyckad semester) var den förträffligastationen Köttbusstorget! Inga andra än tyskarna kan finna på ett så finurligt namn. Apropå felskrivningar så kommer jag att tänka på lilla Siri 4 år som hade gjort en boki förskolan. Titeln på boken var ”Bussen som kommer med potatis”. Aftonbladet hade satt lustiga rubriken ”Kuka att rita” när Siri och hennes verk presenterades. Så fel det kanbli.

En mycket fin fasad i ädelputs från 1950. Det är Armfeltsgatan 14-16 på Gärdet som glänseri vårsolen. Nu är det emellertid dags för renovering och värden, Lars Edman, har tidigare medstor framgång förstört fastigheten Furusundsgatan 19/Smedsbacksgatan 2 genom att klä infönstren i aluminium och ersätta smidesbalkongerna med korrugerad aluminium. Det är inte svårt att föreställa sig vad som kommer att hända med dessa fina balkonger medsinuskorrugerade fronter med plats för blomlådor i mitten.

Det är illa att vårt Stadsbyggnadskontor är så slappt att de tillåter i princip vad som helst, bara de slipperbråka med värdar som saknar pietet. Om ni känner för att göra en insats, släng i väg ett mail till stadsbyggnadskontoret@sbk.stockholm.se och ange adress samt att det är dags för fasadrenovering.Med största säkerhet har denna värd inte ens sökt bygglov.

Jag har nyligen sett Verdis La traviata på Operan. Det var en någon splittrad upplevelse. Jag tycker mycket om musiken och handlingen, som lånats från kameliadamen, är heller inte dum, omän en smula banal. Dessvärre har man valt att förlägga föreställningen till nutid, eller någon slags halvbilligt sent 90-tal och det var inte helt lyckat.

Naturligtvis är det intressant att klä en opera som La traviata i nutidskläder, framförallt framträder den enkla kärlekshistorien i ett helt nytt ljus. 1800-talskostymer hade skänkt ett helt annat romantiskt skimmer över den slampiga Violetta. I mitten av 1800-talet var kokotterna den tämligen respekterad grupp av kvinnor (nu talar vi om de framgångsrika, dyra, damerna), idag ser man de billiga glamourmodellerna framför sig istället och den associationen är alls inte lika trevlig. Vad nu skillnaden egentligen är.

Lite tråkigt var också att de medverkande saknade den aura som Callas, Nilsson och Schymberg omgavs utav. Det hade helt enkelt varit mer spännande att se en storstjärna i huvudrollen. Idag alternerar två för mig tämligen okända damer som Violetta. Hennes älskare gestaltas av Tito Betran, en mycket kort man.

När Violetta skall lämna Alfredo (Tito Beltran) blir det äntligen lite liv i föreställningen och Violetta får använda sina röstresurser vilket är precis vad jag väntat på. Jag äger två inspelningar av La traviata, en med Maria Callas och en med Hjördis Schymberg (1939) vilket säkert har satt sina spår vad det gäller mina preferenser.

Föreställningen hade dock, trots sina brister, sin charm då det alltid är mycket trivsamt att höra den vackra musiken i en fin lokal. Hade så bara scenen gett mig en rejäl dos av överlastat 1800-tal hade jag varit rätt så nöjd.

Här har vi den, det italienska originalet till Laura Branigans cover. Betydligt mer suggestiv än den amerikanska versionen. Raffig skjorthistoria dessutom. Körtjejerna och den dåliga synkroniseringen är dock tredje klass. Lauras version hittar ni här. Fotbollskörerna är ganska så bäst, det får man nog medge.

Ett av de finare kontoren i stan måste tillhöra Acne, så snart de fått allt i ordning och flyttat in. Lokalen på Lilla Nygatan är helt enkelt makalös. En stor trappa går rakt fram från entrén upp genom huset och slutar i ett mindre rum med opakt glastak. En mer pompös vandring upp till företagets hjärta, designavdelningen, kan man knappast tänka sig (jag förutsätter att man disponerar lokalen på det sättet).

Igår var det alltså fest i de nya loklalerna i Gamla stan. Något knussel var det alls inte frågan om, åtminstone inte med tanke på den enormt välfyllda baren (pressen bjöds dessutom på finmiddag innan, folk från Kitsune spelade skivor). Den pompösa salen, som upptog hela gaveln mot Lilla Nygatan, hade apterats till festlokal och catwalk. Här var både pardörrar och fönster försedda med pampiga överstycken. Takhöjden var som ett par tre gärdesvåningar. Överallt var det folk och det var varmt. Merparten av stans gå-ut-klientel fanns på plats.

