Övrigt
Reeperbahn i tappningen Nürnberg 47 i filmen G. Jag letade egentligen efter scenen där de putsar sina stövlar och sjunger Velvet Underground-låten Shiny Shiny Shiny Boots Of Leather, men den stod inte att finna. Men den här är inte så dumt det heller.
Det är Sebasian Håkanson som spelar sångaren i bandet, inte Olle Ljungström. han gör sig onekligen mycket bra i de snygga scenkläderna.
Lyssna på Gösta Ekmans Kvinnor och champagne:
Och som han visslar! Helt bedårande.
Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande
Jag fick inte bara ett glas champagne igår, jag fick en oh en halv flaska och det är klart att allt blev förtjusande. Lika förtjusande var det dock inte att vakna upp. Ansatt är vad jag är och lyssnar gör jag på en grym Japan-platta med bla Life in tokyo och Adolescent sex. Under tiden låter jag hemmet förfalla utan tanke på Glesbygdssysterns besök senare i kväll. Nå, vad gör väl det, vi skall ändå skiljas.
Jag läste en intressant text där skillnaden mellan tyskan och franskan som konversationsspråk diskuterades. I Frankrike pratar man inte alltid till punkt; man blir avbruten. Det är en del av charmen i den franska konversationskonsten och inget att bli upprörd över. När Madame de Sta쬠kom till Tyskland i början av 1800-talet lärde hon sig språket, men insåg snart det hopplösa i att låta språket flöda som hemma i Frankrike; en tysk avbryter man helt enkelt inte. Och varför? Jo, i tyskan kommer verbet i slutet av meningen, eller rentutav sist, och därför vet man inte vad personen egentligen vill säga förrän meningen avslutats till punkt. Något att lägga på minnet, när man förundar sig över Tyskland. Och världshistorien.
Efter många om och men anlände en verklig hi-fi-apparat den lilla byn en knapp mil från centralorten Ånäset. Värmen låg tung över byn och på järnaffären hade glassen sålt slut redan vid tvåtiden. Det var den välkända Glesbygdssystern som investerat i denna tyska kvalitetsprodukt vars like inte skådats i dessa trakter. Flickan, som är musikintresserad, är synnerligen nöjd med den helautomatiska apparaten och berättar att den spelar ungefär två timmar av hennes favoritmusik, utan att hon behöver passa apparaten. – Perfekt för mig, som gärna vistas i trädgården och inte vill springa in och byta skiva var 20:e minut.
Den raffinerade tyska tekniken erbjuder oanade inställningsmöjligheter för den hi-fi-intresserade men är samtidigt föredömligt lättskött för den bekväma vardagsanvändaren; manuell, automatisk eller växlare för 6 skivor. VK bjuds på en pampig inspelning med Birgit Nilsson och kan inte annat än att instämma; det låter helt enkelt fantastiskt och den vackra apparaten ger ett gediget intryck som saknar motstycke.
Det är vanligtvis ingen hejd på hur många olika genrer och sub-genrer som skapas inom musiken men det är en enda som jag saknar: Kraftelektron. På Strindbergsgatan uppe på Gärdet ligger installationselsbutiken med det geniala namn som ännu inte givit något avtryck inom dansmusiken.
Apropå ingenting. Har ni åkt Liggvagn? Gör inte det, det är fasligt ansträngande. Framförallt om man hamnar i herrkupén. Nej, sovvagn skall det vara. Det är det enda som gillas av moralernas väktare. Ett varningen ord vore på sin plats av SJ, som numera kör norrlandstrafiken och som till råga på köpet har haft den dåliga smaken att höja priserna.
Brideshead. Igen. Här en relativt nygjord dokumentär som handlar om inspelningen av den berömda tv-serien. Se den på YouTube: Del 1, Del 2, Del 3, De1 4 och Del 5.
Inte nog med att tv-serien är bra; den är också jävligt snygg. Jag kan knappast tänka mig vackrare miljöer och stiligare kläder. Dessutom verkar det bahagligt, att kunne såsa omkring som Charles och Sebastian gör i början. Desto tråkigare blir det när kärleken gör Sebastian till alkoholist och Charles, den träbocken, tar systern istället.
