Övrigt
Varför döper man en firma till KUKA och i Sverige till på köpet? Ta en titt på www.kuka.se. Var inte oroliga, det är inte en porrsajt. Det är svensk industri. Jag kan bara tänka mig telefonisten: ”Kuka, det är Britt-Inger.Vad kan jag hjälpa till med?”.
Annat roligt på nätet är: www.spybar.com ochwww.gaylord.com.
Här ni varit inne på sajten Bevara äktenskapet?Maken till dravel får man leta efter, dock får man sig en direkt rolig stund om man går inoch läser under Frågor och svar där hela fanskapet motiveras. Framförallt vill jag framhålla stycket Diskriminering? som stor humor.
Vilka har då skrivit under uppropet? Bland annat Siewert Öholm, Paolo Roberto och Anna Maria Corazza Bildt. Öholm är väl frireligiös om jag inte missminner mig och Roberto katolik men vad gör fru Bildt där (som dessutom håller sig med älskare)? Överklassen har som bekant en tradition av perversioner så där borde man förvänta sig viss tolernas.
Han och hon har något att prata om och anser att det görs bäst över var sin kopp kaffe. Han betalar. Sedan gör de inte mycket väsen av sig.
Hon reser sig upp och häller sitt vattenglas över honom. Hon griper sin handväska och slungar den med våldsam kraft i hans huvud. Hon lämnar lokalen.
Precis som på film.
En finfin bild från Ingmar Bergmans första film, Kris. Jag är ingen större vän av Bergman,då jag föredrar Hasse Ekmans 40-talsproduktion som jag finner mer intressant. Marianne hade roller i Ekmans filmer också, bland annat spelade hon den prostituerade Bojan i Medan porten var stängd.I Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter har hon en mindre roll som bekant till Dagmar Brink. Läs noga i rollistan nästa gång ni ser en gammal svensk film så att ni inte missar den fina Marianne. Hon gör för det mestamycket bra ifrån sig.
En europeisk 60-talskrök med två amerikanska alster, Frankie Vallis och Marlon Brandos.
Siw Malmkvist: Jon Andreas visa; Marlon Brando och Jean Simmons: A woman in love; Monica Zetterlund och Lizzi Alandh: Lär oss ikväll; Adriano Celentano:Il ragazzo della via gluck; Melina Mercouri: Les enfants du pirée; Frankie Valli: I make a fool of myself; Anita Lindblom: Ja det var då; Claude Francois: Make it easy on yourself;
Lyssna på På nattkröken 7
Då var det alltså första maj igen och allt vad det nu innebär. Redan igår stod det klart att den ena av bränslepumpens två slangar hade torkat, alternativt gnagts av av några råttor. Eftersom nutidens bensinstationer säljer korv och mat, istället för bilrelaterade produkter, blev jag tvungen att köpa någon form av vattenslang på Claes Olson.
Imorse skruvades den fast, men oj vad det sprutade bensin. Efter lite mer skruvande höll den så tätt och jag kunde köra fram bilen ur garaget. Nästan iallfall, för först var jag tvungen att gå från Hornstull till Slussen och tillbaka bara för att bensinmacken på Brännkyrkagatan hade stängt igen (bensinslukande bilar har ofta tom bensintank).
Här och här kan man lära sig mer om Pontiacs Grand Prix-modell (min är från -74). Ibland funderar jag på att byta bil, köpa något mindre och mer smidigt. Kanske en trevlig Sue Ellen-Mercedes? Fördelen är dock att amerikanska bilar är att de är lätta att reparera för lekmannen, dvs mig själv, och att de sällan går sönder.
Jag läser Selma igen. De första av hennes böcker jag läste var trilogin Löwensköldska ringen, en fantastisk romansvit hade något helt magiskt över sig. Jag gick vidare till Görta berlings saga som också den var en mästerlig berättelse. Nu har turen kommit till Mårbacka.
Mårbacka är en samling berättelser från Selmas barndom. Här möter vi både hennes egna upplevelser och de skrönor som generation efter generation fört vidare. Jag blir alltid lite rörd när jag läser Selma. Hon drar sig inte för att vara allvarlig, men det finns alltid en stor portion godhet i hennes skildringar som dessutom är så färgstarka att de ännu inte bleknat.
