Kategori: Övrigt

Dalida och Alain Delon!!!

Kanske den märkligaste av alla Phil Spectors produktioner. Chrystals sjunger He hit me (and it felt like a kiss). Den finns faktiskt på svenska, Han slog mig (och det var som en kyss), men den har bara framförts en gång; på festivalen i Gravmark av Glesbygdssystern. Om man undantar de gånger den sjöngs på baren den där vintern för fyra år sedan.

När jag var liten planterade jag en gång en styvmorsviol i rabatten; vattnade och gödde den så att den fick mycket mer än den någonsin kunnat tänka sig. Plantan blev ungefär som en pensé med stora blommor och kraftiga blad. Fast lika skir och vacker som de plantor som växte vilt i näringsfattig jord blev den inte, vilket var synd för det är så som den är som vackrast.

Just nu äter jag mycket glass, violglass från SIA. Det är fantastiskt gott med violglass, precis som det är gott med lavendelchoklad eller dito smaksatt med ros.

Det här är fint! Efter några månader i ett kallt och mörkt skafferi har en Fuchsia hittat ut till fönsterbrädan, fått ny jord och börjat skjuta skott ur de gamla, vedartade grenarna. För varje dag som går, växer bladrosetterna till sig och så småningom måste skotten toppas så att plantan blir yppig och tät.

Krukväxter som köps i butik tenderar att vara mycket kompakta och täta. Det är ett utseende som inte är helt naturligt och åstadkommes genom olika preparat. Efter ett år eller två, sätter dock växten fart och blir sig själv igen.

Jag läste en artikel om gamla fina miljöer på landet i ett äldre nummer av Hem i Sverige. Där presenterades ett gammal sörmlandshem som uppvisade en fin blandning av, företrädesvis, äldre möbler från olika perioder. Det var mycket vackert.

Det är nästan något sakralt över gamla fina lanthem. Det råder oftast harmoni i rummen och lukten av gammalt trä och fötternas kontakt med de nötta plankgolvens gör att både lukt och känsel får sitt.

När jag växte upp träffade jag då och då på dessa idyller. Märkligast var nog det gamla hem som stått oförändrat i många år och i stort var helt omodernt. Salen var överbelamrad med möbler och prydnadsföremål; i ett hörn låg några gamla skivor med luleåsonen Gunnar Wiklund; i köket fanns en järnspis där den gamle farbrorn, som tillsammans med sin lika gamle dräng bebodde gården, bakade sitt kaffebröd.

Gårdsplanen var lummig full med syrener och allsköns blomster. På dess ena sida låg mangårdsbyggnaden, i fonden bagarstugan där drängen bodde och till höger en ladugård. Nu är båda gubbarna döda och gården har blivit museum. Förmodligen har interiören rustats upp och snyggats till. Jag har inte velat besöka den och därmed rasera mina fina minnen. Det får verkligen anses som ett privilegium att ha upplevt ett sådant hem med sådana karaktärer till månniskor.

Bilden ovan föreställer en hälsingeidyll.

Om man finner knypplingen alltför präktig och kysk kan man med fördel ägna sig åt att slå frivoliteter och på så sätt erhålla de delikataste av spetsar. Jag har aldrig försökt mig på denna numera rätt så ovanliga form av handarbete, men nog blir jag bra nyfiken. Inte minst på grund av namnet.

Jag tycker att en brudkrona förfärdigad med hjälp av frivoliteter låter som en synnerligen tilltalande konceptuell idé. Ungefär som Två små röda rosor; både oskuld och, höll jag på att säga, arsenik.

Här har vi en bild på en frivol krona. Här kan man läsa mer om frivoliteter och såsmåningem har man kanske totat ihop något riktigt fint.

Med anledning av vädret: lite vintermode. Jag snubblade över en gammal bild som jag misstänker är tagen på 40-talet. Jag tror inte att det är ett järnvägsbygge, utan snarare något som hör järnverket till, men säker kan man inte vara. De båda herrarna är dock både väl och varmt klädda. Jag gillar särskilt stövlarna och byxorna på den vänstra mannen. Dessa detaljer är verkligen helt up-to-date.

Jag minns inte vem det var som sa det, förmodligen en mycket gammal och klok professorska: Inget är så svårt att föreställa sig för oss människor med livlig fantasi som att helt sakna denna gåva.