Jag har faktiskt aldrig varit på Castle Howard, där serien spelades in. Det är märkligt. Jag hoppas jag en gång får resa dit och se slottet och dess omgivningar och kanske unna mig några jordgubbar i gräset. Det vore underbart.
Egentligen en riktigt dålig bild som jag tog med min bristfälliga mobilkamera förra sommaren, en augustinatt framåt midnatt någonstans norr om Sundsvall. Natten är inte längre juniljus, nej augustinattens skuggor har börjat falla över de små timmarna.
Annat är det i mitten av juni när solen skiner mest hela tiden och nätterna är behagliga. Särskilt fint är det om man tar sig en cykeltur och passerar en sänka där luften blir kall och dimmslöjorna svävar omkring. Hör man då en avlägsen bilmotor, stiger pulsen, för inte vill man bli störd när man befinner sig i paradiset.
Ja, ett stenparti brukar av tradition och hävd mest bestå av växter som trivs i den något kärva miljö som denna oftast torra växtplats erbjuder. Här ett exempel på en mer färgsprakande plantering bland stenar i en norrländsk västsluttning. Växterna utgörs utesltande av ettåriga plantor som gör sig vackert i den sena kvällssolen.
När det gäller växter är inget så viktigt som omvårdnad i form av gödsling och ansning. Kogödsel är oftast det bästa och går oftast att få från en närliggande bondgård. Plantorna måste sedan tuktas, för att bli kraftiga och rikblommande. Bättre är att skära lite för mycket, än att inte skära alls. Hemmavid går jag alltid omkring och nyper i mina plantor, för att de skall så fina som möjligt, utan att för den del blomningen helt spoileras, vilket är lätt hänt om man hela tiden tar bort de toppar där knopparna så småningom tränger fram.
Min mormor var fenomenal på detta, men så var hon heller inte rädd för att ta i med hårdhandskarna. På hennes glasveranda växte en enorm Neriumplanta som blommade sommaren igenom. En vackrare syn kan i ärlighetens namn knakkt tänkas.
Jag fyndade Selma Lagerlöfs Osynliga länkar häromdagen och det är allt en bra trevlig volym. Sedan tidigare har jag läst två andra volymer med hennes kortare berättelser: Mårbacka och En saga om en saga. Båda är förträffliga, precis som Osynliga länkar. Läs!
En del av de personer som förekommer i Osynliga länkar, är bekanta från Gösta Berlings saga och tillbringade där inte sällan sin tid i kavaljersflygeln på Ekeby. Jag är så lättrörd när jag läser Selma; rätt vad det är sitter jag där med tårar i ögonen. Hennes berättelser är så gripande och de är ömsom överfulla av godhet, ömsom skildrar de olycka och armod.
Lika fint som hon skildrar personer, berättar hon om naturen och miljöerna i Värmland. Selma är allt en fantastisk romantiker och sagoberättare. Har man inte läst Löwensköldska ringen, en trilogi, bör man göra det bums. En bättre berättelse får man leta efter. Framförallt är det första två volymerna i världsklass.
Jag kanske är en smula konservativ till min läggning, men nog tycker jag att små barn bör ha en sjömanskostym för att helt komma till sin rätt. Gärna en fin hemstickad av bra material. Och den där käcka lilla huvudbonaden som hör till och som jag har på bilden. Den är obetalbar.
Iochförsig kan man fråga sig varför små barn skall se ut som sjömän? När de små liven kommer i tonåren, är det inte alltid lika lämpligt om de väljer att ta på sig den typen av plagg. Matros; det klingar allt lite oanständigt. Men på små barn? Icke!
Jag var för ung på den tiden, för att ha några minnen av in sjömanskostym. Däremot har jag minnen av folkdräkten och de är inte helt angenäma. Byxor med tofs och hemväxt ylle som stacks och en varm broderad väst. Det var inte så kul det, när man var i 10-12-årsåldern.
