Övrigt
En förbannat fin video! Snygg, rolig och en bra låt. Precis sådär vill man att livet skall vara, lite lagom småfånigt och ROLIGT.
Orchestral manoeuvres in the dark har gjort en hel del bra, inte minst dängan Enola gay som handlar om bombplanet som fällde atombomben under andra ärldskriget. Gemensamt för deras videos från 80-talet är att de är väldigt snygga. Titta gärna på Souvenir.
Lustans lakejer var definitivt mycket bättre när det begav sig och begav sig gjorde det till ungefär 1982. Sedan gick det bara utför. Under ett par år var Lustans bäst, men det visste inte jag som var lite för ung och framförallt bodde jag på vischan dit inga trendiga Stockholmsband nådde.
10 år senare upptäckte jag dem och då ville jag vara som Tom Wolgers och köpte slängkappa, men uppenbarligen hade vacktmästarna på Riche glömt hur man hanterade dyliga plagg; jag minns fortfarande hur fumliga de var och hur det vackra plagget hamnade på golvet. Tur att jag inte var alltför lättrörd, för då hade kajalen börjat rinna.
Och jag lusläste varenda Schlager från tidigt 80-tal och fick för mig att det man skulle dricka var Martini Bianco blandat med Russian, för det drack Tom. Jag kallade blandningen Indiskret, efter en Mockba Music-singel från 1982 men blev inte populär när jag frågade efter Russian i de amerikanska livsmedelsbutikerna under en USA-resa 1994.
På bilden ovan ser ni Tom, klaviaturspelaren, längst fram och Christer Hellman, trummisen, med de svarta handskarna längst till höger.
På YouTube finns nu några relativt nuypplagda Lustansklipp. Det första, som jag tror är från 1981-82, är Diamanter. Det andra klippet borde vara från 1984 och det är Begärets dunkla mål.
Läs mer om Lustans lakejer på Rävjägarn.
Nu börjar det verkligen bli höst; gula löv kommer seglandes ner från träden och på kvällarna blir det tidigt mörkt. Och man undrar hur hösten tar sig ut just nu uppe i den glesa bygden långt upp i norr. Finns där alls några löv kvar på träden?
Och hur har de stora, trögflytande, men mycket kraftfulla älvarna det? De gör nog inte mycket väsen av sig vid den här årstiden för det är på våren som de har sina heydays. Snart lägger sig snön, men de stora älvarna fryser inte så lätt, istället stiger ångan likt dimma upp ur det tysta vattnet.
Hade man ägt ett hus, vid skogsbrynet i kanten av en åker, hade brasan sprakat i den emaljerade köksspisen och blicken vilat på jorden som nu gått i dvala. Och man hade lyssnat på musik. Kanske på ABC.
Och här har vi dem: ABC live på Top of the pops: The look of love. Jag älskar gamla Top of the pops. Alla är så snygga och verkar ha så roligt och det är så det skall vara.
Äntligen något nytryckt om och med Marianne Höök! Bokförlaget Atlas kommer alldeles snart med en av Anette Kullenberg författad biografi och strax därefter kommer ett urval av hennes texter. För er som har för vana att läsa gamla nummer av, till exempel, Veckojournalen, är Hööks penna välbekant. Hon var en bildad dam som inte drog sig för att glänsa med sina kunskaper, men hon var också en vass och klok skribent.
Jag har tre böcker med Höök: den fina Stockholmskärlek och de två textsamlingarna Vän av ordning och Tyckt som jag har för mig är hämtade från Aftonbladet, där hon regelbundet medverkade efter att ha lämnat SvD.
Här två av henens texter, taffligt inscannade: Vatten på rostiga kvarnar och Tvåbarnsfar till regeringen.
Inte nog med det. SVT har precis producerat det utmärkta Babel om Marianne Höök. En Höök-höst står med andra ord för dörren. Och det är verkligen inte det sämsta!
Vi har pratat om stormarknader och nu är det dags att säga några ord om tidens storstadsmelodi: livsstilsbutiken. Konceptet har varit nytt och hett och jag tänker speciellt på Colette som öppnade i Paris i mars 1997. Idag har konceptet förlorat sin fräschör.
