Kategori: Övrigt

Mellan Brandenburger Tor och Unter den linden fanns en gång Pariser Platz. Här låg många förnäma byggnader och vid förra sekelskiftet rymde området däromkring många byggnader som hade anknytning till den diplomatiska världen (här bodde Alice Trolle i slutet av förra 90-talet). Vid Pariser Platz fanns också Palais Arnim, ett ståtligt hus där Bettina von Arnims make Achim föddes 1781. Under andra världskriget bombades i princip alla byggnader utom det välkända Hotel Adlon som var ett av Berlins finaste Hotell och en ståtlig jugendbyggnad. Efter kriget hamnade Pariser Platz mitt i gränsområdet och försvann praktiskt taget från kartan.

I mitt arkiv hittade jag en skiva med en orkester som spelade på hotellet under 30-talet. Lyssna på Einzug der Frühligsblumen med K”unstler-Orchester Joe Bund von Hotel Adlon:

Jag läser för tillfället språksociologi, ett intressant ämne som bland annat annat innefattar kommunikationens etnografi. Här dryftas bland annat tystnaden, som i vissa kulturer är ett sätt att visa respekt. Vi får även veta att man överlag pratar mindre och längsammare i norrland, ja nästan inte alls på sina ställen. Naturligtvis ligger det något i det, men tystnaden förekom inte i mitt barndomshem.

Min mor pratar alltid, oavsett om någon lyssnar eller ej; hela hennes släkt består av pratkvarnar där man inte drar sig för att avbryta varandra mitt i pågående samtal. Ett sådant avbrott stör inte alls, ty den andra parten pratar glatt på utan att känna sig stött, slölyssnandes till sin väns monologartade utläggning. Jag har själv en tendens att bete mig på det sättet; något som inte alltid uppskattas här i huvudstaden.

Även grannarna hemma i byn är pratglada. Tant Emy, som verkligen har talets gåva, är dessvärre försedd med dåliga knän, vilket ofta får henne att utbrista ”om jag ändå had lit av käftn i knena”.

En annan intressant aspekt på det talade språket är hur vi väljer våra ord utifrån, låt säga, socialgrupp. Detta var något som debatterades flitigt i 50-talets England. Debatten började med en artikel av lingvisten Alan Ross och tog snart oanade proportioner när Nancy Mitford skrev en essä i ämnet. Nancy var en begåvad dam född i den engelska aristokratin och utrustad med en underhållande penna, vilket gjorde att genomslaget blev enormt. Läs mer U and non-U english här.

Min stora svenska favorit i ett helt fantastikt klipp från mitten av 60-talet. Den skiva hon spelade in med Bill Evans, Waltz for Debby, som är så utomordentligt bra och så förskräckligt vacker, innehåller en svensk version av Bill Evans komposition som här döpts till Monicas vals. Titta nu på detta framträdande, det är en milstolpe i svensk jazzhistoria.

Nu är den här; kylan, och det lagom till terminsstarten då man så gärna vill traska runt i en trevlig yllekavaj eller något annat studentromantiskt. Helst vill man nog traska runt vid de fina tegelhusen på andra sidan Roslagsvägen, där murgrönan klänger på murarna oh man med lite fantasi kan förflytta sig till en förlorad värld eller ett annat land.

Igår satt jag hemma och läste språksociologi inför dagens föreläsning. På eftermiddagen gick jag till KB för att läsa om dialekter i en annan bok som jag ännu inte köpt. Ämnet intresserar mig då jag är uppväxt i en by med bondsk dialekt som jag helt saknar förmåga att prata men utan problem förstår. Umeå universitets dialektprojekt SWEDIA finns på internet och där kan man lyssna på många olika dialekter landet runt. Om ni väljer Norrbotten och sedan Piteå kan ni få ett humm om hur det lät i min lilla by (de inspelade rösterna har dock inte speciellt utpräglad dialekt)..

Lite hushållsbestyr bör man också ägna sig åt och då jag insåg att jag saknade kakor började jag baka skurna pepparkakor. Om man tar mängder av ingefär i det vanliga receptet blir resultatet fantastiskt. Mitt i allt ringde telefonen och jag var tvungen att springa ner till East för att dricka öl. Intaget blev dock synnerligen måttligt; övriga deltagare hade varit igång sedan klockan 16.00 och det försprånget kunde inte inhämtas, det insåg jag genast.

Jag har precis gjort sommarens sista färd och den gick från Falun hem till Gärdet. Vädret var stålgrått och det blåste stundvis hårt och ibland regnade det. Det var inte någon agenäm biltur precis, fast jag körde Pontiacen. Drygt tre timmar tog den men då körde jag hela sträckan i ett och stannade aldrig annat än vid stoppskyltar.

