En sommarledig antecknar, del 26

När det nu börjar närma sig slutet av sommaren är det viktigt att man verkligen fyller på vedförrådet inför vintern. Halva huset är nämligen omodernt, och det innebär att man måste elda om man vill använda rummen och därför har jag klyvt ved de senaste dagarna. Till vedspisen har jag gjort rena rama kaffeveden, dvs fint kluvna trän, till kakelugnarna lite grövre dimensioner, men även finkluven för att underlätta tändningen. Det är inte speciellt jobbigt, klyven är elektrisk och man får en fin solbränna på köpet.

Cyklat har jag också gjort (det gör jag varje dag), den lilla tur som går under namnet byarundan. Byvägen går nämligen som en rektangel runt byn och innanför dess gränser är det mest åkrar och hus, utanför mest skog. I skogsbrynet ligger husen som oftast är placerade på en liten kulle för att man skall slippa fukt (nuförtiden byggs det frisk på platt mark i sänkor och då får man skylla sig själv). Genom denna öppna yta rinner älven fram, det vattendrag som egentligen är en mindre å (i grannbyn säger de bäck) men som alltid lystrat till denna mer storvulna benämning.

Om man har tur träffar man på någon när man cyklar runt. Denna dag hade jag tur och fann tant Emy på sin farstukvist, vilket innebär att man får sig en pratstund, eller snarare, och vad bättre är, får lyssna på spännande historier – om ni kunde ana vilka intriger om försiggått i denna lilla by, alltifrån kärleksaffärer till ond bråd död. Faktiskt häpnar man en smula, men det är klart att det är upplagt för dramatik när människor som är så olika till lynnen samlas och umgås på en så lite plats som vår by. Den är ett verkligt koncentrat av världen utanför och man ser så klart individernas egenskaper, både goda och onda, hur de handlar och hur världen fungerar. Det är mycket lärorikt.

Revisited – igen

Lite tjatigt kanske, men nog är Charles Ryder och Sebastian Flyte en sorts stilikoner. Desvärre har jag hört att den nyinspelning – i långfilmsformat – som är på gång fokuserar på Charles affär med Sebastians syster Julia. Skandal! Klart man vill se snubbarna nojsa och ligga i gräset med champagne och jordgubbar.

Balkonglektion

Här en bild från en gata på Gärdet. Balkongen till höger är ursprunglig, den vänstra är nygjord i gammal stil. Tämligen lika, men så fel det kan bli med fel material., aluminium, som gör utförandet klumpigare. Att dessutom låta aluminiumdelar vara obehandlade är kanske praktiskt, men inte är det snyggt på en fastighet från denna tidsperiod (30-talet).

Tyskt hus


Alldeles i närheten av Akademie der kunste, i Hansaviertel, det bostadsområde som växte upp lagom till utställningen Interbau, fann jag en råkall februaridag denna fina byggnad. Stramt stilig är den, särskilt de eleganta balkongräcket och den där spaljehistorien i betong. Runt omkring fanns många fina punkthus i samma strama stil. Helt i min smak.

Ej riktigt lämpad för kärlek

Halvägs in i Mitfordbiografin börjar jag lära känna den unga Nancy, den romantiska men illa rustade för verkliga kärlekaffärer. Hennes första stora kärlek var broderns gamle älskare. Den romansen pågick i fem år, men ledde naturligtvis ingen vart, vilket till sist fick henne att gifta sig med den mycket stilige Peter Rodd, som dock helt saknade karaktär och nästan genast skaffade sig en älskarinna.

Bland umgänget på 20-talet märks bla Brian Howard vars gestalt utgör grunden till karaktären Anthony Blanche i Bredeshead revisited. Brian var i sin tur vän med Stephen Tennant och andra Bright Young Things. Lite kan man nog önska, att man upplevtWden galna tiden i slutet av 20-talet som Evelyn Vaugh porträtterar i Vile Bodies.

K.J.

För att vara en tjock bok på 550 sidor (plus källor och diverse register) är Klara Johanson-biografin inte speciellt dryg: man kan helt enkelt inte låta bli att läsa den till sista sidan. Enda smolket har varit att mina vanliga Klara-volymer befinner sig i hemmet och jag på resa, vilket innebär att jag inte kan läsa dem om andan faller på (och det har den gjort). Sedan tidigare äger jag nämligen samlingsvolymerna Kritik, K.J. själv, Det speglade livet, Det rika stärbhuset och Brev.

Klara Johanson var skribent. Under 00-talet skrev hon i Stockholms dagblad och där blev hon en av stans ledande litteraturkritiker. Under samma tid steg Fredrik Böök fram som SvDs nye anmälare. Klara gillade inte Böök, att han under 30-talet blev nazist fann hon bara naturligt. 1911 slutade hon att skriva för tidningen och kom i fortsättningen att jobba som frilans. Uppdragsgivare blev främst Dagny/Hertha och Tidevarvet samt ibland SvD.