Fantasier och dagdrömmar kan få den mest mulna av dagar att gnistra i färgprakt och melodier. Lite som en technicolormusikal, men ändå inte.

Världsfrånvänt kan man kanske tycka, men man kan likväl vara en nog så stor realist som bara valt att då och då fly in i en egen, mer tilltalande värld. Att den möjligheten står en till hands, får anses vara något av ett privilegium.

Den som inte har smakat vildhallon vet inte mycket om hur hallon skall smaka. Hos oss växte vildhallonen vid en torr sydvästsluttning vid ett av uthusen. Att plantorna ens överlevde framstod som något av ett under, men vilda växter finner sig alltid en plats där de verkligen trivs, där de får vad de behöver.

Nere vid ån, bland några klippblock växte också några hallonbuskar. Till skillnad från de stora och saftiga trädgårdshallonen, är vildhallonen mindre men i gengäld smakar de mycket mer; kokar man sylt på dem blir resultatet någonting alldeles extra, såtillvida man inte tar för mycket socker eller är generös med vattnet.

Här två finfina sidor med Esy Morales från slutet av 40-talet. Esy dog ung redan 1950 men hann innan dess med att spela med Zavier Cugat innan han så småningom bildade sin egen orkester. Lyssna på When you look at me

och detsamma gäller den andra sidan, When you look at me

Efter ett besök i stan, kanske efter en lunch på Scandic hotel vid Mjölkuddsrondellen, tog vi ibland färjan över till Avan efter att ha hälsat på Faster Emmy i Södra Sunderbyn. Mellan Södra Sunderbyn och Avan finns nämligen ingen bro, istället hade trakten sedan länge en färjeförbindelse över Luleålven.

Faster Emmy bodde nere vid älven i en grön eternitkåk som hennes man, min morfars bror Bror hade byggt. I köket blommade nästan alltid en vit Väppling i en kruka på perstorpsbordet. I vardagsrummet fanns en öppen spis och Brors gamla kortlekar som var mycket roliga att titta på. Framförallt fann jag korten med knäktarna, drottningarna och kungarna fascinerande. Utanför vardagsrummet låg en liten inglasad veranda med utsikt över breda Luleälven. Det var mycket vackert.

I ett annat hus, en bit längre upp från vattnet bodde Dagmar. Dagmar hyrde in sig på övervåningen i sin sons exfrus villa. Efter skilsmässan hade Dagmar tagit sonhustruns parti och beslutat sig för att bo kvar vilket nog var en smula underligt, men de två damerna kom bra överens där på varsin våning i huset.

Efter några timmar i strandvillan var det dags att hoppa in i den mörkblå PV:n och rulla ner till färjelägret för att sedan köra hem på de smala och dåligt underhållna vägarna genom skogarna i gränslandet mellan de två norrlandskommunerna.

Förvånansvärt härlig låt från tidigt 60-tal. Den är allt lite (northern) soulig, trots att den är ledmotivet till en Hollywoodfilm med samma namn.

Doris Days framtoning på 50-60-talen var så pass präktig att hennes gamla vänner påpekade att de kände henne redan innan hon blev oskuld.

Då var det dags att masa sig iväg till Teater Scenario fredag eller lördag kväll, ty då spelar Hurra!Hurra!Hurra! sin föreställning I denna vers binder jag dig/Singing for the lonely och den är ypperlig. Jag har nämligen redan sett den och kan därför rekommendera den. Läs mer om Hurra!Hurra!Hurra! här.

Föreställningen spelas 22-23/2 klockan 19:00 på Teater Scenario, Hantverkargatan 78, vid Fridhemsplan.

En av de mest delikata av försommarens perenner är Löjtnantshjärtat. Bara namnet gör att man måste äga en planta och har man dessutom en gång sett den i full blom kan man inte annat än att älska den.

Löjtnantshjärtat har släktingar, bland annat Fänrikshjärtat. Nog är det allt bra bedårande att döpa dessa plantor efter något så flyktigt som de svenska militärernas lättantändliga hjärtan.

Jag citerar en gammal dänga från krigsåren:
Ett löjtnantshjärta råkar ju så lätt i brand,
det börjar med en blick och med en kyss på hand.

