Kategori: Övrigt

Bromsrenovering idag. Jag överdriver inte när jag säger att detta tog en halv dag i anspråk. Problemet var att höger frambroms inte ville släppa när jag släppte bromspedalen. Det var bara att ta isär hela frambromsen med hjulcylindrar, bromsband och lager. Mycket riktigt, var inte bromscylindrarna helt ihopbeckade av en seg sörja och därför kunde inte kolvarna åka tillbaka när man släppte bromsen.

Att rengöra kolvar och cylindrar var inte svårt. Värre var det att sätta samman hjullagret, då jag glömt att den bakre tätningen måste bankas in i bromstrumman; att bara sätta dit den längst in på hjulaxeln fick till följd att axeln blev aningens för kort och jag fick gråa hår. Problemet löstes genom att jag tog isär det andra framjulet för att se hur det såg ut där.

Naturligtvis var det sjukt varmt ute och jag blev helt stekt i värmen, så nu är jag ledbruten och trött, men bromsarna fungerar iallfall mycket bra nu och jag hoppas att Bilprovningen säger detsamma. Bilen har stått avställd sedan år 2000 och därför inte besiktigats. Nu återstår att laga ett elfel i Kapitänens 6-voltselsystem (spänningsfall på över 0,5 V: stor skillnad mellan vad som kommer in i tändningslåset och vad som kommer ut, med startsvårigheter som följd).

På bilden ovan ses två cylindrar med sina innehåll; kolv, packning/tätning och fjäder.

Minsann, sol idag med! Jag fick mig en tur till grannbyn och farbror Danne med pommes frites-fabriken. Fabriken, som låg i gårdens källare, las ner redan 1967, men än i denna dag odlas det potatis som numera blir till lantchips. Farbror Danne är mycket gammal, pratglad och påminner en smula om Ingvar Kamprad, men jag tror att han är snällare och mer sällskapligt lagd. Välklädd är han dessutom, i rutig flanellskjorta och bruna bomullsbyxor.

Hans fru är mer stillsam till sin läggning, men pratglad och berättade att hon stöt på en bekant i bil vars registreringsnummer var FFB, vilket hon uttytt Frun får bestämma. Jag är lur om att de flesta fruar får bestämma här uppe i norr; männen får skrävla och arbeta, men jag ger mig fan på att det är frun som har sista ordet.

Förutom potatis, hade farbror Danne även bärodling förr i tiden. Framförallt jordgubbar. Markerna är bördiga och ligger på en svagt lutande slänt ner mot sjön. En smal grusväg går på den ena sidan och på den andra ligger gården. Sommartid är här förskräckligt naturskönt när solen gassar på gårdsplanen framför den fina, rödmålade Norrbottensgården och vattnen glittrar nere på sjön.

Minsann, fyndades det inte idag! Jag hittade nämligen en gammal flaska med Rubrimentliniment som skrivits ut till min farfar av doktor Grapenson en gång i tiden. Grapenson var traktens omåttligt populäre läkare och åtnjöt ett stort förtroende blans sina klienter. Tidigare läkare hade inte varit lika populära och en av hans föregångare var rent utav morfinist.

Gick man till doktor Grapenson som blev man vanligtvis frisk, vilket säkert berodde lika mycket på hans förskrivningar som på hans trevliga sätt. Andra bullar blev det när den fula, plåtklädda vårdcentralen byggdes i början av 80-talet och man fick träffa andra läkare och i värsta fall bara en sköterska.

Såhär i efterhand kan man undra hur han egentligen hann med alla patienter, men förmodligen gick man mer sällan till doktorn på den tiden och Grapenson hade säkerligen färre semesterdagar än man vanligtvis har nuförtiden, men han stängde faktiskt praktiken då och då när det passade, satte ett anslag på dörren och begav sig ut på sjön för att fiska.

I begynnelsen var blåstencilerna den metod som användes när man ville duplicera en text och det var en tämligen primitiv metod. I slutet av 30-talet uppfanns den moderna kopieringsmetoden och detta patent resulterade så småningom i Xeroxaparaterna.

