Kategori: Övrigt

På sista tiden har jag funderat en hel del på olika musikformat. I begynnelsen, nästan iallafall,fanns endast 78-varvssinglar med en låt på varje sida. Lire snålt kan man tycka ochmycket riktigt lancerade Columbia sina Smart sets, dvs album med 3-6 78-varvsskivor i en snygg förpackning. Så kom longplaysen och vinylsinglarna. Under några år tillverkades dessutom album sets med vinylsinglar, riktigt snygga askar med bildomslag.

Så kom då CD:n och mp3 och andra praktiska digitala musikformat. Nu till problemet: kommer man att kunna spela mp3filer om 40 år? CD:skivor? Jag är allt lite nojig jag, även om jag digitaliserardelar av mitt skivbibliotek så inser jag att det troligaste är att det är minst problematisktatt spela gamla analoga plattor år 2046. Hur jobbigt verkar det inte att med jämna mellanrumkonvertera sina stackars filer till nya, moderna format? Det orkar jag icke, dessutom tycker jag att det fina med att leva i vår tid är att jag kan välja att använda internet, som jag älskar,men samtidigt hålla fast vid det gamla halvunkna som jag verkligen gillar.

En del människor skall då alltid vara värst. Tallulah Bankhead var ingen vän av renlevnad – tänk Patsy Stone health club – vilket avspeglade sig i hennes ovanor.När hon en dag sprang in i en ung, oförstörd, kollega som unnade sig en pausoch lite juice utbrast hon: ”When I was 16, dahling, I had a shoebox full of cocaine”.

Igår fick jag mig en lång utläggning av en kund om faran med att dricka mjölk (kunden hävdade ett mjölk skadar hälsan). Uppvuxenpå landet som jag är, och dessutom konsument av mjölk som måltidstryck, blev jag en smula oroad. Det hela löste sig dock tämligen raskt, då kunden tog sin sojalatte, satte sig på uteserveringen och tände en cigg.

Varje sommar anordnar min mor tillställningar, som det anstår en bättre dam på landet. Det är ingen ungdomsdans precis, utan tanterna är i majoritet. Nå, lite härligt framstår det allt med den norrländska sommaren i bakgrunden.

Det börjar bli ljusare. Jag har gjort följande:
Plockat fram Fuchsiorna från vinterförvaringen i kallskafferiet (och beskurit HÅRT).
Planterat sticklingar av Blomsterlönn (Klockmalva) och Passionsblomma.
Sått Lavendel. Lavendel har man som fyllning i de små kuddar som man har i linneskåpet. Detdoftar grymt (det tycker dessbättre inte malen)!

Tänk, en tysk utgåva med Frankrikes mesta dansös. Josephine Baker föddes i USA med det var i Paris som hon blev stor med sin exotiska dans. Här är några sånger med bananflickan Josephine som knappast gått till historien, men lite roliga är de allt.

Je pars

Solitude

Begin the beguine

Solitude är Ellingtons gamla paradnummer, Je pars gjorde Four Seasons en odräglig version av i mitten av 60-talet (Alone). Som sagt, roligare än bra. Konvolutet med den tyska texten är dock bäst (Die exotische Tänzerin).

Jag vet inte om det är en skröna, men det sägs att det fanns en skomakare på Söder som varje vår satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Om så var fallet så förstår jag honom verkligen för inget är som vårens dofter.

För ett par dagar sedan var jag på Skansen och där doftade det av skorstensrök, tjära och allehanda växtlighet. Ovanliga och helt bedårande dofter. I mitt vardagsrum, eller snarare i matsalen, doftar det tugnt av Gardenia, en av de mest underbara dofter som finns, tung, eggande och ljuv. Vi lyssnar på Come prima med Tony Dallara:

Idag har jag äntligen tagit mig för att baka mazariner. Kanske en smula varmt göra i sommarhettan men nog blev det utmärkt gott. Receptet är gammalt och beprövat och innehåller bittermandel. Utan bittermandel inga riktigt goda mazariner, ty det behövs allt en beska som man inte kan ersättas med aldrig så mycket socker.