Nästa stora folkskockschock befann sig ute i gränden, mittemot Mårten Trotzig. Här var stans största rökruta placerad, knappast till grannarnas förtjusning (mycket riktigt, de klagade och festen fick stängas). Restaurangerna här fick ett enormt uppsving på sina toalettavdelningar. En stor byggnadsställning var uppsatt precis utanför. Här kunde modellerna ta sig till stora salens catwalk under visningen.

Vad mer? I den helt överfulla baren på nedre botten träffade jag Doktor Kärlek. Han pratade helt osammanhängande och dillade om en våning på Kaptensgatan där min bror hade bott (och då hör till saken att jag saknar bror). Han hade dock försett sig med två drinkar, vilket får ses som förmildrande omständigheter.

Ett av de mindre genomtänkta inslagen var någon sorts tämligen fånig show med lite dans och lite naket. Tänk exotiska människor och exotisk dans. Lite unket, det var inte speciellt snyggt gjort och det kändes last-last-season. Men det kan man förlåta, då det överiga var tämligen magnifikt (ungeför som under IT-yran…).

Sarah Vaughan, damen med rösten som spände från sopran till baryton, var en utmärktsångerska som tyvärr, likt Dinah Washington, hamnade i det mer lättlyssnade träsket under femtiotalet. Dock, när hon slog igenom i slutet av fyrtiotalet var hon en verklig jazzsångerska.
På sextiotalet gjorde Sarah en platta som hette Viva Vaughan, med bland annat en The boy from Ipanema, en riktigt trevlig version av melodin som annars förknippas med Gilbertos.
Här är iallafall fyra melodier inspelade 1946-47 med den ursprungliga Sarah.

Tenderly

I”m thru” with love

Don”t worry ”bout me

If you could se me now

Jag gillar ord. Framförallt ord av sammansatt och splittrad natur. Jag har några favoriter. Tyskvänlig är ett. Tänk, kombinationen av tysk och vänlig, och den air av nazism som omger dessa båda ord när de satts samman.

En fantastisk ort i norrland är den lilla byn Njutånger. Tänk er själva, man har gjort något dumt som man sedan får ångra. Dessvärre har jag för mig att ånger har något med vatten eller mark att göra, vilket är en smula trist.

Frånskild, vad sägs om det? Inte vet jag varför det lockar mig så, men det klingar helt annorlunda jämfört med det torra ordet ”skild”. Frånskild ger associationer till en tid när skilsmässor var ytterst ovanliga och innebar en stor social skandal. Jag tycker faktiskt att man borde passa på att inför skilsmässa som en ritual i stil med bröllop med tanke på att de flesta förr eller senare går och skiljer sig i dessa dagar.

Så har vi Nöjeslysten. Mmm… vad det låter härligt. Inget manglande i tvättstugan, inget kakbak i köket, bara rent och skärt nöjesliv.

Ett annat roligt ord är Avsugning. Använd det nästa gång ni skall plocka fram dammsugaren och ”suga av”. Städningen kommer att gå som en dans.

Ytterligare ett re-issue-album från Columbia. På 40-talet låg Billie på Decca så Columbiagav ut gammalt material, ibland även inspelningar som aldrig blivit utgivna tidigare. Dessvärreinnehåller albumet Billies blues och Summertime, inspelningarna från 1936 som jag inte riktigt gillar. Jag la till en annan skiva sitället med Body and soul och I”ll get by.

A hot jazz classic – Billie Holiday vol. 1:

Spellista: When a women loves a man, I cover the waterfront, Until the real thing comes along, He”sfunny that way, I can”t get started, Body and soul, A sailboat in the moonligt, I”ll get by (23 minuter).

Ett specialkomponerat filmsoundtrack helt i jazzstil är Johnny Mandels I want to live.Filmen handlar om den jazztokiga Barbara Graham (även kriminell, prostituerad och pundare) som är särskilt förtjust i Gerry Mulligans musik. Soundtracket släpptes dels med den störreorkester som förekommer i filmen, dels som en lp med en mindre jazz-combo med bla Shelly Manne,Gerry Mulligan och Art Farmer. Båda två är lysande.

Lyssna på någa smakprov från skivorna:

Först Main title, Poker game och San Diego party med den stora orkestern, sedan Black nightgown och Barbaras thememed Gerry Mulligans jazz-combo.Köp skivorna här, bådaligger på samma CD.