Det är lite av varuhuskänslan över livsstilsbutiken. Utvalt, javisst, men trist. Genomtänkt, på ett avskalat sätt. Det är lättare att dra ifrån, än att lägga till.
Vill man var unik idag, är det nog troligare att man lyckas om man använder sig av Ebay, tex, eller, om man orkar springa runt, besöker alla de mindre butiker som faktiskt fortfarande finns. Eller helt sonika struntar i att konsumera livsstil.
Det är verkligen något som jag inte tycker om, när någon dukar upp ett bord med det jag förväntas köpa. Jag tänker då bara på alla de gånger man sagt mig: det är väl en grej som du gillar? Och oftast är det då något som jag alls inte vill ha. En motvilja att bli påprackad.
Något att ha i åtanke när fenomenet livsstilsbutik skall ersättas med något modernare. För ersättas, det måste det göras; det hör till.
Och apropå shopping och Colette. En gång runt år 2000 var jag själv i Paris, och naturligtvis på Colette, men jag ville köpa vinylskivor men visste inte var jag skulle finna dem. Jag frågade mig för: je voudrais les disques microsillon, sa jag på knackig franska. Microsillon står det på gamla lp-skovior, det betyder microspår, till skillnad från 78-varvsskivor som är graverade med normalspår. Ingen respons. Je voudrais les disques agees (sista ordet väste jag fram, för jag hade glömt vad gammal heter på franska, det heter vieux). Till sist ramlade poletten ner hos en medelålders dam. La vinyl, utbrast hon. Så enkelt var det alltså.
Jag vet inte hur det är nuförtiden, men förr hade bönderna i glesbygden ett glesbygdstilläg 2,5 öre kilot när de levererade mjölk till mejerierna. På 60-talet demonstrerades det för att tillägget skulle höjas med 25% och då tog min far tillfället i akt att göra sin röst hörd. Iklädd persianmössa och stor vit rock, marscherar han med sina landsortskollegor för högre mjölktillägg.
Enligt pressklippet gjorde deltagarnas geografiska spridning och tyngden i argumentateringen ett starkt intryck. Vad det led, valdes en delegation som fick till uppgift att uppvakta jordbruksminister Ingemund Bengtsson.
Hade det marscherats idag, hade det varit ytterst få deltagare, ty nu finns det inte många bönder kvar i norr.
På bilden ser ni Erland Waldenström som under åren 1950-1970 var VD för Gränges AB, ett av de största och mest framgångsrika företagen i Sveriges historia. Under första halvan av 1900-talet, fram till 1957, ägde Gränges hälften av LKAB. När staten löste in gruvdriften uppe i Luossavaara-Kirunavaara, fick Gränges 900 miljoner kronor, vilket var en enorm summa pengar på 50-talet. Pengarna investerades bland annat i ett nytt järnverk i Oxelösund.
Gränges var inte bara gruvdrift, man hade också en järnväg som gick från Bergslagen till Oxelösunden samt en stor fartygsflotta för att sköta transporterna av malm till utlandet. Bla annat levererade man till Hitlertyskland under krigsåren. På 50-talet byggde man nya, moderna fartyg som kunde ta malm med sig utomlands, och olja med sig hem. På så sätt blev exporten än mer lönsam.
På 70-talet blev det stål- och energikris och Gränges tvingades att sälja sin fartygsflotta och SSAB bildades för att sköta driften av stålverken. Idag är det bara en del av gamla Gränges som finns kvar och blomstrar och det är nuvarande Sapa AB som tillverkar aluminiumprofiler.
Erland Wladenström var kemiingenjör, utbildad på KTH och han övertog roderet för Gränges efter sin far Martin. Av bilden att dömma, var Erland något av ett modelejon.
När jag var liten på 70-talet var det mycket tal om det nya, stora Stålverk 80 som skulle byggas. Men 70-talets alla kriser satte stopp för denna satsning, precis som de fick det en gångs så framgångsrika Gränges på fall.
En intressant bok om Gränges och annat bruksrelaterat är Eva Vikströms Bruksandan och modernismen (Nordiska museers förlag, 1998). En något rörig, men läsvärd skrift.