Ja, då var sommaren slut och nu väntar höst och studier i bland annat språksociologi och grammatik och det ser jag fram emot. Framförallt vore det trevligt om det blev en solig och rätt sval höst så att alla fina plagg i garderoben verkligen kommer till användning. Förmodligen kommer jag också ha tid att läsa en hel del, förutom ren kurslitteratur; Ada Nilssons memoarer ligger just nu och bara väntar på mig (Ada var läkaren som var inblandad i Tidevarvet och Fogelstadsgruppen).

Härmed slutar den sommarlediges dagbok, istället är det den Lille student som får ordet vad det lider.

Sommarledigheten närmar sig sitt slut och hösten tar vid och jag förvandlas till Den lille student; jag skall nämligen förkovra mig i ämnet svenska. Idag var jag på inskrivning och jag kom försent ty posten kom först framåt ett och med den den en kopia på mitt gymnasiebetyg (pinsamt att erkänna det, men det var MASKINSKRIVET – det är mycket, mycket gammalt) som jag väntat på. Att jag har många års studier från en teknisk skola hjälpte inte, dessa skilda världars datasystem kommunicerar icke.

Behöver jag tala om att övriga sökande var bra mycket yngre? Då jag fortfarande får visa leg på systembolaget var det ingen som anade något om min mörka hemlighet. En blond liten snärta framför mig i kön hade bestämt sig för att plugga polska, det var ett språk som hon redan behärskade. Jag förmodar att hon har tusen andra saker att syssla med (kanske främst nattetid, nattliv…) och då är en säker inkomst inte det sämsta.

Det är märkligt att snart tre månader av ledighet redan går mot sitt slut för i början framstod den som ändlös. Till tröst för mig är sommaren till stor del förknippad med sol och den natursköna svenska landsbygden – en sagovärld som till viss del tillhör en svunnen tid – som jag så lärt mig älska och nu verkligen saknar. Vemodigt är vad det är, men det finns tåg och det finns vedspisar och kakelugnar som till viss del kan ersätta denna säsongsbundna förlust.

Lite praktiska göromål har jag också ägnat mig åt nu när man egentligen skall stå med spisen full av syltgrytor och arbetsbänken belamrad med koservburkar; jag har lagt in dill i ättika. Denna inläggning är perfekt att ta till vintertid när dillköttet skall kokas. Västeråsgurkan lyste dessvärre med sin frånvaro i butiken och rödbetor bryr jag mig aldrig om att läggain.

Rena femtiotalsgator är inte särskilt vanliga inne i stan och framförallt påkostade dylika från detta decennium lyser nästan helt med sin frånvaro. Ett undantag är Oxenstiernas gata (och föralldel dess parallell Gyllenstiernas) som ligger där Östermalms gatunät slutar och Gärdesfältet och Radiohuset tar vid. De flesta av husen här är byggda i slutet av femtiotalet och rymmer förhållandevis stora lägenheter; fyra- och femrumsvåningar är inte ovanliga. Fasaderna är dessutom strikta utan att vara direkt tråkiga eller, hemska tanke, billiga.

Interiörerna är ofta påkostade och detta börjar redan vid entrén där ädelträ, krom och mosaik får räknas som standard. Öppna spisar har merparten av de större lägneheterna (de största våningarna är i etage) och vissa kök har påkostade köksinredningar i ädelträ. Jag misstänker att man knappast kan bo med mer estetisk och fysisk komfort. Dessvärre får man anta att klåfingriga människor utan stil och pietet gjort, och gör, sitt bästa för att förstöra dessa små mästerverk.

Jag läser just nu, men bara kortare stunder, filosofen Henri-Frédéric Amiels En drömmares dagbok i svensk översättnig av Klara Johanson. Boken, utgiven av Wahlström och Widstrand i sju upplagor åren 1900-1947, finns inte längre att tillgå; därför tar jag mig friheten att då och då citera lösryckta stycken från detta intressanta verk.

Genève, 3 mars 1847. Förspiller du inte ditt liv? Dödar du inte din framtid medelst lojhet, försagdhet och splittring? Du vill inte kännas vid den Guds gåva som är i dig; du törs inte se vad du bör vara och vara det. Du förväxlar avsikten med förmågan, det vill säga din egen vilja med Guds vilja. – Du måste till varje pris förvärva en överlägsenhet, vilket betyder en specialitet. För vad är du bättre begåvad än någon annan? Eller rättare, var finner du intelektuell frid och uppfyllelse? I de stora tankarna och de vida horisonternas rofulla majestät, i historiens och religionens filosofi. Jag glömmer mig långa tider kvar i lägre sfärer, men endast på betraktarens höga berg förnimmer jag mig som den jag är. Oändlighetslivets överstepräst, braman i dyrkan av de eviga lagarna, ett stilla vatten speglande och samlande världsaltets strålar – betraktelse med ett ord är vad som lockar mig.