Mer Paris än såhär blir det knappast. Juliette Greco sjunger Sous le ciel de Paris

och marssnön töar oundvikligen bort. Det är en helt bedårande melodi, som man inte kan låta bli att lyssna på om och om igen.

En annan favorit med Juliette är Les feuilles mortes,

melodin som på engelska heter Autum leaves och på svenska En stjärna föll. Betydligt mer melankolisk än Sous le ciel de Paris men oj vad den är fin.

Tänk vad tyskarna hittar på. En viss sorts smuts kräver ordentlig rengöring. Här en produkt som kan vara ytterst värdefull om man tillexempel ”begått ett stort fel före äktenskapet”. Eller gjort något annat, slampigt.

Jag har varit på Hildasholm, lanthuset som Axel Munthe och hans fru Hilda lät bygga 1911. Här bodde under sommarmånaderna Hilda Munthe och deras söner Peter och Malcolm (Axel vistades ofta på andra platser och från 1919 var han inte längre välkommen i huset).

Bilden ovan är hämtad från Hildasholms trädgård som är en omfattande anläggning med många olika små trädgårdar. Det är fint att gå omkring i dessa avskilda trädgårdar som är anlagda mitt i en orörd natur. Här finns bla en nedsänkt trädgård, en rosen-, en fontän- och en brunnsträdgård.

Det kan vara svårt att tro det, men i slutet av 20-talet fanns det vita band vars musikmånga människor ansåg synonymt med jazz. Louis Armstrong och andra färgade kunde man inte spisa, ty de var svarta och sådana befattade man sig inte med. En del bolaghade speciella Race series som bara innehöll svart musik. Hursomhelst, Red Nichols och hans polare Miff Moles band Red Nichols and His Five Pennies spelade i slutet av 20-taletin mängder av skivor, ibland upp till ett dussin i veckan. I orkestern ingick, tilloch från, Jimmy Dorsey, Benny Goodman, Glen Miller, Gene Krupa och andra som inom fem-tioår skulle bli kända med egna orkestrar. Några smakprov, inspelade 1929-1930.

Peg o`my heart

On the Alamo

Corinna, corinna

How come you like me like you do?

Ett intressant uppslag var det Moussorgsky hade när han komponerade Pictures at an Exhibition. Besökaren anländer utställningen och beskådar sedan 10 olika verk, vilket musiken uttrycker. Det genomgående musikaliska tema i stycket är ”Promenade”, dvs besökarens förflyttning mellan bilderna.

Idéen fick Moussorgsky när en av hans närmaste vänner, konstnären Hartman, avled. En minnesutställning anordnades och som en hyllning komponerade han verket utifrån ett urval av de akvareller och oljemålningar som visades.

Moussorgsky skrev ursprungligen stycket för piano (1874) vilket senare orkestrerades av Ravel. I början av femtiotalet var stycket på modet så Mercury beslöt att göra en inspelning med Chicagos symfoniorkester under ledning av Rafael Kubelink. Denna blev den första i deras berömda Living Presene-serie. Om ni snubblar över den gamla skivan, köp den och njut både av stycket och makarna Fines högklassiga inspelning (dock, varning för den taffliga cd-utgåvan). Eller, lyssna på mitt exemplar som dock är något bedagat efteralla år som gått.

Pictures at an exibition med Rafael Kubelik och Philadelphia symphonyorchestra del 1

och del 2

Jag sitter och leker med Reverb. Reverb handlar om att förstora rummet, att åstadkomma en ekoeffekt, omän måttlig. I korthet kan man säga att man på elektrisk väg lägger till en fördröjning likt den som naturligt uppstår i tex stora eller hårt inredda lokaler.

Reverbet började först användas i Hammondorglar på 30-talet för att man skulle få den där känslan av att orgeln spelar i en stor sal. På 50-talet föll det sig naturligt att även nyttja det vid inspelning av musik och framförallt vid återutgivningar av äldre material. Ett väldigt fint exempel på en inspelning med rikligt reverb är soundtracket till Ascenseur pour l”echafaud med musik av Miles Davis. Här blir ljudet alldeles vått och suggestivt. I senaste På nattkröken, nr 11, kan man höra ett smakprov.

