Julferier i landsorten, del 4

Jag läser Doris Lessings Martha. Det är en finfin roman som ingår i en svit om fem böcker som utspela sig under tiden från mitten av 30-talet till senaste sekelskiftet. Martha lever på en farm i Rhodesia med sin mor och sin (delvis inbillat) sjuke far. Det är i böckernas värld som Martha hämtar sin lärdom ty hennes bror läser vid en skola i staden och hennes umgänge är begränsat till två unga judiska bröder som bor vid stationen och frikostigt lånar ut sina böcker till henne.

Idag är det en solens dag; det helt gråa vädret har förbytts till strålande sol vilket i princip innebär att en mycket blek fullmåneliknande historia nästan klättrat över trädtopparna. Om man vill få en skymt av den, får man ställa sig på en höjd där utsikten är fri. Jag sitter dock fortfarande inne och lyssnar på mp3:or och en cd-skiva som jag fick innan jul; radion har nämligen en bandspelaringång där man kan ansluta även moderna apparater.

I ett par gamla fotoalbum hittade jag väldigt fina bilder på mig själv rån tidigt 70-tal. När jag var riktigt liten var jag ett rart och mycket glatt barn. Under de därpå följande 20 åren var jag ett mycket fult barn. Det är först på senare år som jag blivit mer dekorativ. Jag minns en gång när jag var liten och fick se kyrkoherden och hans frus bröllopsfotografi från någon gång på 40-talet. Fru O som då var en riktig toppenpingla på den tiden, hade med åren förvandlats till en ordinär tjock gammal tant. Min mor mumlade något i stil med att den som blommar ung… Egentligen en mycket elak replik, men det ligger något i den och det gäller verkligen inte bara utseendet.

Julferier i landsorten, del 3

I morse var det en alldeles rosa morgonrodnad som spred sig över himlen. Kanske blir det då snö, ty enligt talesättet ger Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvätt i hatt. Julgranen är nu klädd med gammalt julpynt från moster Ebba och står inklämd i ett hörn i köket. Utomhus tedde sig granen onekligen mycket nätt, inomhus växte den allt några storlekar.

Under sommaren finns det så mycket att göra här uppe, men på vintern står allt still. Dagen är kort och mörkret sänker sig redan vid tvåtiden. Man är helt enkelt hänvisad till att hålla sig inne vilket i längden kan vara prövande. Måltiderna och böckerna fyller i stort sett ut dagen med kortare avbrott för braseldning. Jag saknar sommarens cykelturer. att färdas på spark är faktiskt inte lika trevligt, även om detta också har in harm.

Jag läste klart Lidmans Hjortronlandet igår kväll. Det var en bra bok med ett fint språk som jag kan tänka mig är svårt att förstå om man inte är bekant med den västerbottniska dialekten. Bland karaktärerna finns den vackra och begåvade Märit, som är föremål för lärarinnans åtrå, den alldagliga Claudette, som drömmer om något bättre än torparlivet på myren och så den märkliga Anna som tycks besitta övernaturliga krafter.

Julferier i landsorten, del 2

Det är en mycket matt dager som till sist besegrat det kompakta mörkret. Den snö som finns är mycket tung och på vägar och gårdsplan ligger ett tjockt lager is; den varma och luddiga snö som annars hör julen till lyser med sin frånvaro. På tåget läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet och nästan lika kargt som myrsamhället skildras där tedde sig byn vid framkomsten.

Kallt kan man dock inte säga att det är här. Ett par minusgrader utomhus och varmt inomhus. Mitt rum är omodernt; kakelugn och endast ett oisolerat brädgolv, men med några brasor i tät följd morgon och kväll, blir temperaturen behaglig. En kakelugn skall eldas på detta sätt. Det är inte brasan i sig som skall värma utan den heta kakelklädda pjäsen. De inre luckorna skall hållas stängda med spjället inskjutet till 2/3 till dess att glöden falnat och det helt kan stängas.