Egentligen borde det nog heta blåbärskaka, men av någon anledning sa vi alltid blåbärsbullar när jag växte upp. Gör en fin vetedeg som får jäsa på vanligt sätt. Kavla sedan ut den till lämplig storlek, lägg på blåbär, sockra ev lite, vik upp kanten, låt jäsa en stund, pensla med ägg och grädda. Mums, jag lovar!

Idag firar absattheten triumfer och jag står som ett levande exempel över storstadens fördärvelse. Jag har besök frän landsorten och då blir det lätt såhär. En modevisning han jag med redan på fredag eftermiddag. Vi hade fått platser, bra platser, som egentligen tillhörde Cosmopolitan, vilket i sig var lite pinsamt, men det var inget att göra åt. Mittemot satt Cay Bond och Rodeo (man hade hoppats på Roger Wilson som anmälare av det nya modet, men icke). Modellerna var väldigt lustiga – gravallvarliga hasade de sig fram och man frågar sig vad det är för fel med att le en smula? En annan fudering som dök upp var hur många män det krävs för att ordna en modevisning? Jättemånga verkar det som, ty de sprang runt som yra höns.

På Trädgården lite senare på kvällen spelade en australiensare, ett tämligen lågmält exemplar som hade att kämpa emot dåligt – svagt – ljud och en belysning som helt lade scenen i mörker och lät publiken bada i ljus. Efter ett besök på Debasers allsång, som i mångt och mycket var en smula farsartat (bla läxade jag upp en östermalmsslyngel som hånat min glesbygdssyster), hamnade vi på Vicefesten (däremellan ett intensivt letade efter biljetterna som kommit bort på Debaser). Här tyckte jag mig förnimma en viss eufori som brutalt bröts när ljudet stängdes av och lamporna tändes.

Lördagen var inte nådig men framåt midnatt fann jag mig vid en bardisk på modeveckans avslutnigsfest. Lite sportigt klädd dessutom, som om jag precis besökt landsorten och råkat hamna på kalas. Finast var dock Tvätt-Björn med sin Diane Pernet-autograferade skinnjacka som dessutom var utrustad med ett hjärta och texten Den Harrow. Utsökt.

Idag gicks det på bio. Dessvärre tog vi fel på salong och hamnade på Simpsonsfilmen. Misstaget rättades till och slutligen rullades en fin engelsk film om några skinheads upp. Den kan jag verkligen rekommendera, även om jag tyvärr helt glömt dess titel. En strålande skådespelare var den unge pojke som spelade huvudrollen.

Varje sommar vid den här tiden är det dags för byafesten Höslaget i Avan. Tanken bakom namnet är att höskörden nu bör vara bärgad och då kan man unna sig ett kalas. I lördags var det så dags för årets upplaga; längs med byvägen, från den gamla affären vid 90-graderskurvan bort till Stenelunds gård (den stora, inte den lilla som av misstag blev barbierosa) var det ett myller av människor. Vid vägkanten såldes diverse skräp under beteckningen loppis; EFS ungdomar bakade våfflor på löpande band och sålde dem med sylt och grädde; kulturtanterna hade konst i det gröna.

På en åker alldeles intill demonstrerades hur man förr i tiden hässjade hö och när detta var avklarat ställde man till med spektakel, dvs Bonnalustspelet som annonserades med slagorden Sång! Musik! Drama! Detta bygdeepos lämnade jag därhän och unnade mig istället smörgås, kaffe och biskvi. Den sistnämnda var hembakad och faktiskt enormt god, vilket gladde mig som hade förväntat mig Delicato eller liknande.

Vid byns pampigaste hus, Per Stenelunds gård (med två fullt inredda våningar och utan några större moderniseringar är den i en klass för sig), var det spelmansstämma med tillhörande buskspel. En scen var ordnad på gårdsplanen och där uppträdde folk från olika delar av Sverige. Senare på eftermiddagen när programmet avklarats vidtog buskspelet, dvs musikerna bildade fritt grupper och spelade i det fria.