I min trädgård skall jag en gång ha både löjtnantshjärtan, pioner och doftande klängrosor. Och så hägg och syren.

En fin vy från fönstret behöver inte innebära sjöutsikt, det kan lika väl vara en ordinär stadsgata som skänker betraktaren något att titta på. Jag är svag för åkrar, skog, berg och dalar. Rummet får gärna vara beläget i ett hus i skogsbrynet med utsikt över fälten och med skogens täta massa i fonden. Jag läste någonstans att just hus belägna i skogsbrynet betraktas som svårsålda. Det förstår jag icke.

En vy som särskilt tilltalade mig i somras var den över gårdsplanen vid Ransbergs herrgård. Från mitt öppna fönster såg jag flygelbyggnaderna omgivna av den kompaktaste barrskog. Inomhus var det stilla och tyst men in genom fönstret strömmade det dova bruset från Ranån. Jag läste Woodhouse och mådde som en prins.

Ibland hände det att bandspelaren i grammofonstudion stod på även när artisterna repeterade. Här sjunger Billie Holiday den sorgliga Just friends under en session för Verve i mitten av 50-talet.

En bild där allt flutit ihop; ute, inne, motivet, betraktaren. Det är inte lätt att se vad som är vad och hur allt hänger ihop. Jag tycker om bilden just därför. Förvirring.

En sommar i min barndom fick jag lära mig att av en näckros göra en gammeldags kaffepanna på tre ben. En sådan som man vanligtvis mest bara ser på hembygdsmuseum. Det var min pappa som lärde mig detta; han var alltid hemma på dagarna och hade, åtminstone vissa perioder under året, gott om ledig tid. När vädret inte var det rätta och höet inte kunde bärgas, fanns det inte så mycket att göra, förutom visst underhållsarbete av maskinparken. Pappa satt mest och spelade så fort tillfälle gavs, eller så hade han oss att pyssla med.

I näckrosens mitt finns en frökapsel som ser ut som kaffepannans kropp. Om man sticker in tre tändstickor i dess nederdel och en vinklad i dess mitt, får man en liten trebent miniatyrkaffepanna. Lite tråkigt är det allt att förstöra en vacker näckrosblomma, men det tänkte man inte så mycket på då för det var verkligen ett sommartecken att plocka näckrosor i det kalla, strömmande vattnet, att känna dofterna av vått och händernas kontakt med de lite slemmiga blommorna.

Lite senare på sommaren hade näckroskaffepannan skrumpnat ihop och var inte någon vacker syn. Innan man visste ordet av var hösten på väg och i mitten, slutet av augusti kom den första nattfrosten och sommaren var snart ett minne blott och man fick övergå till att plocka de vackra, av hösten glödande asplöven.

Nu blir det tant för hela slanten. Igen.

Kyrkkaffe dricker man inte bara i kyrksalen, dvs den samlingssal som ligger i ett anslutande hus; man kan även göra det i någons hem eller kanske allra helst i kyrkstugan. Ursprungligen var kyrkstugorna, som utgörs av ett litet rum med eldstad, en övernattlingsplats för de långväga kyrkobesökarna under den period man färdades med häst.

Om man nu har en kyrkstuga är inget mer lämplig att bjuda över några bekanta på kaffe med dopp i den enkla, men trivsamma miljö som dessa rum utgör. Min mormors stuga är en av de finaste. Där stannade tiden redan på 50-talet och innan dess hade inte mycket hänt sedan början av seklet. Vedspisen är målad med silverfärg för att se lite mer modern ut och i köksskåpen ligger sockerpaket från mitten av sekled tillsammans med tidningar från samma tid. Textilier, möbler och armaturer är av ett äldre datum och har skyddats mot solljuset med hjälp av rullgardiner.

På bilden ovan ses en mer modern interiör. Här är det en 60-talet som smugit sig in, omän i en mycket läntlig skepnad. Det är heller inte så dumt.

