Kategori: Övrigt

En ledig dag, den första av sommarens tre månader, har snart passerat. Inte hinner man så mycket som man trott, när man tar allt i ett makligt tempo. Men nog är det skönt att inte känna brådska.

Dagens första uppgift var att handla allt saknades i ett försummat kylskåp med tillhörande frys. Pontiacen styrde färden mot överklassens egen lilla stormarknad, PrisExtra vid Storängsbotten (inte ens en liter bensin från hemmet). Här hittade jag lammkorv, bulgur, idealmakaroner, vitkål, isbergssallad och mycket annat. Det som saknades var bittermandeln. Den behöver jag till mandelkakor och mazariner (ja, nu skall det bakas).

Strumpor, alltid är de slut. Jag promenerade Tessinparken, lämnade in två par skor på Fältöversten. De behövde en större översyn. Buss 1 tog mig ner till city och jag bestämde mig för att besöka Kapp-Ahl, den av HM i skamvrån förpassade konkurrenten. Damen före mig i kön tappade sitt SL-kort, vilket jag uppmärksammade. Det resulterade i en trevlig pratstund och en värdekupong à 25 kronor. Strumporna blev allt bra billiga och nu är de inte längre slut i byrålådan.

Innan dagens besök på KB (inte baren, biblioteket), fick jag för mig att läska mig med McDonalds nya päronshake. Den var söt, söt och åter söt. Inte alls läskande. Bara artificiell.

Kungliga biblioteket var svalt och inte så överfullt en sommardag som denna. Efter två timmar i läsesalen, med nyinhämtade kunskaper rörande stereofonins framväxt, vandrade jag Sturegatan/Karlavägen fram.

Nog luktar det speciellt på Östermalm. Tanterna knusslar inte med parfymen och rikligt med buskar finns det. Åsynen av Tito Frez f.d salong skapade obehagliga minnesbilder – partyt där jag alldeles för högt förkunnade att Tito är ett gammalt vrak. Tito satt 3 meter ifrån. Och ja, han, och alla andra hörde.

Nu väntar en vällagad middag och sedan borde jag ta itu med att sortera i mitt rikliga skivarkiv. Det finns tusentals poster och en högst bristfällande ordning. Kanske låter jag istället lättjan ta överhanden och läser lite om Geijers Värmland eller Selmas Mårbacka.

Idag är vädret helt motsatt gårdagens då solen sken och jag unnade mig en biltur till Lidingö. Vi hade bestämt oss för en smärre biltur, passande en amerikansk bensinförbrukning. Slutligen hamnade vi på en udde längst ut på Lidingön och där låg Elfviks gård. Vackert var det, en vit mangårdsbyggnad framför en långsträckt gräsmatta som gick ändå ned till vattnet. Enligt Elfviks gårds egen webbplats spelade gården en roll under andra världskriget ty ”Här knäckte matematikprofessorn Arne Beurling den tyska chifferkoden, vilket gav den svenska försvarsstaben möjlighet att läsa ca 300 000 tyska meddelanden, ovärderligt i Sveriges roll för att hålla sig neutrala” (neutraliteten hjälptes också av generös permittenttrafik).

Tillbaka i stan parkerade vi oss på Cassi på Narvavägen med en kopp kaffe (jag tänkte på figuren och unnade mig även en smörkrämsfylld havreflarnsrulle). Cassi är nog den enda grillrestaurang som inte har har ändrats nämnvärt sedan 50-talet, vilket på senare år har resulterat i en hel del press. Här sitter mängder av gamla östermalmsåldringar och unnar sig biff med pommes frites och bearnaise (ordentligt gjord från grunden).

Men idag regnar det som sagt. En tur till KB gjorde mig präktigt blöt. Jag passade också på att gå till Hedengrens för att köpa Carina Burmans Klara Johansonbiografi och pocketupplagan av Kvinnor på gränsen till genombrott, Ulrika Knutssons mästerverk som kom för ett par år sedan och som jag inte ägt tidigare. Den förstnämnda skall bli min lektyr under norrlandsvistelsen i juli månad. På ett antikvariat tittade jag på en 40-talsutgåva av Selmas Samlade skrifter, men den föll mig inte riktigt i smaken.