På en annan gårdsplan hade Motorhistorikerna ordnat en smärre bilutställning. Här fanns främst amerikanska bilar, men även några Volvo och Opel. En mycket fin rökfärgad Pontiac Bonneville från slutet av 60-talet föll mig i smaken, men finast var faktiskt en Opel Kapitän från 1957. Maken till tjusig instrumentbräda får man leta efter, helt amerikansk i stilen och med en finfin ljusgrön ton. Den 6-cylindriga motorn är känd för sin ekonomiska gång vilket känns enormt tilltalande. Mamma har en Rekord (Opels lilla modell) från samma år och den behöver man nästan aldrig tanka, trots att tanken bara rymmer 30 liter, men så är den inte precis något fartvidunder.

Jag hör till dem som gillar Sverige och det svenska. Jag gör det inte alls förbehållslöst, men det finns något där som jag tycker om och fascineras av. Jag klagar sällan (praktiskt taget aldrig) på klimatet, på svenskars stelhet och den svenska matkulturen. Däremot finner jag det tröttsamt med svenskens förkärlek för det utländska, det exotiska, som tyder på en skrämmande undervärdering av den egna kulturen.

Sångtexter på engelska som översatts till svenskan är ett härligt kapitel. Det blir så intressanta kulturkrockar när man överflyttar en amerikansk text till svensk miljö. Ibland lyckas det med bravur, som i Jon Andreas visa eller Det var då min vän, men lika ofta blir resultatet bara lustigt. Den fina (I love you) For sentimental reasons hittade jag häromdagen i svensk översättning. Resultatet är ett klavertramp i den djupaste av sentimentalitetens dypölar, men den förtjänar likafullt att citeras:

Det finns ju ibland förbjudna stunder, då allting kommer åter och talar om dig. Jag minns ju din kärlek utan gräns då, här på jorden fanns blott vi två, säg varför skildes vi?

Idag har det shoppats och bilats. På sina ställen var priserna rent kriminellt låga och utbudet inte alls illa, så det gjordes vissa inköp. En präktig och väldigt smakfull ryamatta i rött och brungrön färgställning fyndades för 200 kr. En kaffeservis i kinesisk stil (naturligtvis inte tillverkad i Kina och helt utan stämpel) med 12 fat och 11 koppar slank också ner tillsammans med några Jussi Björling-skivor och diverse textil.

Färden gick vidare till Sunderbyn, ett litet samhälle vid Luleälvens östra sida. Här finns en gammal folkhögskola, det är dess ena byggnad ni ser på bilden. Den kallas Klostret och där uti bodde förr i tiden alla unga män, kvinnorna bodde i ett annat hus; nog är det rätt så lustigt. Namnet kommer av byggnadens ålderdomliga prägel som helt är en arkitektonisk skapelse ty den är bygd på 1920-talet.

Från Sunderbyn går en färja över älven till den fina gamla lantliga byn Avan som består av ett icke föraktligt antal gamla fina lantbruksfastigheter. Här var man lite mer förmögen, de långa norrbottensgårdarna är försedda med en övervåning med full takhöjd, istället för den klassiska vinden med endast små låga fönster. Märkligt nog är det inte alltid som övre bottens rum har inretts, viktigast var nog att visa att man hade råd (och timmer) att bygga två våningar. Man ville vara lite för mer.

Hemfärden gick över många små byar belägna längs med en kurvig, och illa underhållen, asfalterad väg. Vackert var det dock, för här fanns sjöar, vattendrag, ett gammalt bruk, ett sågverk och några fina hus. De flesta gårdar i Norrbotten har genomgått horribla renoveringar då det finns alltför många som inte ens kan stava till ordet pietet. I Avan, där man kanske anser sig lite för mer, härskar inte riktigt denna brist på bildning.

Nu är det varmt igen. Solen bara gassar och inte ett moln i sikte. Jag har tagit tåget norrut igen och befinner mig åter på landsbygden. Trots vissa nackdelar på komfortens område, måste jag säga att jag verkligen föredrar att resa med tåg istället för att flyga och detta beror till största del på att man då har första parkett på den vackra utsikt som utgör vår landsbygd.

Utlandet kan verkligen ha sin charm, framförallt i romaner och även i form av kortare besök i nattklubbstäta storstäder, men när det kommer till landsorten, den svenska landsbygden, då står det mesta sig alldeles slätt. Alla dessa skiftande landskap; stora slätter där horisonten knappast bryts, och isåfall endast av ett knotigt gammalt träd; tunga skogar där i en glänta en mindre åker är belägen och i skogsbrynet en lada; djupa dalar i vars mitt ett vattendrag rinner fram och vars sidor utgörs av höga trädbevuxna berg, vars sluttningar på sina ställen odlats upp.