Bakningen föregicks av en promenad ner mot Strandvägen till. I första kvarteret öster om Djurgårdsbron ligger huset med gatans vackraste fasad, von Rosenska palatset i Ekebergsmarmor. Huset bygdes alldeles i slutet av 1890-talet åt greve von Rosen och innehöll två stora lägenheter som vardera upptog två våningsplan.

Vid moderniseringen i början av fyrtiotalet (till smålägenheter!) byggdes de två representationsvåningsplanen (2 och 3 trappor) om till tre våningsplan med mer normal rumshöjd. Fasaden är dock tämligen oskadd trots det stora ingreppet är, för att citera Svenska hem i ord och i bild, ett ”berömt för sin väl proportionerade, vackra svenska marmorfasad i tidig fransk 1700-talsstil, en elegant moderniserad barock”.

Åter till mazarinerna. Här kommer receptet:
1 hg smör röres poröst, sedan tillsättes 3/4 dl florsocker tillsammans med en äggula, 3 malda bittermandlar och 2,5 dl vetemjöl. Arbeta samman och låt sedan stå i kylen en stund.
Till fyllningen röres 3/4 hg smör poröst. 2 dl malen mandel och 1 1/4 dl socker blandas i. Till sist rör man ner två lätt vispade ägg.
Klä sedan mazarinformarna (veckade plåtformar, inga engångsvaranter här inte) relativt tunnt med mördegen. Fyll med mandelsmeten. Grädda i 225 grader tills de är lätt gyllengula. Låte stå ett par minuter, vänt på formarna och lossa på mazarinerna. Ställ dem med fyllningen uppåt, låt dem svalna och garnera med florsockerglasyr.

Jag har aldrig blivit helt biten av Ella Fitzgerald, även om hon har gjort en del njutbaraskivor. Sarah Vaughan var på tok för sliskig och Lena Horne för trist. Men Billie Holiday,hon gillar jag, mer än någon annan.
1935 får väl räknas som det år då hon på allvar började spela in skivor. I juli hölls de första sessionerna med bla in Wishing on the moon

och Iխ painting the town red

och de hör fortfarande till hennes bättre. 1937 var det dags för Fooling myself

och Easy living

Det är Lester Young som spelar tenorsax på dessa två spår. Jag tror inte att det blir så mycket bättre, även om Billie har gjort mängder av bra inspelningar sedan dess.
I mitten av femtiotalet spelade hon in mängder med album för Norman Grantz Verve-etikett som fortfarande står sig bra. Lyssna tillexempel på 1955 års version av Wishing on the moon

Hon har blivit bra mycket äldre, men att påstå att hon är sämreän hon var 1935 låter sig inte göras. Trots att heroinet börjat ta ut sin rätt.

Att det skall vara så svårt att tänka själv, det förundras jag ofta över. Antingen är det kundensom inte vet vad som är gott och undrar vad som är godast, eller så är det någon som funnit på något som är skoj, men inte insett att det skulle kunna bli än roligare med smärreförändringar.

Använd hjärnan, skall det vara så svårt? Klart att man inte skall racka ner på allt ochalla, men lite kritiskt tänkande kan inte skada. Varje gång jag ser Frida Boisens artiklari City kan jag inte låta bli att tänka att nog är det konstigt, om alla prompt skall ha prickigt just nu, för att de tycker att prickigt är det allra snyggaste. Precis lika korkatsom att alla män är på ett sätt och alla som bor i Stockholm är att dra över en kam.

Det börjar bli höst. Det gillar jag. Mörkret är början på dygnets andra fas som inte innehåller arbete, utan snarare nöjen och förströelse. Skivor, böcker, filmer, nattklubbar och barer. Jag bygger playlists av skivor och placerar dem på grammofonens växlingspinne.

Jag hittade en billig bok på ett antikvariat, Emilie Björksténs brev till Runeberg. En trevlig skrift. Lagom akademisk, vilket är roligt när det rör sig om en kärlekshistoria som aldrig till fullo fick blomma ut. Den gör sig bra i mörkret.

Så lite jazzen, Simon Brehms kvintett från 1946. Hallelujah

och Somebody loves me

Kvintetten består av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm.

Grev Magnigatan 4. Klockan har passerat tre och både barskåpet och grammofonstiften har börjat sina, endast askkopparna är överfulla. I det runda kabinettet klingar sakta festen ut, alltmedan gryningen fyller rummet med en mörkblå dager.