Regniga dagar är det gott med kaffe och Mandelmusslor, ett alldeles delikat bakverk som man sällan hittar hos bagaren. Det är en fin mördag med tillsats av mald mandel som utgör dess bas. Små musselformar i plåt kläds med degen och gräddas sedan. Vi festliga tillfällen fyller man dem med sylt och grädde (förslagsvis åkerbärssylt). Här är receptet:
Rör 2 hg smör med 1 dl socker. Tillsätt sedan 1 ägg, 1/2 hg mald mandel samt 4 dl vetemjöl. arbeta samman till en deg. Bekläd plåtformarna med degen och grädda 10-12 minuter i 225 grader. När man mal mandeln kan man passa på att lägga i 2 bittermandlar, om man gillar den smaktillsatsen.

Det påstås att Al Bowlly inte sjöng en ton utan att först placera en varm potatis i sin mun. Om nu detta är sant och om det verkligen var en potatis, det får vi nog aldrig veta.Hursomhelst, Al spelade in hundrtals med dängor under 30-talet, främst i England, men även i USA.

I början av 30-talet sjöng Al med HMW:s studiorkester, Ray Noble”s New Mayfair Dance Orchestra. Jag har länge haft en skiva i min ägo med denna orkester, men eftersom det barastår ”with vocal refrain” på etiketten, krävs det nästan överjordisk talang för att veta attdet är Al bakom mikrofonen.

Här kommer iallfall några smakprov på Al Bowlly, accompanjerad av ovan nämnda orkester. Tyvärr har någon sentida ljudtekniker lagt på reverb och diverse andra pietetslösa effekter, som jag först avskydde, men som jag nu tycker riktigt bra om.

Thereճ a ring around the moon

Driftin tide

Iխ telling the world sheճ mine

Living in clover

Avslutningsvis Please, från min egen samling

Woody Hermans första period på 30-talet är rätt så svängig. Jag hittade några skivor hemmai hyllan som spelades in 1939-41. Den arme ljudteknikern lyckades av någon outgrundliganledning trycka på hi-fi-knappen, ljudet är fantastiskt bra, trots att begreppet inte var uppfunnet i början av kriget.

Jämför vi med hans inspelningar med sina Woodchoppers i mitten av 40-talet, är det mer blåsoch hetsigare rytmer. Dessutom, Woody sjunger oftast själv på sina plattor från den här tiden. Bounce me brother with a solid four

är en riktig dänga som även spelades in med Andrews sisters. Lyssna också på Be not disencouraged

Boogie woogie bugle boy

Blues downstairs

och I dood it

Jag har pecis fått tre härliga symfonier på posten. Naturligtvis är samtliga av ryska kompositörer, nämligen Dmitri Shostakovich och Sergei Prokofiev. Den förstnämndassjunde symfoni, även kallad Leninggrad, är en riktig mastodontpjäs ty den är hela 69minuter lång. Inspelningen är den allra första som gjordes av detta verk (december 1946)med William Steinberg och Buffalo philharmonic orchestra.

Men framförallt är det Shostakovichs 6:e symfoni som jag har lyssnat på och den går minsanninte av för hackor den heller, även om en är mindre till formatet. Väldigt fin är den, vemodig.Inspelningen är från 1945 och det är Fritz Reiner framför Pittsburghs symfoniorkester. Kansketar jag mig i kragen och spelar av den så att ni kan lyssna. Den är inte så lätt att få tag i.

Tänk, nu har vi haft Actors studio på besök här i stan! En gammal hederlig inrättningsom under många år drevs av Lee Strasberg OCH hans fru Paula. Denna dam verkar helt ha försvunnit ur historien. På 50-talet var det en helt annan sak, ty då var Paula MarilynMonroes personliga mentor.

Paula var, som jag förstått det, tämligen dominant och inte helt populär. Hennes råd var dessutom en smula originella. En gång när fröken Monroe behövde hjälp att agera, yttrade Paula: ”honey, just think of Coca-Cola and Frank Sinatra”. Hur stort inflytande honhade över Actors studio vet jag inte, men jag gissar att det inte var försumbart.