Tysk italo med Joy Peters som endast hade två stora hits och som dessutom spelade in ett helt album SOM ALDRIG GAVS UT! Till skillnad från sin kollega Fancy, blev Joys karriär mycket kort, men Don’t lose har iallfall blivit en italoklassiker av tämligen hyfsad kaliber. Det är en snygg produktion som känns helt OK även idag. 12-tumsversionen har en bas som kan rasera hus. Videon är dock ett under av tafflighet.
Jag gjorde att försök med RSS för ett år sedan om inte mer. Det blev inte så lyckat, men nu finns äntligen den funktionen. Det är bara att klicka på ikonen i webbläsarens adressfält. Fungerar inte det, klicka här. Eftersom jag byggt hela webbplatsen själv, får jag skapa alla funktioner själv från grunden och det är inte alltid det blir gjort.
Vill man även prenumerera på inlägg på Polaroidsafari, klickar man här.
1962 öppnade Wessels nya rabattvarushus och därmed var det amerikanska sättet att göra uppköpen per bil i stora varuhus utanför stadskärnan etablerad i Sverige och Skandinavien.
Wessels var gigantiskt; en 8000 kvm stor butiksyta och en parkering med plats för 2500 bilar utanför. Här kunde man köpa allt mellan himmel och jord: från gräsklippare till djupfryst. Men det nya var som sagt att kunderna lämnade centrum för att göra uppköp, istället för som tidigare åka in till centrum för att handla. Knappast har väl något företeelse varit så ödesdiger för Sveriges stadskärnor, framförallt i mindre städer, som fenomenet stormarknader.
Men 1962 tänkte man inte på utarmade landsortsstäder, istället fann med det nya tilltaget intressant och att handla blev ett folknöje. Och förmodligen köpte man mer än man egetligen behövde, för den ökande konsumtionen kunde finansieras med en privatekonomi som gav utrymme för större excesser.
Eftersom jag själv alltid avskytt stormarknader, gallerior och liknande inrättningar, kan jag endast förklara det stora intresset med nyhetens behag. Ett behag som blev en dålig ovana och som dessutom cementerade ett icke önskvärmt bilberoende.
Till skillnad från sin efterträdare Diana Vreeland, som sorglöst tillbringade sin ungdom med att shoppa dyrbara Chanelplagg, var Edna Woolman Chase en sann yrkeskvinna. Hon gillade att arbeta och var chefredaktör för amerikanska Vouge mellan 1914 och 1952, vilket innebär att hon gick i pension vid 75 års ålder.
På ett område var hon något av en pionjär: hon ordnade den första modevisningen under första världskriget. På ett annat sätt var hon mer konservativ: hon föredrog det Viktorianska modet framför det mesta.
””Women seem to have forgotten that men are lured by mystery”” var något hon brukade yttra.
1954 kom hennes självbiografi Always in Vouge, en passande titel då hon började i firman redan som 18-åring 1895. Tyvärr är hennes namn numera tämligen okänt, synd, då en karriär med en spännvidd från Viktorianska eran till New Look framstår som verkligt intressant.
När jag växte upp hade vi varubuss i byn. Två gånger i veckan kom den gamla slitna buss som apterats till lanthandel på hjul och det innebar något av en fest, åtminstone sommartid när jag var liten och hemma på dagarna. Med en suck, gled de trötta dörrarna isär och man tog stegen upp i bussen.
Till vänster tronade de nybakade Björkbomslimporna som var så goda att äta färska med bara smör, eller, som jag gjorde ibland, med senap och falukorv. Längst in, fanns ett litet kylrum med öppningsbara glasluckor. Här stod fil, mjölk, smör och grädde. Utbudet var inte särskilt stort på den tiden, åtminstone inte i glesbygden. Hur det var på området djupfrysta varor, minns jag dessväre inte.
Det var i slutet av 80-talet, eller möjligtvis under tidigt 90-tal som varubussen gjorde sin sista färd. Då var det farbror Herman som satt bakom ratten. Vid det laget var han tämligen synskadad, så hur det kom sig att just han körde bussen är något av en gåta, men kanske berodde det på att han haft afär i grannbyn.
På bilden, ser vi en fd fru i byn. Hon var gift med en släkting till mig som kom på obestånd och förälskade sig då i mäklaren som skulle sälja hemmanet på exekutiv auktion. Hon flyttade sedan ihop med honom in i modern villa inne i stan. Jag tror att han hade mustach.
Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.
Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.
Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.
Jag gillar september. Det får gärna regna och vara vilket väder som helst, bara jag får sitta inne och vara glad att ha tak över huvudet. Och kanske unna mig en brasa.
Augusti, slutet av månaden, är den verkligt dystra tiden. Sommaren finns kvar, men den går oundvikligen mot sitt slut. När september gör entré, är den vanligen slut och då finns ingen ångest kvar.
Och så kommer vi till avsnittet september songs. September song med Frankie Valli gillas mycket och inte minst September in the rain:
The leaves are brown, came tumbling down, remember
That september, in the rain
The sun went out just like a dying ember
That september, in the rain
Här ett ljudklipp med Sarah Vaughan på Mr Kellys i New York! Det är den syltan somjag antar att Monica Zetterlund sjunger om i låten med samma namn: Mr Kelly, mr Kelly, det är dags att sjunga blues… här är ringen du gav i guld och turkos. Ge den nu till flickan vid ditt bord med samma ord som gladde mig. Säg henne att den är specialgjord för dig.
Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.
Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.
När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.
I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.
Gary Numans lp The Pleasure Principle från 1979 är en skiva man bör äga och som jag ännu inte har. Detta skall snarast åtgärdas. Lyssna bara på Cars så förstår i varför; det är ingen hejd på vilka fina syntljud som Gary klämmer fram ur sina apparater. Och videon!
Det är inte bara jag som gillar skivan, den gick upp i Englandslistans topp när det begav sig och sedan dess har åtminstone Cars blivit något av en klassiker. Imponerande, för det är en bra skiva och en skiva som måste ha varit på gränsen till för modern när den gavs ut och det är inte alltid receptet när det gäller att skapa en framgångssaga.
Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.
Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.
Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.
En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.
Man kan verkligen tänka sig hur upprörd Sarah Palin blev när det visade sid att hennes unga dotter begått Ett stort fel före äktenskapet (förmodligen var det fler, men åtminstone ett blev ödesdigert). Verkligen förargligt att hon dessutom är abortmotståndare; annars hade saken varit lätt ordnad. Det är inte utan att man tänker på den gamla härliga Hays Code som kontrollerade Hollywood från tidigt 30-tal till sent 60-tal.
Det var en hel del moraliska lågvattensmärken som låg Hays varmt om hjärtat. Bland annat ansåg han att Pictures shall not imply that low forms of sex relationship are the accepted or common thing. Det är klart att det ibland förekom dylikt beteende i filmer, om handlingen så motiverade och om den stackars lättfotade saken antingen sonade sitt brott genom att gifta sig och bli präktig eller resolut tog sitt liv.
Vad gör då unga fröken Palin? Jo, hon planerar att gifta sig med den nästan lika unga hockehunken (eller vad han nu är). Det är tydligt att den gamla omoderna Hayskoden fortfarande är gångbar i vissa läger.
Det är klart att det hade varit lustigare om Sarah Palin varit mer kreativ, precis som vår svenska stat som på 30-talet gav Göring medalj och sedan skickade V-Gurras älskare till Tyskland. Men vad vet man, kanske förde mrs Palin en dialog med något exotiskt land i Europa, men fick nobben.
Efter snart ett halvår i public service-träsket kan jag konstatera att jag fortfarande hör till de mest dömande vad det gäller struntkanalerna 3-5. Precis lika illa tycker jag om kvällstidningarna som skriver om vad som helst, och hur som helst, bara det säljer. Vad jag verkligen inte begriper är varför människor väljer att konsumera all denna smörja. Socialstyrelsen behöver inte ens uppmana dem att tio minuter Sanningens ögonblick håller vad fan det nu kan vara borta. Kanske är det just därför som de tittar.
Public service kan väl ibland framstå som en smula mossigt, men det finns ofta en genuin vilja att berätta om något viktigare än misslyckade skönhetsoperationer eller hur hur man kan shoppa för en spottstyver (förklara istället varför man MÅSTE konsumera hela tiden). Här gör ofta SR bra ifrån sig. Hur fantastisk var inte den dokumentär om 14-åriga Susanne som Susanne Björkman gjorde i radion på 70-talet och som repriseraes i sommar tillsammans med en uppföljning? Helt lysande och dessutom bjöd den på nästintill gastkramande spänning.