En släkting till mig insåg i slutet av 50-talet att framtiden, den stavades kopiering! Hon lärde sig att kopiera och fick vad det led sin egen kopieringsbyrå. Hennes första kopieringsapparat blev med tiden utrangerad och av någon helt outgrundlig anledning hamnade den jättelika apparaten i en skogsdunge på våra marker (hur den tog sig ut på landet, från stan, kan man bara spekulera i). Apparaten är som sagt rejält tilltagen och bestod en gång i tiden av ett smärre valsverk, många roliga strömbrytare att skruva sönder och inte minst ett imponerane fläktsystem. Men nu återstår endast ett nästan tomt skal och firman är för länge sedan nedlagd.

Jag kan inte tänka mig att den första CD-brännaren var en tillnärmelsevis lika imponerande apparat.

Nej, fransk visit syftar på bilens ursprung och inget annat. Jag fick nämligen besök från utlandet härom veckan. Efter att på sin färd från norra Finland ha passerat GBS och Seklernas by, fick jag tillfälle att bekanta mig med en fin Citroen, Athena CX, från tidigt 80-tal. Det är en mycket fin bil som befinner sig i nästintill orört originalskick. CX är efterföljaren till den klassiska DS-modellen som presenterades 1955.

Bilen i fråga fick sig en verklig långtur; från norra Finland via Stockholm till Vadstena och sedan tillbaka till Stockholm igen. Man får nog säga att det tyder på en viss kvalité att en såpass gammal bil som körts sparsamt under en längre tid, mäktar med en sådan långresa som till viss del avverkades i en hastighet som knappast setts med blida ögon av vår trafikövervakningskameror.

Liksom min egen Pontiac, har Citroen CX en futuristisk intrumentbräda som för tankarna till en flygplansinteriör. Exteriören är elegant och bilen går ett långt och lågt itryck. Här kan man läsa mer om modellen och vad man bör tänka på om man funderar på att skaffa sig ett eget exemplar.

Under 1950-talet slog Gerd Miller igenom på allvar som illustratör. Idag är hon tämligen bortglömd, men för ett tiotal år sedan kom boken Gerd Miller – illustratör av Lena Johannesson (Carlssons, 1995). När man ser hennes enorma produktion, förstår man att hon måste ha varit en rask konstnär, för det rör sig om detaljerade bilder.

När jag var liten och bläddrade i gamla veckotidningar var de alla fyllda av illustrationer av Gerd Miller och hennes kollegor. Alla tidningar hade illustrationer, framförallt till de noveller, som var en viktig beståndsdel av en veckotidning. Stilen skiftade en hel del mellan 50- och 70-tal, men det var alltid kraftfulla män med maskulina hakor och romantiska damer med stor elegans.

En del av Gerd Millers bilder arrangerades och fotograferades först för att sedan målas av. En omständlig och kostsam procedur kan tänkas, men resultatet blev inte alls dumt. Att göra något liknande idag, ter sig inte realistiskt; det borde rimligtvis vara på tok för dyrt för alla utom de mest exklusiva tidskrifter. Knappast något för dagens Vecko-Revyn.

En kollega till Gerd Miller som var stor redan på 40-talet var Liling Nyström. Se ett hemmahosreportage från hans hem här.

Till och med i Gamla stan finns ett och annat funkishus. På Själagårdsgatan, på den plats där en gång Själagården låg, finns numera ett trevligt 30-talshus. Husets öppna gård vetter åt Baggensgatan och det är på den sidan som det verkligen kommer till sin rätt. Högst upp i huset verkar det av allt att döma finnas finfina lägenheter med terrass.

Åtskilliga är det planr som funnits på att helt modernisera stadsdelen och förse den med moderna hus och raka, breda gator. Det hae säkert blivit fint, men jag gillar den strama gamla stil som de flesta av husen i stadsdelen är uppförda i. Det är stor skillnad om man jämför med den bebyggelse som sedan kom att prägla framförallt Östermalm. Gamla stans sobra elegans känns faktiskt modernare.