Så till bilden. Wall street 1970, både Paula och Marilyn döda. B JThomas på omslaget till sin skiva Everybody”s out of town. Snyggt!.

En av de roligaste, och taffligaste, tv-serier som gjorts. René är värdshusvärden, i det ockuperade Frankrike, som alla åtrår. Handlingen kretsar kring några gömda engelskaflygare samt tavlan ”The fallen madonna with the big boobies”.

Här en fin inspelning av Beethovens Eroica-symfoni

(ursprungligen tillägnad Napoleon). Det är Eric Kleiber och Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som framför stycket (Decca LXT 2546). Inspelningen är från maj 1950. Här finns mer information om Deccas LXT-serie.

Decca har gjort fler inspelningar med Concertgebouw Orchestra. Lyssna gärna på Concerto for orchestra från 1948 med Eduard van Beinum. Det är en finfin inspelning utgiven på 5 78-varvsskivor. FFRR i toppklass! Concerto for orchestra, part 1

Concerto for orchestra, part 2

Väldigt snygg video med Style council. Sjukt bra låt.

Samtidigt som den riktigta sommarvärmen anlände, började jag den smärre upprustning som var bil bör genomgå på vären. Jag tvättade bilden, jag gned in den med cleaner som sedan torkades av. Den alldeles rena ytan somrdes sedan in med bilvax som fick torka och sedan polerades den ryrenoverade glansen fram. Det blev fint, med det var allt ett riktigt hästjobb och jag är en smula mörbultad.

Nästa uppgift var att smörja framvagnen med konsistensfett. Det är ett klibbigt fett som påminer om vaselin i konsistensen. Fettet ligger i en smörjspruta som är försedd med en slang. Slangen har ett munstycke som pasar precis på de smörjnipplar som finns vid styrstag och andra leder. Totalt är det 11 nipplar som skall smörjas. Det hela är en smula tidsödande – fettet hamnar ofta vid sidan av nippeln istället för i – och dessutom enormt kladdigt. För att inte tala om hur trångt det är under bilen och hur kladdig man blir.

Efter allt slit unnade jag mig en biltur ut på Djurgården och en paus i skuggan av Kaknästornet. Eftermiddagen slutade sedan på en picknick i söderförort. Inte riktigt min melodi, ty snuva satte in och jag förflyttade mig istället in i min svala funkisvåning. Skall man vistas i naturen bör det vara en stadspark när skymningen lägger sig och vinet svalkar.

Vilket gör sig bäst till tonerna av valfri Italodänga. Jag föreslår: Flirts, Calling all the boys och Passion (12ԩ; Babyӳ gang, America (12ԩ; Alan Ross, Valention mon amour (dub); Ciber people, Polaris; Charlie, Spacer woman; Dance reaction, Disco train; The ones, Flawless; Samantha Fox, Touch me (12ԠBlue mix); Army of lovers, My army of lovers (12ԩ.

Igårnatt begav jag mig till en av stans nattklubbar, då jag var ytterst nyfiken på deras satsning på 20-30-talsmusik som blivit så uppskriven i pressen. Tämligen uppspelt och -klädd ramlade jag in i detvitmålade, avlånga rummet. Där var det klackarna i taket och tämligen proppfullt, men vad ljöd ur högtalarna? Någon sorts nyswing blandad med rockabillyliknande rytmer. Tämligen förstörd promenerade jag Sturegatan hemåt.

Vad hade jag väntat mig? Jag hade hoppat på hot och swing med bla Billie, Lunceford, Hayes,Goodman och Shaw. Tysk och engelsk dansmusik med Carrol Gibbons, Al Bowlly, Teddy Staufferand his original teddies och Mantovani and his Tipca orchestra. Kanske lite latinamerikanskarytmer med Lecuona Cuban Boys och Zarahs tyska hits. Men icke.

Jag frågar, vad har rockabillygrejen här att göra? Om jag hade haft klubben hade jag blandat upp, eller snarare haft ytterligare ett rum, med new romantic och annan tidig åttiotalsmusik. Tänk, Ruby ruby red med Marc Almond, Gentlemen taking polaroids med Japan, en massa Visage och en och annan ultravoxdänga. Nyromantikerna älskade 20-30-talet så denblandningen skulle bli helt naturlig och resultatet en dröm. Jag klarar inte av halvmesyrer,så jag fortsätter att drömma och låser in mig i lägenheten med en flaska vin och en trave skivor på skivväxlaren.
Det blir bäst så.