På mitt lilla Public Service-bolag tillhandahåller vi folkbildande material och det är verkligen inte det sämsta. Jag skulle dock önska, att fler tog del av allt som erbjuds, för jag tror att bildning och upplysning gör det lättare att lösa många problem, från intolerans människor emellan till klimatfrågan. Tyvärr verkar det som om det intresse som en gång fanns för att bilda sig och som resulterade i Medborgarskolan och Arbetarnas bildningsförbund har mattats. Synd, för det är viktigt att förstå att det faktiskt är individen som har makten och chansen att förändra.
Här kan man invända att det finns andra sätt att söka information på idag och att kunskapsbehovet ser annorlunda ut, men jag tror snarare att det handlar om att man trots allt har det för bra i dagens Sverige (ja, det är relativt) och därför har man inte samma incitament till att med hjälp av kunskap förändra och förstå samhället. Och det är därför vi behöver public service.
Men det är klart att det skall finnas underhållning och skräp också. Och ena massa trams. Men det får inte dominera och det får inte vara för mycket av en klassfråga.
Gene Pitney dog år 2006 och blev inte särdeles gammal. Han var en av de mer minnesvärda av ett tjogtal unga manliga artister som dominerade skivindustrin i början av 60-talet. Min absoluta favorit bland hans produktion är Town without pity från 1961. Som signaturen till en TV-deckare är den, fast det är en berättelse om ung ocg problematisk kärlek.
Take these eager lips and hold me fast
I”m afraid this kind of joy can”t last
How can we keep love alive
How can anything survive
When these little minds tear you in two
What a town without pity can do
Gene Pitney har gjort mycket mer än bara Town without pity, bland annat Twenty Four Hours From Tulsa och Something”s Gotten Hold of My Heart som han 1989 gjord igen, i en duett med favoriten Marc Almond.
Jag har precis läst Jan Lumholts intervjubok med Harriet Andersson och blev mycket förtjust. Boken är en riktig pärla! Det är en förträfflig dioalog dem emellan, även om det mest är Andersson som pratar. Bra och pålästa frågor samt underhållande svar från den slagkraftiga tanten som upplevt så mycket.
Den av henes roller som jag minns bäst är den som tjänsteflickan Ada i Mai Zettrlings fina Älskande par som är ett destillat av von Pahlen-sviten i allmänhet och volymen Älskande par i synnerhet. Det är Ada som får förmånen att nojsa med Angela på soffan i förmaket ute på Eka. I den rollen är hon perfekt som det något slamsiga, och sensuella, hembiträdet hos Peter von Pahlens.
Förutom en lång och framgångsrik karriär som skådespelerska, har Andersson även hunnit med flertalet kärleksaffärer. Alla inte lika lyckade som den länga relationen med Jörn Donner. Vi gör alla våra misstag, sa igelkotten och klev ner från rotborsten lär hon ha kommenterat sina erfarenheter. Och där har hon helt rätt.
Vi får också veta att Andersson saknar körkort, men kan köra ändå om det behövs. Jag tror att den repliken säger en hel del damen ifråga.
Och bilden kommer från Truffauts De 400 slagen där de två pojkarna tittar på bilden av Harriet Andersson i rollen som Monika. En finar hyllning kan man knappast få i fransk film.
Här någonting riktigt vackert:
Ack Värmeland du sköna med Stan Getz, Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén (Metronome, mars 1951). Det är en mycket vacker melodi i en förträfflig inspelning som, om man ser till framförande och komposition i denna genre, endast överträffas av Lars Gullins Dannys Dream som kom några år senare och är rent utav fantastisk.
I samma veva som Getz spelade in Ack Värmeland, spelade han in några sidor med Lars Gullin. De är dessa som är är med på skivan som konvolutbilden visar.
Redan i slutet av 40-talet slog Stan Getz igenom och i Woody Hermans second herd. Four Brothers och Summer sequence IV (Columbia) är finfina inspelningar som man bör ha i sin samling. Summer sequence spelades några år senare in som Early Autumn på Capitol. Den versionen är också bra. Four Brothers är förresten en av mina första jazzskivor som jag gillade redan som ung.
