Kategori: Övrigt

Originalet till Marc Almonds cover.

Erasure! En av de bästa låtarna dessutom. Och texten!

Den mest sentimentala av julhits: Whams Last Christmas. George Michael ser för rolig ut och hans flickvän med solbrollorna med vita bågar är helfestlig.

Modetips: Rupert Everett i filmen Ett annat land från 1984. Tyvärr var jag tvungen att fotografera av skärmen, därav den dåliga kvalitén (snapshot-funktionen är trasig). Snyggare film går nog inte att uppbringa; miljöerna i Oxford och de otroligt vackra kläderna. Den finns på DVD och den måste man köpa. Den är helt i klass med Brideshead revisited.

Långt söderut, där Stockholm tar slut, ligger Torö och där finns den strand ses på bilden. Här ute hittar man också den gamla futuristiska klassikern Villa Spies som byggdes i slutet av 60-talet.

Vägen mellan Nynäshamn och Torö är lång, krokig och naturskön. När man till slut kommer fram till vattnet är naturen karg och havet ter sig oändligt. Stenstranden är verkligen full av ste och kanske inte så bekväm. Men vackert är det.

Under ungefär 50 år bildade Österrike-Ungern den så kallade Donaumonarkin som upphörde vid andra världskrigets slut. Jag har aldrig varit i Wien, dubbelmonarkins huvudstad, men för mig är det något speciellt med den staden; kanske beror det på allt jag läs det senaste året om mellankrigstidens händelser. Efter första världskriget var Wien mycket sargat och fattigdomen var stor, vilket inte hindrade att en ny spännande era tog sin början, innan staden på 30-talet kvävdes av nazismen.

Under mellankrigstiden samlades en stor del av stadens intelektuella hemma hos Genia Schwarzwald och hennes man som bebodde ett barockslott i miniatyr, beläget på gården till en vanlig hyreskasern. Husets inredning gick dock i en modernare stil, ty Frau Doktor hade låtit arkitekten och kritikern Adolf Loos genomföra en radikal ombyggnad. Genia, som var socialarbetare och pedagod med doktorsgrad, hoppades att hennes döttrar skulle bli så bildade att de även kunde skura golv vilket säger en hel del om de åsikter som frodades i det Schwarzwaldska hemmet.

Under denna period blomstrade cafélivet i lokaler med namn som Museum, Central och Rebhuhn. Café Museum var ett konstnärscafé där många ryska emigranter samlades. På Central fann man Adolf Loos och författaren Franz Werfel, som utvandrade till USA när utrensningarna tog fart. Werfel levde sedan 20-talet samman med Gustav Mahlers änka Alma.

Wien hör också intimt samman med musik, men det kapitelt är alltför omfattande för att avhandlas här. Nämnas bör dock att tyskfödde Beethoven tillbringade en stor del av sitt verksamma liv i just Wien.

Om man skall ha något i sitt hår så skall det vara gardenior. Överhuvudtaget är gardenian en planta som man bör ha i sitt hem; den är mycket vacker och doftar praktfullt.

Det här är skoj! Det är ett genialiskt förgasar-arrangemang från 50-60-talen. I mitten sitter den vanliga förgasaren, dvs den som används när man kör lugnt. På sidorna sitter ytterligare två och när man trycker gasen i botten öppnas dessa två på vid gavel; bensinen flödar och bilen sätter av i raketfart. Samtliga förgasare är av tvåportstyp, dvs de är dubbla (två i varje) vilket ger 6 portar när man gasar som bäst.

Arrangemanget var en smula komplicerat och dessutom knappast ekonomiskt så mot slutet av 60-talet försvan det och bilköparna fick nöja sig med vanliga fyrportsförgasare. En fyrportare består av två små portar för normal körning och två STORA när man trycker gasen i botten. Det är också rätt skoj! Men dyrt.

Bilden föreställer Pontiacs variant på Tri-power. Luftfilter saknas dock på bilden. Vill man läsa mer om Tri-power gör man det här.

En gång för mycket länge sedan, var jag i Paris. Det var på den tiden konstnärsateljerna vid Montmartre fortfarande gick att få för en spottstyver och svenska flickor tog hästen till Paris. På den tiden använde man rökrock. Min var i tjockt ylle och hade lustiga tofsar. Det var följdaktligen inte igår.

