Kategori: Övrigt

Den mycket rara covern på Frida Hyvöens Once I Was a Serene Teenaged Child bör man lyssna på här:www.myspace.com/hurrahurrahurra

Det ryktas om att ett oväder är på väg in över stan och nog blåste det en del igår och kallt var det. Jag hade precis köpt Turandot med Brigit Nilsson och Franco Corelli i en inspelning från Rom 1966. Det är en väldigt fin box med libretto och bilder. Turandot är namnet på en prinsessa i Peking som ger sina friare tre gåtor; svarar de rätt på samtliga får de gifta sig, i annat fall halshuggs de.

En dag kommer Prins Calaf till Turandot och han kan svaret på henes gåtor. Turandot blir förtvivlad, ty hon vill inte alls gifta sig med Prins Calaf. Detta är inledningen på stor dramatik som ni säkert förstår. Slavinnor, prinsar och ond bråd död är en stor del av operan. Här en bild på Birgit som den farliga Turandot.

On det blir oväder så är jag iallfall inte oförberedd för jag har precis börjat sticka mig en halsduk. Jag är inte så bra på stickning och var en katastrof i syslöjden vilket förvånade lärarinnan som kände till att min mamma är en riktig textiltant. Min grytlapp bestod mest bara av hål. Jag har faktiskt blivit något bättre sedan dess.

Man hepnar, som Östermalmstanten en gång sa, när man inser att var och varannan har sitt eget lilla svarta hembiträde. Förr i tiden skulle det vara en flicka från landet; rejäl och lite lagom kvicktänkt och naturligtvis blond och blåögd. Fast det är klart, löneanspråken var verkligt blygsamma på den tiden och då hade var och varannan råd med hushållsnära tjänster.

Något annat som också förändrats är tanken på äktenskapet. Förr valde man en lämplig fru och sedan tog man sig en älskare om man behövde stimulans. Hyckleri? Javisst, men jag undrar om dagens tillkämpade tvåsamhet är så mycket bättre.

Jag läste några gamla brev häromdagen som skickats till en släkting. Av ett av breven framgick det att hustru var på semester med en annan fru. Verkligen en fantastisk formulering som sätter fantasin i rörelse, men så är det i mitt fall tämligen livlig.

Soft cell såhär till morgonkaffet.

Då jag i helgen varit försedd med hembiträde, tog jag tillfället i akt att arrangera te. Jag bakade scones, kokosmazariner, kalljästa bullar och fick mig dessutom några gurksnittar och en finfin sylt av farbror Helena och Tant Nicklas. Det enda smolket i bägaren var att ansattheten förhindrade mig att njuta av maten – aptiten var inte riktigt på plats.

Kanske var det helgens kulturkonsumtion som gjorde mig matt; konsten och vinet. Bland annat fick jag gå på Nationalmuseum och där visades det en utställning som fokuserade på kvinnliga konstnärer i slutet av 1800-talet. Mest fascinerande var bilden på Zorn; stor och tung poserar han i tavlans förgrund, i fonden skymtar en naken modell som fläker ut sig på en sittmöbel. Tänk vad tiderna har förändrats!

Jag tror att karaktären kan behöva något tyskt för att åter bli rejäl och fast. Vi lyssnar på Ganz leise erklingt musik:

Ett roligare julkort har aldrig sett. Det var fatighetsbolaget locum som fått för sig att skicka ut julhälsningen. Byrå som gjorde kampanjen påstod att de varit totalt omedvetna om att annonsen var tvetydig. Det är faktiskt sant; att utläsa rebusen ovan som något annat än i love cum är inte möjligt. Jag undrar hur många på kotoret som upptäckt detta, men som inte vågat säga något och därmed avslöja sin snuskiga fantasi.

Nybyggt. Smaka på ordet. Det påminner lite om nybryggt, ett ord som ger fina associationer. Dessvärre verkar det i praktiken innebära något helt annat, något mer institutionsliknande. På Hemnet fann jag en nyproducerad, relativt stor lägenhet i det nya området på Gärdet vid Militärhögskolan. Ta en till på bilderna här.

Påminner det inte lite om ett äldreboende? Stora kala ytor. Snålt tilltagna fönsterbrädor och en mycket tråkig parkett. Om man nu, av ekonomiska skäl, tvingas använda parkettbrädor så vore ett rutmönster att föredra. Monotonin blir annars fullständig. Jag undrar om det verkligen går att skapa någon sorts hemkänsla i en lägenhet som denna? Något har verkligen gått fel. Avskalade 60-talslägenheter har ofta mer charm än denna nybyggnad.