Stan Getz var faktiskt gift med en svenska under många år. Hon hette Monica Silfverskiöld och var barnbarn till tyskvänlige Eric von Rosen. Äktenskapet varade dock inte länge, men skilsmässan drog verkligen ut på tiden. I samma veva som han skaffade barn med sin fru, fick han barn med en svenska. Slampa.
När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!
Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.
En jättehit 1987 som jag nog var en smula tveksam till då, men nu gillar jag den skarpt. En powerballad med saxofonsolo.
Don”t push too far
Your dreams are china in your hand
Don”t wish too hard
Because they may come true
New Order-favorit! Singeln och tolvan är bra mycket bättre än den lite tristare albumversionen från Brotherhood. Dock bör det tilläggas att alla lp-skivorna är väldigt snygga, rentutav små konstverk, precis som deras musik.
Pretendersskivan med Dont”t get me wrong stod till min glädje i en skivhylla och jag spelade den naturligtvis, för det är en mycket bra låt och Chrissie Hynde går inte av för hackor.
Once in awhile
Two people meet
Seemingly for no reason
They just pass on the street
Suddenly thunder, showers everywhere
Who can explain the thunder and rain
But theres something in the air
Och texten är inte alls dum.
Mitt kök behöver snart ses över. Efter en hastig ommålning år 2000, har tidens tand satt sina spår. Målningsarbetet behöver göras om och denna gång ordentligt med ett riktigt genomfört grundarbete. När jag nyligen skrapade bort färgen på en kökslucka fann jag att den ursprungliga färgen var ljust lindblomsgrön. Det är en fin färg på ett kök.
Mitt kök är avlångt och har bänkar på alla sidor utom en; där är en skjutdörr in mot serveringsrummet. På motsatt sida sitter ett stort fönster. Bänkskivorna är i massiv teak och mycket påkostade. Nu har jag tänk att när jag målar om köket får det bli i den där nyansen som jag kallar lindblomsgrönt. Den verkar ha varit tämligen vanlig en gång i tiden här på Gärdet. Bilden ovan föreställer ett annat kök på min gata. Det är vackert med den obrutna skåpväggen som går ändå upp till taket, och de stora, släta luckorna. Stramt och enkelt. Väggen på motsatt sida, har, precis som i mitt kök, endast bänkskåp, kompletterade med ett speceriskåp med glaslådor där jag har socker, mjöl, kryddor och annat som bör finnas nära till hands..
En gång i tiden tyckte jag att ljusgult var den bästa färgen i ett kök, men nu lutar jag mer åt blågrönt, eller någon grön nyans. En lätt bruten vit färg är också vackert. Kök från 30-50-tal är också väldigt välsnickrade och alla delar ansluter väl till väggar och tak, något som är mer sällsynt idag när man bara slänger in ett standardkök. Den periodens kök är också både strama i sin enkelhet och funktionalism, samtidigt som det finns en inbyggd värme som kanske har med åldern att göra. De är helt enkelt de finaste man kan ha i ett hem.
Verner Vade är en gammal, rik och osympatisk man som släkten avskyr. Frun bedrar honom med grannen, hembiträdet ligger med servitören på värds-huset och blir våldtagen av Vades frus systerson. Vade själv tittar gärna på när hembiträdet ligger. En rikig soppa med andra ord.
Bäst i hela filmen är Heinz Hopf som den lätt psykopatiske Boris Schonborg som springer omkring och uppträder märkligt, men han är också en sann posör som för det mesta tar sig mycket bra ut. Han är också den som verkligen njuter av det äntligen händer någonting spännande i familjen.
Filmen finns på DVD och är utgiven av Klubb Super 8.
I lördags var jag på festival, närmare bestämt på Gravmarksfestivalen! Som en av Sveriges minsta, och mest avlägset belägna sommartillställningar passar jag på att göra lite PR. Naturskönt beläget, inte långt från Bullmark (jo, orten heter så), ligger en liten by med ett generöst byahus och där ordnar Matt-Frans med vänner festival. Den sista vägsträckan är bedårande; vägen slingrar sig fram, det går upp och det går ner, det svänger än hit, än dit – och allt på en ås med utsikt över den kärva västerbottniska naturen med sina tallar och sandjord.