I ett hörn av tomten, om man nu kan kalla de stora ägorna så, växer gran. Varje år försvinner ett par – de förvandlas till julgranar. Årets exemplar har precis fällts och väntar nu utanför farstun på att få komma in i köksvärmen och kläs med belysning och pynt. På skivväxlaren, som är kopplad till en tjusig Blaupunkt Riviera från 1958, snurrar Bings julskiva och en bunt gamla julskivor från åren runt andra världskriget; på kaffebordet finns ingefärspepparkakor, spröda rullrån och vattulingon; utanför fönstret börjar det skymma igen. Det dröjer inte länge innan julen verkligen är här.

Julferier i landsorten, del 1

Så var det då dags för jul. Snart beger jag mig norrut för precis två veckors landtlif ute i urskogen. Dessvärre verkar snön norrut lysa med sin frånvaro och det känns lite trist. Helst vill man ju susa fram över snötäckta vidder och mellan snötyngda julgranar i ett landskap som lyses upp av månen och stjärnorna. Det är dock lite vemodigt att åka hem ty för varje år som går decimeras skaran där uppe och nu är det inte många kvar. Det gäller att passa på.

Nyårshelgen skall firas med glesbygdssyrran på gården i den lilla byn i Västerbotten. Enligt uppgift står redan jultallen så grön och grann i flygelsalongen och bara väntar på mig och Månskenspromenaden:

Och snart ringer klockorna i det lilla vita kapellet mitt emot in julhelgen; de röda träluckorna i tornet öppnas och klockorna sätts i rörelse. Nog är det allt bra vackert.

En mycket töntig julvideo

Den mest sentimentala av julhits: Whams Last Christmas. George Michael ser för rolig ut och hans flickvän med solbrollorna med vita bågar är helfestlig.

Ruperts stilskola

Modetips: Rupert Everett i filmen Ett annat land från 1984. Tyvärr var jag tvungen att fotografera av skärmen, därav den dåliga kvalitén (snapshot-funktionen är trasig). Snyggare film går nog inte att uppbringa; miljöerna i Oxford och de otroligt vackra kläderna. Den finns på DVD och den måste man köpa. Den är helt i klass med Brideshead revisited.

Torö

Långt söderut, där Stockholm tar slut, ligger Torö och där finns den strand ses på bilden. Här ute hittar man också den gamla futuristiska klassikern Villa Spies som byggdes i slutet av 60-talet.

Vägen mellan Nynäshamn och Torö är lång, krokig och naturskön. När man till slut kommer fram till vattnet är naturen karg och havet ter sig oändligt. Stenstranden är verkligen full av ste och kanske inte så bekväm. Men vackert är det.

Wien

Under ungefär 50 år bildade Österrike-Ungern den så kallade Donaumonarkin som upphörde vid andra världskrigets slut. Jag har aldrig varit i Wien, dubbelmonarkins huvudstad, men för mig är det något speciellt med den staden; kanske beror det på allt jag läs det senaste året om mellankrigstidens händelser. Efter första världskriget var Wien mycket sargat och fattigdomen var stor, vilket inte hindrade att en ny spännande era tog sin början, innan staden på 30-talet kvävdes av nazismen.

Under mellankrigstiden samlades en stor del av stadens intelektuella hemma hos Genia Schwarzwald och hennes man som bebodde ett barockslott i miniatyr, beläget på gården till en vanlig hyreskasern. Husets inredning gick dock i en modernare stil, ty Frau Doktor hade låtit arkitekten och kritikern Adolf Loos genomföra en radikal ombyggnad. Genia, som var socialarbetare och pedagod med doktorsgrad, hoppades att hennes döttrar skulle bli så bildade att de även kunde skura golv vilket säger en hel del om de åsikter som frodades i det Schwarzwaldska hemmet.

Under denna period blomstrade cafélivet i lokaler med namn som Museum, Central och Rebhuhn. Café Museum var ett konstnärscafé där många ryska emigranter samlades. På Central fann man Adolf Loos och författaren Franz Werfel, som utvandrade till USA när utrensningarna tog fart. Werfel levde sedan 20-talet samman med Gustav Mahlers änka Alma.

Wien hör också intimt samman med musik, men det kapitelt är alltför omfattande för att avhandlas här. Nämnas bör dock att tyskfödde Beethoven tillbringade en stor del av sitt verksamma liv i just Wien.