Under 10-talet sammanställde Klara och frugan Ellen Fredrika Bremers brev i 4 volymer, ett projekt som tog många år att genomföra, breven fanns spridda över stora delar av Europa och dessutom bröt kriget ut. Ett annat, mer udda projekt, var boken Den undre världen som Klara gav ut 1907. Boken var en gatflickas egna anteckningar skrivna strax innan hon dog i lungsot, endast 28 år gammal. Oklart är emellertid, hur pass hårt Klara har redigerat texten. Den är tydligen väldigt välskriven (jag har inte läst den), mer än man – fördomsfullt – kan vänta sig av en enkel bondflicka från landsorten i början av seklet.

Henri-Frédéric Amiel var en schweizisk filosof som låg Klara varmt och hjärtat (vid sidan av favoriten Goethe). Vid sekelskiftet översatte hon ut hans En drömmares dagbok (Journal intime) som var ett urval av hans dagboksanteckningar. Boken sålde med tiden riktigt bra och gavs ut i nya upplagor allteftersom. Den sista så sent som 1947, året innan Klara avled.

Klaras stora kärlek var Ellen Kleman, en smått välbärgad dam med god utbildning och en ansvarsfull post på Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny. 1912 flyttade de samman i en lägenhet på Valhallavägen. De bodde och arbetade sedan tillsammans resten av livet. 1924 träffade Klara skulptrisen Sigrid Fridman, en dam som föll henen i smaken. Med denna hade hon också en livslång relation, de levde dock aldrig tillsammans, båda var upptagna på annat håll och var rädda om sina relationer. De umgicks dock flitigt, bland annat tillbringade de ofta somrarna tillsammans med sina respektive – som med tiden blev goda vänner. Svartsjuka var något som Klara avskydde.

Jag finner det förträffligt att Carina Burman tagit sig tiden att göra en så omfattande biografi över Klara Johanson. Boken är i mitt tycke utmärkt och ytterst läsvärd. I kombination med de volymer som finns utgiva av Klara Johanson under eget namn (som jag nämnt ovan) erhålls en tämligen god bild av en skribent som i dag gör tämligen lite väsen av sig men som är alldeles för briljant för att någonsin bli bortglömt.

Charles Aznavour

När jag var liten brukade jag bläddra i gamla nummer av Se, en tidning som inte längra finns. I ett nummer, förmodligen från mitten av sextiotalet, eller kanske lite senare, är det ett reportage där Charles Aznavour kommer hem till Ulla Thorsell och hennes familj. Charles och Ulla skall nämligen till att gifta sig och nu komemr fästmannen på besök till blivande svärföräldrarna med otaliga presenter, bland annat en portabel grammofon så att Ulla skall kunna spela hans skivor.

Jag gillar Charles Aznavour, han har gjort mängder av bra musik och har även spelat in en del film, bla Skjut på pianisten (av Truffaut). Här har vi ett framträdande från 1966 när där han sjunger Yesterday when I was young.

En sommarledig antecknar, del 13

Idag har jag uträttat en del praktiska ting, trots värmen har jag både smort bilen och bakat. Bilen ställde jag på gräsmattan, där är det mjukt och skönt när man skall krypa in under framvagnen för att komma åt med smörsprutan. Värre är det med alla flygfän, getingar, humlor och bromsar, de gillar både människor, fukt och värme. Jag kände mig en smula ansatt, bevakad av naturen som inte ville låta mig utföra min smörjmedelsartade plikt (kanske var de rädda för fler utsläpp när den välsmorda bilen rullar ut på vägen).

Sedan skulle det bakas. Jag ville ha ett grovt bröd att äta till frukost. Otålig som jag är, gav jag mig inte tid att leta reda på et recept, utan löste ett halvt paket jäst i lite ljummet vatten. Tillsatte sedan kornmjöl, rågsikt och vetemjöl samt lite sirap och salt och rörde samma till en smidig deg som fick jäsa i 45 minuter i bunken. Degen knådads lite och fick sedan jäsa i 45 minuter till, denna gång i brödformen. Efter ett besök in i ugnen var brödet klart – mycket förvånad blev jag när jag fann det perfekt, lagom grovt och dessutom saftig och gott. Ibland har man tur.

När ugnen ändå var igång passade jag på att grädda en kaka, en lite småkladdig sockerkaka utan bakpulver som vi alltid bakade som barn. Receptet fanns i barnboken Totte bakar och påminner mycket om en klassisk solskenskaka, dock saknas mandeln på toppen. Den blir alltid finfin, receptet är som följer: rör samman 1 ägg med 1,5 dl socker. Tillsätt 75 g smält smör och 1,5 dl vetemjöl. Rör om och grädda i en LITEN form. När kakan höjt sig är den troligtvis klar. Om den står för länge blir den helt genomgräddad och det är inte lika gott.

Kvällen avslutades med ett tarvligt försök att tapetsera. Det är inte det jag är bäst på, så jag förlorade mig i Klara Johanson-biografin, en ypperlig

Vanity Fair

När Lustans lakejer fick för sig att de skulle lanseras utomlands insåg de att de behövde ett nytt namn. Namnet som de till slut valde var Vanity Fair. Deras skiva En plats i solen översattes till engelskan och fick namnet A place in the sun. Tydligen fann man det smart att även spela in en video. Den hittade jag på YouTube och den heter Lips are silent (på svenska Läppar tiger).