En sommarbild tagen vid ett gammalt ödehus som blivit alldeles silvergrått då det inte målats på många år. Ägaren är av det halsstarriga slaget och vill inte sälja sitt hus, som han för övrigt inte bor i. Gubbjävel. Under tiden får det stå och förfalla och det är synd för det är en finfin kåk med glasveranda på båda våningsplanen.

Ödehus är rätt vanliga i norra norrland. Kanske används de någon gång då och då på sommaren, men annars får de stå och förfalla i brist på engagerade ägare. Jag är dock av den åsikten att norrland är det nya svarta; naturen är bedårande och exotiskt kärv samt mer klimatsäker jämfört med södra Sveriges regndränkta slätter.

Slutligen Nat King Coles What does it take?

Här en form av eftersnack med Torgny Lindgren och David Sandström som jag tror bandades av SVT i Umeå. Om man är bekant med trakterna runt Umeå är det naturligtvis extra intressant att höra dem prata. Som framgår av samtalet är det ibland stor skillnad mellan närliggande byar vilket får mig att tänka på byn Klöverträst inte så långt från mina hemtrakter; här var man antingen alkoholist eller pingstvän. SeEftersnack 23/10 2007.

Vintern är på väg, så jag rekommenderar ingefärsflarn och en kanna te. Den som ersätter smör med margarin eller konjak med vatten får skylla sig själv.

2 dl vetemjöl
1 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 msk malen ingefära
75 gr smör
3/4 dl sirap
2-3 msk konjak

Blanda de torra ingredienserna och arbeta in det kalla smöret. Rör samman konjakoch sirap och blanda med övriga ingredienser. Klicka ut smeten på bakplåtspapper, ungefär en msk är lagom. Grädda i 5-6 minuter i 225 grader.

Handlingen i En stilla flirt är en smula banal, men det gör den inte precis sämre. I centrum för kärleksaffärerna står den unga Diddi Werner (Tutat Rolf) som är kär i sin förmydare och med jämna mellanrum brister ut i sång. Soundtracket innehåller sådana dängor som Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe angestellt, Dina blåa ögon lova mer och titelmelodin En stilla flirt:

Dessvärre är inte detta originalversionen (och exemplaret är slitet), men texten är iallafall fin.

Jag bor nära den verkliga landsbygden, det kan man iallfall tro när man ser bilden ovan. Just på hösten är Lill-Jansskogen och områdena däromkring väldigt vackra: färgerna, dofterna och den orörda naturen. Jag läser just nu När vi red efter räv och hela den boken är fyllt av kalla och krispiga, eller dimmigt fuktiga, höstdagar. Då jag inte befinner mig på engelska landsbygden är omgivigarna här omkrig trots allt ett riktigt bra substitut.

Någon brittsommar är det väl knappast tal om i år, men vi lyssnar iallfall på Esquires all-american award winners med Indian summer (1947):

För många år sedan gick jag på tetiltryckarkurs. Då, som nu, lät jag mig inspireras av starka drycker. Ett av resultaten syns ovan: en tänkt Manhattansiluett där skyskraporna utgörs av cocktailshakers. Det blev några handdukar med det mönstret, men de flesta är borta nu, förbleknade.

En fånig 30-talsschlager med en utmärkt text, framförallt i refrängen. Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ger:

Favoritfilmen – nästan iallafall. Rupert Everett i sina finaste kläder, på restaurang, med den unge man som han åtrår.

En liten pärla hittade jag igår: Tage Danielssons Kärlek har ändrat karaktär från Hålligång på Berns (1963?):

Vad sägs om dessa rara strofer: Förr fick det mesta ske i smyg, nu är man mindre blyg, när pappan märker att något skall ske, slår han på radion i rummet bredvid och Att tro på jungfrur är dubbelmoral, en riktig kronbrud är knappast normal, en lyckad afton är horisontal…

Det är inte utan att man förstår stackars Tage. Det verkar lite trist, lite för käckt allt detta nya. Inget smussel, inget förbjudet. Ingen romantik.

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.Nu stryker vinden genom trädens höga kronormen i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Olle Adolphsons Trubbel är en av de finaste svenska texter jag vet och ingen har sjungit den så som Monica Zetterlund. Här ett framträdande från 1968 som knappt går att beskriva med ord.