Är det någon som kommer ihåg Popsie, den risiga svenska gruppen som var en smula populär runt 97-98? Jag hade glömt dem, men så hittade jag videon till Rough enough på YouTube. Popsie hörde inte till mina favoriter, men dessvärre föll det sig inte bättre än att jag råkade vara med på den videoinspelningen. Platsen var MS Stubnitz, på den tiden omtalad som ”Knarkbåten” efter ett mindre tillslag i samband med någon fest ombord.
Popsie var några tjej-tanter i 30-årsåldern, som, om jag inte minns fel, hade justerat sin ålder en del (naturligtvis nedåt). Varken cigaretter eller alkohol fick finnas med i bild, så att videon skulle vara gångbar utomlands. Det blev extra fåningt med tanke på titeln – Rough enough – och det faktum att miljön skulle ge ett intryck av hård och dekadent nattklubb.
Titta på videon på YouTube.
Äntligen! youtube.com är precis vad som saknats. Här finns mängder av popvideos och liveframträdanden, rena himmelriket alltså. Njut av DAF:s Der rauber und der printz;Blow Monkeys It doesnմ have to be; Desireless Voyage, voyage; Ultravox Passing strangers;ABC:s Poison arrow; Pet shop boys Paninaro; Billie Holidays Strange fruit; DustySpringfields You donմ have to say you love me; Jacques Dutroncs J”aime les filles och mycket mer.
Vad jag framförallt gillar är alla videos från tidigt 80-tal, framförallt de som sorterar under någon slags new romantic. Jag älskar dem, färgerna, kläderna, de fåniga berättelserna, poserna och den något naiva framtoningen. Se tex Dr Robert (och hans Blow Monkeys) i It doesnմ have to be that way där han poserar vid kylskåpet i morgonrock, utklädd till präst, i kavaj med silversolglasögon, alltid med våt blick och ett tvivelaktigt leende.
En annan favorit är Japan, titta tex på Visions of Chine och I second that emotion. Snyggt! Så har vi DAF, det tysk-amerikanska vänskapsförbundet. Der rauber und der printzär fantastisk, en blandning av dockor och homoerotik. Jag kan inte tänka mig någotliknande göras idag. Det är för sjukt, men så bra. Så har vi Visages Night train, hur man nu skall beskriva den. En märkligt glammig retrodoftande industrikänsla där det inte knusslas med skönhetsprodukter.
Slutligen: Ultravox med Passing strangers från Vienna-albumet. Svartvitt, tjugotal, dramatiskt,mörkt och kontrastrikt. Den får en att tänka på OMD:s Pandoras box som kom tio år senare. I finalen lättar skuggorna och bilden ser handkolorerad ut. Enormt effektfullt. Titta även på Hiroshima Mon Amour, Dancing with tears in my eyes och Vienna.
Som sagt, det är stor skillnad jämfört med dagens estetik, men för mig som gillar 20-30-taletoch nyromantiken är detta en verklig höjdpunkt där eskapismen firar triumfer. Det kan inte bli mycket bättre.
En bekant ramlade in på en burleskklubb vid Mosebacke för några veckor sedan. Och vad var det som bjöds från scenen? Jo, en fet man utklädd till ananas, omgiven av unga, smalalättklädda flickor. Nog för att det är roligt med tjocka ananasmän, men hade det inte blivit än mer burleskt om även damerna hade varit i storlek XL? Men, man får väl anta att det till burleskscenen hör att stanna hemma vid spisen om man inte är ung, smal och välpumpad. Åtminstone i dess välkammade stockholmsversion.
Jag är själv en stor romantiker, men är av den åsikten att bra mycket har gått framåt häri världen och framförallt på könsrollernas område. Därför känns det unket när det smygs in diverse könskonserverande värderingar i den nu, tyvärr, så populära burlesk- och rockabillykulturen. Dock har jag noterat att kidsen, som är framtidens hopp, hellrefrossar i någon slags nyromantik. Och det känns tryggt.