En sommarledig antecknar, del 12

Idag har jag varit ute på cykeltur. Vädret var soligt och väldigt varmt, endast på skuggiga skogsvägar var det behagligt svalt. Jag cyklade österut, längs med den gamla väg som tidigare var utomordentligt vacker, ja till och med lite trolsk med sina tvära kurvor och all växtlighet som kom allt närmre och närmre körbanan. Här och där passerar man den lilla ån som går i lika sirliga banor, fast än aldrig parallellt med vägen. Här och där är små gläntor och där hade man förr mindre åkrar för att få tillräckligt med hö, ty de mer närbelägna fälten var oftast inte tillräckliga. Dessvärre har vägverket varit framme. De har rätat ut kurvorna och gjort rejäla diken som högst nämnvärt skiljer trafikanten från urskogen och det är inte lite trist. All charm försvunnen.

Först åkte jag in vid slåttarsugorna vid skiftet och tittade på de gamla husen med tillhörande ladugårdar så ligger invid vägen strax innan den (före detta) skarpa kröken. Det är väldigt vackert här och avskilt är det också här vid fälten som omges av tämligen djup skog. Vid skogsbrynet finns här och där någon lada där man förvarade det hö som skördades på åkrarna, där det nu växer ängsblommor istället för timotej.

Jag fortsätter på min tur och kryper under bommen och befinner mig så på vägen upp till Flarken, inte den västerbottniska Flarken – Seklernas by- utan en annan avkrok, som helt saknar bofasta invånare. Här står skogen tät och det är svalt. Vägen är så smal att man inte kan mötas här om man kör bil (gäller även europeiska modeller), här kör man enklast med cykel eller moped. Vägen är rak och efter en stund bär det av uppåt där tills en platå nås och där kan man skymta den lilla ån som här svällt ut till ett smärre träsk (”sjö” på norrländska). Jag susar sedan vidare ty nu är det utförsbacke igen och allt är fantastiskt vackert. Då kommer getingarna, eller om det är bromsarna, och de ger mig ingen ro. De lämnar mig inte förrän jag är i det närmaste hemma igen efter en rask cykeltur i några kilometer.

En sommarledig antecknar, del 11

Jag har åkt nattåget till norrland. Det tar ungefär 14 timmar och 20 minuter innan tåget anländer stationen som ligger i ena änden av Storgatan. Tågresor är trevliga och man slipper allt trassel med flyget (jag säger bara vätskor…). Får ett antal år sedan hade Tågkompaniet, som då körde tågen norrut, köpt in en panoramavagn (en restaurangvagn) från Tyskland. Den var utmärkt ty väggar och tag bestod till stor del av glas vilket gjorde färden i den ljusa kvällen väldigt vacker.

Under en annan resa norrut passerade vi ett helt översvämmat område vid Ånge. Rälsen gick bara ett par meter från vattnet så den färden var också rätt så tjusig. Annars är väl inte tåget speciellt påkostat, det känns fortfarande som ett budgetresmedel. Med tanke på den långa restiden och de extremt låga koldioxidutsläppen är det väl bara en tidsfråga innan det främst är miljömedvetna resenärer från socialgrupp ett som väljer detta färdmedel och då blir det säkerligen en standardhöjning.

Det värsta man kan råka ut för på tåg är skrikande barn. Usch, jag gillar dem inte alls, bättre då någon lagom pratsam pensionär. Inte den sorten som man bara behöver titta på för att utlösa en tvåtimmars störtflod av prat (släkt, ”barnbarnen”), utan den lite mer lågmält trevliga. Denna gång hade jag tur, helt ensam i kupén nästan ända fram till Sundsvall. Vädret var fantastiskt, varm och soligt och jag läste Mitfordbiografin. Så klev en ung man på, han pratade i mobiltelefon i en halvtimma, sedan ägnade han sig åt sin bärbara dator. I Ånge utökades sällskapet med en frilufsig medelålders man och en liten pratglad, lillgammal snorunge. Här tog friden slut och jag klättrade upp till min överslaf.

Stationen vid slutstationen är riktigt fin, en smula enkel men i grunden är det en fin gammal byggnad som ligger vid Järnvägsparken. Jämfört med den otroligt tråkiga flygplatsen är den att föredra. I närheten ligger dessutom en saluhallsliknade historia och en trevlig andrahandsbutik. Inte så långt därifrån hittar man en fin gammal arbetarstadsdel med gamla trähus som av någon anledning undgått rivning. Vid sidan av detta område, ett järnverk, men det lämnar vi till en annan gång.

Varubussen

När jag växte upp fanns det, åtminstone sommartid, en varubuss. Det var en vanlig buss som apterats till affär genom en ändamålsenlig inredning med bla kyldisk. Bussen hade det mesta som man på den tiden kunde behöva i sitt sortiment. Nygräddat bröd kunde man också köpa, bland annat den utmärkta Björkboms limpa som gjorde sig extra bra med falukorv och senap på.