Som boende i någon av stadsdelens trånga gränder, får man säkerligen inte ha alltför stora anspråk på solljus, men jag kan tänka mig att kompromissa på det området, bara jag får fina rum med gamla eldstäder och smäckra fönster med lösa innanfönster. Och naturligtvis vill jag inte bo på Västerlånggatan där man blir väckt av turister redan vid åttasnåret på helgerna.

Jag var en gång inne i en gammal lägenhet på just Västerlånggatan. Den var sparsamt moderniserad på 30-talet och fin, men mycket bedagad. Eftersom den låg högst upp i huset var den tämligen ljus, men tyvärr var det ett jäkla liv nerifrån gatan vilket gjorde det påfrestande att bo där.

Detta är en märklig bild. Det är resterna av en utgödslingsanläggning. I en ladugård har man oftast någon sorts installation som används för att transportera bort djurens spillning, den s.k. koskiten. Bilden föreställer ett av de vinschverk som användes i vår ladugård. Det var min far som byggt samman anläggnigen av två gamla vinchar som han köpt från det militära. Med hjälp av växlar och vajrar, kunde man köra in och ut den plåt där avfallet låg.

När transporten närmade sig sitt slut, stötte plåten till en gammal koskälla som pinglade och då var det dags att trycka på stopp och sedan frikoppla vinch 1 och låta vinch 2 dra in plåten igen. Kanske inte den enklaste av apparater, men onekligen en fascinerande anläggning för ett litet barn.

En än mer spännande anläggning var den stora hiss som han byggt och som änvändes för att lyfta upp hela hölass upp på höskullen. Det var en rejäl elmotor som satts samman med en reduktionsväxel som åstadkom transporten. Först lyfte man upp lasset, sedan flyttade man det i längdled innåt på höskullen. Att se en anläggningen i funktion, var en syn man inte glömmer i första taget.

Det finns något man verkligen bör bör undvika när man inreder sitt hem och det är att måla det helt vitt och sedan tillsätta några accenter i klara färger som livar upp. Resultatet blir, och här ges ingen pardon: mycket tråkigt. I detta sammanhang ber jag att få påminna om tapeter (papper på rulle med tryck), som kan göra underverk med kliniska väggytor. Vill man kosta på sig nåot extra, kan man låta spänna tyg i sina tapetfält (om man har sådana).

På bilden ovan har man verkligen inte knusslat på ett annat område som idag är eftersatt: bruket av mattor. Här ligger inte bara en matta, nej hela golvet täcks av mattor. Dessutom har man valt en för kakelugnen passande stil på möblemanget.

Det finns verkligen ingen hejd på vad folk lägger upp på nätet. Här en fantastisk webbplats med bla gamla kontakter och uttag: Elsamling. Med hjälp av denna, är det lätt att ta reda på hur gammal den fasta installationen i hemmet egentligen är, om den nu inte är utbytt.

Jag är rätt svag för 40-50-talseluttagen. De är lagom smäckra och saknar inte karaktär. Stickkontakter där sladden går ut på sidan, är en annan detalj som behagar mig. De får gärna vara i brun plast, för vitt blir lätt solkigt och därmed fult.

Människan samlar också på dammsugare. Jag hade en gång en mycke antik historia, som såg ut som bakverket dammsugare, men efter att ha råkat suga upp en flaska vin, som spillts i mattan, blev den sig inte riktigt lik. Jag märkte efter ett par dagar hur en tjockflytande massa rann ut ur maskinen som hängde på insidan av städskåpets dörr. Märkligt nog, gick apparaten inte sönder, men å andra sidan luktade den gammalt vin varje gång den användes.

Ibland kan det blir riktigt fint när man blandar och moderniserar hej vilt. Här en hall i ett gammal 20-talshus som fått betydligt mer sentida inredning. I rummet till vänster ses ett äldre tak från byggnadsåret. Lustigt nog blir helhet helt perfekt och dessutom känns lägenheten väldigt trivsam och ombonad. Mer sådant.