De petunior/begonior/pelargonior som Kalle Anka förstör för Kajsa och hennes väninnor är av någon anledning oftast prisbelönta. Prisbelönt är också Johan Reybekiels mycket vackra kortfilm Din Tillgivne/Andrée. Jag gillar den skarpt. Läs mer och titta på den här.
Siegfried Sassoon och Stephen Tennant på semester i Garmisch 1929. Zarah Leander på scenen1975. Courtney och Curt 1993. Alla är fina på sitt sätt. Siegfried och Stephen är tämligenhelrätt i år. Zarah hade mer gester, smink och kläder än vad som ansågs passande vid hennesålder. Det är värt respekt. Courtney och Curt är rara och väldigt snygga.
Två böcker av Klara Johanson som man bör läsa är den avbildade, K. J. själv, samt Kritik. Det rör sig främst om artiklar publicerade i tidningar och tidskrifter under 1900-talets första decenier.
Klara hade läst det mesta, åtminstone om det hade något samband med den tyska romantiken, och hade ett språk som inte alltid är att kategorisera som lättläst vilket gör hennes texter en smula svåra att ta till sig. Dock; de är väldigt lärorika och det är en fröjd att se hur hon handskas med språket.
I Klaras våning fanns ett bokrum där hon tillbringade mycket tid. Bland hennes favoritförfattare märktes Fredrika Bremer och Frédéric Amiel, vars volym En drömmares dagbok hon översatte. Den romantiska eran, och Goethe, låg henne varmt om hjärtat. Malla Montogomery-Silfverstolpe var en annan av hennes favoriter.
1907 publicerades Den undre världen. En lifshistoria. Förordet skrevs av Johanson och volymen var en skildring av bonddottern Anna Johanssons liv som flyttade till Stockholm och så småningom blev prostituerad. Hon dog av TBC 1906 och det var hennes anteckningar som Klara Johanson redigerade och gett ut (läs mer här).
Under många år levde Johanson tillsammans med Ellen Kleeman. När hon dog, lät Ellens släktingar sälja ut Klaras boksamling. Det tog Klara mycket hårt. Böckerna var hennes liv.
Att läsa Klara, när hon recenserar eller bara berättar om böcker hon läst, är som attguidas runt av en fast hand vars kunskaper aldrig sinar. Man förstår att hon äger en bildningsom få tar sig tid att skaffa.Här är en mycket bra text om Klara Johanson. Läs den.
Jag kör mycket sällan bil, men när jag väl gör det så unnar jag mig att köra amerikanskt. Sedan många år äger jag en krämfärgad Pontiac Grand Prix från 1974. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilar, framförallt av amerikanska. Pontiacen är en ypperlig bil och lider endast av två nackdelar: den är 5,55 meter långoch drar 2-3 liter bensin per mil. Det är verkligen fruktansvärt.
I övrigt är den fantastisk. Den är snabb (6,5 liter V8:a), den är bekväm och lättkörd och gör sig förträffligt på motorvägen då den har en tämligen sportig fjädring för att vara amerikansk. Dessutom är den lätt att underhålla själv. Jag är tämligenhändig med tekniska detaljer så det är oftast inget problem. Amerikanska bilaranses också för att vara driftsäkra.
Jag har egentligen inget behov av bil, men jag älskar att höra det dämpade mullret från de dubbla avgasrören och att uppleva känslan av tyngdlöshet som kommer av all servoassistansoch den stora motorn.
Bilden i Svenskans kulturdel där Astrid poserar med sin lille son vid S:t Eriksplan är verkligen fantastisk. Den blev genast en favorit som jag inte kommer att glömma. Inte kan det ha varit roligt att tvingas föda sin som i Danmark och lämna honom där i tre år.
Jag tänker på min egen moster som runt 1950 gick en utbildning i Göteborg och där träffade en man som inte hade de bästa av avsikter. Moster hade jobbat som hembiträde åt en bättre fru som fattat tycke för den unga norrländskan och gett henne möjlighet att utbilda sig till kallskänka. Hur det nu var så blev det graviditet och mannen försvann.
