Kategori: Övrigt

Lite franskt. Jag gillar Mireille Mathieu, Juliette Greco, Francoise Hardy och naturligtvis Barbara. Här sjunger Barbara Ma plus belle histoire d”amour.

Mer franskt: Jacques Brel sjungandes Ne me quitte pas. Fantastisk låt som är utmärkt på engelskan med Dusty och även finns i en svensk version med Lill Lindfors (Om du går din väg).

När man tröttnar på lite franskt, föreslår jag något tyskt: Fancy med Slice me nice. Risigare snubbe får man leta efter. Oklar är dessutom den rödhårigas funktion ty Fancy verkar vara a pie made for hungry guys, åtminstone sjunger han det. Dessutom är videon tafflig och endast bilen är riktigt snygg.

Nej, då är det franska 80-talet i form av Desireless Voyage, voyage att föredra. Fantastisk låt det där.

Jag bjöds på te i söndags i ett opretantiöst förortshem. Och vilka läckerheter som där bjöds: te, scones och rosenmarmelad, som den stackars flickan tyvärr inte hade kokat själv. Istället var det en en manlig bekant som hade plockat med sig en burk. Ni förstår ju själva att detta tyder på bristnde familjekultur under uppväxten.

En av flickorna visade sig dock föredömligt rar. Klädd i de enklaste av vardagskläder, slog hon sig tyst ned och lät sig uppslukas av familjetidningen Hemmets journal, utan att på något sätt distraheras av de andras ytliga pladder. Jag både hoppas och tror, att hon snart är i hamn.

En annan av flickorna trampade verkligen i klaveret; uppmanad att ta med sig en burk sylt, lämnade hon fram en halvtom burk i Eldorados billiga sortiment. Det är inte tanken som räknas, kom ihåg det. Jag vet inte vem som sa det men det viktiga är inte vad man gör, utan att man gör det med stil.

Ibland, när man är trött och lite ur gängorna, kan det vara klokt att sätta på sig de svartvita glasögonen och förflytta sig till en banal salongskomadi med rafflande intrig och happy ending. Kanske väljer man då Under falsk flagg där den rika flickan spelar fattig och den unge mannen rik. Med stor sannolikhet innehåller rullen ett par käcka filmschlagers i stil med
Det sjunger någonting inom mig.

Orkestern leds som en slump av Heinz von Vultees orkester. Allt känns genast lite bättre.

På bilden har Annalisa trasslat till det för sig. Riktigt tokigt blev det.

Ett fotografiskt minne från sommaren: ett fat på fot i pressglas, en elektrifierad fotogenlampa i taket och en spolrock i förgrundens nedersta del. I fönstret ut mot den ljusa natten en skir men gammal och sliten gardin. Det är alldeles tyst och det är den bästa tidpunkten på dygnet; klockan har passerat midnatt och alla har gått till sängs och endast jag själv är vaken med en bok framför ögonen.

Skulle vi nu öppna fönstret skulle den ljumma, men lite svala sommarluften strömma in och föra med sig en doft av gräs och fukt blandat med den vällukt som blommor och annan växtllighet utsöndar. Men det är just blandningen av den något svala luften och fukten som kondenseraras som ger den verkliga doften av norrländsk sommar.

Det är synd, att klokhet är något som kommer med åren, då det oftast är som ung och dåraktig som man har det största behovet av denna värdefulla egenskap. Jag tänker tillbaka och funderar på om jag träffat någon verkligt klok gammal människa och inser att det nog är något som är väldigt svårt att uppnå. Som äldre får man inte fastna i fördommar och ett stereotypt tänkande. Det gör många och då har min inte så stor nytta av sin livserfarenhet. Man ser inte träden för all skog.

Karl Gerhard skriver så fint:
Jag har lärt mig fint sätt i de bästa kretsar och min vänskap med humanister och radikaler har tuktat min fåfänga och värmt mitt hjärta. Jag har lärt mig att inse att ingen människa är obetydlig, hur anspråkslös ställning hon är har i livet. För att läsaren inte genast skall slänga min nya bok ifrån sig av oro för att han i sin hand fått en andlig uppbyggelseskrift, skyndar jag mig att försäkra att jag ingalunda levt som jag lärt.