På bordet, både framför soffan och vid sängen, ligger Salongsliv; en sammanställning av texter som behandlar salongskulturen i Europa under några sekler. Sedan tidigare är jag väl bekant med Uppsalas (Malla Silfverstolpe) och Stockholms (Fredrika Limnell) salonger, men de utländska vet jag mycket lite om. Skriften är sammanställd och kommenterad av Danile Hjort och riktigt läsvärd. Särskilt fastnade jag för Londons Lady Blessington, kanske mest beoende på namnet, men hon var också en intressant person som faktisk var tvungen att arbeta en smula för att försörja sig (och sin tillbedjare).
Till detta lyssnar jag på en fin gammal Decca-box: Bach Brandenburg concertos (samtliga) med Stuttgarts kammarorkester under ledning av Karl Munchinger. Förmodligen inspelad sent 50-tal. Välljudande, men tyvärr har jag monoupplagan.
Det är tydligt, att även herrar tänker på fräschören, vilket tydligt framgår av detta klipps början. Det är Indochine som framför Kao bang. Tråkigt nog är Indochine alltför bortglömda, trots att de borde ligga, eller årminstone nyligen låg, helt rätt i tiden.
Vid en eventuell härdsmälta, är det tänkbart att hettan från reaktorn är så stark, att jorden smälter och kraftverkt slutligen hamnar i Kina. Åtminstone var det detta man syftade på när man döpte filmen The China Syndrome 1979. Nu var det så fiffigt, att bara några dagar efter premiären, inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Vilket sinne för PR de amerikanska filmbolagen besitter!
Samma år startade även China crisis, den engelska popgruppen som några år senare fick sitt genombrott med Wishful thinking från skivan Working with fire and steel. Både lp:n och singlarna från denna period är mycket stiliga och går i kärnkraftens tecken. Googla så får ni se!
Jag har ytterligare några China crisis-skivor, men de senare albumen är inte lika intressanta till sin karaktär, men det är möjligt att de, när tiden satt annu fler spår, kommer att framstå som mer tilltalande i sin något souligare kostym.
Jag har provat något nytt; jag har unnat mig en fru! Fruar är en lustig historia som helst vistas i hemmet och alltid tänker på fräschören. Den väldoft som väller ut ur badrummet, när frun sent omsider är klar därinne, är helt underbar.
Igår, när jag var på styrelsemöte, stannade frun hemma och diskade. När jag återvände, låg hon behagligt i soffan och läste Vecko-Journalen. För att inte göra henne upprörd, hade jag bara druckit Vichyvatten; man vet aldrig – kanske gör hon utandningstestet.
Orsaken till denna komedi står att finna i det faktum att vi sedan fem år tillbaka drömt om att få ligga i skilsmässa med varandra. En dröm som vi trodde var förenad med stora uppoffringar, men nu är vi båda, frun och jag, mycket nöjda med arrangemanget.
Lies från Fleetwood macs Tango in the night är inte så dum, och om jag inte minns fel, var den även rätt så populär den gång det begav sig.
Kvällen är farlig (och kärleken ljuv) ur filmen, eller möjligtvis revyn, Uppåt igen. Fann denna lämpliga titel i ett stånd på Hötorget
Dåtidens textförfattare var allt ena fenor på att få till det, men jag undrar om det inte skett en viss omkastning av orden: Kvällen är ljuv (och kärleken farlig) låter mer rimligt.
Helgen har dominerats av Glesbygdssysterns besök och en viss dos av nattliv. Skickligt, undvek vi dåligheterna runt Stureplan och vistades mestadels på söder, men hann också med ett besök på Ejes; den lilla chokladbutiken på Erik Dahlbergsgatan där drottningen sägs handla sina praliner, de få gånger hon inte går på sträng diet. Här kan man köpa Ejes drottningchoklad. Webbplatsen är för övrigt värd ett besök, ty den är mycket lustig.