Min mormor var dock inte den som ansåg detta för någon större skandal, men moster valde ändå att flytta till en annan ort där hon kunde bo med sin son. Hon hade turen att hamna hos ett äldre barnlöst par som med glädje tog hand om både mor och son.
Efter några år gifte moster sig, men hon och hennes man fortsatte umgänget med den präktiga familjen vars insats aldrig går att överskatta. Mosters man var dessutom en riktigt finfin man så det hela slutade trots allt på bästa tänkbara sätt.
Äntligen är den här, våren och sommarens bästa dänga. Det är Mel and Kims grymma Showing out (get fresh at the weekend). Här är videon som är rätt så härlig. Om ni hittar, fixa tolvan med en klassisk 12-tumsmix. Mitten av 80-talet är den period när tolvorna är som bäst.
Innan Nat King Cole började sjunga smetiga ballader i påkostade arrangemang i stil med Mona Lisa, spelade och sjöng han med sin egen Nat King Cole trio. Här två inspelningar från 1944 och 1945, Look what you”ve done to me
och I”m thru with love
Bilden föreställer Capitols album The Nat King Cole trio, vol 1.
På 50-talet blev Nat enormt populär, han spelade in mängder av skivor. 1958 gjorde han Cole Espa
Här har vi en bok med så kallad efterskörd, dvs det rörs sig om en andra del boken Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft där tidigare förbigånget material presenteras. Här möter vi miljöer och personer som är bekanta från ursprungsvolymen, bland annat den unga värmländska som rapporterade från Geijers salongsliv i Uppsala. Det tackar vi för.
Ett annat intressant kapitel behandlar resan till och det släktmöte som unga Malin Lalin besöker. Framförallt har det visst värde att få sig till livs en skildring av mat- och sällskapsvanor vid en svensk herrgård i slutet av 1830-talet. Här ställer man bla till med spektakel (teater), man läser och man sjunger och ibland blir det rentutav en enklare form av maskerad.
MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.
I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.
Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.
Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.
Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.
Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige
För er som inte visste det, heteronormativiteten har en elak lite släkting som är minst lika intolerant. Akta er för den och ingå istället ett uppfriskande skenäktenskap och gör sedan precis som ni vill, bakom tvåsamhetens solitt borgerliga fasad.
Skölj ur den unkna eftersmaken med Benny Goodmans Tangerine, sång av Art Lund, 1942:
Under 40-talet spelade Norman Granz in mängder av Jazz at the philharminic-konserter. Dessa gavs först ut som 78-varvsalbum med vackra omslag av David Stone Martin, sedan på 10-tumslongplays,och slutligen på vanliga 12-tumsskivor. De ursprungliga utgåvorna numrerades från 1 till 14.Idag hade jag turen att hitta en stilig box med många av de klassiska 40-talsinspelningarna.
Asken är vit och pryds av Stone Martins klassiska trumpetspelare i röd kavaj, teckningensom blev symbolen för alla JATP-utgåvor. Ur trumpeten kommer Norman Granz och i nedre högra hörnetstår Jazz at the philharminic – 1940s. Verkligt tjusigt! Utgåvan är japansk och jag tror inte att den är vanlig alls. Det fina texthäftet är dessvärre på japanska, så jag förstår ingenting.
Man skulle nog kunna säga att jag samlar på JATP-utgåvor. Endast de ursprungliga 78-varvsalbumenköper jag, då jag av naturen är skeptisk till longplays som innehåller material som inte finns inspelat på band, utan är avspelningar av original som är inspelade direkt på vax. Ljudteknikerhar en tendens att beskära ljudet för att minska bruset vid överföring till lp och det ären trist historia. Resultatet bli oftast stumt och inte lika levande som de brusandeoriginalen. Örat har dessutom en fantastisk förmåga att efter en tids lyssnande vänja sig vid bruset och sila bort det mer eller mindre.
Hursomhelst. Denna box, Verve MV 9070/2, låter riktigt bra. Eftersom inspelningarna är gjorda inför publik, förekommer applåder efter lyckade solon av till exempel Lester Young, Charlie Parker eller Howard McGhee. Dessa är för övrigt mina favoriter bland alla JATP-stjärnor.