Tri-power

Det här är skoj! Det är ett genialiskt förgasar-arrangemang från 50-60-talen. I mitten sitter den vanliga förgasaren, dvs den som används när man kör lugnt. På sidorna sitter ytterligare två och när man trycker gasen i botten öppnas dessa två på vid gavel; bensinen flödar och bilen sätter av i raketfart. Samtliga förgasare är av tvåportstyp, dvs de är dubbla (två i varje) vilket ger 6 portar när man gasar som bäst.

Arrangemanget var en smula komplicerat och dessutom knappast ekonomiskt så mot slutet av 60-talet försvan det och bilköparna fick nöja sig med vanliga fyrportsförgasare. En fyrportare består av två små portar för normal körning och två STORA när man trycker gasen i botten. Det är också rätt skoj! Men dyrt.

Bilden föreställer Pontiacs variant på Tri-power. Luftfilter saknas dock på bilden. Vill man läsa mer om Tri-power gör man det här.

I Paris

En gång för mycket länge sedan, var jag i Paris. Det var på den tiden konstnärsateljerna vid Montmartre fortfarande gick att få för en spottstyver och svenska flickor tog hästen till Paris. På den tiden använde man rökrock. Min var i tjockt ylle och hade lustiga tofsar. Det var följdaktligen inte igår.

Smalfilm

I mitt gamla smalfilmsarkiv, som legat orört i minst 10 år, fanns många och korta klipp från förr. Jag hade filmat farbror Danne, som hade pommes frites-fabriken; höskörd på gamla viset med höpress (bilden ovan); surströmmingshippa i byaskolan och så mängder av pinsam ungdomsfilm som jag inte vågade titta på. Märkligt nog var det filmsnuttarna från byn och de på släkten som var roligast att se. När det begav sig tyckte jag nog mest att det var täntigt, men man förändras med åldern och jag är glad att jag var så framsynt att jag fått med det mesta.

Smalfilm är ett trevligt format, omän opraktiskt att titta på. Färgerna är klara och skärpan riktigt bra (den avfotograferade bilden är dock sisådär). De videokameror som fanns på den tiden var inte mycket att hurra för, men det hindrade inte att jag fick kommentarer som höll fast vid ett så antikt medium.

Le Samourai

Jean-Pierre Melvilles film Le samurai med Alain Delon bör man se. Den är både bra och mycket vacker. En annan finfin Melvillefilm är Le Cercle Rouge, också den med Delon.

Alain Delons favoritparfym var en gång i tiden Chanels Pour monsieur. En finfin doft. Titta nu på klippet och framförallt på Alain.

I dimman dold

Då och då, sommartid, roar jag mig genom att åka över till Lidingön. En av mina äldsta vänner kommer därifrån och vi brukade åka över och bada ibland med Grandprixen när jag hade köpt den. Det fina med Lidingö är att man där känner sig som förflyttad till landet. Vägen ut mot Elfviks gård tillexempel är fantastisk. Lika fint är det på flera ställen och extra vackert om det har börjat skymma och dofterna tränger in genom de nersänkta rutorna och musiken är den rätta.

Strax efter Klippuden, om man kommer körandes Södra Kungsvägen, ligger en badplats och någon form av småbåtshamn. Alldeles efter badplatsen finns några undanskymda klippor där man med lite tur kan få vara alldeles ensam varma sommardagar. När man ligger där och blundar hör man vattnet och båtarna som passerar förbi. Den kan vara fullkomligt underbart.

Lidingö är också höghus. Bilden ovan har jag tagit genom Grandprixens fönster när jag var ute på hus-spotting. Därav den drämska reflexen.

Flicka och hyacinter

En av de allra bästa svenska filmerna genom tiderna är Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950. Med Eva Henning i huvudrollen blir filmen en riktigt mästerverk. Berättelsen kretsar kring Dagmar Brinks självmord och allteftersom nystas hennes livsöde upp för åskådaren. Miljöerna är mörka i bästa noir-anda, men det finns ändå något mycket svenskt och mycket ömt över hela filmen. Hennings porträtt av den vackra Dagmar, vars skönhet är av den typ som helt bottnar i att hon snart kommer att falla sönder av smärta, är helt och visst i världsklass.