Följande stod att läsa i en dagstidnings nätupplaga idag: Karin Victorin, burlesqueklubben Hootchy Kootchy Clubs konstnärliga ledare. En meninghelt utan mening då jag tagit den ur sitt sammanhang. Det som väckte mitt intresse varval av titel: konstnärlig ledare. Jag vet inte om Karin V kan sin historia, men SF hade en gång i tiden en legendarisk konstnärlig ledare vid namn Karin Swanström, ett fylligt fruntimmer som var aktris och gift med SF:s chef Stellan Claesson. Karin hade nog passat bra in på Hootcht kootchy, hon var knappast en minimalist i sin uppenbarelse. Makarna Swanström/Claesson hade ett hembiträde, som så många andra på den tiden. Av skattetekniska skäl skrev de över sina tillgångar på henne. En god idé kan tyckas, men nu bar det sig inte bättre än att Karin hastigt avled 1942. Hembiträdet såg sin chans och tvingade Stellan till prästen, ni kan säkert lista ut hennes hållhake. Så kan det gå.

En ny krök, en jazzkrök! Woody Herman, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Sarah Vaughan med fler. Hädanefter kommer nattkrökan att läggas upp endast varannan vecka, ty annars kommer mittutrymme här på internetet att ta slut tämligen raskt.

Lyssna på På nattkröken 4

I Hälsingland finns ett turistmål som jag aldrig besök men som jag har hört talas om sedan jag var mycket liten. Det är Träslottet, en Hälsingegård som Willy Maria Lundberg förvandlade till ett levande museum där gamla och nya kvalitetsprodukter visades och fortfarande visas.

Willy Maria var ingen vän av slit och släng, vilket annars var ett slagord som vann kraft under 60-talet. Träslottet var en motreaktion mot dessa nya ideal. Idag kan vi konstatera vem som hade rätt och vem som hade fel. Läs mer om Träslottet och Willy Maria här.

Lite northern-krök med mycket annat. Jussi Björling: Paris entrésång; Simon Brehms kvintett: Hallelujah; Billie Holiday: How deep is the ocean; Bobby Hebb: Love, love, love; Frankie Valli: The night; Stylistics: I canմ give you anything (but my love); Ronettes: How does it feel; Patsy Kensit: I”m not scared; Roni Griffith: Love is the drug.

Lyssna på På nattkröken 9

Äntligen är den här, biografin över Klara Johanson! Jag har inte läst den, men det skall snart vara åtgärdat. Här en länk till recensionen i DN.

Klara Johanson var och är en av mina favoriter bland kulturjournalister. En otroligt beläst dam som dessutom hade förmågan att guida sina läsare runt i sitt kunskapsfyllda bibliotek.

Äntligen finns Måndagsbörsen på SVT:s Öppet arkiv. Dessvärre saknas inslaget med Strasse, den barnförbjudna kopian av Lustans Lakejer. Dock, man kan roa sig med den enormt töntiga reportern som pratar med Adam Ant. Fina kläder han har, Adam.

En av mina verkliga favoritlåtar är My army of lovers med Army of lovers. Den kan verkligen skänka stämnig åt et rum, den flyter runt i rummet och blandar sig med möbler,inredningsdetaljer och människor. Trots att den gjordes för sexton är sedan känns den fulltmodern, den är fylld av små detaljer som gör att man inte kan tröttna på den.

Annars är jag svag för ljudbilden som förmedlas av det vi kallar för italodisco och dess släktingar. Innanför konvoluten, som kan uppfattas som verkligt smaklösa, finns en skatt av fantastiska ljud och banala texter. Lite lagom taffligt, men med en väldig energi som gör att man bara måste röra på sig. Både hårt och mjukt på en gång och utan rädsla för att framstå som fånig.

I Slice me nice sjunger Fancy ”Iխ like a pie made för hungry guys”; Raff har, liksom LauraBrannigan, problem med sin Self control; Flirts har fullt upp med Passion och Calling all boys; Babyճ gang vill inget hellre än att alla skall komma med till America; Alan Ross berättar om Valention mon amour; Dance reaction åker rund med sitt Disco train.

Jag förstår inte, varför dansar kidsen fortfarande till gamla indiehits när denna enormaskatt bara ligger och vänrar på dem?

I mitten av 40-talet lanserade det amerikanska företaget Pilotone vinylskivan (det var fortfarande 78-varvsskivor). Vinyl hade under kriget använts till de de kallade V-discs som distribuerades till amerikanska soldater runtom i världen, då det antogs att även soldater var i behov av inspelad grammofonmusik.

Vinyl är som bekant inte lika sprött som schellak, 78-varvsskivornas vanliga material. I gengäldär skivorna känsligare för repor. Pilotoneskivorna i vinyl brusar mindre men i övrigt låter de som vilka skivor som helst från 40-talet. Ljudkvaliten beror mindre av material och mer på inspelningsår (mikrofoner och inspelningskarakteristik).