Min moster sa en gång någonting väldigt klokt när det blev tal om de gräsliga kläder som dagens ungdom går omkring i: Jag tycker då att ungdomen klär i allt. Det var verkligen på pricken. Nu är hon tyvärr sjuk, så några kloka ord kommer aldrig mer från hennes läppar.

Det är inte utan att man undrar vad som är nästa steg efter de sista årens queerhysteri. Jag har på känn vart vartåt det lutar; jag säger bara: In denial. Snart kommer oskyldiga små väninnor att dela på trånga tvårumslägenheter och skylla på bostadsbristen; unga herrar att ta tjänst som betjänt eller servitör hos välbeställda män. Låter inte det lite mer spännande (möt mig i serveringsrummet efter tio…)?

Här är min mamma i full färd med att göra sin bil fin. Dammsugning och kanske även stoppning av klädseln bör man göra när det går mot ljusare tider. Kanske bör även någon skruv dras fast och instrumentbrädan torkas av.

Andra viktiga detaljer att se över är motorrummet; byta olja, luftfilter och kylarvatten. Tändstift och brytarspetsar måste också kontrolleras. Under bilen skall eventuella smörjnipplar fyllas med nytt konsistensfett och fickor där smuts och fukt samlats skall rengöras. Är man ordentlig, sprutar man alla skärmkanter och hålrum med rostskyddsmedel. Allt detta brukar jag göra och mamma dammsuger och lagar och skruvar lite. Det är lite fånigt att det inte kan vara tvärtom. Inte för att hon är helt handikapad; hon hanterar både röjsåg, traktorn och vedklyven.

Här låter vi naturen fara vind för våg och vad får vi? En naturtomt. Skön, otillgänglig och dessutom stimulerande för fantasin för hur hade det inte kunnat ha sett ut här? Lättskött.

För er som inte läser henne: läs! Annette Kullenberg.

I de gamla nöjeskvarteren i Kreutzberg i gamla Östberlin ligger på Oranienstrasse den mycket färgsprakande Roses Bar. Lokalen består av två rum och ett rum har, om jag minns rätt, väggarna klädda med rosa päls. Överhuvudtaget är lokalen inget för den tråkige och av minimalism ansatte besökaren; en fullkomlig explosion av färger och prylar virvlar runt i lokalen där det dessutom spelas relativt bra musik. Ett svagt minne säger mig att jag fick höra Inner city och annan utmärkt lätttechno för trånga dansgolv. Gör ett besök!

Är det något jag avskyr, så är det självgoda människor som sitter och myser vid tanken på sig själva och sina framgångar. Detta innebär inte att man inte kan tycka att man är värd en smärre skulpturpark vid sitt frånfälle (i ärlighetens namn helst innan så att man får lite glädje av den).

Ibland tänker jag att om man en dag sitter där och myser, då kan man hälsa hem. Då har man stängt av och då ser man inte att det finns något mer att sträva efter och eller upptäcka. Här får man dock vara på sin vakt, ty runt hörnet lurar den djävul som får en att aldrig tycka att man duger.

När jag växte upp fanns det gott om glada, snälla och barska tanter som utstrålade en sorts trygghet som gjorde dem tämligen okänsliga för vad andra människor tyckte och tänkte. Kanske är det här pudelns kärna ligger; att man är oberoende av andra människors måttstockar, man har sin egen och låter sig därmed nöja och då kan man heller inte sitta och mysa över något som man inte kan förutsätta att alla känner till.

Se videon till Big fun och Good life på YouTube. Mycket bra!

Jag har, förutom att unna mig en ny och dyr flaska av Chanels Pour Monsieur, varit på Nationalmuseum. Orsaken till besöket var Undersöka form, en slags utställning i utställningen som precis öppnat och som låter unga formgivare och konstnärer kommentera museer i allmänhet och Nationalmuseum i synnerhet men som sig bör, bär det sig inte bättre att man tittar på annat än det avsedda.