Här är musiken som avslutar natten.Count Basie: Roseland shuffle; Artie Shaw: The glider; Jimmie Lunceford: I”m in an awful mood; Count Basie: Moten Swing; Artie Shaw: Mysterioso; Woody Herman: Blue falme; Jack Teagarden: I just couldn”t take it. Den sistnämnda är helt fantastisk. Woody Herman-låten har finfina piskliknande ljud, så det är bara till att lyssna, genast.

Det var några år sedan jag låste något så roligt som följande två recensioner som Kristin Lundell publicerat i SvD de senaste dagarna. Pengabrorsanoch Lisa Miskovsky.

En god vän köpte denna produkt. Den fungerade inte. Hon är fortfarande pervers. Kanskeär flatskärm något för henne.

Sisela Lindbloms nya bok har som i säkert märkt gett upphov till en intensiv debatt som ännu inte avklingat. I ena hörnan hittar vi bla Maria Sveland och Nina Björk, i den andra bla Isobel, Annina och Linda Skugge. Det mest intressanta i smutskastningen är det faktum att det är fult att tycka att det är fult att konsumera.

Konsumtion är inget nytt, men för hundra år sedan var det en ytterst liten grupp av jordens befolkning som på allvar kunde ge sig hän åt denna nöje. Så är det inte idag och det har resulterat i stora miljöproblem.

Vidare till debatten. I det enda lägret är det fult att konsumera, i det andra är handlar det mer om snobbist om man väljer att stå utanför (förenklat). Det är helt enkelt en fråga om klass. Jag härstammar av den gamla, tämligen utdöda, bondeklassen. Ledorden här är att man skall lämna över den jort man ärv i likadant skick eller bättre när det är dags för nästa generation att ta vid. Detta utesluter tyvärr konsumtion, iallfall den negativa konsumtion som tär på naturen.

Jag förstår att konsumtionen är den motor som driver vårt så kallade välstånd, men jag inser lika fullt att det är en ohållbar utveckling. Vad som behövs är en god konsumtion, en konsumtion som skapar jobb, välmående och som ger lika mycket tillbaka till naturen som den tar. Det är väl där diskussionen borde borde ligga.

I hörnet av Stureplan och Sturegatan, vägg i vägg med Sturebadet, ligger det Bångska huset, ett gammalt solitt 1880-talshus. Efter en redig fasadhyvling 1959 återstår inte mycket av den forna glansen. Bilden visar huset som det såg ut när när det var relativt nybyggt. Sturegallerians senaste entré är numera inhyst i bottenvåningen med Zara-butiken bredvid.

En rätt så tjusig kärrä är det allt, Mercedes 450 SL. Richard Gere kör något liknande i introt till filmen American Gigolo (samtidigt som Blondielåten Call me spelas).

Bobby Ewing i Dallas körde också Meredes. Fortfarande förknippar många 450 SL med just den tv-serien och vice versa. Jag skulle själv kunna tänka mig en liknande bil. Dessvärre är de inte speciellt billiga.

Det sägs att det är viktigt att man värnar om stadsbilden, att man inte förstören välkänd siluett, att man håller sig till en mindre skala.

Så var det inte på 30-talet, ej heller på 60-talet och resultatet är välkänt. De höga punkthusen på Kungsklippan vill väl knappast någon vara utan. Lika positivt är inteomdömet om det nya city som byggdes upp under 60- och 70-talen, vilket till viss delkan förstås. Sergels torg och Hötorgscity är väl sammansatta miljöer, till skillnad från de tämligen trista husen kring Regerings- och Malmskillnadsgataorna.

Men nu till kärnan. Varför är man så rädd för att bygga nytt i en modern stil och framförallt:att bygga högt. Det är likadant vareviga gång, vare sig det gäller Söder torn eller ett ounkthus på Gärdet (som redan vimlar av punkthus). Märkligt att man fick förstöra Stockholms siluett med Stadshus, Kungstorn och Kungsklippans kåkar en gång i tiden.

Till råga på allt TILLÅTER man en rent erbarmeligt dålig renovering av husen på Kungsklippan.Nya, fula aluminiumfönster, aluminiumportar och balkongräcken och -sidor i just aluminium.Det är alltså OK att handskas ovarsamt med gamla hus, men så snart någon nämner rivningeller komplettering i ny stil, då är det tvärstopp.