Även igår var det varmt. Tåget rullade in på Gävle station och åtminstone från den vinkeln erbjuder staden en angenäm syn med sina pampiga hus och fina kanal. Särskilt var det en tegelborg från sent 1890-tal som tjusade mig, så pompöst belägen invid kanalen. En bottenvåning med diverse affärsrörelser och 3 bostadsvåningar med pampig takhöjd och vars fönster fortfarande var av den finfina typ med lösa innanfönster som sommartid plockas ur och som man på hösten monterar igen och sätter vadd emellan – det blir precis som i ett vinterlandskap.

Lite senare, norr om Sundsvall, har mörkret sänkt sig, skogen står mörk men himlen, framförallt mot norr, är ljus – ibland rentutav orange – och kontrasten dem emellan är helt trolsk. En å eller en älv flyter sakta förbi, en sjö står stilla och blank, ett tåg med oändligt många godsvagnar passerar på den mörka bangården där endast några lampor och en slocknande himmel lyser upp. Nog är det klart att man faller för all denna skönhet som passerar utanför ens tågfönster.

Paul Lekakis helt sjuka 80-talsvideo.

Vinet och cigarretterna hör inte bara sällskapslivet till – låt dem även förgylla en ensam vardagstimma.
Det är en gammal reklamtext från 50-talet, som kan vara värd att lägga på minnet. Igår, efter maten, förgyllde jag, vilket var rätt så trivsamt. Jag lyssnade på 3 olika versioner av Amore scusami och läste Mörkögda augustinatt av Karlfeldt (-..i hässjornas ångande kvalm – en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt, din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt…). Mörkögda augustinatt är titeln på en Maria Lang-deckare som jag gillar och igår var den första augustinatten.

Kvällen fortsatte i sällskap på Debasers uteservering. Jag hade städat garderoben och hittat en gammal lätt gulnad skjorta, grårandig med vit krage och manschetter. Tillsamman med ett par vita byxor resulterade detta i en outfit som inte påminde om någons annans på den uteserveringen (som folk ser ut! hu). På ungefär 10 minuter växte det fram en kö in till Debaser som tog en timme att genomlida – vilket var uthärdligt då vi överlät köandet på några minde törstiga och satte oss på uteserveringen igen.

Kalaset var någon sorts vougebal – en utländsk företeelse som var populär på 70-80-talet i N.Y tror jag. Tänk maskerad och dessutom gärna män i kvinnokläder (upprörande och smaklöst). Bäst av alla, kilometer före alla andra, var Roger Wilson som en rent förskräckligt nedgången brud, en brud som förmodligen skulle kunna förmå Anna-Maria Corozza-Bildt att tvivla på äktenskapet. Världsklass – och någon sorts pris. Stefan Ingvarssons härliga arbetarbrud var också rar. Jag förstod inte riktigt vad som hände på slutet, men jag tror att det var en man med discobollar till tuttar som vann tävlingen. Så nyskapande var den tillställningen.

Om jag nu skall passa på att klaga lite, så var musiken usel, åtminstone när jag lyssnade. Kanske var den helt underbar vid andra tillfällen.

Idag är jag ansatt och måste verkligen vila.

Här en mycket sentimental, men väldigt härlig schlager från 1951. Det är Sven Lindberg som sjunger, den tämligen välkände och aktade Dramatenskådespelaren som under några år i början på 50-talet extraknäckte som plattcharmör. Lyssna på På rue de l”amour:

I skogarna mellan Värmland och Dalarna har tiden nästan stått still. Här finns milslånga grusvägar med ytterst sparsamt med bebyggelse; om man nu passerar några hus, är det inte ovanligt att vägen går tvärs över gårsplanen.

I ett Värmländskt samhälle strax innan skogen på allvar tog vid, träffade vi på resterna av en gammal trikåfabrik som inte varit i bruk på många år. En stor, avlång byggnad stod övergiven vid en liten å som en gång i tiden drivit ett vattenhjul i en annan byggnad. Fasaden var moderniserad, klädd med eternitplattor, men de trasiga fönstren med spröjsade överfönster skvallrade om att anläggningen avr av äldre datum.

Av en slump kände jag på ytterdörren och fann den olåst så vi klev in. Hela huset var en enda stor sal med de kvarlämnade grejerna i en salig röra. Här fanns ett stort ångdrivet pressbord, dussintals med gamla manuella stickmaskiner, reklammaterial, stickade muddar, räknemaskiner, kartonger och allehanda bråte. Av några skyltar att dömma, hade röretaget försökt piffa upp sin profil under 70-talet. Troligtvis misslyckades försöket, det enda som pekade på att rörelsen upplevt 80-talet var ett exemplar av Hänt i veckan från 1987 (Björn Borg lämnar Jannike; Jannike i biljakt i Stockholmsnatten), men tidningen kan lika gärna ha lämnats där av en senare besökar, den låg alldeles innanför dörren.