Maken till påstridig och allmänt gubbig reporter får man leta efter, det inses lätt i detta inslag där två ungdomar intervjuas på Nalen 1947. De unga föredrar jazz framför töntiga Violer till mor och där har de verkligen helt rätt. Lyssna på inslaget här.

Det pågår en präktig mässa ut i Älvsjö: Hem och villa. Det är ingen hejd på hur mycket trams som där ställs ut. Jag skulle lätt kunna parodiera hela tillställningen på ett par sidor, men jag avstår för resultatet skulle bli både traisigt och barnförbjudet. Här har vi dock en ljuspunk: Nöjeshygiens galna bidé.

Varför åker Bobby omkring med avklädda muskelmän?

Under förra delkursen studerade vi bland annat dialekter och sexolekter. Den sistnämnda betecknar språkliga varieteter som sägs bero på kön och med kön menas det biologiska könet, inte det socialt konstruerade genus som ofta förknippas med könet. Nyfiken som jag är undrar jag om det inte vore intresant att också studera språkliga varieter med avseende på sexuell läggning.

Begreppet genus är i sig intressant och jag har funderat en hel del på de skillnader som finns mellan män som å ena sidan vuxit in i rollen som hetrosexuell man och å andra sidan in i rollen som homosexuell man. Även här finns en sorts social konstruktion och genusbegreppet känns inte helt tillräckligt. Precis som det finns skillnader melllan genus, finns det också skillnader inom samma genus som bottnar i val av (sexuell) partner. Eller så har jag inte förstått att det finns fler än två genus.

Just nu pluggar jag grammatik och även här finns spår av genus. Vad anser ni om fraserna Blonda Micke och Blonde Micke? Enligt reglerna är det inte korret att kalla en blond Micke för blonda Micke, ty adjektivet rättar sig efter de grammatiska egenskaper som det ord som det syftar på har, och eftersom Micke är man blir det blonde istället för blonda. Fenomenet kallas genuskongruens och en liknande funktion finns även bland oss människor; ty vårt eget genus och det genus som våra medmänniskor besitter färgar vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss.

Jag har bakat rågbröd och det blev riktigt gott. Receptet är ett gammalt beprövat husmorsrecept från förr. Jag lämnar över ordet till gamla mor Johan:

3 dl grovt rågmjöl
drygt 1 kg vetemjöl
1-2 msk salt
1 tsk socker
1 pkt jäst
vatten (ta mer vatten om det skulle behövas
grovt salt till garnering

Jag slår 6 dl kokande vatten över rågmjölet i en stor bunke.blanda om och låt stå tills det svalnat eller över natten.blanda sedan jäst och salt och socker med fingervarmt vatten.Slå över rågmjälet och blanda om.Tillsätt i etapper vetemjöklet under omrörning, tills degen släpper, här får man ha lite kännsla. Om degen är för lös blir brödet platt men saftigt, med för mycket mjöl blir det för torrt. Lagom mängd ger ett saftigt och svällande bröd.

Låt jäsa i 1-2 timmar. Baka ut på en i plåt till två limpor som snittas,knåda inte för mycket, larva sig inte med bakduk osv. penslas med vatten och strös med grovt salt.Låt jäsa tills dom ser maffiga ut.Kör in i ugnen på 200 grader tils dom är nästan brända. ca 40 min.

Oj, vad Pulp var bra en gång i tiden. Precis innan His”n”hers gjorde de några grymma låtar, bla Razzmatazz och O.U. Här har vi Razzmatazz.

Jag läser grammatik just nu. Det händer att vi gör övningar i skolan, för att bättre förstå det kompliceratde svenska språket. Övningen nedan fick jag precis och den gjorde mig fundersam.

Markera direkt objekt i följande text:
Kalle har lagat en härlig fiskpudding.
Han ringer Lisa och ber henne testa hans senaste anrättning.
Det vill hon gärna.
Först måste hon bara måla läpparna.Men var är hennes sminkväska? Ingenstans!
Hon letar förtvivlat i väskor och lådor.
I stället borstar hon tänderna och kammar håret.
En halvtimme försenad ringer hon på Kalles dörr.