Det roligaste med busen var att om man ville handla, hängde man helt enkelt sin shoppingbag på brevlådan nere vid vägen. Då stannade bussen och tutade så att man inte skulle missa den. Det måste ha sett tämligen lustigt ut med alla påsar och väskor i var och varannan by, vilket får mig att tänka på den gång en tant i min mammas barndomsby bestämt sig för att åka in till stan. Desvärre stannade inte bussen när den kom, vilket fick henne att utbrista Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte. Det föll henne aldrig in att det behövdes någon annan stopsignal än en handväska i ena handen.

Nancy Mitford

Nu skall jag unna mig en smärre Nancy Mitford-orgie, så jag haft turen att få låna ett antal volymer av och om denna exentriska engelska dam. Tidigare har jag bara läst den tämligen usla svenska boken om De osannolika systrarna Mitford (av Ceilia Hagen) och den vill man hemskt gärna glömma, särskilt med tanke på det otroligt dåliga språket.

På mitt bord ligger nu en volym av Laura Thomson som heter Life in a Cold Climate, Nancy Mitford – A Portrait of a Contradictory Woman. Jag har även lånat de två romaner som anses för hennes bästa, The pursiut of love och Love in a cold climate. Båda gavs på sin tid ut på svenska av Hökerbergs förlag, så och Nancys skildring av Madame de Pompadour.

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige

Homonormativitet

För er som inte visste det, heteronormativiteten har en elak lite släkting som är minst lika intolerant. Akta er för den och ingå istället ett uppfriskande skenäktenskap och gör sedan precis som ni vill, bakom tvåsamhetens solitt borgerliga fasad.

Skölj ur den unkna eftersmaken med Benny Goodmans Tangerine, sång av Art Lund, 1942:

Jazz at the philharmonic

Under 40-talet spelade Norman Granz in mängder av Jazz at the philharminic-konserter. Dessa gavs först ut som 78-varvsalbum med vackra omslag av David Stone Martin, sedan på 10-tumslongplays,och slutligen på vanliga 12-tumsskivor. De ursprungliga utgåvorna numrerades från 1 till 14.Idag hade jag turen att hitta en stilig box med många av de klassiska 40-talsinspelningarna.

Asken är vit och pryds av Stone Martins klassiska trumpetspelare i röd kavaj, teckningensom blev symbolen för alla JATP-utgåvor. Ur trumpeten kommer Norman Granz och i nedre högra hörnetstår Jazz at the philharminic – 1940s. Verkligt tjusigt! Utgåvan är japansk och jag tror inte att den är vanlig alls. Det fina texthäftet är dessvärre på japanska, så jag förstår ingenting.

Man skulle nog kunna säga att jag samlar på JATP-utgåvor. Endast de ursprungliga 78-varvsalbumenköper jag, då jag av naturen är skeptisk till longplays som innehåller material som inte finns inspelat på band, utan är avspelningar av original som är inspelade direkt på vax. Ljudteknikerhar en tendens att beskära ljudet för att minska bruset vid överföring till lp och det ären trist historia. Resultatet bli oftast stumt och inte lika levande som de brusandeoriginalen. Örat har dessutom en fantastisk förmåga att efter en tids lyssnande vänja sig vid bruset och sila bort det mer eller mindre.

Hursomhelst. Denna box, Verve MV 9070/2, låter riktigt bra. Eftersom inspelningarna är gjorda inför publik, förekommer applåder efter lyckade solon av till exempel Lester Young, Charlie Parker eller Howard McGhee. Dessa är för övrigt mina favoriter bland alla JATP-stjärnor.

De titlar som utges i boxen är The man I love, Crazy rhythm, After you”v gone, Blues for Norman, Can”t get started, Oh lady be good, I surrender dear, JATP blues, Sweet Georgia Brown, Igot rhythm, Perdido, Blues, Body and soul, How high the moon, Lester leaps in och Embraceable

Red Norvo och hans Improvisations

1944 spelade Red Norvos sextet/septet in 6 sidor för etiketten Keynote som senare gavs ut i ett album. Musiken är klart influerad av de nya tongångar som utvecklades bland annat på Mintons playhouse. Året därpå gjorde Norvos nya sextet, med bland annat Charlie Parker några riktigt klassiska inspelningar: Get happy, Slam slam blues, Hallelujah och Congo blues.

Nu är det dock 1944 och musikerna är: Red Norvo, Teddy Wilson, Vic Dickenson, Joe Thomas,Slam Stewart, Remo Palmieri, Specs Powell och Aaron Sachs. Albumet heter Improvisation och de spelar bland annat: I got rhythm, Russian lullaby, Seven come eleven, The man I love.

Det finns livinspelningar från Mintons. Jag beställde ett trevligt album på Ebay med bland andra Thelonious Monk och Charlie Christian, men då avsändaren inte packat noggrant, anlände bara skärvor.