På omslaget till Teddy Wilson – Billie Holiday A hot jazz classics syns ett högt hus med en i mörkret upplyst klubbentré. Kanske föreställer det något av de ställen där Billie Holiday sjöng sig till berömmelse på 30-talet. Albumet är en återutgivning från40-talet av de improviserade ”small swing group”-inspelningar som gått till historien. Varje inspelningstilfälle var tre timmar långt och fyra melodier skulle repeteras ochinspelas på denna tid. Naturligtvis var det kort om tid, men de begåvade och rutinerade musikerna skapade under, kanske tack vare, dessa villkor jazz som är så full av liv attden är omöjlig att motstå.

A hot jazz classics var Columbias serie med återutgivningar av hot jazz från 30-taletoch slutet av 20-talet. Albumen innehöll oftast 4 78-varvsskivor och hade en vackerframsida i färg och ibland en kortare eller längre text på insidan av konolutet. Dennaföreteelse, ett antal utvalda skivor förpackade i ett album med omslag, är orsaken till att vi säger album om lp- och cd-skivor. På 50-talet utgavs många av dessa album på lp-skivor.

Hittade följande våning till salu på Hemnet.Ta en titt på den, det gjorde jag och nu undrar jag så vem som frivilligt skulle flyttain i den urtrista lägenheten. Vitt och kalt och ett risigt kök placerat mitt på golvet ivardagsrummet vid sidan av öppna spisen. Slarvar man med disken, blir varenda kottevarse det så snart de stiger in.

Om jag inte missminner mig (jag har sett planlösningen till de flesta gärdeskåkarna) bestod våningen från början av en etta och en tvåa. Sammanslagningen har resulterat i två sovrum, ett jättelikt badrum, någon slags garderobshistoria och kök med otillräckligaförvaringsutrymmen.

Och. Jag kan ge mig fan på att diskbänken är av den där fruktansvärda typensom bara består av en ho, så att man inte kan hälla ut smutsvatten så snart man tappat upp diskvatten. Iochförsig spelar det ingen roll. Skrytkök av denna typ skaffar man sig icke för att man gillar att laga mat. HFI vänder sig i sin grav.

Jag läser ofta och gärna memoarer och biografier och vad vore dessa utan dagboksanteckningaroch brev? Men hur blir det i framtiden, var hittar vi motsvarande information? Kanske gör man ett besök på bloggkyrkogården, vad vet jag. Hursomhelst så är jag lite orolig att det skall blisvårare att kartlägga intressanta personers liv.

Vad som också slår mig är volymen av de brev och dagböcker som skrevs. Ett brev kan i tryckt formbestå av ett par sidor maskinskriven text och det tycker jag är mycket. Då jag själv varken för dagbok eller skriver brev, gör jag som så att jag sparar dene-post som jag tycker är intressant att bevara. Att några år senare gå igenom dylika fragment är intressant. Nu hör jag väl knappast till dem som levt ett liv i sus och dusså det är inte mycket som riskerar att hamna i tryck i framtiden.

Som säkert noterats finns här inga kommentarer, vilket alls inte beror på någon avstängdfunktion utan bara på det faktum att detta inte är en blogg, utan bara plats där jagi kostym av nämnda företeelse söker sprida lite bildning åt dem som det önskar.För kommentarer odyl hänvisas till info@thatfoxhuntingman.com eller myspace.com/thatfoxhuntingman.

Kanske blir det en trevlig sommar vad det lider. Här en av de finaste tv-serier som gjorts. Kanske inte den bästa, men vad gör väl det när allt annat är fulländat. Outsägligtsorgligt är det också med Charles och Sebastian som aldrig får varandra. Det påstås förresten att Stephen Tennant stod modell för Sebastians figur.