Birollerna är även de väl besatta och framförallt Anders Ek har en glansroll som Elis Körner, Dagmars gamla flamma. De två grannarna, som intresserar sig för Dagmars död och samtidigt för filmen framåt genom samtal med hennes vänner, spelas av Birgit Tengroth och Ulf Palme. Rar är också Marianne Löfgren som den alkoholiserade revyaktrisen Gullan.

Om det är en film som skall inköpas det närmaste året, är det Flicka och hyacinter. Den finns att köpa/boka pådiscshop.se. Jag älskar verkligen detta Hasse Ekmans mästerverk och kan inte riktigt uttrycka det i ord.

That night in Rio

Jag vet i ärlighetens namn inte vad That night in Rio (1941) handlar om men jag har mina aningar. En av huvudrollerna spelas av det brasilianska bombnedslaget Carmen Miranda som då och då brister ut i sång, bla Chica Chica Bom Chic och I, Yi, Yi, Yi, Yi, I Like You Very Much. I samlingarna fann jag en svensk version av ett annat sångnummer; Don Ameches Boa noite. Här har vi Arne Hülphers orkester:

På vift med en glesbygdssyster

Jag har haft besök av min glesbygdssyster, den norrländska sirenen, några dagar och är en smula matt. Redan på torsdagen slarvade jag bort skolväskan på Musslan och halsduken på Riche så studier har varit uteslutet de senaste dagarna. Det är märkligt hur det man kan gå när man skall dricka en öl och vara hemma senast elva. Vi började med konjaksglögg redan klockan fem och det angav tonen för resten av kvällen.

Dagen därpå var det bokförlagsfest. Vi anlände punktligt klockan nio och var verkligen inne på sång och dans men i källaren var det knäpp tyst förutom en späd stämma som ägnade sig åt högläsning. Det var verkligen tur att kvällen avlöpte någotsånär lyckligt och att vi inte ramlade ner i fontänen.

Söndagens adventsgudstjänst var dock inte ämnad för mig som vid det laget kände mig om en verkligt hemsk människa som icke förtjänade något annat än Alka-selzers, om ens det. Med ansatta steg styrde jag kosan till Debaser vid sjutiden och lyssnade på syrrans julmusik samt en och annan tysk dänga.

Boden

Denna mosaik hittade jag i Boden, den gamla militärstaden i Norrbotten. Som så många andra landsortsstäder är Boden starkt präglad av efterkrigstiden. Här finns ett en gång elegant hotell vid namn Bodensia; pampiga hyreshus från 50-talet som oftast inte renoverats med pietet; ett gammalt kyrkstugeområde som numera går att hyra och så finns här det stora militärområdet som är överfullt av praktfulla militärkaserner byggda i början av seklet. Dessa fastigheter är otroligt pampiga och exteriörerna är mycket väl bevarade. Här har det funnits paradvåningar för de högre militärerna och kyffen för de lägst stående. Det är väldigt vackert då en del av husen ligger vid älven.

Boden hade en gång en gammal folkpark som hette Björknäsparken. På 70-talet var anläggningen sliten men den var ändå så fin med sina ljusramper och orangemålade masonit. När mörkret sänkt sig trodde man sig förflyttad till svunnet 50-60-tal. Jag vann en gång i slutet av 70-talet både en kryssning till Åbo och en massa mat i någon sorts tävling som jag inte har något minne av. Tyvärr ansåg kommunen anläggningen för sliten och omodern så hela rasket revs och nu finns där ett äventyrsbad. Dylika anläggningar är tydligen nutidens melodi.

En dam försvinner

Jag såg En dam försvinner igår, Hitchcocks engelska film från 1938. Filmen utspelar sig mestadels på ett tåg i ett främmande land någonstans i östra Europa och skildringen av dess invånare är väl knappast speciellt korrekt; de framställs som tämligen korkade och galna människor. Trots denna malör, är filmen riktigt bra.