Jag tittar ofta på besökare och hur de i sin tur tittar på utställningen. Det är alltid intressant. Denna gång passade jag också på att studera några fina textilier på den relativt moderna avdelningen. Bland annat Viola Gråstens fina Festivo. Jag är svag för svart bakgrund. En annan 50-talsklassiker som dock inte visades, men som jag uppskattar är Astrids Sampes Thermidor.

Jag inser också att jag behöver ett gigantiskt Kabinettsskåp, en fruktservis i sköldpadd och en kinesisk kafeservis(?). Det finns så mycket fina gerjer på det museet.

Sommar i park med vin. Jag tror att det var sommaren 2006 som var full av vin i park. Först stod man i Slick-kön, sedan fick man stämpel och så bar det av till parken för att dricka vin i en timme eller två. Det var så vackert där i gräset när skymningen gjorde entré att man egentligen inte ville bryta upp och bege sig in i folkhavet.

En annan variant på samma tema är det mer intima parkbesöket på tumanhand med en bunt skivor, grammofon och vin. När musiken och vinet börjar sina, är gryningen på gång och solnedgången blir slutet på den långa natten.

Filmen Times Square må ha varit känd en gång i tiden, närmare bestämt när den kom 1980, men det är den inte idag. Jag har aldrig sett filmen, men hittade soundtracket, ett dubbelalbum i skivhyllan. Det ären salig blanding: Patti Smith, Lou Reed, Gary Numan, XTC, David Johansen, Talking heads och Pretenders. Bland andra.

Jag tror att handlingen kretsar kring två unga tonårstjejer på glid som blir rockstjärnor. Ett originellt tema. En extra krydda är dock att de små liven rymmer från ett mentalsjukhus i början av filmen.

Här har vi ytterligare en av dessa låtar vars titel slutar på , baby, nämligen Put yourself in my place, baby:

Parenteslåtar har väl alla hört talas om, dvs titlar i stil med (Remember) Walking in the sand eller (The best part of) Breaking up. , baby lever dock ett liv i skymundan. Min favorit på det området är nog Linger in my arms a little longer, baby med Peggy Lee

Inspelningen är från 40-talet, det är Duke Ellingtons orkester och Dolores Parker står vid mikrofonen. På den tiden hade man oftast bara en mikrofon. När det var dags för det vokala inslaget, ställde sig plattcharmören på lagom avstånd från mikrofonen, dvs tämligen nära. Och det ger en karakteristisk ljudbild.

För relativt många år sedan besökte jag i oktober månad Budapest under ett par höstdagar. Det var outsägligt vackert, ty löven var gula och luften klar. Uppe bland Budas berg var utsikten strålande och gulaschsoppan värmde när vi äntligen bestämde oss för lunch.

Till skillnad från det platta Pest, är Buda mycket kuperat vilket hade till följd att bussarna fick kämpa på tappert för att ta sig upp längs de smala vägarna som gick genom bostadsområdena. Den villa jag bebodde bjöd på det mest utsökta panorama av både stad och landsbygdens grönska.

Lite längre ned mot de mer centrala delarna av Pest, låg skolan för textila utbildningar. Det var en pampig vit byggnad från slutet av förrförra århundradet. På vägen dit passerades ett fantastiskt villaområde som utgjorde ett mycket fint exempel på tidig ungersk funktionalism. Dessvärre saknar jag bilder på dessa hus som var en verklig upplevelse för mig som i alla högsta grad har intresse för arkitektur. Ibland går jag omkring och önskar att alla såg lika mycket som jag ser, jag som har sådant sinne för detaljer, miljöer och stämningar.

Värt att notera är även min klädsel. Den engelska duffeln, sammetshalsduken, Miu-miu-byxorna av senaste modell och de fantastiska ungerska arméstövlar som jag fyndade på en loppmarknad långt bort från stan.