Varför tillåter man inte nybyggen i ny, modern stil och värnar om det som redan är byggt? Jag förstår det inte, även om jag anar att man slarvar med detaljer vid renovering av lite nyare hus, slottet behöver nog inte frukta aluminiumbalustrader. Modernt byggda hus i innerstaden finner man nästan aldrig, med undantag av Vera arkitekters hus på Surbrunnsgatan,inklämt mellan ett funkishus och ett 1800-talshus.

Till sist. Ta inte bara lärdom av vad som blev fel, ta även lärdom av det som blev braoch inse att varje tid sätter sina spår.

Svenska Suzanne Saperstein, uppvuxen i Krylbo, har blivit dumpad av sin man den stenrike amerikanske miljardären David Saperstein, som inlett ett förhållande med barnflickan svenska Hillevi. Utförliga referat har givits i både Hänt Extra och Expressen. Stackars Suzanne vill ha hälften av förmögenheten då hon jobbat hårt för att tillföra smak och kultur till parets hem. Suzanne har använt stora delar av sin tid till att shoppa dyra antikviteter i Europa, en nog så viktig uppgift enligt henne själv. Suzanne minns också hur det var när hon träffade sin miljardär för första gången. Hon var i 20-årsåldern och skulle resa över till USA. Ombord på planet träffade hon stenrike David och tyckte uppstod. David var dessvärre redan gift, men den saken ordnades i ett nafs och Suzanne blev miljardärsfru. Men, vad är nu detta, var det så att svenska Suzanne gjorde precis vad barnflickan nu gör? Isåfall förstår jag inte varför hon beklagar sig så. Om David Saperstein vill byta ut sin fd unga lycksökerska mot en ny och ung dito så är det inte mycket att säga om saken. Efterforskningar ger dock vid handen att svenska Suzanne har stämt Expressen. Hon hävdar att den intervju med henne som Expressen publicerat aldrig har ägt rum. Jäklars, det får mig att tänka på Mikael Persbrandt som precis stämt ovan nämnda blaska eftersom de publicerat en artikel som berättar att Persbrandt är akut alkoholförgiftad och intagen på behandlingshem. Eftersom Persbrandt själv befann sig i sitt hem blev han mäkta förbannad och beslöt sig för att lämna in en stämningsansökan, vilket man verkligen kan förstå. Jag skulle ha blivit rosenrasande för mindre. Hursomhelst, det är något som är fel när svenska blondiner och dramatenskådelspelare ges mer utrymme i pressen än vad som vore lämpligt med tanke på vad som händer runtomkring i vår sargade värld. Varför skall man förresten bara ha olyckor, skandaler och sjukdomar på löpsedlarna? Varför inte byta ut ”Magont kan vara cancer” mot ”Cancer kan vara magont”? Om det nu skall säljas lösnummer med trams, så borde det vara fan så mycket bättre att inte hela tiden skrämma upp folk, utan istället komma med något positivt. Och ge fan i svenska Suzanne och hennes privatliv som miljardärshustru.

När Sveriges radio 1949 fyllde 25 år fann man det lämpligt att ge ut en påkostad skrift utförligt behandlandes radions utveckling i Sverige.Författarna valdes främst ut efter antalet tjänsteår inom företaget, vilket jag finner vara ett härligt kriterium.

Hursomhelst, Manne Berggrens kapitel Tulipanrosen innehåller en intressant bild på reportern och hans assistent från den argentinska vildmarken. Hattarna, stövlarna och de pösiga byxorna. Det som fattas är väl främst en käpp och möjligtvis någon sorts betjänt, kanske en slav(eller en äktsvensk statare). Sveriges radio har chanserat på senare år.

En mycket trevlig skiva som jag nyss fann. Det är en jazzplatta inspelad i USA 1958 där Michel Legrand gjort nya arrangemang till redan klassiska jazzmelodier. Medverkar gör kända namn som Miles Davis, Donald Bird, Herbie Mann och Milt Hinton.

1964 kom filmen Paraplyerna i Cherbourg med bla Catherine Deneuve. Det var Legrand som skrev musik till denna musikal. Mest känd är nog fantastiska Je ne pourrai jamais vivre sans toi, på engelska I will wait for you.