Jag har ett rätt så härligt skivalbum med Roberto and his pan-american orchestra.Det innehåller fyra skivor av röd vinylplast. Här några smakprov:

Samba

Las Palomitas

Cachita

Perfidia

Som jag har lyssnat på jazz de senaste åren. Jag hade en hel del skivor redan innan, men det var när jag började spisa Billie Holiday som jag på allvar blev fast. Jag lyssnade på 50-talets Verve-Billie, alla fantastiska inspelningar med små studiogrupper. Billie sjöngWishing on the moon, Travelin” light, Come rain or come shine och Stars fell on Alabama. Jag lyssnade på 30-talets Columbia-Bille, en mer energisk Billie som sjunger I must havethat man, Easy living, Wishing on the moon och Iխ painting the town red. Så upptäcktejag det tidiga 40-talets Commodore-Billie med Embraceable you, As times go by och My old flame.

Sedan började jag lyssna på mina gamla 78-varvsskivor med be-bop och cool jazz. Charlie Parker och en ung Miles Davis, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Gerry Mulligan, Milt Jacksonoch Red Norvo. Bäst gillar jag nog Charlie Parker. My old flame, Embraceable you, Lover man,Stupendus är några av mina favoriter. Mycket är inspelat för Dial i Los Angeles.

Så började jag att lyssna på Miles Davis 50-talsplattor för Prestige. Workin”, Relaxin”och hans skiva med Milt Jackson Quintet. John Coltranes Lush life, Traneing in och Mating Call hittade jag också och diverse annat som gavs ut på Prestige, en riktigt bra etikettpå 50-talet.

Miles Davis Kind of blue, Miles ahead och Porgy and Bess som han spelade in för Columbiai slutet av 50-talet tillhör också mina favoriter, tillsammans med Coltranes Giant steps ochOlé på Atlantic. Jag kan också nämna Johan Criss Sonnys dream från 1968. Men där någonstanstar det slut. Jag är inte så förtjust i det sena sextiotalets något dissonanta toner, jag blir lätt lite stressad av den typen av jazz.

Sen finns det mängder av trevlig jazz från 30-40-talen som jag inte har nämnt här med exempelvis Duke Ellington, Benny Goodman, Coleman Hawkins och Count Basie. Men mestgillar jag nog Billie.

En väldigt grå bild, men ett väldigt fint hus. Det är ett av de välkända husen på Askrikegatanpå Gärdet. Huset har changerat men visst är detaljerna fina! Se bara på det uppglasade partiet i inre hörnet av terassen. Det är en passage som leder från vardagsrummet alldeles till höger in till hörnrummet till vänster.

Hörnrummets fönsterparti är en smula utbyggt i förhållnade till fasaden vilket gör fönsternischenextra djup med plats för växter eller andra dekorationer.

En pelararkad går runt två av husets sidor. Till vänster en bit in ligger husets entré.Mot gatan är bottenvåningen nästan helt sluten. Den enda dekorationen är de smäckra pelarnasom ger ett intryck at att huset nästan svävar. Ett mycket fint hus.

Gratistidningen City har blivit lite tråkigare sedan den fantastiskt korkade Frida Boisen lämnade modesidorna. Idag var dock en intressant artikel införd signerad unga frk Björk. Nämnda dam har mage att klaga på Lalehs ointresse att meddela sig med pressen. Jag vet själv inget om Laleh och jag finner det ypperligt om hon har den goda smaken att inte vräka ur sig detaljer från sitt privata liv. Det finns det redan så många som gör. Och det är ett billigt knep.

En rätt så fånig text, men vad det svänger! Sällan hör man musiker som så spelar som om de vore på sommarens första utflyckt. Det är en ung Nat King Cole och tidningen Metronomes All stars. Blaskan i fråga annordnade en årlig omröstning då årets populäraste musiker korades. Resultatet av 1946 års omröstning spelades in i december. Här hör vi bland annat Eddie Safransky, Buddy Rich, Charlie Shavers, Johnny Hodges och Coleman Hawkins. Sweet Lorraine:

Här ett stycke barockmusik, Concerto grosso fatto per la notte di natale op.6 nr.8 g-moll av Arcangelo Corelli.

Det är en inspelning från 1955 för tyska Archive (DDG), ett präktigt tyskt skivbolag som även bifogar ett registerkort med varje skiva (perfekt om man har ett omfattande kartotek). Hursomhelst, det är August Wenzinger som dirigerar. Mer information finns på registerkortet.