Då jag sedan en tid tillbaka finner mig arbetandes inom public service har det blivit mycket tydligt att det är OVANLIGT att inte ha tittat på tv de senaste 11-12 åren. Det är klart att jag då och då slängt ett getöga på tv-apparater hemma hos folk och att jag gärna tittar på de arkiv som finns hos samtliga tre med licenspengar finansierade företag. Men ändå. Och vad hjälper det att man efter ett års anställning, som beskattningsbar löneförmån, bjuds på tv-licensen när man saknar mottagare? Dessutom vill jag ite ha en apparat. Jag har ju både böcker och skivor i stor mängd.

Idag lagade jag mat – i mitt eget kök! Vad det säger om hembiträdesfrågan och skatterna kan ni säkert föreställa er.

Nå, jag totade iallafall ihop en riktigt smaklig måltid; Wallenbergare med potatismos, gröna ärtor och lingonsylt. Lingonen var utmärkta, ty de hade jag kokat själv av norrländska bär. Biffarna var precis så lättsmälta och härliga som bara kalvfärsbiffar med äggulor och grädde kan bli. Moset var lite tyngre och smaksatt med lite grädde. Ärtorna var av arten Findus.

Ett utförligt recept på Hackad kalvfilé à la Wallenberg hittar ni här. Det är en mycket lättlagat rätt som kräver få ingredienser. Smeten kan tillredas en liten stund i förväg. När det är dags att servera, är det bara att panera biffarna och steka dem ett par minuter. Även potatisen kan förberedas, skalas och tärnas, och sätts sedan på elden 20 minuter innan serveringsdags.

Och ja, jag serverade lingonen ur gräddkannan. Tyvärr stod inget lämpligare kärl till buds.

Idag gjorde jag ett fynd: Aidaboxen inspelad 1967 på operan i Rom med Birgit Nilsson och Franco Corelli i huvudrollerna. Det är en mycket fin förpackning komplett med libretto och allt. På boxens framsida tronar en mycket lustig bild på Birgit som Etiopisk slavinnan. Aida är ingen mindre än den Etiopiska konungens dotter och hon älskar ingen mindre än den Egyptiske härföraren Radamès som tillfångatagit hennes far.

Som sig bör i operavärlden går det så småningom åt helvete med deras kärlek och under en dramatisk sång, möter Aida och Radamès döden. Ni kan säkert tänka er vilken dramatik det blir på slutet.

Nilsson och Corelli spelade året innan in Turandot och även den är en fin inspelning som jag kan rekommendera. Den boxen har en än galnare bild och bör inte saknas i en välförsedd skivsamling.

Nya badrum är oftast mycket fula, eller åtminstone intetsägande och trista. Det är klart att det finns nya bdrum som är fina, men då rör det sig om påkostade inredningar som är allt annat än standard. Påkostade inredningar har dessutom en tendens att bli brackiga och allmänt smaklösa.

Här ett badrum som i sin strama elegans blir ett tempel avsett för just bad. Det lindblomsgröna kaklet är väldigt fint (den nyansen hade mina köksluckor när det var nytt 1940 – snart blir det grönt igen). Att låta kakla in badkaret är aldrig fel; motsatsen kan däremot aldrig bli helt rätt. För det mesta ser det bara billigt ut.

Ett badrum som en gång i tiden var vida berömt, var det Ebba Bonde lät inreda på Hörningsholms slott. Här var knusslades det inte med de mörka kakelplattorna och det eleganta kromet. Men det var mycket länge sedan så det badrummet är med största sannolikhet ett minne blott.

I början av 70-talet fanns det några olika typer av fälgar att välja på om man ville ha en sportig Pontiac. På bilden syns Rally II-fälgarna som jag tycker är snygga. Ett annat alternativ var att välja Honeycombfälgarna som precis som namnet antyder, påminner om det hexagonala mönster som bildas när naturens bin producerar honung i kupor.

I slutet av 70-talet kom så ytterligare en variant på fälg och denna kallas Snowflake och blev populär under det tidiga 80-talet. Personligen tycker jag nog att Honeycomb passar bäst på de lite mindre och sportigare modellerna som tex. Firebird. En stor fördel med samtliga typer är dock att de underlättar luftcirkulationen kring bromsarna vilket ger effektivare och säkrare bromsar.