Vi lämnade lokalen och fortsatte vidare på färden mot Dalarna. Besöket i den gamla fabriken hade dock satt sina spår, det var en upplevelse som var både spännande och sorglig. Den lilla orten hade iochmed nedläggningen berövats sin, förmodligen enda, arbetsgivare och var numera en i raden av avsomnade landsortsbyar.

Det är hos mig han har varit, är en svenska film från 1963 i regi av Arne Mattsson. Filmen, Det är hos mig han har varit, bygger på en norsk roman vid namn Det er meg han har vært hos som skrevs av Eva Seeburg. Jag läste faktiskt boken för rätt många år sedan och tyckte rätt så mycket om den, åtminstone till en början.

Svagheten med boken är att man får mycket liten insikt i huvudpersonen, reklamtecknerskan Li Bergs, personlighet, men jag tror att det kan vara ett medvetet val. Filmens manus skrevs av Elsa Prawitz, som även spelar huvudrollen och det gör hon faktiskt riktigt bra. I filmen blir hon kär i sin arbetskamrat, Hans, som är gift, men säger sig leva i ett olyckligt äktenskap. Hans spelas av Per Oscarsson, som vid denna tidpunkt inte helt stelnat i rollen som Per Oscarsson. Det är inte något mästerverk, men jag måste säga att jag ändå fann den sevärd.

Både interiörer och exteriörer är dessutom finfina – Li Berg bodde på Eriksbergsgatan i en moderniserad våning och arbetade i Hötorgscity. En av Lis arbetskamrater spelas ev en ung Britt Ekland.

Sommaren går i landsortens tecken. Denna gång har Grand Prixen tagit oss till Gyttorp, en liten ord i Bergslagen strax invid Nora. Under åren 1947 – 1961 byggdes här arbetarbostäder för den gamla dynamitfabrikens arbetare. Finfina arbetarbostäder, signerade Ralph Erskine.

Här är så fint att man blir alldeles rörd. Alla hus, radhus och vanliga lägenhetskomplex, är alldeles nyrenoverade och så vackra att man inte riktigt tror sina ögon. Det är grönt och fint och färgsättningen magisk: den går i grönt-blått-gult-vitt-terrakotta och är så tjusig och så varm att den annars tämligen modernistiska arkitekturen förmedlar en känsla av hemtrevnad som annars kan vara en smula ovanlig i denna sorts områden.

Fasaderna är inte symetriskt uppbyggda och fönstertyperna varierar ordentligt alltefter rummens funktioner. I vardagsrummen är fönsterbanden generösa, i kök och sovrum finnsmindre och högt placerade fönster som skapar en mer intim atmosfär. Lägenheterna har balkonger – franska eller vanliga. Radhusen har både balkong och uteplats och ibland även öppen spis.

Här kan man hyra lägenhet bara för en natt och det var precis vad vi gjorde. Vardagsrummet var fantastiskt ljust och anslöt till ett matrum vars öppning var större än dess fondvägg, väggarna är nämligen inte alltid 90 grader i förhållande till varandra och det skapar rymd. Inredningen går i en tämligen konsekvent genomförd femtiotalsstil som möjligen kan kännas lite väl homogen (troligare var väl att man när det begav sig blandade nyinköpta och äldre möbler).

Nu måste helt enkelt åka till Gyttorp!

Grym låt, härlig vedeo: Bananarama leker bilmekaniker. Sommarhit!

Det har varit släktträff och då hamnade jag vid kvarnen i Altersbruk. Här finns inte längre några rester av järnhanteringen, endast en kvarn med tillhörande damm. Vackert är det likafullt även om vädret denna dag var både kallt och grått.

Kvarnen är gammal och har inte varit i bruk på många år. Jag var där någongång i slutet av 70-talet med min pappa, antagligen för att mala, jag minns inte riktigt. Kvarnen ligger precis efter dammen som sig bör men är tyvärr väldigt förfallen. Många av glasrutorna är trasiga och dörren saknar lås. Ägarna är egensinniga, och vill inte på några villkor rusta upp byggnaden. Det är stor skandal.