Kanske är jag en dålig elev för i mitt huvud dyker nya, än mer spännande frågor upp:Varför måste Lisa måla läpparna innan hon skall äta?Är det troligt att också Kalle målat läpparna, fast det inte framgår av texten?Är verkligen puddingen orsaken till att Kalle ringer Lisa? Är det inte mer troligt att Kalle bara vill ligga?

Det har tentats och det var en upplevelse. Jag fick nämligen ett fönsterbord, platserna var numrerade, och ljuset var alldeles för starkt för mina klena ögon, men inte tillräckligt starkt för att bära solglasögon. Resultatet: jag gick rakt in i en glasdörr när jag lämnat tentasalen. Den var armerad och höll; jag fick en bula.

Det har slarvats också. I en mindre lägenhet i Hornstull, inredd som ett sämre kärleksnäste och med en koppling till systembolaget – jag tror dock inte att Göran behöver vara orolig, just denna var inte Anitras – gavs en smärre fest på lördagskvällen. Vi drack vin och bläddrade i oanständig litteratur och vips befann jag mig i en limousin med svarta sammetsdraperier framför rutorna på väg in mot centrum. Med en knapptryckning försvann chauffören bakom en uppfällbar vägg.

Vi skulle till China, men hamnade i limousinkön framför Café Opera. Någon klev av och kvar satt resten i mörkret, övergivna, snart otåliga, till sist några kronor fattigare promenerandes mot Chinateatern. In kom vi, endast ett magiskt lösenord behövdes i dörren, men med ens vaknade jag upp: kvällens halvvärld bleknade och ett stort dansgolv, som mer påminde om en finlandsfärjas, i något elegantare förpackning, uppenbarades sig istället. Den vanliga Tête Claques var som uppslukad. Jag skyller allt på lokalen.

Här Lee Hazelwood utan Nancy med med Siw. Det är ett klipp från en svensk tv-show från 1968.

Marilyn Monroe spelar gold-diggern Lorelei Lee som tillsammans med sin väninna (Jane Russell) åker på en kryssning. Enorma förvecklingar uppstår nästan genast, men till sist får Lorelei sin miljonär med repliken I don”t want to marry your son for his money, I want to marry him for your money. Filmen är enormt färggrann, helt i världsklass, och faktiskt riktigt rolig. Det märkligaste dansnumret, det måste påpekas, är när Jane Russell dansar runt med en massa män som tränar styrkelyftning endast iklädda hudfärgade badbyxor.

Ytterligare två klipp från filmen finns här: Bye bye baby och Two Little Girls From Little Rock.

Jag hittade detta rätt så bedårande klipp på YouTube. Lill är rar, Svante, ja, han är väl mest lite gubbig, men rätt schysst ändå.

Idag skall vi prata förstärkningslexem, dvs jag bjuder på en grammatiklektion. Viktigt att påpeka är dock att kursen är en smula daterad då jag vill belysa fenomenet ur ett historiskt perspektiv.

Ett förstärkningslexem tar man till när det ursprungliga ordet inte räcker till. Vi börjar med En tjusig flicka. Låter det inte lite tamt? Med en smärre justering kan vi forma uttrycket En förbannat tjusig flicka och då råder det verkligen inget tvivel om att det är en verklig toppenpingla det handlar om. Andra tänkbara fraser är Det var förskräckligt roligt igår, Vilket rysligt tjusigt VIP-kort eller varför inte Det var en satans mör biffstek det här.

Är det inte märkligt att vi använder svordomar och andra fula ord för att förstärka det positiva? Ofta börjar man med att använda fula ord för att förstärka något som redan är negativt men när detta bruk blivit mer utbrett och accepterad förvandlas det fula ordet till ett förstärkningsord och som sådant kan det användas både här och där. Nuförtiden är det dock andra ord än de ovan nämnda,s om har denna funktion; som med så mycket annat går det mode även i förstärkningslexem.

Den helt nyligen avlidna Jane Wyman var inte bara gift med Ronald Reagan, hon hade också två riktiga fullträffar på biograferna i mitten av femtiotalet: Douglas Sirks Magnificent Obsession och All That Heaven Allows. I båda filmerna, som är ohyggligt sentimentala, blir hon kär i Rock Hudson och trots diverse trassel finner de lyckan på slutet.

På 80-talet blev Jane Wyman en riktig storstjärna då hon fick huvudrollen i Falcon Crest och tjänade grova pengar. Klippet ovan kommer dock ifrån en film från 1951 som heter Here Comes the Groom.