En utmärkt webbplats. Här kan man bla. hitta Stockholms stadsmuseums inventeringar av innerstadens bostadsområden. Sök bara på byggnadsinventering. www.stockholmskallan.se.

I mitt gamla smalfilmsarkiv, som legat orört i minst 10 år, fanns många och korta klipp från förr. Jag hade filmat farbror Danne, som hade pommes frites-fabriken; höskörd på gamla viset med höpress (bilden ovan); surströmmingshippa i byaskolan och så mängder av pinsam ungdomsfilm som jag inte vågade titta på. Märkligt nog var det filmsnuttarna från byn och de på släkten som var roligast att se. När det begav sig tyckte jag nog mest att det var täntigt, men man förändras med åldern och jag är glad att jag var så framsynt att jag fått med det mesta.

Smalfilm är ett trevligt format, omän opraktiskt att titta på. Färgerna är klara och skärpan riktigt bra (den avfotograferade bilden är dock sisådär). De videokameror som fanns på den tiden var inte mycket att hurra för, men det hindrade inte att jag fick kommentarer som höll fast vid ett så antikt medium.

Jean-Pierre Melvilles film Le samurai med Alain Delon bör man se. Den är både bra och mycket vacker. En annan finfin Melvillefilm är Le Cercle Rouge, också den med Delon.

Alain Delons favoritparfym var en gång i tiden Chanels Pour monsieur. En finfin doft. Titta nu på klippet och framförallt på Alain.

En av de allra bästa svenska filmerna genom tiderna är Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950. Med Eva Henning i huvudrollen blir filmen en riktigt mästerverk. Berättelsen kretsar kring Dagmar Brinks självmord och allteftersom nystas hennes livsöde upp för åskådaren. Miljöerna är mörka i bästa noir-anda, men det finns ändå något mycket svenskt och mycket ömt över hela filmen. Hennings porträtt av den vackra Dagmar, vars skönhet är av den typ som helt bottnar i att hon snart kommer att falla sönder av smärta, är helt och visst i världsklass.

Birollerna är även de väl besatta och framförallt Anders Ek har en glansroll som Elis Körner, Dagmars gamla flamma. De två grannarna, som intresserar sig för Dagmars död och samtidigt för filmen framåt genom samtal med hennes vänner, spelas av Birgit Tengroth och Ulf Palme. Rar är också Marianne Löfgren som den alkoholiserade revyaktrisen Gullan.

Om det är en film som skall inköpas det närmaste året, är det Flicka och hyacinter. Den finns att köpa/boka pådiscshop.se. Jag älskar verkligen detta Hasse Ekmans mästerverk och kan inte riktigt uttrycka det i ord.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad That night in Rio (1941) handlar om men jag har mina aningar. En av huvudrollerna spelas av det brasilianska bombnedslaget Carmen Miranda som då och då brister ut i sång, bla Chica Chica Bom Chic och I, Yi, Yi, Yi, Yi, I Like You Very Much. I samlingarna fann jag en svensk version av ett annat sångnummer; Don Ameches Boa noite. Här har vi Arne Hülphers orkester:

Detta är sjukt roligt! Här kan du ta reda på hur man skiljer dessa närbesläktade arter åt: Lesbian or german lady?. Säkerligen inkorrekt, men likväl så roligt. Verkligen min typ av humor.

Jag har haft besök av min glesbygdssyster, den norrländska sirenen, några dagar och är en smula matt. Redan på torsdagen slarvade jag bort skolväskan på Musslan och halsduken på Riche så studier har varit uteslutet de senaste dagarna. Det är märkligt hur det man kan gå när man skall dricka en öl och vara hemma senast elva. Vi började med konjaksglögg redan klockan fem och det angav tonen för resten av kvällen.

Dagen därpå var det bokförlagsfest. Vi anlände punktligt klockan nio och var verkligen inne på sång och dans men i källaren var det knäpp tyst förutom en späd stämma som ägnade sig åt högläsning. Det var verkligen tur att kvällen avlöpte någotsånär lyckligt och att vi inte ramlade ner i fontänen.