Det är väldigt fint inuti, mängder av gamla apparater från förra seklets början och en nästan sakral stämning i den övergivna lokalen. Från fönstren ser man rakt ner i den lilla fors som passerar kvarnen. Eftersom många glasrutor saknas, hör man tydligt forsens brus.

När jag var liten brukade vi ofta bada vid badplatsen som ligger i kvarndammen. Vattnen var väl inte så varmt, men miljön var underbar och höll man sig inom den av bryggor inramade rektangeln slapp man de kallaste strömmarna.

Här har vi en medioker melodram som endast gått till historien av den anledningen att den är orsaken till att Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) aldrig filmatiserats. J. D. Salinger hade nämligen skrivit en annan bok, några år innan Räddaren i nöden, och denna bok skulle 1949, något motvilligt från Salingers sida, filmas. Resultatet blev inte bra, och Salinger förbjöd alla framtida filmatiseringar av sina verk. Men lyssna på titelmelodin, den är fin den. Thore Ehrlings orkester – My foolish heart:

Jag har faktiskt gjort ett par riktiga fynd. På en affär, där jag skulle köpa hyllplan, hittade jag en bunt 10-tumsskivor, medium plays från femtiotalet, för tio kronor styck. Skivan i mitten är förmodligen den bästa investeringen, ty i Frankrike är Juliette Grecos tidiga utgåvor väldigt dyra. De övriga albumen var klassiska inspelningar på min favoritetikett Decca, de flesta gjorda runt 54-55.

Sommarvärmen är behaglig, men i den lilla boden är det en smula instängt och framförallt dammigt. Här står en av hemmets tre vävstolar och idag är det dags att sätta upp en ny väv, denna gång skall det bli trasmattor. Trasor finns det i mägder, ty tant Emys syster har donerat 3 stora säcker till den redan ansenliga samlingen.

Först måste varpen sättas fast på valsen, det är lätt gjort. Sedan får man inte tappa skälet vilket löses av de två spröt som man sticker in i varpen. Istället för vävsked monterar man en kam, det är med hjälp av denna (som syns på bilden) som man drar upp varpen på valsen.

Varptrådarna fördelas jämnt över kammen och man får inte använda mer av dess bredd än mattan skall bli när den är klar. En smärre överslagsberäkning ger hur många trådar som skall in mellan varje tand i kammen.

Nu är det dags att dra upp varpen på valsen. En person håller stadigt i varpens ena ände, den andra matar valsen så att varpen sakta rullas på. Det är viktigt att alla trådar är jämnt spända och att varpen verkligen fördelas jämnt över valsen.
När detta är klart, byts kammen mot vävskeden och man drar alla varptrådarna först genom solven, sedan genom vävskeden och till sist binder man fast dem i den andra valsen, den ända där den färdiga mattan såsmåningom skall rullas upp. Alltsomallt tar denna procedur ett par timmar, åtminsone när det gäller så enkla vävar som trasmattor i tuskaft. Nu är det bara att börja väva och välja ut de trasor som man tycker gör sig bäst i mattorna.

Det behövs inte särskilt många attiraljer för att inviga en flygel. Förutom instrumentet krävs det naturligtvis champagne, rikligt med tyg att täcka med, en och annan kandelaber, något ätbart och gärna flertalet gäster. Allt detta var lätt att ordna och när klockan slog nio började festen.

Korken lämnade flaskan och tyget föll i golvet och där stod den, det nyinköpta svarta instrumentet med dess air av musikalisk förfining. Naturligtvis applåderades det, något annat vore utänkbart. Så vidtog underhållningen, dvs underhållningsmusik på flygel (tänk bara på att Sveriges Radio en gång i tiden bestod sig med en underhållningsorkester).

Efter ett par timmar avslutades kalaset med en titt in i framtiden, med hjälp av vår vän Grevens magiska cirklar. Jag tror kanppast att man kan ha kalas utan att denna bok kommer fram. Vem vill inte veta ”Hur skall jag bli bedömd i sällskapslivet”? Slutligen blev det tyst, en lätt dimma sänkte sig över trakten och ännu en dag var över.

Min vistelse på Flarkensbergs gård börjar lida mot sitt slut och det är dags att styra bilen mot norrbotten och en annan liten by. Nog är det en både levande och fridfull trakt denna pärla i Västerbotten. Man skulle kunna jämföra dem med den engelska landsort som så ofta figurerar som bakgrund Agatha Christies romaner, men naturligtvis i svensk tappning.

Dagen har tillbringats på vägen, beskådandes diverse orter och samhällen i krokarna av Robertsfors kommun. När jag växte upp på 70-talet och i början av 80-talet semestrade vi alltid i Västerbotten, så jag har sett Nordsjö, Dorotea, Ånäset och Torvsjö med dess kvarnar. Idag höll vi oss dock till Robertsfors kommun.