Jag har varit på burleskklubb, minsann! Där såg jag en tant vars kläder så sakterliga försvann, en annan tant med skägg som sades vara äkta (kaske lika äkta som Britneys oskuld) som skickligt bollade med knivar, samt två sexiga siamesiska sjuksystrar (nog är det något visst med vita rockar, tänka bara på alla stiliga doktorer i flickböckerna) som med motorsåg attackerade en ung man i tarzan-outfit.

Underhållnade, javisst, men nog är det lite märkligt att allt detta plötsligt blivit på modet. Dagens glamourmodeller (förskräckligt ord) ser man ner på men kommer det så en liten stumpa från USA som mer än gärna visar brösten i någons sorts fin de siècle-förpackning så höjer ingen på ögonbrynen. Vilket man naturligtvis heller inte borde.

En del av oss finner det (trots en finfin uppväxt) upphetsande att göra dylika saker. Själv saknar jag detta drag, men jag känner de mest respektabla människor vars fritidssysselsättning är allt annat än lämpad för en normal middagskonversation.

Så till nostalgivurmen. Själv räknar jag mig mer till romantiker än nostalgiker. Jag har svårt att klä ut mig i en given stil (om den inte är tysk och börjar med snedbena och slutar med armékängor). Hursomhelst, lite utklätt kändes det allt, vilket förmodligen beror på att mänga ser hela burleskscenen som en kul och modern grej.

Bör man då gå på burleskklubb? Ja, varför inte. En smula banalt, javisst. Det hela var underhållande fram till klockan ett då helvetet bröt lös, dvs men spelade Rockabilly på dansgolvet. Och det är ALDRIG roligt.

Och nej, rubriken är icke särskriven.

Parentes:
Hur intressant man än finner dåtiden bör man inse att det är nuet som gäller. Dock, ett stort historiskt kunnande är alltid bra, det gör det lättare att förstå sam- och framtid.

Dagens rätt är Dillkött. En ypperlig rätt, relativt lättlagad och fantastiskt god. Här ett recept som förenklar tillagningen betydligt, ty grytbitar av nöt eller fläsk utgör grunden. 500 g kött är lagom för 3-4 portioner. Att laga en mindre laddning är bara dumt, bättre då att frysa in och spara.

Bryn köttet i smör i några minuter. Häll på vatten så att köttet täcks med en smula råge. Tillsätt purjolök och morötter i bitar, lite mindre mängd än köttet, samt vitpepparkorn. Låt sjuda delvis under lock tills köket börjar bli mört (20 min och uppåt). Skumma av om så behövs. Tillsätt sedan grädde, 1 dl ungefär, samt hackad dill efter behag.

Nu kommer den viktiga punkten, balansen mellan salt, socker och ättika. Börja med 1-2 msk socker, 2 km salt samt 1 dryg kapsyl ättiksprit. Öka sedan salt, socker eller ättika så att en smakrik balans uppnås.

Servera med en sallad eller riven vitkål samt kokt potatis eller potatismos.

En discokrök. First choice: Armed & Extremely Dangerous; Gladys Knight & the pips: Bourgie Bourgie; Saint Tropez: Fill My Life With Love; Amanda Lear: Fashion pack; Four below zero: My baby”s got esp; Grace Jones: My jamaican guy (12″ version).

Lyssna på På nattkröken 12:

Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson. Enormt läsvärd bok om kvinnorna på Fogelstad och Tidevarvet. Läs sedan Kritik, en samlingsvolym med Klara Johansons recensionersamt några mycket läsvärda funderingar som hon publicerade i Tidevarvet; Alice och Hjördis. Dagboksanteckningar, brev mm sammanställda av Per Westberg; Greve d’Orgels bal av Raymond Radiguet. Mycket kvick berättelse om kärlek som bygger på verklig intrig mellan Jean Cocteau, Raymond Radiguet och Thora von Dardel; Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Släktkrönika i 7 delar med Angela von Pahlen och hennes moster Petra i huvudrollerna. Mycket poetisk och fängslande, dessutom fylld av alla slags perversioner, framförallt i del IV, V och VII; Lady sings the blues. Billie Holidays självbiografi. Underhållande och tragisk, utan självömkan. Spring sedan iväg och köp skivan med samma namn (lp Verve 1956).