Det är synd, att folk i allmänhet inte har ordentlig respekt för hus och lägenheteheters karaktär; att helt sonika bygga om dem helt i sin egen stil är bara dumt och tyder på en likriktad och banal smak. Illa!

Bästa The Magnetic Fields-låten tror jag. Men där kan jag verkligen ha fel. Men titta på videon, den är rar!

Ibland har man tur och snubblar över ett helt fantastiskt och färdigkomponerat stilleben. Till vänster i bild en separator, dvs den tingest som används när man separerar grädden från mjölken. Mer åt höger syns motorn till en kornkross och i mitten hänger ett arbetsplagg ovanför skyffeln.

När man har separerat mjölken, kan det vara lämpligt att kärna smör av grädden. Detta görs i en smörkärna och det är en relativt snabb procedur. Hemgjort smör, blir, beroende på säsong och hur nykalvad kon är, väldigt gult. Det måste tvättas noggrant innan man saltar det och smakar faktisk lite annorlunda jämfört med köpes.

Vid separeringen bildas skummjölk och restprodukten vid smörframställningen är kärnmjölk. Kärnmjölken har en mycket speciell smak och uppskattas av vissa som törstsläckare varma sommardagar.

Jazz at the Philharmonic 1949.

The boat rides we would take, the moonlight on the lake
The way we danced and hummed our fav”rite song
The things we did last summer I”ll remember all winter long

The leaves began to fade like promises we made
How could a love that seemed so right go wrong?
The things we did last summer I”ll remember all winter long

Vi pratade kungahuset på lunchen idag. Jag minns inte hur det började, men jag kunde inte avhålla mig från att kommentera hur fanatiskt tråkiga vår nuvarande kungafamilj är och hur svårt jag skulle ha för att tilltala de små liven med de titlar som man förväntas använda. Jag skulle nog göra som Ulla Lindström gjorde en gång i tiden jag.

Det finns dock ljuspunkter: Korvstoppning på Drottningholm från 1985! Att detta fick sändas i svensk television kan man inte annat än att förundras över. Men roligt är det när de fingrar på alla korvarna.

En av mina främsta invändningar mot det svenska kungahuset är deras förfärligt trista kläder och brist på personlig stil. Tacka vet jag drottning Louise på bilden ovan. Någon skönhet av nattklubbskaliber var hon knappast, men vilken karaktär och vilken pondus! Här har våra stackars sessor åtskilligt att lära.

Ja, nu har jag sällat mig till den skara som äger en inspelning av någon av Arnold Schönbergs kompositioner. Jag har precis köpt LaSalle-kvartettens inspelning av hans Stråkkvartett i d moll. Det är en fin Deutsche grammophon-skiva från 1973 med de fyra allvarliga herrarna i kvartetten klädda i svart kostym på konvolutet. Varje gång jag ser en DGG-skiva, tänker jag på Marc Almonds Tenement symphony; omslaget är i högsta grad inspirerat av dessa klassiska skivor.

Schönberg härstammar från Wien och föddes i början av 1870-talet. Han förknippas med den atonala musiken och tolvtonsskalan, något som jag inte är helt insatt i. Skivan är emellertid fin och jag är glad åt mitt köp. Här kan man lysna på Schönbrgs Transfigured Night for String Sextett.

Jag har även unnat mig tre Jens Lekman-skivor. Jag beställde samtliga av hans longplays som finns på Secretly canadian och fick dem precis på posten. Night falls over Kortedala är en av de vackraste titlar jag vet. Jag tänker på Lady in satin och Like someone in love. En fantastisk titel är vad den är och skivan är finfin.

Bryan Ferry har sina ljusare sidor, bortsett från att hans videos oftast är sjukt gubbiga. När jag såg Don”t stop the dance första gången, tappade jag faktiskt lite av intresset för den annars fantastiska låten.

Här har vi Bryans inspelning av You go to my head som också lider av ovan nämnda defekt, men det går inte att förneka att den trots allt är rätt snygg och texten skall vi inte bara prata om. Men den är å andra idan inte hans egen.