Jag har en tjock bund gamla negativ med gamla semesterbilder från 20-30-talen i ett kuvert som jag en gång kom över. Eftersom jag saknar en lämplig scanner, är det svårt att kopiera bilderna hemma, men här ett försök som hjälpligt lyckades.
Att döma av byggnaderna befinner vi oss i sydsverige eller kanske ännu längre söderut. Det är bilder från ett vackert hus på landet, inbäddat i djup grönska; livet på stranden med väl tilltagna och mycket sedliga baddräkter; damer och herrar framför pampiga hus i staden. Det är mycket spännande att fantisera om vad som där hände och relationerna människorna emellan. Om jag lyckas kopiera samtliga bilder, är det möjligt att mönstret klaranar och de gamla historierna träder fram.
Jag läser gammal kiosklitteratur av det sämre slaget; litteratur som kan vara nog så underhållande.
Här möter oss fröken Bielke som för några kapitel sedan råkat ut för en gift man som hon sedan länge funnit sin själsfrände i. Ni kan lät tänka er hennes lycka, när han gjorde henne sin kur. Men nu har det som sagt gått några kapitel och stackars fröken Bielke har fått veta att herr Fock, av diverse orsaker, funnit det lämpligt att stanna kvar i den trygga hamn som han sedan några år seglat in i, som den oroliga själ han är.
Döm då om fröken Bielkes förvåning när det trillar ner en inbjudan på hallgolvet; herrskapet Fock bjuder in till cocktail och det vore så väldigt trevligt och fröken Bielke ville hedra tillställningen med sin närvaro. Ni förstår säkert hur den unga fröken känner sig; hon, som varken fick prins eller kungarike. Nej, hur kan herr Fock ens tänka sig att hon skall stå där, mitt i herrskapets tomtebolycka och känna sig som om hon inte dög, även om hon vet att hennes känslor till viss del är besvarade?
Fröken Bielke förstår inte alls och blir alldeles upprörd och ledsen och skäller ut herr Fock efter noter. Detta trots att det egentligen är helt emot både principer och vilja. Hade hon varit mer försikommen, hade hon naturligtvis gått dit och vampat honom. Men den läggningen saknar vår unga hjältinna.
Som sagt, detta är en kioskroman och intrigen är därefter.
Hittade denna på youtube: Nina Hagens version av den fina Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Den är verkligen den mest romantiska av texter, faktiskt helt fenomenal.
Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
Und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
Die so groß ist und so wunderbar.
Extra bra är det att Nina Hagen gör en cover; det är trots allt en av de melodier som förknippas mest med nazieran.
Här en trailer för filmen Der große liebe där Ich weiss… var ledmotivet.
Sarah Vaughan sjungandes Perdido, en komposition av Juan Tizol som, om jag inte missminner mig, spelade med, och komponerade för, Duke Ellington. Det är en riktigt klasiker som nästan alltid är bra och denna utgör inget undantag.
Det kryllar inte av Talking headsskivor i min skivsamling, men en har jag och det är Talking heads:77 och där hittar man Psycho Killer. Den har så att säga fått en revival i mitt hem och nu planerar jag inköp av flera Talking heads-skivor.
Lyssna också på Tom tom club med Tina Weymouth and Chris Frantz från Talking heads.
Igår hade jag några timmar semester. Istället för att gå till Berns terrassinvigning blev det promenad till Kungsholmen och slumpen gjorde att stegen fördes till en för mig okänd restaurang: Mozarteum. Inne i den föredömligt skuggiga, men ljust målade lokalen, härskade en atmosfär som starkt påminde om restauranger i centraleuropa. Och maten! Den goda korven och dito surkålen som smaksatts med bacon och så den stekta potatisen samt riktligt med persilja och ett ägg. Allt väl tillagat och GOTT. Dessutom en hyfsat sortering öl och fin service. De två män som ägde rörelsen, hade tagit över krogen för ett år sedan.
Promenaden fortsatte till Riddarholmen och en smärre uteservering som säkerligen är fullproppad av turister sommartid, men som nu på våren var föredömligt ödslig. Solen försvann ned bakom Stadshuset och den Wrangelska palatset skänkte en sober men gedigen charm över platsen. För några timmar kunde man lika gärna ha befunnit sig i en halt annan stad. Så fulländad var illusionen.