Det finns en rolig svensk text till Quando, quando, quando som går något i stil med Jag vill vara där du är, säg mig quando säg mig när. Tyvärr hittar jag inte skivan just nu. Här har vi en spansk version med José Guandiola som är en smetig, lät överviktig herre med tangorabatt. Stråkarna är fantastiska! Cuando, cuando, cuando!:

Syren är en av mina favoritbuskar, inte bara för de vackra blomklasarna och den underbara doften utan också för att den under så pass kort tid är helt till sin fördel. Underbart är kort. Syrendoft och ljumma försommarnätter som inte är riktigt mörka och där en doft av hav smyger sig in är omöjliga att motstå och lika bedårande som de kan vara sorgliga.

Vid tolvtiden på natten fotograferade jag syrenen som är en praktfull buske som växer sig större för varje år. Det var en sval natt och doften av ännu varm jord blandade sig med blomdoften.

En fasad som är helt i min smak. Det sena 1800-talets något överlastade ornamentik är något som jag föredrar, framförallt framför det mestadels småtrista 20-talsfasaderns som visserligen kan vara mycket vackra men likafullt lite för enkla för min smak. Notera de smäckra fönstersnickerierna med dubbla enkelglas, dvs när fönsteret skall öppnas öppnar man först den inre rutan, sedan den yttre. Mellan glasen finns gott om plats för fönstervadd (eller varför inte kyla vinet vintertid).

Kombinationen av tegel och putsade partier tycker jag är alldeles särskilt tilltalande. Teglet lättar upp, skänker en viss rustik känsla och ger fasaden liv. I Stockholm finns det ett antal hus från sent, sent 1880-tal och 1890-tal i just denna stil. Bilden ovan föreställer en byggnad i Berlin.

Perfecto är en rar liten jäkel som inte gör annat än dagdrömmer. Ibland kan det allt vara lite oklart vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet, men Perfecto gnolar en stump och tycker att det gör då rakt ingenting. En mörk natt gnolade Perfecto något alldeles extra tjusigt och fann sig vad det led i en bar precis som det så ofta kan gå, de gånger inte korken är riktigt på.

Så bar det sig inte bättre än att Perfecto fann sig en liten vän, vilket fick honom att brista ut i någonting riktigt fint där han låg där alldeles uppfylld av detta underbara, härliga. Perfecto var inte alldeles säker på om detta så förtjusande var något som han hade funnit på alldeles själv. Det gjorde honom förbryllad.

Perfecto går fortfarande omkring och visslar, men nu är han inte längre riktigt säker på om det verkligen är så bra att inte veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Jag tog mig friheten att googla bygdegård och minsann, fick jag inte många träffar. Bilden ovan föreställer den i Burs. Jag trodde annars att denna företeelse var mer eller mindre utdöd. I min lilla by har vi ingen bygdegård, bara en nedlagd skola som las ner i mitten på 50-talet. Några gånger per år anordnas där kalas för byns åldringar. Det är paltkalas, våffelkalas eller någon annan tillställning där ätandet står i centrum, naturligtvis i kombination med pratandet.

Min pappa brukade spela på bygdegårdar, faktiskt redan på 40-talet. På den tiden hade man nästan aldrig grammofon utan man anlitade istället en lokal förmåga. Många år senare tror jag faktiskt att han ackompanjerade Agneta Fältskog, men det var innan hon blev en av ABBA-orna.

I min mammas by stod bygdegården färdig 1946, samma år hennes syster gick och gifte sig. Här stod en kväll den blonda, kurviga och piffiga Kastell-Aina och kråmade sig fram för en filmaffisch med Clark Gable och kuttrade Åååh, Slark Gable, allt för att driva med sin humorbefriade kavaljer.

Jag lyssnade på Borodins Prince Igor igår och plötsligt ljuder Stranger in paradise ur högtalarna. Mycket riktigt: musiken i musikalen Kismet, i vilken Stranger in paradise är en av melodierna, är löst baserad på musik av just Alexander Borodin. Stranger in paradise har sina rötter i Polovetsian Dances som ingår i operan Prince Igor. Lyssna på London Philharmonic orchestra under ledning av Eduard van Beinum. Gliding Dance of the Maidens:

Den här är fin den! Ursprungligen en hit 1995, men här gör Johnny Mathis den igen en gång på 80-talet.

Walk my way
And a thousand violins begin to play
Or it might be the sound of your hello
That music I hear
I get misty the moment you”re near

Här har vi en intressant personlighet: Linnéa Transchiöld. Klart att det bara är fejk, men nog är det en smula underhållande.