Min lp gick inte in i scannern, här en dålig bild från internet. Skivan är fantastisk!

En halvfransk krök. Army of lovers: My army of lovers; Freddy: Besame mucho; Billie Holiday: My man; Yves Montand:Flaner tous les deux; Mouloudji: Time is money; André Claveau: Onze heures sonnent;Nat King Cole: You call it madness (but I call it love); Amanda Lear: Follow me; Marc Almond: The days of Pearly Spencer. På nattkröken 6

I det sydöstra hörnet av Karlavägen/Sturegatan låg en gång Carlssons skola, en rätt fin byggnad. Idag står där ett finfint 60-talshus med Handelsbankens lokaler i bottenvåningen.

På bilden ovan syns den svagt brutna fasaden och det eleganta räcket vid den indragna balkongen. Tydligt framgår också de fantastiska fönster som utgörs av smala strimmor ut mot Floras kulle och Humlegården. Naturligtvis finns där innanför en öppen spis och som om inte det vore nog, ett kök med inredning i päronträ.

Innan Spyan helt anpassas för pensionärer passade jag på att gå på TeTE A CLAQUES. Verkligen härligt med en lite ungdomligare attraktion på den adressen. Bra musik, DANS, uv-bubblor och ganska så trevlig publik. Synd bara att man alltid har en vakt i närheten, beredd att slänga ut en så snart kön där ute blir för lång.

Jag har sett Zodiac, ett tämligen bedårande, långt utdraget antiklimax som man sällan stöter på. Särskilt ovissheten var rätt så charmant. Jake Gyllenhaal hade en roll, som såsmåningom växte, men som mest var av dekorativ art. Jake har svenskt påbrå (Malla Montgomery-Silfverstolpes moster Gustava Rudbeck var i sitt andra giftrmpl gift Gyllenhaal!).

Då var det dags för vädret. Omväxlande får man nog säga. Jag hade glömt mina solglasögon på bilverkstaden (byte av bromsklossar) och överraskades av två skurar när jag promenerade dit för att hämta dem. På väg dit passerade jag Thomas Eriksson arkitekters ombyggnad av en gammal kontorsbyggnad på Sandhamnsgatan. Nu blir här fräsiga bostadsrätter med kök i öppen planlösning. Det sistnämnade borde vi verkligen förskonas ifrån, det känns så omodernt, så daterat. Bygget i övrigt är nog inte så tokigt, det är i grunden en påkostad gammal kontorsfastighet.

Dagens andra utflykt gick till ornsgatan där jag plockade upp två påsar med skivor. Gårdagskvällen passerades närmligen hos Chicagos (swingklubben), där jag spelade skivor av gammal sort. Det är inte lite jobbigt att släpa med sig skivspelare, förstärkare och 60 st 78-varvsskivor. Det var inte bara tjejtanter och pensionärer där, även det lite yngre gardet, kidsen, fanns på plats. Riktigt lyckat var det.

Så till litteraturen. Jag läser fortfarande En saga om en saga och andra sagor av Selma. Den är fin, som så många andra av henens böcker. Jag har även pressat i mig homosexboken Bögjävlar. En rätt så intressant skrift, men mer om sen vid ett annat tillfälle.

När jag tänkt på Trolltyg i tomteskogen har jag alltid haft ett minne av att sagan om tomtarna och trollen var sjukt rolig. Bäst mindes jag trollmamman utbristandes ”Nu skall jag göra mig vacker” samtidigt som hon knöt en snok i sina risiga hårtestar. Häromveckan såg jag sagan omigen.
Nu inser jag att sonen i familjen är en tämligen odrägligt präktig ung man i skägg och hans tilltänkta fru ett blont våp som är helt bortkommen. Då är trollmamman bra mycket roligare, klädd i en tajt trikåklänning som visar hennes fylliga former och dessutom röker hon alltid cigarr.
När jag var liten var jag alltid så rädd att trollen skulle lyckas utrota de rara tomtarna. Nu känns tomtarna outsägligt mossiga med sin sjukligt heteronormativa familj. Riktigt unkna faktiskt. Jag måste nog gå så långt att jag avråder dagens ungdom från att titta på smörjan, såtillvida den inte visas i avskräckande syfte.
Dock kan jag konstatera att det blev folk av mig, trots mossiga sagor i barndomen.