Jag har aldrig varit i Hälsingland, trots att jag länge velat uppleva det vackra landskapet och de fina träslotten. Jag hittade en intressant text om arkitektur och inredningskonst här.
Textil och framförallt de textilier som ingår i linneförrådet intresserar mig. Det finns, eller snarare fanns, så många och så vackra textilier, som gjordes så hantverksmässigt att man inte kan undgå att bli imponerad. Lika imponerande är hur väl man vårdade sin textila skatt, både i form av dess skötsel som hur man bevarade mönster och teknik.
Jag tror att det är textiltant jag skall bli på gamla dagar.
Ett helt lysande stycke i en helt lysande inspelning från 1952 med Stockholms radioorkester. Decca LX 3086. Det är Dag Wiréns Serenade for strings som jag tycker mycket om. Dessutom är den så vacker och pampig så här på försommaren. Man kan lyssna på den när man kör omkring ute vid Stora och lilla skuggan en tidig kväll.
Baksidan på skiva är Lars Erik Larssons Pastoralsvit. Även den ett fint verk av en kompositör av samma generation som Wirén. Om ni ser skivan, köp den. Det finns en något senare inspelning, även den på Decca. Köp inte den; den låter inte lika bra.
Jag har den faktiskt i bilen just nu eftersom jag unnat mig en ny bilradio med den fantastiska finessen: en minneskortsläsare! Det är verkligen den bästa av nyheter på en bilradio. Dessutom finns USB-ingång och en vanlig line in så nu går det mesta att ansluta. Det är mer än skönt, att ha tillgång till mängder av musik i bilen.
Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.
Alla gårdar har fina namn; förutom Fågelsången fanns där Hjärtslaget, Gurklisten, Stöket och Hunnahagen. På Gurklisten bor Gusten, på Hjärtslaget Hjalmar och på Stöket mor Stava. Märkligt nog, är alla riktiga original; tydligen frodas karaktärerna och blir verkligt vildvuxna på landsbygden. För att inte tala om skrocken och alla tomtar och troll.
En dråplig historia är den när det skall byggas bastu på Sjöred. En bastu blir det, men badandet tar ända med förskräckelse när hela byggnaden exploderar. Lika galet blir det när Köks-Emelie skall sätta dit Höghatten – istället blir det biskopen som får smaka på hennes galenskaper.
På bilden ovan ser ni Birgit med sina föräldrar i ett av rummen på Sjöred i början av 1900-talet.
Nu skall jag agera den lille terapeuten. Dessvärre saknar jag talang att illustrera.
Ett beteende som tyvärr hör till människans sämre sidor är otydligheten. Otydlighet verkar vara något man tar till när man inte vill vara tydlig eftersom att man känner till de konsekvenser som tydligheten skulle leda till. Det är både dumt och fegt; inte leder det till något gott i längden heller: det är knappast ett betende som ger respekt.
Otydlighet har inget att göra med att inte veta. Det är en helt annan sak. Vet man inte, kan, och bör man, tala om det.
Och nej, man kan inte vara tydlig genom att vara otydlig.
Vid Askrikegatan börjar Gärdeshöjden, åtminstone anser jag det. Här, i Tessinparkens fond, byter arkitekturen skepnad och planlösningar, balkonger och fönstertyper förändras. Husen vid Askrikegatan är fyra våningar höga. De tre översta bostadsvåningarna, bärs i fronten upp av pelare. Bottenvåningarna innehåller till största del garage, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. På tredje våningen ligger de finasta lägenheterna med terrass. De mest påkostade husen har endast en lägenhet i fronten mot söder, de andra har två.
I anslutning till vardagsrum och matsal, ligger köket. Förbindelsen däremellan utgörs av en kort serveringsgång som stryker längst med jungfrukammaren. I andra ändan av lägenheten ligger sovrummen med badrum och garderober. Det hela är mycket elegant och väldigt praktiskt uttänkt.