De titlar som utges i boxen är The man I love, Crazy rhythm, After you”v gone, Blues for Norman, Can”t get started, Oh lady be good, I surrender dear, JATP blues, Sweet Georgia Brown, Igot rhythm, Perdido, Blues, Body and soul, How high the moon, Lester leaps in och Embraceable
1944 spelade Red Norvos sextet/septet in 6 sidor för etiketten Keynote som senare gavs ut i ett album. Musiken är klart influerad av de nya tongångar som utvecklades bland annat på Mintons playhouse. Året därpå gjorde Norvos nya sextet, med bland annat Charlie Parker några riktigt klassiska inspelningar: Get happy, Slam slam blues, Hallelujah och Congo blues.
Nu är det dock 1944 och musikerna är: Red Norvo, Teddy Wilson, Vic Dickenson, Joe Thomas,Slam Stewart, Remo Palmieri, Specs Powell och Aaron Sachs. Albumet heter Improvisation och de spelar bland annat: I got rhythm, Russian lullaby, Seven come eleven, The man I love.
Det finns livinspelningar från Mintons. Jag beställde ett trevligt album på Ebay med bland andra Thelonious Monk och Charlie Christian, men då avsändaren inte packat noggrant, anlände bara skärvor.
Äntligen fick jag se den, Norrtullsligan i filmatiseringen från 1923. Sjukt gammal och dessutom stum, men oj vad den var fin och förvånansvärt modern. Framförallt var texterna (som brukligt visas med jämna mellanrum) lysande. De var sparsmakade och lite torrt lustiga.
Boken som filmen bygger på, skrevs 1909 av Elin Wägner som även skrivit Pennskaftet (och Väckarklocka), handlar om fyra kontorsflickor i Vasastan.
Huvudrollen spelas av en (alltför?) elegant Tora Teje, en gång vår största kvinnliga aktris på Dramaten. Hon har det mest fascinerande utseende man kan tänka sig, ett utseende som känns fullständigt exotiskt i dagens tämligen likriktade skönhetsideal.
En riktig höjdpunkt är Stina Berg, som spelar bortskämt östermalmstant med de mest galna toaletter man skådat på film. Jag kan inte tänka mig något mer originellt, även om man tar stans samtliga burleskklubbar i beräkningen.
Förslagsvis börjar man med att köpa romanen, den finns som pocket på En bok för alla. Om man sedan får tillfälle att se filmen så gör man det.
Jag har unnat mig några Living presence-skivor. Här har vi Våroffer i en inspelning från ca 1953. Det här är inget lättlyssnat stycke, men jag föredrar klassisk musik som är fylld växlingar av alla de slag. Jag uppfattar det som en slags dissonanser som inger intresse och stimulerar.
Mitt exemplar av skivan är inte i det allra finaste skick, men det duger bra att lyssna på ändå och man får en aning om vad de skickliga hantverkarna som utgjorde dåtidens hifi-ingenjörerkunde åstadkoma. Le sacre du printemps med Minneapolis symphony orchestra underledning av Antal Dorati. Stycket uruppfördes i Paris i maj 1929.
Jenny Damberg skrev häromdagen en text i SvD om nya, budgetbetonade, tv-kanaler och dess program. I artikeln figurerar Studio Virtanen. Virtanen menar att han gör tv-för de om är, eller vill vara, lite fräsiga. Lite motvilligt medger han att han gör tv för s.k. ”Hipsters”. Minsann!
När jag får ett antal år sedan var verksam som civilingenjör på diverse företag så var supportavdelningen befolkad av män i stil med Virtanen. Lite töntiga. Detta går inte ihop med Hipster-TV. Jag är faktiskt i chock, jag trodde Virtanen var för de mer lantliga i vårt avlånga land.
I norra norrland ligger en trakt som kallas för Alterdalen och därifrån härstammar jag på min mors sida. Kring en liten älv, nåja, en större bäck, ligger husen spridda utefter de sluttningar som utgör dalens sidor. Mitt i dalen ligger resterna av ett gammalt bruk med tillhörande kvarn och kvarndamm. Dammen är numera apterad till badplats.