You go to my head
And you linger like a haunting refrain
And I find you spinning round in my brain
Like the bubbles in a glass of champagne

Vill man, lyssnar man med fördel på Billie Holidays inspelning av You go to my head.

Jag har fått för mig att Fake var svenskar, men jag är inte riktigt säker. Mycket svart skinn är det iallfall och låten är bra.

Vid midnatt färgades himlen rosa av den nyss nedstigna solen. Jag trixade lite med kameran och lyckades skapa en viss skymning, trots den sena timmens intensiva ljus. En vacker siluett blev det.

Ombord på tåget söderut råkade jag ut för Man som vet bäst (närmare 40 år skulle jag gissa). Han påpekade att jag borde fälla ut bordet för att få mer plats, när jag satt och åt i kupén. Och jag som inte led av platsbrist alls! Vid halv nio ville gubbfan gå och lägga sig. Jag gick till restaurangvagnen och återkom först halv elva. Inte hade han krupit till kojs; han stod ute i korridoren och orerade. Jojo.

I restaurangvagnen hörde ag ett amtal mellan fyra 20-åringar. Snubben, som satt och nojsade med sin flickvän, berättade att han tidigare varit något av en slampa (ha, vänta bara säger jag till hans flickvän). Den andra tjejen var mer kysk och den tredje hade en mor som vaknat upp med över en promille en morgon eftr ett kalas (vilken förebild!). Roligt var det iallfall att höra dem prata.

Jag tycker nog att detta påminner om en stämningsfull visningslokal med en catwalk i mitten, men det är faktiskt vår gamla höskulle som får sitt ljus genom några opaka plastskivor i taket och genom att det tränger in genom gliporna i väggarna. Vackert är det ialfall och alldeles öde och tyst. Under upphöjningen i mitten blåste förr en kraftig fläkt in luft och på så sätt fick man en skulltork, dvs höet kunde eftertorkas sedan det bärgats. På så sätt gick det lite snababre att få in skörden.

Igårkväll var jag ute och cyklade. Det var inte speciallet varmt, men solen sken och det doftade av sommarens alla dofter. Det doftade även timmer, ty på sidan om vägen låg ett litet upplag som någon nyligen avverkat (märkligt att göra det nu på sommaren). Ån flöt stilla fram över åkrarna; på vissa ställen nästan dold bakom frodig grönska. Vinbärsbusken som slagit rot invid en ogästvänlig stenbumling längs med den mala byavägen, stod frodig i kvällsljuset. Vid det gamla ödehuset hade myggorna galej, så där kunde jag inte stanna. Det var bara att bege sig hemåt igen.

Det var vackert i förrgår när regnet hade slutat och det blev varmt och soligt; alla växter gnistrade av de kvarlämnade regndropparna och dofterna blev starkare och blandade sig med varandra. I dalgången, vid den gamla släktgården var det rent förskräckligt fint när jag stod och tittade ner mot älven, som mer liknar en å och som stilla rinner förbi i dalsänkan.

Det gamla huset har stått orört sedan början på 60-talet och då var det redan hiskeligt omodernt. Möblerna är fortfarande kvar och de tunna gamla gardinerna. I husets mest påkostade rum, salen, finns en pampig murad spis där man kan laga maten över öppen eld. Fönstren i tre väderstreck ger ett behagligt ljus och glasrutorna är handblåsta och lite ojämna. När jag fotograferade från utsidan, blandade sig ute och inne och resultatet blev som i en dröm.

Nog är det bra att folk är företagsamma, men det vore på sin plats med visst kvalitetstänkande också. I krokarna av Bygdeå hittade jag Gullparken som mest påminde om en svensk glesbygdsvariant av amerikansk white trash-kultur (men, nu är jag elak). Förmodligen beror detta på att jag inte på långa vägar har något gemensamt med målgruppen, som säkerligen finner hela anläggningen trivsam. Som konservativ och motståndare till alltför banala nöjen, skulle jag önska att landsbygden kunde stå för kvalitet och tradition, istället för trams som detta.