Jag var en gång för många år sedan inne i en lägenhet på Askrikegatan som precis blivit ledig. Det var en fin liten trea med jungfrukammare. I vardagsrummet var listerna målade i mörkbrunt vilket faktiskt var stiligt värre. En stram öppen spis stod på vardagsrummet ena långsida. Vicevärden, som visade oss lägenheten, var mycket stolt över sitt fina hus. Tyvärr ser jag nu att snickerierna blivit vitmålade och det fina köket, ersatts med ett modernt standarddito istället för det platsbygda med teakbänkar.
Så var det då första maj, en dag som vanligtvis går i bilismens tecken. Grand Prixen har nu lämnat garaget för ett par månaders rekreation på stadsgator och på landsbygd. Dessvärre är bilen i behov av ordentlig tvätt, cleaner och vaxning samt en genomgång av interiören. Med tanke på atta kvadratmeter plåt, är det ett drygt jobb att sätta bilen i stånd.
Vissa inköp måste också göras. Däcken, som är från 80-talet, skall bytas ut och eventuellt skall jag montera ett nytt vinyltak. Vinyltaket är gjort i konstläder och är monterat ovanpå det ordinarie plåttaket endast som dekoration, precis som man klär en stol. Gamla vinyltak börjar alltid läcka och då bildas det rost under.
En ny hifi skall jag också skaffa. En med mp3-spelare hade jag tänkt mig. Då bilen är en perfekt långfärdsbil, är det skönt att kunna lyssna på musik i den tysta och välisolerade kupén.
Som framgår av bilden, är interiören inspirerad av flygplanens cockpit och väldigt sportig. Stolarna är i krämfärgat konstläder och bilen har golvkonsol med automatlådans växelspak. Dörrsidorna har fält i äkta hondurasmahogny. Det var en dyr bil en gång i tiden. Och väldigt snygg om jag får säga det själv.
I andra änden av byn bodde tant Anna och farbror Ivar. Varje vår var det dags för det ömsesidiga utbytet oss emellan: farbror Ivar kom åkandes med sina gamla Volvotraktor,enn mörkgrön T-31:a från femtiotalet. Bakpå traktorn hade han monterat den potatissättningsapparat som han ägde. Det var ingen automatisk historia; man satte sig på apparatens sits och släppte manuellt ner potatis för potatis i det rör som ledde ner i jorden. Traktorn var som sagt gammal och tuffade mycket rogivande fram över åkern. Det doftade av bensin och smörjfett, det doftade av varm jord och luften började bli kall; potatis satte vi alltid vid sex-sjutiden på kvällen och i början av sommaren är kvällarna oftast svala.
I gengäld var Tant Anna alltid tacksam för välbrunnen kogödsel, så varje vår åkte pappa över med sin traktor med en välfylld skopa som hon kunde använda för att gödsla sina rabatter. Så blev hennes krasse alltid praktfull, precis som det mesta i hennes rabatter. Även på vedbacken grönskade det; här de brandgula liljor om vi alltid kallade Kejsarkronor, men som jag tror heter någonting helt annat egentligen.
Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.
Texten är faktiskt skriven av Beppe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:
Man kan inte tro det, att Magnus Uggla en gång var en så modern ung man. Han är som en Karl Gerhard fast på 70-talet.
Han är så härlig; en posör, en kantig och orädd jäkel som inte bryr sig om att passa in. Helt bedårande.
En fin krukväxt till hemmet är Blomsterlönnen, eller Klockmalvan som den också heter. Finns nu att köpa som stickling som snabbt växer till sig och som redan i sommar kan bli till en stor planta. Om den trivs, kan den bli ett smärre träd som knappt rymms i en normal våning.
Jag har fler exemplar, bland annat ett som börjar bli lite skrymmande och redan är översållad med knoppar. Blommorna är rödoranga och mycket fina. Färgerna skiftar annars från rosa till orange, men det finns också vita.