Älven tjänar som avdelare mellan norra och södra sidan. Av någon anledning utgör detta vattendrag en så skarp gräns att det vissa dagar bara regnar på den ena av dalens två sidor.
Vår anfader kom till byn i mitten av 1800-talet i form av en bastard från Örnsköldsvik. Hans mor hade där ett gästgiveri med både mat och husrum. Troligtvis var hon även en smula lätt på foten, ty en dag bar det sig inte bättre än att hon låg med den förste Bernadotten som då var kronprins.
En skröna kanhända, men gamla faster Märta påstod att hon sett sängen där det hela utspelade sig. Jag tycker nog att det verkar lite märkligt att en gammal säng sparats i över 100 år, men det är klart, Monica Lewinsky lät som bekant smutstvätten bli liggandes påtok för länge.
I Altersbruk hade min moster sin affär, ett snabbköp som i mitten på 70-talet fortfarande bevarade mycket den charm som man förknippar med gamla lanthandlar. Där fanns allt, travat på hyllor som gick ända upp till taket. Allt från Salubrin till kaffeserviser,
Mittemot butiken låg Gerdas kafé, men hon hade lagt ner rörelsen redan på 60-talet så jag hann aldrig uppleva den. Dock pratades det alltid väldiga om Gerda och hennes fik så jag antar att det var en uppskattad inrättning. Ville man fika, fick man göra det hos moster i hennes personalrum där det alltid fanns något gott. Hon var, och är, en mycket frikostig natur.
Allra finast var det på somrarna i slutet av 70-talet när det bjöds till surströmmingshippa. Några år var vi i en annan gammal släktgård som stått orörd i många, många år. Barnen fick korv, det sjöngs allsång (min andra mosters man överröstade alltid sin fru med sin bullriga stämma), man kunde promenera nerför sluttningarna till vattnet och allt elände väntade ännu snällt runt knuten.
En ledig dag, den första av sommarens tre månader, har snart passerat. Inte hinner man så mycket som man trott, när man tar allt i ett makligt tempo. Men nog är det skönt att inte känna brådska.
Dagens första uppgift var att handla allt saknades i ett försummat kylskåp med tillhörande frys. Pontiacen styrde färden mot överklassens egen lilla stormarknad, PrisExtra vid Storängsbotten (inte ens en liter bensin från hemmet). Här hittade jag lammkorv, bulgur, idealmakaroner, vitkål, isbergssallad och mycket annat. Det som saknades var bittermandeln. Den behöver jag till mandelkakor och mazariner (ja, nu skall det bakas).
Strumpor, alltid är de slut. Jag promenerade Tessinparken, lämnade in två par skor på Fältöversten. De behövde en större översyn. Buss 1 tog mig ner till city och jag bestämde mig för att besöka Kapp-Ahl, den av HM i skamvrån förpassade konkurrenten. Damen före mig i kön tappade sitt SL-kort, vilket jag uppmärksammade. Det resulterade i en trevlig pratstund och en värdekupong à 25 kronor. Strumporna blev allt bra billiga och nu är de inte längre slut i byrålådan.
Innan dagens besök på KB (inte baren, biblioteket), fick jag för mig att läska mig med McDonalds nya päronshake. Den var söt, söt och åter söt. Inte alls läskande. Bara artificiell.
Kungliga biblioteket var svalt och inte så överfullt en sommardag som denna. Efter två timmar i läsesalen, med nyinhämtade kunskaper rörande stereofonins framväxt, vandrade jag Sturegatan/Karlavägen fram.
Nog luktar det speciellt på Östermalm. Tanterna knusslar inte med parfymen och rikligt med buskar finns det. Åsynen av Tito Frez f.d salong skapade obehagliga minnesbilder – partyt där jag alldeles för högt förkunnade att Tito är ett gammalt vrak. Tito satt 3 meter ifrån. Och ja, han, och alla andra hörde.
Nu väntar en vällagad middag och sedan borde jag ta itu med att sortera i mitt rikliga skivarkiv. Det finns tusentals poster och en högst bristfällande ordning. Kanske låter jag istället lättjan ta överhanden och läser lite om Geijers Värmland eller Selmas Mårbacka.