Minsann, är det inte en hälsning från Glesbygden! Jag har tagit tåget norrut och pasar på att skicka ett kort. Denna eleganta bild föreställer stora vägen i Ånäset; en sevärdehet värd att förevigas. Ånäset är inte något stort samhälle, men här finns iallafall Berits tyger och några andra smärre butiker. Sommartid roar man sig gärna på Lufta camping, där det numera finns rutschbana. Det gjorde den inte i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Då spelade man minigolf eller tittade på tv i storstugan (och ja, det fanns endast 2 kanaler).

Vilandes i fruns varma famn, pustar Harry Roy ut en dag året 1936. Kanske har han och hans Tiger-Ragamuffins precis spelat den spexiga I left my sugar standing in the rain:

Hur man nu kan döpa sitt band till Tiger-Ragamuffins är dock en gåta. Lustigt är det iallfall.

Harry Roy var en brittisk orkesterledare som hade sina heydays på 30-40-talen, under storbandens glansdagar. Precis som för många av hans kollegor, började motgångarna efter kriget och sedan blev femtiotalet början på slutet för deras respektive karriärer.

Ingen tunnelbana går upp mot den i Prag när det kommer till guld kombinerat med härliga metallicnyanser. Här en station där guldet kombineras med rödrosa. Andra fina kombinationer är de gröna och de blå. Bilden är inte från igår, precis. Jag tror att den är tagen vintern 2000/2001. Vi reste dit med tåg, en resa med viss brist på komfort; värme och ljus saknades helt mellan Malmö och Tyskland.

Vagnarna gick i någon slags blekt grön nyans (snyggt!) och jag tror att britsarna var klädda med galon. Någon städning hade inte utförts på många år, så dammigt var det ombord, det blev vi varse när ljuset till sist kopplades på och det blev varmt i kupéen.

Prag har som så måna andra städer ett TV-torn. Detta var relativt nytt och erbjöd god utsikt där det lå på en liten höjd. De omgivande kvarteren var fin och inte lika förstörda av turismen som många andra delar av staden.

Verkligen gammal skåpmat: Annica Boller med And They Played Our Song. Jag hade, och har fortfarande, hennes Saint-Paul de Vance (och tolvan!), men till den finns det kanske inte någon video. Vill man se en mer avklädd video med Annica, tittar man på
Summer’s Back In Town. Det är dock det manliga objektet som har sparsamt med kläder.

Och så undrar man vem som minns Page? Marina Schiptjenko och Eddie Bengtssons gamla synthgrupp som gjorde Blå fötter:

Försök förstå jag fryser så
Och mina fötter dom är blå
Jag behöver värme

De ser ruskigt snygga ut på bilden. Det är klart att det är så man kan/bör/måste se ut. Skånsk syntpop av gammalt fint märke är var det är. Här några kids som gör en cover på deras Dansande man.

Jag fick mig en utflykt i söndags. GBS och jag bjöds på middag i den soliga Enskededalen där Kalsongmannen har sitt hem. Resan började med förtretligheter; efter en stunds promenad insåg jag att linsen inte satt i ögat, utan troligtvis låg kvar på soffbordet. Så galet kan det gå om man är ansatt av för mycket vin. Värre var det dock den gången jag förlorade min lins och ett halvår senare hittade den intorkad i ett odiskat portvinsglas i barskåpet.

När jag försökte fotografera GBS under ett träd, blev bilden trädet grönt och frodigt, med GBS alldeles för ljus; praktisk taget helt utfrätt. Polaroidfotograferandets baksida.

I landsorten bjöds det på makrill och färskpotatis och en och annan rädisa. Ölen var tämligen kall och det doftade från trädgården. Honungsmelonen trollades fram och flädervinet gjorde entré för året. Några böcker jag oss andlig spis. Grammofonen spelade Saint-Sa쯳. En förträflig söndagkväll.

När vi sedan promenerade in mot stan igen var det så väldigt vackert. Träden stod gröna och de pampiga betongkonstruktionerna vid Skanstull var rent magiska. Det doftade av fläder, men syrenens tid var redan förbi. Det var trots allt lite sorgligt; den bästa tiden har redan passerat.