En gång tiden var detta en mycket vanlig krukväxt tillsammans med bla Nerium. På den tiden när man inte värmde upp alla rum alla dagar vintertid, fanns det många fler växter som trivdes i rumsmiljö. Varma boningsrum är tyvärr en fiende för flertalet växter, även om just Blomsterlönnen är relativt tålig.
När jag haft min bil ett år eller så, fann jag strax bredvid tanklocket bakom registreringsskylten en ventil som på pricken liknade de ventiler som man pumpar in luften i på bildäcken. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta mackens luftslang och pumpa lite. Mycket riktigt, det gick utmärkt att pumpa och i samma sekund som jag släppte på luft, åkte bilens bakdel upp. Tro det eller ej, men det visade sig att min bil hade Hi-jackers!
Hi-jackers är stötdämpare som med hjälp av lufttryck kan göras hårdare. Lastar man tungt, till exempel vid långsemester med mycket packning, är det bara att pumpa i lite extra luft, så håller sig bilen på lagom nivå och man slipper en trött bakdel som nästan släpar i marken. Skall man köra snabbt på kurviga vägar och vill ha en stramare fjädring, är det också fördelaktigt att öka trycket.
Om man betalade extra när det begav sig på 70-talet kunde man få automatisk nivåkontroll vilket innebar att en vacumdriven kompressor pumpade upp alternativt släppte ut luft beroende på hur mycket man lastade i bilen. Ett slags inbyggt vattenpass reglerade kompressorn; om bakdelen sjönk, pumpade den in luft, om bakdelen steg mot skyn, släpptes luften ut. Hur det nu kan komma sig att moderna bilar saknar denna mycket praktiska detalj, kan man verkligen fråga sig.
Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är gamla mor Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.På 20-talet kom Birgit till Stockholm och tog teaterlektioner för Anders de Wahl, eller snarare: han reciterade och agerade och Birgit satt mest och lyssnade. Han var inte lite självupptagen den mannen. Efter de Wahl blev det lektioner hos Karin Swanström, den roligaste tanten av dem alla under 20-30-talen (bilden härintill). Karin var konstnärlig ledare på SF, pedagog och gift med SF:s direktör, Stellan Claesson.
Det är faktiskt en mycket bra bok på alla de sätt. Underhållande och faktiskt tänkvärd, ty den utspelar sig på den tiden när det fanns gott om verkliga original och när skrock och legender fortfarande var en del av livet.
Varje sommar packade vi in oss i den mörkblå PV:n för att åka på semester till Västerbotten. Resan dit var kort, men lagom lång med två barn i det trånga baksätet (eller i värsta fall på den lilla hyllan vid den minimala bakrutan). Västerbotten var dessutom exotiskt, ty här var det liv i de små byarna och Västerbottensgårdarna var byggda i två våningar. Sådant imponerar på en norrbottning.
Många var de platser vi besökte under dessa sommardagar. Vi åkte till Torvsjö för att titta på de gamla skvaltkvarnarna. Vi åkte till Robertsfors för att titta på det gamla bruket. Vi åkte till Nordmaling för att titta på något som jag inte alls kan minnas. Målet för de flesta resorna var att titta på gammal kultur, gärna med lantlig anknytning. Några nymodigheter, förutom poolen på Lufta Camping i Ånäset, var det inte tal om.
Det jag minns bäst av alla dessa resor är stugbyarna. De låg ofta bland tallar och marken var full av sand och det fanns kottar överallt. I anslutning hittade man ofta en minigolfbana och kanske en storstuga där man kunde titta på TV. Eftersom det bara fanns två kanaler, var det inte speciellt svårt att enas om program.
På semestern fick man också puffat osockrat ris, Vårgårdaris. Vanligtvis hade vi hårdbröd eller hembakat tunnbröd i mjölken eller filen men när det var semester, köptes det puffat ris. Cornflakes eller Kalaspuffar var det dock inte lönt att drömma om. Dylika onyttigheter var bannlysta, men så fick vi också bara dricka läsk två gånger om året; jul och midsommar. Tänk på det – ungdomar!