Idag är vädret helt motsatt gårdagens då solen sken och jag unnade mig en biltur till Lidingö. Vi hade bestämt oss för en smärre biltur, passande en amerikansk bensinförbrukning. Slutligen hamnade vi på en udde längst ut på Lidingön och där låg Elfviks gård. Vackert var det, en vit mangårdsbyggnad framför en långsträckt gräsmatta som gick ändå ned till vattnet. Enligt Elfviks gårds egen webbplats spelade gården en roll under andra världskriget ty ”Här knäckte matematikprofessorn Arne Beurling den tyska chifferkoden, vilket gav den svenska försvarsstaben möjlighet att läsa ca 300 000 tyska meddelanden, ovärderligt i Sveriges roll för att hålla sig neutrala” (neutraliteten hjälptes också av generös permittenttrafik).
Tillbaka i stan parkerade vi oss på Cassi på Narvavägen med en kopp kaffe (jag tänkte på figuren och unnade mig även en smörkrämsfylld havreflarnsrulle). Cassi är nog den enda grillrestaurang som inte har har ändrats nämnvärt sedan 50-talet, vilket på senare år har resulterat i en hel del press. Här sitter mängder av gamla östermalmsåldringar och unnar sig biff med pommes frites och bearnaise (ordentligt gjord från grunden).
Men idag regnar det som sagt. En tur till KB gjorde mig präktigt blöt. Jag passade också på att gå till Hedengrens för att köpa Carina Burmans Klara Johansonbiografi och pocketupplagan av Kvinnor på gränsen till genombrott, Ulrika Knutssons mästerverk som kom för ett par år sedan och som jag inte ägt tidigare. Den förstnämnda skall bli min lektyr under norrlandsvistelsen i juli månad. På ett antikvariat tittade jag på en 40-talsutgåva av Selmas Samlade skrifter, men den föll mig inte riktigt i smaken.
Regniga dagar är det gott med kaffe och Mandelmusslor, ett alldeles delikat bakverk som man sällan hittar hos bagaren. Det är en fin mördag med tillsats av mald mandel som utgör dess bas. Små musselformar i plåt kläds med degen och gräddas sedan. Vi festliga tillfällen fyller man dem med sylt och grädde (förslagsvis åkerbärssylt). Här är receptet:
Rör 2 hg smör med 1 dl socker. Tillsätt sedan 1 ägg, 1/2 hg mald mandel samt 4 dl vetemjöl. arbeta samman till en deg. Bekläd plåtformarna med degen och grädda 10-12 minuter i 225 grader. När man mal mandeln kan man passa på att lägga i 2 bittermandlar, om man gillar den smaktillsatsen.
Det påstås att Al Bowlly inte sjöng en ton utan att först placera en varm potatis i sin mun. Om nu detta är sant och om det verkligen var en potatis, det får vi nog aldrig veta.Hursomhelst, Al spelade in hundrtals med dängor under 30-talet, främst i England, men även i USA.
I början av 30-talet sjöng Al med HMW:s studiorkester, Ray Noble”s New Mayfair Dance Orchestra. Jag har länge haft en skiva i min ägo med denna orkester, men eftersom det barastår ”with vocal refrain” på etiketten, krävs det nästan överjordisk talang för att veta attdet är Al bakom mikrofonen.
Här kommer iallfall några smakprov på Al Bowlly, accompanjerad av ovan nämnda orkester. Tyvärr har någon sentida ljudtekniker lagt på reverb och diverse andra pietetslösa effekter, som jag först avskydde, men som jag nu tycker riktigt bra om.
Thereճ a ring around the moon
Driftin tide
Iխ telling the world sheճ mine
Living in clover
Avslutningsvis Please, från min egen samling
Unge herr Tennant var en riktig överklasslyngel. Född 1906 som yngste son till Lord Glenconner. Under 20-talet tillhörde Stephen de sk Bright young thingssom roade sig flitigt och gav upphov till spaltkilometer i veckopressen. De bilder som finnskvar är mycket fina och är den bästa inspiration till alla som vill skaffa sig en oslagbart tjusig framtoning.