Handlingen kretas runt den gamla dam, miss Froy, som är passagerare på det tåg som är på väg mot mer civiliserade trakter. Under tågresans gång försvinner miss Troy och filmens två hjältar gör allt för att hitta henne, trots att de flesta passagerarna intygar att någon miss Froy aldrig har funnits på tåget.

Tillsammans med De 39 stegen räknas En dam försvinner som de bästa filmerna under Hitchcocks tidigare period. Året därpå, 1939, fick han kontrakt med Hollywood och blev en av världens största regissörer och gjorde filmer som Notorious, Vertigo och Psycho.

En helt genomgrå söndag i November

Gösta Ekmans sängkammarblick vilar ögonen på Tutta Rolf. Det är en fantastisk bild. Kanske är den från uppsättningen av Hamlet i början av 30-talet. En grå söndag när ansattheten ligger tung är den en förträfflig stimulans. Jag föreslår att i lyssnar på Kärlekens låga. Tutta i sitt esse!

Lördag vid skivspelaren

Något ansatt studerar jag min rödlackerade rödlackerade nagel, en rest av gårdagens festligheter. Min skivspelare spelar Duke Ellington och gör det alldeles automatiskt; jag har äntligen fått växlingsaxeln reparerad! Hifi är förresten ett intressant kapitel – här en annons som förklarar vad en bra skivspelare skall klara av. Det är föregångaren till min egen Dual 1019 som presenteras: Dual 1009.

Här har vi så Duke Ellington och två fina alster från mitten av 40-talet:

It shouldn”t happen to a dream

och Do nothing till you hear from me

Luchino Visconti

Det var bra många år sedan jag såg någon av Viscontis filmer. Han är faktiskt en av mina favoritfilmmakare och det är framfärallt några filmer som jag verkligen älskar och det är De fördömda, Ludwig och Våld och passion. Nämnas bör naturligtvis också den finfina Rocco och hans bröder samt Leoparden och Karlavagnens bleka stjärnor. Och Döden i Venedig.

I de tre första filmerna jag nämnde spelar Helmuth Berger ledande roller. Allra mest galen är han som Martin von Essenbeck (bilden ovan) i De fördömda. Denne unge man är både en glödande och mycket grym nazist och samtidigt en slampig transa som uppträder på suspekta nattklubbar. I Våld och passion är han något mer nertonad i rollen som familjens gemensamme älskare.

Visconti är en fena på att skildra familjer i upplösningstillstånd och hans filmer är dessutom oändligt vackra. Jag minns fortfarande de första scenerna i Våld och passion som är en fullkomlig orgie i det mest eleganta 70-tal som någonsin har skådats. Kontrasten är här stor gentemot miljöerna i Rocco och hans bröder som utspelar sig bland de fattiga invånarna i södra Italien som efter kriget flyttar till industristäderna i norr. Båda skildringarna är dock lika geniala.

De fördömda

Ett klipp ur Luchino Viscontis fantastiska film De fördömda. Filmen är hemsk men enormt snygg. Helmuth Berger spelar den fagre slyngeln som är ett riktigt svin. Mer om Visconti och hans filmer alldeles strax.

Visage gjorde för övrigt låten The damned don”t cry. Jag vet inte om de var inspirerade av filmen. Videon hittar ni här.

Nature boy

Vädret är verkligen förskräckligt och min hosta besvärande. Jag håller mig därför inomhus och hemma drickandes te och läsandes Lindes memoarer. Det är en väldig lustig ung dam. Sin dygd försvarar hon tappert i Rom och Paris med hjälp av stövlar och ridpiska. Det är inte utan att jag undrar om inte denna behandling gav motsatt verkan.

Här något mycket vackert passandes en grå dag som denna. Det är Nat King Cole som sjunger Nature boy:

Texten är en liten pärla, så vacker är den. Jag tycker väldigt mycket om den och Nat var dessutom enormt bra i slutet av 40-talet innan det banala 50-talet rullade in och krossade allt som var spännande.