Norrtullsligan

Äntligen fick jag se den, Norrtullsligan i filmatiseringen från 1923. Sjukt gammal och dessutom stum, men oj vad den var fin och förvånansvärt modern. Framförallt var texterna (som brukligt visas med jämna mellanrum) lysande. De var sparsmakade och lite torrt lustiga.

Boken som filmen bygger på, skrevs 1909 av Elin Wägner som även skrivit Pennskaftet (och Väckarklocka), handlar om fyra kontorsflickor i Vasastan.

Huvudrollen spelas av en (alltför?) elegant Tora Teje, en gång vår största kvinnliga aktris på Dramaten. Hon har det mest fascinerande utseende man kan tänka sig, ett utseende som känns fullständigt exotiskt i dagens tämligen likriktade skönhetsideal.

En riktig höjdpunkt är Stina Berg, som spelar bortskämt östermalmstant med de mest galna toaletter man skådat på film. Jag kan inte tänka mig något mer originellt, även om man tar stans samtliga burleskklubbar i beräkningen.

Förslagsvis börjar man med att köpa romanen, den finns som pocket på En bok för alla. Om man sedan får tillfälle att se filmen så gör man det.

Le sacre du printemps

Jag har unnat mig några Living presence-skivor. Här har vi Våroffer i en inspelning från ca 1953. Det här är inget lättlyssnat stycke, men jag föredrar klassisk musik som är fylld växlingar av alla de slag. Jag uppfattar det som en slags dissonanser som inger intresse och stimulerar.

Mitt exemplar av skivan är inte i det allra finaste skick, men det duger bra att lyssna på ändå och man får en aning om vad de skickliga hantverkarna som utgjorde dåtidens hifi-ingenjörerkunde åstadkoma. Le sacre du printemps med Minneapolis symphony orchestra underledning av Antal Dorati. Stycket uruppfördes i Paris i maj 1929.

Varför Virtanen?

Jenny Damberg skrev häromdagen en text i SvD om nya, budgetbetonade, tv-kanaler och dess program. I artikeln figurerar Studio Virtanen. Virtanen menar att han gör tv-för de om är, eller vill vara, lite fräsiga. Lite motvilligt medger han att han gör tv för s.k. ”Hipsters”. Minsann!

När jag får ett antal år sedan var verksam som civilingenjör på diverse företag så var supportavdelningen befolkad av män i stil med Virtanen. Lite töntiga. Detta går inte ihop med Hipster-TV. Jag är faktiskt i chock, jag trodde Virtanen var för de mer lantliga i vårt avlånga land.

Alterdalen

I norra norrland ligger en trakt som kallas för Alterdalen och därifrån härstammar jag på min mors sida. Kring en liten älv, nåja, en större bäck, ligger husen spridda utefter de sluttningar som utgör dalens sidor. Mitt i dalen ligger resterna av ett gammalt bruk med tillhörande kvarn och kvarndamm. Dammen är numera apterad till badplats.

Älven tjänar som avdelare mellan norra och södra sidan. Av någon anledning utgör detta vattendrag en så skarp gräns att det vissa dagar bara regnar på den ena av dalens två sidor.

Vår anfader kom till byn i mitten av 1800-talet i form av en bastard från Örnsköldsvik. Hans mor hade där ett gästgiveri med både mat och husrum. Troligtvis var hon även en smula lätt på foten, ty en dag bar det sig inte bättre än att hon låg med den förste Bernadotten som då var kronprins.

En skröna kanhända, men gamla faster Märta påstod att hon sett sängen där det hela utspelade sig. Jag tycker nog att det verkar lite märkligt att en gammal säng sparats i över 100 år, men det är klart, Monica Lewinsky lät som bekant smutstvätten bli liggandes påtok för länge.

I Altersbruk hade min moster sin affär, ett snabbköp som i mitten på 70-talet fortfarande bevarade mycket den charm som man förknippar med gamla lanthandlar. Där fanns allt, travat på hyllor som gick ända upp till taket. Allt från Salubrin till kaffeserviser,

Mittemot butiken låg Gerdas kafé, men hon hade lagt ner rörelsen redan på 60-talet så jag hann aldrig uppleva den. Dock pratades det alltid väldiga om Gerda och hennes fik så jag antar att det var en uppskattad inrättning. Ville man fika, fick man göra det hos moster i hennes personalrum där det alltid fanns något gott. Hon var, och är, en mycket frikostig natur.

Allra finast var det på somrarna i slutet av 70-talet när det bjöds till surströmmingshippa. Några år var vi i en annan gammal släktgård som stått orörd i många, många år. Barnen fick korv, det sjöngs allsång (min andra mosters man överröstade alltid sin fru med sin bullriga stämma), man kunde promenera nerför sluttningarna till vattnet och allt elände väntade ännu snällt runt knuten.

En sommarledig antecknar, del 1

En ledig dag, den första av sommarens tre månader, har snart passerat. Inte hinner man så mycket som man trott, när man tar allt i ett makligt tempo. Men nog är det skönt att inte känna brådska.