Bland hans vänner märktes Cecil Beaton, klanen Sitwell och Diana Manners (senare Lady Duff Cooper). 1925 inledde Stephen en fyra år lång kärleksaffär med den stilige och bildsköne författaren Siegfried Sassoon, som tre år senare slog igenom med sin fiktiva självbiografi Memoirs of a Fox-Hunting Man.
I början på 30-talet försämrades Stephens hälsa och han tillbringade en stor del av sitt 80-åriga liv i sängen, ibland skrivandes på sin roman Lascar som aldrig avslutades.
Beundra Cecil Beatons vackra porträtt av Stephen och hans vänner och läs gärna Phillip HoaresSerious Pleasures: The Life of Stephen Tennant.
Woody Hermans första period på 30-talet är rätt så svängig. Jag hittade några skivor hemmai hyllan som spelades in 1939-41. Den arme ljudteknikern lyckades av någon outgrundliganledning trycka på hi-fi-knappen, ljudet är fantastiskt bra, trots att begreppet inte var uppfunnet i början av kriget.
Jämför vi med hans inspelningar med sina Woodchoppers i mitten av 40-talet, är det mer blåsoch hetsigare rytmer. Dessutom, Woody sjunger oftast själv på sina plattor från den här tiden. Bounce me brother with a solid four
är en riktig dänga som även spelades in med Andrews sisters. Lyssna också på Be not disencouraged
Boogie woogie bugle boy
Blues downstairs
och I dood it
Jag har pecis fått tre härliga symfonier på posten. Naturligtvis är samtliga av ryska kompositörer, nämligen Dmitri Shostakovich och Sergei Prokofiev. Den förstnämndassjunde symfoni, även kallad Leninggrad, är en riktig mastodontpjäs ty den är hela 69minuter lång. Inspelningen är den allra första som gjordes av detta verk (december 1946)med William Steinberg och Buffalo philharmonic orchestra.
Men framförallt är det Shostakovichs 6:e symfoni som jag har lyssnat på och den går minsanninte av för hackor den heller, även om en är mindre till formatet. Väldigt fin är den, vemodig.Inspelningen är från 1945 och det är Fritz Reiner framför Pittsburghs symfoniorkester. Kansketar jag mig i kragen och spelar av den så att ni kan lyssna. Den är inte så lätt att få tag i.
Tänk, nu har vi haft Actors studio på besök här i stan! En gammal hederlig inrättningsom under många år drevs av Lee Strasberg OCH hans fru Paula. Denna dam verkar helt ha försvunnit ur historien. På 50-talet var det en helt annan sak, ty då var Paula MarilynMonroes personliga mentor.
Paula var, som jag förstått det, tämligen dominant och inte helt populär. Hennes råd var dessutom en smula originella. En gång när fröken Monroe behövde hjälp att agera, yttrade Paula: ”honey, just think of Coca-Cola and Frank Sinatra”. Hur stort inflytande honhade över Actors studio vet jag inte, men jag gissar att det inte var försumbart.
Så till bilden. Wall street 1970, både Paula och Marilyn döda. B JThomas på omslaget till sin skiva Everybody”s out of town. Snyggt!.
En av de roligaste, och taffligaste, tv-serier som gjorts. René är värdshusvärden, i det ockuperade Frankrike, som alla åtrår. Handlingen kretsar kring några gömda engelskaflygare samt tavlan ”The fallen madonna with the big boobies”.
Här en fin inspelning av Beethovens Eroica-symfoni
(ursprungligen tillägnad Napoleon). Det är Eric Kleiber och Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som framför stycket (Decca LXT 2546). Inspelningen är från maj 1950. Här finns mer information om Deccas LXT-serie.
Decca har gjort fler inspelningar med Concertgebouw Orchestra. Lyssna gärna på Concerto for orchestra från 1948 med Eduard van Beinum. Det är en finfin inspelning utgiven på 5 78-varvsskivor. FFRR i toppklass! Concerto for orchestra, part 1
Concerto for orchestra, part 2