And then one day
A magic day he passed my way
And while we spoke of many things
Fools and kings

The Ronettes

Kanske är det tjatigt att dra fram denna ultimata sextiotalsgrupp, men jag kan inte låta bli. Be my baby är en av världens bästa låtar och när man ser klippet ovan så förstår man att Ronnie Spector hade både charm och talang. Jag är annars väldigt svag för deras Walking in the rain och How does it feel och för all del det mesta som de spelade in under några år i mitten på 60-talet.

Den lille kerub

När min pappa var liten i början och mitten på 30-talet var han blond och lockig och dessutom blåögd. Precis som en liten kerub. Helt enkelt bedårande. I den vevan hade min farfar och farmor ett hembiträde som hade den ovanan att alltid säga vad hon tänkte. En dag när hon skulle beskriva det lilla barnet slant denna fantastiska replik över henes läppar:
– Han jär så herre je gullat, han jär varken lik far eller mor.

Min farfar som var humoristiskt lagd, hade mycket roligt åt den för honom och hans fru inte så smickrande repliken.

Hotel New York i Budapest

Budabest är en av Europas tjusigaste städer. Inte den mest välputsade, men däremot en av de charmigaste och dessutom en stad med många helt makalösa miljöer. Bilden ovan föreställer Hotel New York som är en gigantisk gammal byggnad med en matsal vars like jag alldrig någonsin sett. Här åt jag brunch en dag; Waldorfsallad och Bloody Mary som serverades på förstklassigt på vagnar med silverkarotter. Strax därefter stängde hotellet för en totalsanering men nu ser jag att det är öppet igen. På den tiden var byggnadem förfallen med en helt svart fasad och priserna ytterst humana. Hur det är nu vet jag inte, men med tanke på den totalsanering som stället har genomgått har nog priserna stigit och charmen försvunnit.

En annan utmärkt lokal i den staden är Hotel Astoria med sin mycket eleganta matsal The Empire. Här står iskylarna på hög fot, kakfaten har många våningar och det knusslas varken med kristall eller med silver. Ni förstår säkert att Budapest den bästa staden om man vill uppleva ett Europa som egentligen inte finns kvar. Och då har jag ändå inte nämnt de förfallna och igenvuxna privatvillorna vid Andrassy Ut eller den helt röda Bar Piaf där en blonderad inhemsk dam sjunger Piaf på ett helt förträffligt vis.

Ribershus

När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltids, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen spis är placerad.

Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösningarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.

Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.

Det är dags för lite soul

En gång i tiden dansade man till obskyra soulsinglar i norra Englands industristäder. Svart musik för den engelska vita arbetarklasen. En av de populäraste klubbarna var den på Wigan Casino, en annan var The Golden Torch. Jag gillar Northerns soul, även om jag inte lyssnar så ofta på de få skivor jag har. Men vem kan stå emot dängor som Bobby Hebbs Love, love, love, Maxine Browns One in a million och Patrice Holloways Stolen hours?

Ian Levine var en ung man som spelade skivor på en annan av northernklubbarna, Blackpool Mecca, under 70-talet. På 80-talet blev han en av förgrundsfigurerna inom Hi-NRG och skrev den absolut bästa av alla låtar i den genren: High Energy som spelades in av Evelyn Thomas.

Se bilderna från klubbarna i klippet ovan och lyssna samtidigt på Maxine Browns One in a million.

Palace hotel

Igår söndag, gick en det en väldigt fin dokumentär på SVT om Palace hotel i Hultsfred. Då jag saknar tv, passade jag på att se den på svt.se istället. Det är berättelsen om den mycket gamla tanten Maja som driver sitt hotel i landsortsstaden alldeles själv. Hur hon orkar med allt slit är en gåta, men jag förmodar att det är rätt så lugnt där emellanåt.

Dokumentären är ypperlig; lugn och fin och en smula allvarlig och samtidigt väldigt varm. Jag kunde inte låta bli att bli en smula tårögd när jag hörde henne berätta om sitt liv. Någon genomsnäll mes är hon dock inte, sanarare verkar hon vara en dam med åsikter och hon drar sig inte för att hunsa sina stackars småsyskon när hon behöver extrahjälp under festivalen.

Titta genast på dokumentären Palace hHotel. Den ligger bara kvar 30 dagar på svt.se.