Söndagens adventsgudstjänst var dock inte ämnad för mig som vid det laget kände mig om en verkligt hemsk människa som icke förtjänade något annat än Alka-selzers, om ens det. Med ansatta steg styrde jag kosan till Debaser vid sjutiden och lyssnade på syrrans julmusik samt en och annan tysk dänga.

Denna mosaik hittade jag i Boden, den gamla militärstaden i Norrbotten. Som så många andra landsortsstäder är Boden starkt präglad av efterkrigstiden. Här finns ett en gång elegant hotell vid namn Bodensia; pampiga hyreshus från 50-talet som oftast inte renoverats med pietet; ett gammalt kyrkstugeområde som numera går att hyra och så finns här det stora militärområdet som är överfullt av praktfulla militärkaserner byggda i början av seklet. Dessa fastigheter är otroligt pampiga och exteriörerna är mycket väl bevarade. Här har det funnits paradvåningar för de högre militärerna och kyffen för de lägst stående. Det är väldigt vackert då en del av husen ligger vid älven.

Boden hade en gång en gammal folkpark som hette Björknäsparken. På 70-talet var anläggningen sliten men den var ändå så fin med sina ljusramper och orangemålade masonit. När mörkret sänkt sig trodde man sig förflyttad till svunnet 50-60-tal. Jag vann en gång i slutet av 70-talet både en kryssning till Åbo och en massa mat i någon sorts tävling som jag inte har något minne av. Tyvärr ansåg kommunen anläggningen för sliten och omodern så hela rasket revs och nu finns där ett äventyrsbad. Dylika anläggningar är tydligen nutidens melodi.

Jag såg En dam försvinner igår, Hitchcocks engelska film från 1938. Filmen utspelar sig mestadels på ett tåg i ett främmande land någonstans i östra Europa och skildringen av dess invånare är väl knappast speciellt korrekt; de framställs som tämligen korkade och galna människor. Trots denna malör, är filmen riktigt bra.

Handlingen kretas runt den gamla dam, miss Froy, som är passagerare på det tåg som är på väg mot mer civiliserade trakter. Under tågresans gång försvinner miss Troy och filmens två hjältar gör allt för att hitta henne, trots att de flesta passagerarna intygar att någon miss Froy aldrig har funnits på tåget.

Tillsammans med De 39 stegen räknas En dam försvinner som de bästa filmerna under Hitchcocks tidigare period. Året därpå, 1939, fick han kontrakt med Hollywood och blev en av världens största regissörer och gjorde filmer som Notorious, Vertigo och Psycho.

Gösta Ekmans sängkammarblick vilar ögonen på Tutta Rolf. Det är en fantastisk bild. Kanske är den från uppsättningen av Hamlet i början av 30-talet. En grå söndag när ansattheten ligger tung är den en förträfflig stimulans. Jag föreslår att i lyssnar på Kärlekens låga. Tutta i sitt esse!

Något ansatt studerar jag min rödlackerade rödlackerade nagel, en rest av gårdagens festligheter. Min skivspelare spelar Duke Ellington och gör det alldeles automatiskt; jag har äntligen fått växlingsaxeln reparerad! Hifi är förresten ett intressant kapitel – här en annons som förklarar vad en bra skivspelare skall klara av. Det är föregångaren till min egen Dual 1019 som presenteras: Dual 1009.

Här har vi så Duke Ellington och två fina alster från mitten av 40-talet:

It shouldn”t happen to a dream

och Do nothing till you hear from me

Vädret är verkligen förskräckligt och min hosta besvärande. Jag håller mig därför inomhus och hemma drickandes te och läsandes Lindes memoarer. Det är en väldig lustig ung dam. Sin dygd försvarar hon tappert i Rom och Paris med hjälp av stövlar och ridpiska. Det är inte utan att jag undrar om inte denna behandling gav motsatt verkan.

Här något mycket vackert passandes en grå dag som denna. Det är Nat King Cole som sjunger Nature boy:

Texten är en liten pärla, så vacker är den. Jag tycker väldigt mycket om den och Nat var dessutom enormt bra i slutet av 40-talet innan det banala 50-talet rullade in och krossade allt som var spännande.