Som fluffig marshmallows men inte lika söt är den idag helt bortglömda klappgöten som egentligen är ett mellanting mellan mannagrynsgröt och saftsoppa. Den är god och mycket fluffig, ty den består till nästan 50% av luft.

Hur gör man då? Man kokar upp 1 dl röd outspädd saft, tex körsbär eller hallon, med 4 dl vatten. Sedan tillsätts dygt 0,5 dl mannagryn under vispning. Låt sedan småputtra på spisen i 15 minuter under viss omrörning. Låt sedan gröten kallna under konstant vispning med elvisp. Det är nu all luft vispas in och den tidigare genomskinliga soppan bli till ett rosa fluff. När gröten kallnat, är den färdig att hällas upp i en skål och servras med mjölk (om man så önskar).

Om man får tag på blåbärssaft av god kvalité, är den en ypperlig bas till soppan. Om den är svag, bör dock mängden saft ökas på bekostnad av vattnet.

Äntligen en sovrums-hi-fi! Anläggningen består av en gammmal Beomaster 1000 (den danska designklassikern från mitten av 60-talet) ett Garrardverk (växlaren 120 MKII från sent 50-tal) och ett par KEF-högtalare från början av 90-talet. Otroligt nog låter det riktigt bra och det är verkligt trevlig att ligga i sängen och lyssna på fint stereoljud.

Jag har bara varit i Paris tre gånger. En gång gick jag upp i Eiffeltornet. Jag höll aldrig på att komma ner igen, ty jag har höjdskräck och det dröjde innan jag upptäckte att där fanns hiss och att den fungerade.

Paris är en vacker stad. Nästa gång jag åker dit skall jag ta med mig Thora Dardels Jag for till Paris och ägna mig åt att uppsöka de platser som hon skriver om i sin roliga bok.

Förutom att resa per tåg, är bilfärder något jag verkligen uppskattar och nu menar jag inte köer eller motorväger i och utanför Stockholm city. Nej, jag menar landsvägar på landsorten. Långa sträckor med bara skog; mindre samhällen eller byar som med möda håller sig vid liv; storartade naturscenerier i stil med höga kustens vatten, berg och dalar samt vägar som går rakt igenom vår bördiga jordbruksmark.

Förflyttning i bil innebär inte bara den rent fysiska resan från en punkt till en annan. Inne i fordonets ombonade kupé råder en speciell atmosfär som i sig är en annan värld. Här är man isolerad från utsidan. Lukterna, musiken och intrycken från världen utanför skapar, ja gör en mottaglig för intryck som annars gått en spårlöst förbi. Kupéen är ett slags drivhus där fantasin och drömamrna frodas.

På bilden ovan befinner jag mig i de gula rapsfälten i Skåne. Något vackrare får man leta efter. Att färdas i ett stort vitt rymdskepp genom de oändliga skånska åkrarna var en verklig upplevelse. Det var först när bildörrarna öppnades som jag förstod att det verkligen rörde sig om vår vackra svenska natur. Där inne var allt som i en film, rentutav som en musikal där jag bara väntade på att en gammal rostig plåtgubbe skolle komma sättandes.

Nothern soul på franska: David Alexandre Winters Qu”est-ce-que j”ai danse? som är en cover på Archie Bell and the Drells I can”t stop dancing. Fantastisk version måste jag säga. På franska blir det hela lite mer dramatsikt.
Au petit matin je suis rentrée seul
På morgnen vaknar David ensam, men han vet att han dansat hela natten. Min franska är verkligen inget vidare, men spridda ord förstår jag. Huruvida citatet är korrekt stavat, kan jag inte yttra mig om.

Jag kommer ihåg en gång när jag själv dansade hela natten, bland annat högt ovan marken klättrandes på en pelare av metall. Dansen avbröts dock av att jag ramlade ner. I en papperskorg. Tyvärr vaknadejag inte upp seul, ty jag saknade linser och tog fel på person.

Lyssna på David Alexandre Winters Qu”est-ce-que j”ai danse?