I filmen I”m in the mood for love finns ett fantastiskt ledmotiv, nämligen Quizas, quizas, quizas. På engelska heter den Perhaps, perhaps, perhaps och finnsi mängder av versioner. Nat ”King” Cole har exempelvis sjungit in den på risig spanskamed amerikansk brytning.

Nu har jag iallafall hittat en riktigt bra version med Xavier Cugats orkster och fantastisksång av Juan Guerrero. Inspelad någongång i slutet av fyrtiotalet är den dessutom ett utmärkt exempel på dåtidens Hi-Fi. Baksidan, Say si si är, inte lika bra, en smula för banal och fruntimret som sjunger är en smula påfrestande.

Quizas, quizas, quizas:

Say ”si si”:

Hittade följande trevliga lägenhetsplan på Hemnet idag. Det är en fyra från mitten av fyrtiotalet som jag verkligen gillar. Våningen presenterar (mäklarspråk!) ett rymligt vardagsrum med en naturlig matdel som ligger i anslutning till ett rymlig arbetskök med liten matplats. Kallskafferi mot yttervägg tycker jag mig också ana, en detalj som är nästintill oumbärlig vintertid. Där finns plats för allt och maten håller sig tack vara kylan och luftväxlingen, dessutom övervintrar man lämpligen pelargoner i överskåpet.

Sovrumsdelen ligger i andra delen av våningen och är försedd med många INBYGGDAgarderober. Att man kan kan komma på en så korkad ide som lösa garderoberövergår mitt förstånd. Dessutom är de oftast utförda i ett undermåligt material, precissom moderna kök.

Öppen spis är nästan ett måste, åtminstone i en lite större lägenhet. Jag förstår att detär en fördyrande (och onödig) detalj i ett modernt bygge, men nog är det bra trevligtmed ljuset, ljudet och lukten från öppen eld.

I julklapp får Clara en rolig nötknäppare i form av en man som knäcker nötterna mellan sina tänder. Claras bror blir avundsjuk och har sönder den fina gåvan. Lite senare på natten, smyger den sömnlösa Clara ned till vardagsrummet och möts där av en förunderlig syn.

Alla leksakerna har fått liv och är som bäst uppe i en kamp mot en stygg mus. Det hela utmynnar i en duell mellan nötknäpparen och musen. Clara griper in, jagar bortmusen och räddar nötknäpparen som förvandlas till tjusig prins som tar med Clarapå en strapats rik resa till sötsakernas rike.

Tchaikovskys Nötknäpparsviten. Här i en inspelning från 1952 med Anatole Fistoularioch l”orchestre de la société des concerts du conservatoire de Paris. Omslaget är väldigtfint. Här en länk till fler fina Decca-omslag.

Peder Lamm har som bekant varit i ropet den sista tiden. En gång för många år sedansprang jag på honom på ett större, och bättre, kalas. Peder noterade gillande min närvaro och kläckte ur sig den numera klassiska frasen ”Hejsan, du verkar vara en farlig kille”.Dessvärre minns jag inte vad jag svarade, men ettriga miniatyrmän har aldrig varit i min smak.

En ny krök, en sliskig krök. Gunnar Wiklund: En gång i mitt sommarland;Frida Hyvönen: See how I came to town; Kathleen Ferrier: Agnus del; Tchaikovsky: Dance of thesugar plum fairy (Fistoulardi, Decca); Woody Herman: Igor; Lecuona cuban boys: Siboney;Claudio Villa: Parti con te; Bruno Martini: My personal possesion; Xavier Cugat:Quizas, quizas, quizas.

Lyssna på På nattkröken 5

Imorse regnade det, det var ett stillsamt vårregn vilket var fullkomligt underbart. Birth of the cool på grammofonen och i princip inga kunder alls, förutom Tantman. En helt idealisk inledning på veckan med andra ord. För mig är varma, stillsamma, regn lika magiska som kalla, stilla vinternätter när inte ett ljud hörs. Då skall man spela jazz, femtiotalsjazz. Miles Davis, kanske Kind of blue eller någon av alla hans Prestige-album. Billies Lady in satin med Violets for my furs, gör sig också fint, eller Ellas lp Like someone in love. Kanske lägger man på Walking in the rain med Ronettes, fast den gör sig bäst vid åska.