Dagens första uppgift var att handla allt saknades i ett försummat kylskåp med tillhörande frys. Pontiacen styrde färden mot överklassens egen lilla stormarknad, PrisExtra vid Storängsbotten (inte ens en liter bensin från hemmet). Här hittade jag lammkorv, bulgur, idealmakaroner, vitkål, isbergssallad och mycket annat. Det som saknades var bittermandeln. Den behöver jag till mandelkakor och mazariner (ja, nu skall det bakas).

Strumpor, alltid är de slut. Jag promenerade Tessinparken, lämnade in två par skor på Fältöversten. De behövde en större översyn. Buss 1 tog mig ner till city och jag bestämde mig för att besöka Kapp-Ahl, den av HM i skamvrån förpassade konkurrenten. Damen före mig i kön tappade sitt SL-kort, vilket jag uppmärksammade. Det resulterade i en trevlig pratstund och en värdekupong à 25 kronor. Strumporna blev allt bra billiga och nu är de inte längre slut i byrålådan.

Innan dagens besök på KB (inte baren, biblioteket), fick jag för mig att läska mig med McDonalds nya päronshake. Den var söt, söt och åter söt. Inte alls läskande. Bara artificiell.

Kungliga biblioteket var svalt och inte så överfullt en sommardag som denna. Efter två timmar i läsesalen, med nyinhämtade kunskaper rörande stereofonins framväxt, vandrade jag Sturegatan/Karlavägen fram.

Nog luktar det speciellt på Östermalm. Tanterna knusslar inte med parfymen och rikligt med buskar finns det. Åsynen av Tito Frez f.d salong skapade obehagliga minnesbilder – partyt där jag alldeles för högt förkunnade att Tito är ett gammalt vrak. Tito satt 3 meter ifrån. Och ja, han, och alla andra hörde.

Nu väntar en vällagad middag och sedan borde jag ta itu med att sortera i mitt rikliga skivarkiv. Det finns tusentals poster och en högst bristfällande ordning. Kanske låter jag istället lättjan ta överhanden och läser lite om Geijers Värmland eller Selmas Mårbacka.

En sommarledig antecknar, del 9

Idag är vädret helt motsatt gårdagens då solen sken och jag unnade mig en biltur till Lidingö. Vi hade bestämt oss för en smärre biltur, passande en amerikansk bensinförbrukning. Slutligen hamnade vi på en udde längst ut på Lidingön och där låg Elfviks gård. Vackert var det, en vit mangårdsbyggnad framför en långsträckt gräsmatta som gick ändå ned till vattnet. Enligt Elfviks gårds egen webbplats spelade gården en roll under andra världskriget ty ”Här knäckte matematikprofessorn Arne Beurling den tyska chifferkoden, vilket gav den svenska försvarsstaben möjlighet att läsa ca 300 000 tyska meddelanden, ovärderligt i Sveriges roll för att hålla sig neutrala” (neutraliteten hjälptes också av generös permittenttrafik).

Tillbaka i stan parkerade vi oss på Cassi på Narvavägen med en kopp kaffe (jag tänkte på figuren och unnade mig även en smörkrämsfylld havreflarnsrulle). Cassi är nog den enda grillrestaurang som inte har har ändrats nämnvärt sedan 50-talet, vilket på senare år har resulterat i en hel del press. Här sitter mängder av gamla östermalmsåldringar och unnar sig biff med pommes frites och bearnaise (ordentligt gjord från grunden).

Men idag regnar det som sagt. En tur till KB gjorde mig präktigt blöt. Jag passade också på att gå till Hedengrens för att köpa Carina Burmans Klara Johansonbiografi och pocketupplagan av Kvinnor på gränsen till genombrott, Ulrika Knutssons mästerverk som kom för ett par år sedan och som jag inte ägt tidigare. Den förstnämnda skall bli min lektyr under norrlandsvistelsen i juli månad. På ett antikvariat tittade jag på en 40-talsutgåva av Selmas Samlade skrifter, men den föll mig inte riktigt i smaken.

Regniga dagar är det gott med kaffe och Mandelmusslor, ett alldeles delikat bakverk som man sällan hittar hos bagaren. Det är en fin mördag med tillsats av mald mandel som utgör dess bas. Små musselformar i plåt kläds med degen och gräddas sedan. Vi festliga tillfällen fyller man dem med sylt och grädde (förslagsvis åkerbärssylt). Här är receptet:
Rör 2 hg smör med 1 dl socker. Tillsätt sedan 1 ägg, 1/2 hg mald mandel samt 4 dl vetemjöl. arbeta samman till en deg. Bekläd plåtformarna med degen och grädda 10-12 minuter i 225 grader. När man mal mandeln kan man passa på att lägga i 2 bittermandlar, om man gillar den smaktillsatsen.

Al Bowlly

Det påstås att Al Bowlly inte sjöng en ton utan att först placera en varm potatis i sin mun. Om nu detta är sant och om det verkligen var en potatis, det får vi nog aldrig veta.Hursomhelst, Al spelade in hundrtals med dängor under 30-talet, främst i England, men även i USA.