Första anhalten blev Bygdsiljum och konditoriet som jag tidigare nämnt och som är berömt för sina påfåglar. Hanen var en stilig sak med långa och eleganta stjärtfjädrar. Honan däremot, saknade sin fjädrar – kanske hade hanen varit framme, kanske rörde det sig om ren svartsjuka.

Alldeles nedanför serveringen ligger Stora Bygdeträsket och där fanns för i tiden en strand med praktiskt taget rivierastämning, åtminstone att döma efter de vykort från ställets heydays som fortfarande finns till försäljning. Numera är här tämligen öde, men det finns både gungor och en mindre pool för barnen. Gungorna var utmärkta.

Nästa ort att besöka var Robertsfors och där finns en välbevarad bruksmiljö, som började anläggas i mitten av 1700-talet. Här i trakten fanns ingen malm, men däremot fanns det vatten i Rickleån och nästan obegränsat med skog. Det gamla bruksområdet är väldigt vackert och rofyllt (det sistnämnda beroende på nedläggningen). Här finns många gamla hus, både de mer tjusiga som var avsedda för förvaltare och förvaltning och de enklare för arbetare (som hade hade lägre krav på komfort…).

Om man åker ut mot kusten från Robertfors hamnar man i Sikeå och mellan dessa orter fanns det förr en järnväg där man transporterade trä och metall. Idag återstår endast rester av denna, istället finns här återvinningsbutiken Andra varvet där man kan köpa diverse avlagda grejer. Jag passade på att fynda Scheherazade i en Mercury Living Presence-inspelning i stereo.

Tillbaka på Flarkensbergs gård, något utmattade, var det dags att ta itu med förberedelserna inför kvällen: den stundande Flygelinvigningen!

En inte helt lyckad bild, men nog är den vacker, grinden till nedgången till tunnelbanan vid Ropsten. Den är utförd i svart smide och det är vägen bakom som har målats för att ge bladen färg och djup. Hela stationen är faktiskt värt ett besök, inte minst för det fina kaklet i gammelrosa och blågrönt samt väggmålningarna som löper på var sin sida om det rullande bandet som går ner till spåren.

Jag har anlänt Flarkensbergs gård, naturskönt beläget i hjärtat av Västerbotten i ett landskap som så slösande bjuder på naturens fägring. Här finns stora åkrar, mörka skogar och pampiga, öppna dalar som erbjuder rent av hissnande perspektiv. Här finns sjöar, åar och älvar och en lantlig stämning som fortfarande har bibehållit något av en svunnen tids charm. Kort sagt: här är mycket fint.

Den lilla orten består sig med både kapell, järnaffär – här har systembolaget filial – och snickeri. Klockan 18.00 varje lördag sker helgmålsringning i kapellets klocktorn och det är mycket vackert. Lämpligen vistas man då i trädgården, där både utsikten och ljudbilden är tämligen bedårande. En liten tur runt det lilla roskvarteret med dess Hansarosor bör man heller inte försumma: de gamla buskrosorna har en rent gudomlig doft.

Flarkensbergs gård är byggd i början av 30-talet och domineras på nedre botten av en flygelsalong med fönster i två väderstreck. Här blickar man ut över de bördiga åkrarna där de mjuka tonerna från den påkostade flygeln under stilla sommarkvällar flyter ut över bygden. Om kvällen är sval, täcks åkrarna av en sakta framträngande dimma som inte är skrämmande, bara väldigt vacker.

Om vädret är vackert, bär man inte försumma ett besök i den lilla orten Bygdsiljum, vars största sevärdhet är Westmans konditori som stoltserar med påfåglar i sin trädgård, vackert belägen vid ett vattendrag. Påfåglarna är resultatet av grundarens vistelse i USA under början av seklet där han fann detta exotiska inslag värt att ta efter. Ursprungligen fanns här också så apor som sprang runt och retades med gästerna, men dessa har skattat åt förgängelsen. Dessvärre har bakverkens tidigare ypperliga kvalité sänkts

My father warned me about men and booze but he never mentioned a word about women and cocaine.
Tallulah Bankhead hade en far som var mån om sin dotter. Men inte hjälpt det.

En underhållande biografi är den iallfall, A Scandalous Life av David Bret. Tallulah Bankhead var skådespelerskan om aldrig blev riktigt stor, men som dock blev tämligen omskriven iallfall och ett något tråkigt liv kan man knappast säga att hon levde. Lär mer här.