And then one day
A magic day he passed my way
And while we spoke of many things
Fools and kings

Kanske är det tjatigt att dra fram denna ultimata sextiotalsgrupp, men jag kan inte låta bli. Be my baby är en av världens bästa låtar och när man ser klippet ovan så förstår man att Ronnie Spector hade både charm och talang. Jag är annars väldigt svag för deras Walking in the rain och How does it feel och för all del det mesta som de spelade in under några år i mitten på 60-talet.

När min pappa var liten i början och mitten på 30-talet var han blond och lockig och dessutom blåögd. Precis som en liten kerub. Helt enkelt bedårande. I den vevan hade min farfar och farmor ett hembiträde som hade den ovanan att alltid säga vad hon tänkte. En dag när hon skulle beskriva det lilla barnet slant denna fantastiska replik över henes läppar:
– Han jär så herre je gullat, han jär varken lik far eller mor.

Min farfar som var humoristiskt lagd, hade mycket roligt åt den för honom och hans fru inte så smickrande repliken.

Budabest är en av Europas tjusigaste städer. Inte den mest välputsade, men däremot en av de charmigaste och dessutom en stad med många helt makalösa miljöer. Bilden ovan föreställer Hotel New York som är en gigantisk gammal byggnad med en matsal vars like jag alldrig någonsin sett. Här åt jag brunch en dag; Waldorfsallad och Bloody Mary som serverades på förstklassigt på vagnar med silverkarotter. Strax därefter stängde hotellet för en totalsanering men nu ser jag att det är öppet igen. På den tiden var byggnadem förfallen med en helt svart fasad och priserna ytterst humana. Hur det är nu vet jag inte, men med tanke på den totalsanering som stället har genomgått har nog priserna stigit och charmen försvunnit.

En annan utmärkt lokal i den staden är Hotel Astoria med sin mycket eleganta matsal The Empire. Här står iskylarna på hög fot, kakfaten har många våningar och det knusslas varken med kristall eller med silver. Ni förstår säkert att Budapest den bästa staden om man vill uppleva ett Europa som egentligen inte finns kvar. Och då har jag ändå inte nämnt de förfallna och igenvuxna privatvillorna vid Andrassy Ut eller den helt röda Bar Piaf där en blonderad inhemsk dam sjunger Piaf på ett helt förträffligt vis.

En gång i tiden dansade man till obskyra soulsinglar i norra Englands industristäder. Svart musik för den engelska vita arbetarklasen. En av de populäraste klubbarna var den på Wigan Casino, en annan var The Golden Torch. Jag gillar Northerns soul, även om jag inte lyssnar så ofta på de få skivor jag har. Men vem kan stå emot dängor som Bobby Hebbs Love, love, love, Maxine Browns One in a million och Patrice Holloways Stolen hours?

Ian Levine var en ung man som spelade skivor på en annan av northernklubbarna, Blackpool Mecca, under 70-talet. På 80-talet blev han en av förgrundsfigurerna inom Hi-NRG och skrev den absolut bästa av alla låtar i den genren: High Energy som spelades in av Evelyn Thomas.

Se bilderna från klubbarna i klippet ovan och lyssna samtidigt på Maxine Browns One in a million.

Igår söndag, gick en det en väldigt fin dokumentär på SVT om Palace hotel i Hultsfred. Då jag saknar tv, passade jag på att se den på svt.se istället. Det är berättelsen om den mycket gamla tanten Maja som driver sitt hotel i landsortsstaden alldeles själv. Hur hon orkar med allt slit är en gåta, men jag förmodar att det är rätt så lugnt där emellanåt.

Dokumentären är ypperlig; lugn och fin och en smula allvarlig och samtidigt väldigt varm. Jag kunde inte låta bli att bli en smula tårögd när jag hörde henne berätta om sitt liv. Någon genomsnäll mes är hon dock inte, sanarare verkar hon vara en dam med åsikter och hon drar sig inte för att hunsa sina stackars småsyskon när hon behöver extrahjälp under festivalen.

Titta genast på dokumentären Palace hHotel. Den ligger bara kvar 30 dagar på svt.se.