Kanske är det lite svalare idag. Igår var det verkligt varmt och jag hade fastnat på Kungsgatan. Inget rörde på sig och bussen lyste med sin frånvaro. Jag skyddade mig mot solen i en port, tills dess att bussen äntligen anlände. Den var dessvärre varm och saknade helt ventilation.

Vid Hötorget fick jag nog, klev av och vandrade Drottninggatan uppåt ett par kvarter. Jag tog trapporna upp till Citykyrkans café i den guldprytt bedagade lokalen, där tid och plats alltid känns lite oklara. Kanske är man egentligen på landsorten någongång på 80-talet. Tanternas stil har i vart fall inte förändrats nämnvärt sedan min ungdom.

Jag köpte mig en kopp kaffe och en riktigt god mandeltårta, vars innanmäte var fyllt med vaniljkräm, och satte mig ner i det inre rummet med blyinfattade fönster och pistagegröna sidentapeter i väggfälten. Det är ett av mina favoritrum, det milda ljuset, de gamla tanternas stillsamma sorl och den slitna elegansen som härrör från föra seklets början då lokalen var ett nöjespalats av rang (här spelade säsongvis bla Arne Hülphers orkester).

Fenix-Kronprisen var namnet i slutet av 30-talet. 1940 beslut sig ägaren för att sälja. Han var jude och var rädd för trassel på grund av kriget och tyskarna. Huset köptes av Pingstkyrkan och med ens var det slut på nattlivet. De fina lokalerna har dock fått stå orörde, det hade knappast varit fallet om det förblivit nöjeslokal.

Åter till nutiden. Kvällen passerades sedan på Vicefest. Det var den sortens tillställning som folk springer benen av sig för att få gå på, men som man lika gärna kan undvika och placera sig i en lämplig park med vin och grammofon (vilket jag inte gjorde). En smula ansatt sitter jag här idag och funderar på vad jag skall göra med denna, min nästa sommardag.

De drack portvin. Grammofonen speladeTorna

med Tito Gobbi. Inte vet jag om det var så länge sedan, men det sprakade i iallafall i brasan. Om det nu har hänt. Toti Dal Monte sjöng Spargi d”amaro pianto

så att kristallglasen tog ton. Kanske snöade det, men inne var det varmt. Romans

av Tschaikowsky, Zarah Leander sjöng. Det började bli sent, men de ville dansa en smula. Carroll Gibbons spelade Whispers in the dark

Veden sinade, kylan kom sakta krypande ochdet var dags att förflytta sig. Otto Kyndels violin spelade Intermezzo

Om det är något jag verkligen avskyr så är det sällskapskök. Med det menar jag ett nyinstallerat kök i ett förutvarande sällskapsrum. Vips blir serveringsgången felplacerad och helt oanvändbar. Som om inte detta vore nog, tvingas man titta på diskberg och överblivna råvaror under matens intagande.

Hur man kan begå ett sådant missdåd mot en gammal fin våning övergår mitt förstånd. En våning från sekelskiftet speglar en svunnen tid som inte alltid överensstämmer med vår nutid, men det rättfärdigar inte att man slänger historien i papperskorgen endast på grund av ett kortlivat mode.

Tänk på det, nästa gång ni minglar runt i ett rum med stuckprytt tak som misskläds av en nyinsatt köksinredning.

1946 lät Norman Granz för första gången inspela en Jazz at the philharmonic-konsert. Upptagningen bestod av två låtar, How high the moon och Lady be good och gavs ut på Moe Aschs bolag Stinson. Spelar gör bland annat Howard McGhee, Illinois Jacquet, Willie Smith ochRed Callendar.

Norman Granz och Moe Asch kom inte överens så nästa utgåva kom på Disc, sedan Mercury ochslutligen Normans nystartade bolag Clef som 1956 blev Verve.

1946 fanns inte lp-skivan, istället användes i detta fall 3 tolvtums 78-varvsskivor. Varjelåt är uppdelad på 3 skivsidor vilket gör att det blir SKARVAR mest hela tiden. Pressningenär klassiskt risigt amerikanskt 40-tal.How high the moon

och Lady be good