I början av 30-talet sjöng Al med HMW:s studiorkester, Ray Noble”s New Mayfair Dance Orchestra. Jag har länge haft en skiva i min ägo med denna orkester, men eftersom det barastår ”with vocal refrain” på etiketten, krävs det nästan överjordisk talang för att veta attdet är Al bakom mikrofonen.

Här kommer iallfall några smakprov på Al Bowlly, accompanjerad av ovan nämnda orkester. Tyvärr har någon sentida ljudtekniker lagt på reverb och diverse andra pietetslösa effekter, som jag först avskydde, men som jag nu tycker riktigt bra om.

Thereճ a ring around the moon

Driftin tide

Iխ telling the world sheճ mine

Living in clover

Avslutningsvis Please, från min egen samling

Stephen Tennant

Unge herr Tennant var en riktig överklasslyngel. Född 1906 som yngste son till Lord Glenconner. Under 20-talet tillhörde Stephen de sk Bright young thingssom roade sig flitigt och gav upphov till spaltkilometer i veckopressen. De bilder som finnskvar är mycket fina och är den bästa inspiration till alla som vill skaffa sig en oslagbart tjusig framtoning.

Bland hans vänner märktes Cecil Beaton, klanen Sitwell och Diana Manners (senare Lady Duff Cooper). 1925 inledde Stephen en fyra år lång kärleksaffär med den stilige och bildsköne författaren Siegfried Sassoon, som tre år senare slog igenom med sin fiktiva självbiografi Memoirs of a Fox-Hunting Man.

I början på 30-talet försämrades Stephens hälsa och han tillbringade en stor del av sitt 80-åriga liv i sängen, ibland skrivandes på sin roman Lascar som aldrig avslutades.

Beundra Cecil Beatons vackra porträtt av Stephen och hans vänner och läs gärna Phillip HoaresSerious Pleasures: The Life of Stephen Tennant.

Bounce me brother with a solid four

Woody Hermans första period på 30-talet är rätt så svängig. Jag hittade några skivor hemmai hyllan som spelades in 1939-41. Den arme ljudteknikern lyckades av någon outgrundliganledning trycka på hi-fi-knappen, ljudet är fantastiskt bra, trots att begreppet inte var uppfunnet i början av kriget.

Jämför vi med hans inspelningar med sina Woodchoppers i mitten av 40-talet, är det mer blåsoch hetsigare rytmer. Dessutom, Woody sjunger oftast själv på sina plattor från den här tiden. Bounce me brother with a solid four

är en riktig dänga som även spelades in med Andrews sisters. Lyssna också på Be not disencouraged

Boogie woogie bugle boy

Blues downstairs

och I dood it

Får man fresta med något ryskt?

Jag har pecis fått tre härliga symfonier på posten. Naturligtvis är samtliga av ryska kompositörer, nämligen Dmitri Shostakovich och Sergei Prokofiev. Den förstnämndassjunde symfoni, även kallad Leninggrad, är en riktig mastodontpjäs ty den är hela 69minuter lång. Inspelningen är den allra första som gjordes av detta verk (december 1946)med William Steinberg och Buffalo philharmonic orchestra.

Men framförallt är det Shostakovichs 6:e symfoni som jag har lyssnat på och den går minsanninte av för hackor den heller, även om en är mindre till formatet. Väldigt fin är den, vemodig.Inspelningen är från 1945 och det är Fritz Reiner framför Pittsburghs symfoniorkester. Kansketar jag mig i kragen och spelar av den så att ni kan lyssna. Den är inte så lätt att få tag i.

Lee och Paula

Tänk, nu har vi haft Actors studio på besök här i stan! En gammal hederlig inrättningsom under många år drevs av Lee Strasberg OCH hans fru Paula. Denna dam verkar helt ha försvunnit ur historien. På 50-talet var det en helt annan sak, ty då var Paula MarilynMonroes personliga mentor.

Paula var, som jag förstått det, tämligen dominant och inte helt populär. Hennes råd var dessutom en smula originella. En gång när fröken Monroe behövde hjälp att agera, yttrade Paula: ”honey, just think of Coca-Cola and Frank Sinatra”. Hur stort inflytande honhade över Actors studio vet jag inte, men jag gissar att det inte var försumbart.

Så till bilden. Wall street 1970, både Paula och Marilyn döda. B JThomas på omslaget till sin skiva Everybody”s out of town. Snyggt!.

Allo Allo

En av de roligaste, och taffligaste, tv-serier som gjorts. René är värdshusvärden, i det ockuperade Frankrike, som alla åtrår. Handlingen kretsar kring några gömda engelskaflygare samt tavlan ”The fallen madonna with the big boobies”.

Beethovens present till Napoleon

Här en fin inspelning av Beethovens Eroica-symfoni

(ursprungligen tillägnad Napoleon). Det är Eric Kleiber och Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som framför stycket (Decca LXT 2546). Inspelningen är från maj 1950. Här finns mer information om Deccas LXT-serie.