Muggsy Spaniers ragtime band hade en kort storhetstid under de första krigsåren (2:a världskriget). Märkligt nog spelade de inte ragtime utan snarare Dixieland (vit traditionell jazz) med samma sorts rytmsektion som swingbanden.
Här har vi några tämligen dansanta nummer:

I wish I could shimmy like my sister Kate

Black and blue

More than you know

Someday, sweetherart

Chicago

Karriären dalade dock när swingen blev allt smetigare och övergick till så kallad sweet music i början av 40-talet.

Svensons bor ofta i villor eller lägenheter i förorten eller på landsbygden. Rent statusmässigt är en villa att föredra om man bor på landet. Jag minns att jag tyckte lite synd om de stackare som inte hade eget hus när jag växte upp. Svenssons kan också bo i Vasastan, men då bor de trångt för att ha råd med dyr garderob, barbesök och utflykter till ROOM på Alströmmergatan.

Svenssons som inte bor i Vasastan lägger gärna pengar på en hemmabioanläggning. Oftast blir det inga pengar över till dvd-skivor, men det gör inte så mycket. Det går utmärkt att imponera på grannarna med en simpel demonstrationsskiva.

Dags för intimare detaljer. Svenssons är hetro! Lite perverst, man vill verkligen inte veta vad de hittar på i sänghalmen. Om Svenssons liv ter sig en smula långtråkigt så kan man ge sig fan på att de bedrar varandra. Vips har grannfrun och Björne på Granstigen funnit varandra i en tvättstuga. Och man kan ge sig fan på att det liggs.

Svenssons är mycket fördomsfulla. De har klara åsikter om allt och alla som inte är lika präktigt sunkiga som de själva är. Man bör inte ha intressen som skiljer sig från mängdens. Dock, observera att män och kvinnor har inte samma intressen.

Kanske är jag en smula kategorisk, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Och varför kan inte jag unna mig att vara en smula fördomsfull?

Idag skall jag inte klaga på folks dåliga smak, istället kommer här en enkel bildsvit beskrivandes mitt hem. Disk saknas ej i köket, däremot lyser blixtlampan med sin från varooch bilderna är följaktligen gultonade. Det hela påminner allt lite om en djungel. Håll till godo.

”Det är många i juletid som upprörs av H&M:s underklädesreklam, men jag tycker att folket skall lugna ner sig och tänka över detta fenomen.
Jag ser personligen fram emot kampanjen varje år och har saknat den under uppehållet.Den får en att komma i julstämning! Den söta fransyskan, Emanuelle Bèart, som mannekängar i år gör riktigt bra ifrån sig. Det blir en fin dekor på alla gråa husväggaroch busskurer.
Ändå kommer ständigt dessa klagomål på modellernas spetsprydda kroppar. Feministernaborde väl annars vara tacksamma att H&M låter oss få vila ögonen på så sköna varelser – för är inte alla feminister lesbiska? Om Gudrun Schymans uttalande att reklamen skulle vara porr kan jag bara säga att då har hon inte sett på porr!
Tillfredställd 65+”

Minsann, vem är det nu som varit så lustig och totat ihop detta alster som var infört på insändarsidan i City igår. Stor humor är det iallfall, då jag utgår ifrån att det är någon som skämtar aprilo. Sällan har väl en gammal snuskgubbe blivit så bortgjord i pressen.

Jag såg Jarvis igår. Det var inget vidare. Tänk, 1994 när de släppt His ”N” Hers(som föregåtts av bla Razzamatazz och O.U) och var bäst av alla i den brittiska vågen. Nygamle Jarvis har mer gemensamt med Tomas Ledin eller någon annan gubbe. Trist, men tyngdkraften hinner alltid ikapp.

En riktigt klassisk inspelning av Sibelius Symphony nr.2 in C minor op. 43

med dirigenten Serge Koussevitzky på podiet. Jag är väldigt osäker på när denna inspelning är gjord, om det är i mitten av 30-talet eller senare. Albumet är iallfall väldigt gammalt i bruntkonstläder med guldboxtäver. Lyssna, den är väldigt vacker och låter riktigt bra.