Decca har gjort fler inspelningar med Concertgebouw Orchestra. Lyssna gärna på Concerto for orchestra från 1948 med Eduard van Beinum. Det är en finfin inspelning utgiven på 5 78-varvsskivor. FFRR i toppklass! Concerto for orchestra, part 1

Concerto for orchestra, part 2

En sommarledig antecknar, del 2

Samtidigt som den riktigta sommarvärmen anlände, började jag den smärre upprustning som var bil bör genomgå på vären. Jag tvättade bilden, jag gned in den med cleaner som sedan torkades av. Den alldeles rena ytan somrdes sedan in med bilvax som fick torka och sedan polerades den ryrenoverade glansen fram. Det blev fint, med det var allt ett riktigt hästjobb och jag är en smula mörbultad.

Nästa uppgift var att smörja framvagnen med konsistensfett. Det är ett klibbigt fett som påminer om vaselin i konsistensen. Fettet ligger i en smörjspruta som är försedd med en slang. Slangen har ett munstycke som pasar precis på de smörjnipplar som finns vid styrstag och andra leder. Totalt är det 11 nipplar som skall smörjas. Det hela är en smula tidsödande – fettet hamnar ofta vid sidan av nippeln istället för i – och dessutom enormt kladdigt. För att inte tala om hur trångt det är under bilen och hur kladdig man blir.

Efter allt slit unnade jag mig en biltur ut på Djurgården och en paus i skuggan av Kaknästornet. Eftermiddagen slutade sedan på en picknick i söderförort. Inte riktigt min melodi, ty snuva satte in och jag förflyttade mig istället in i min svala funkisvåning. Skall man vistas i naturen bör det vara en stadspark när skymningen lägger sig och vinet svalkar.

Kära nån, klart det skall dansas

Vilket gör sig bäst till tonerna av valfri Italodänga. Jag föreslår: Flirts, Calling all the boys och Passion (12ԩ; Babyӳ gang, America (12ԩ; Alan Ross, Valention mon amour (dub); Ciber people, Polaris; Charlie, Spacer woman; Dance reaction, Disco train; The ones, Flawless; Samantha Fox, Touch me (12ԠBlue mix); Army of lovers, My army of lovers (12ԩ.

Fått mer än nog

Igårnatt begav jag mig till en av stans nattklubbar, då jag var ytterst nyfiken på deras satsning på 20-30-talsmusik som blivit så uppskriven i pressen. Tämligen uppspelt och -klädd ramlade jag in i detvitmålade, avlånga rummet. Där var det klackarna i taket och tämligen proppfullt, men vad ljöd ur högtalarna? Någon sorts nyswing blandad med rockabillyliknande rytmer. Tämligen förstörd promenerade jag Sturegatan hemåt.

Vad hade jag väntat mig? Jag hade hoppat på hot och swing med bla Billie, Lunceford, Hayes,Goodman och Shaw. Tysk och engelsk dansmusik med Carrol Gibbons, Al Bowlly, Teddy Staufferand his original teddies och Mantovani and his Tipca orchestra. Kanske lite latinamerikanskarytmer med Lecuona Cuban Boys och Zarahs tyska hits. Men icke.

Jag frågar, vad har rockabillygrejen här att göra? Om jag hade haft klubben hade jag blandat upp, eller snarare haft ytterligare ett rum, med new romantic och annan tidig åttiotalsmusik. Tänk, Ruby ruby red med Marc Almond, Gentlemen taking polaroids med Japan, en massa Visage och en och annan ultravoxdänga. Nyromantikerna älskade 20-30-talet så denblandningen skulle bli helt naturlig och resultatet en dröm. Jag klarar inte av halvmesyrer,så jag fortsätter att drömma och låser in mig i lägenheten med en flaska vin och en trave skivor på skivväxlaren.
Det blir bäst så.

A hot jazz classics

På omslaget till Teddy Wilson – Billie Holiday A hot jazz classics syns ett högt hus med en i mörkret upplyst klubbentré. Kanske föreställer det något av de ställen där Billie Holiday sjöng sig till berömmelse på 30-talet. Albumet är en återutgivning från40-talet av de improviserade ”small swing group”-inspelningar som gått till historien. Varje inspelningstilfälle var tre timmar långt och fyra melodier skulle repeteras ochinspelas på denna tid. Naturligtvis var det kort om tid, men de begåvade och rutinerade musikerna skapade under, kanske tack vare, dessa villkor jazz som är så full av liv attden är omöjlig att motstå.

A hot jazz classics var Columbias serie med återutgivningar av hot jazz från 30-taletoch slutet av 20-talet. Albumen innehöll oftast 4 78-varvsskivor och hade en vackerframsida i färg och ibland en kortare eller längre text på insidan av konolutet. Dennaföreteelse, ett antal utvalda skivor förpackade i ett album med omslag, är orsaken till att vi säger album om lp- och cd-skivor. På 50-talet utgavs många av dessa album på lp-skivor.