Mina personliga favoriter på festivalen var Cocoanut Grooves romantiska pop, Pelles digitala musikprojekt med den fantastiska rösten och Lovisa Nyström och Annika Norlins Ger du dig. Endast två band var tämligen trista och det var det första och det sista, men vad de hette la jag inte på minnet.
Efter konserterna var det korfilmsfestival och priset som stod på spel var den välkända Guldgraven. Tråkigt nog, glömde GBS och jag att ställa upp med vår egen lilla film om Groggvargen. Det får bli ett annat år.
Tillställningen slutade med efterfest hemma hos Matt-Frans ytterligare ett par kilometer ut på vischan. Bilden ovan föreställer hans underbara garage som också tjänade som konsertlokal. Vad hönsen i lidret intill tyckte om den, förtäljer dock inte historien.
Fler bilder från Gravmarksfestivalen kommer vad det lider på Polaroidsafari. Håll ut!
En hälsning från rivieran utanför Bygdsiljum. Inte alltför långt från Westmans konditori finns denna tjusiga strand med tydlighet visar traktens potential som semesterparadis; sandstrand, tallar och kottar slås om utrymmet vid denna pärla i Västerbotten. GBS och jag hade dock försummat att medta badkläder så det fick räcka med ett fotdopp.
Apropå Westmans så konstaterade jag att påfåglarna fanns kvar på utesrveringen ner mot sjön, men att service och miljö ytterligare chanserat. Annat var det på gubben Westmans tid: gick man inte rak i ryggen fick man sig en tillsägelse. Passa på att smaka på deras glass förresten, om ni har vägarna förbi. Den serveras med vispgrädde och jordgubbar och är inte dum.
Idag var det ingen måtta på solen; som det gassade mest hela dagen och inte ett moln på himlen! Jag började med att åka till besiktningen och det gick då inget vidare. Det visade sig att även bakbromsarna behövde ses över, men det hade inte jag tänkt på så det blev backning (allt annat var dock tiptop). Jag har demonterad bromsarna och väntar nu på att få trummorna svarvade och en ny bromsledning monterad (kanske även bromsbackar), men detta kommer att ske senare i år eller kanske till vintern. Förgasaren skall också få sig en översyn eftersom motorn går en anings ojämt. Men som ett kassaskåp ligger den på vägen, det kan inte förnekas.
På eftermiddagen gick jag över till en granne. Hon hade besök av son med fru och sin bror med tillhörande fruntimmer, som var en festlig dam som tidigare varit jordbrukare, men efter makens död endast ägnat sig åt fårskötsel. Som mest hade hon haft 150 st och det får anses vara rätt mycket att sköta själv för en gammal dam. År 2003 slutade hon helt med djuren. Rolig var hon iallfall, med all energi och kepan på huvudet.
Och vad fick jag göra sedan? Jo jag fick mylda (vad nu det heter på svenska, mylla?) potatis. Det var jag som drog så nu är jag inte bara solbränd, utan även ett muskelberg. Dessutom har jag lagt mig till med ett klädsamt ärr vid höger öga efter en kollision med en järnbalk i maskinhallen. Piffigt!
Ikväll har det hafts surhippa. Det var en lugn och tämligen intim tillställning med några äldre grannar så det blev varken sent eller blött, men riktigt trevligt. Jag är uppvuxen med surströmmingskalas så jag gillar doften; som barn innebar det att vi fick god korv som min moster tog hem från affären. Nuförtiden äter jag surströmming som jag tycker är rätt så god. Smaken är pikant och inte alls dum. Dock är den stark, så man måste blanda upp fisken med potatis och lök. Tomat och några salladsblad kan också göra sig gott till. Jag la den första fisken på mjukt tunnbröd och den andra på hårt. Hårt tunnbröd är godast, framförallt om det är bakat på skållad råg.
Jag har också varit den lilla mekanikern och letat efter Volt på vift i Kapitänens kablar. Bilen har 6-voltssystem och en endaste volts spänningsfall gör att inget fungerar som det skall. När jag mätte igår, skiljde det ungefär 0,5 – 1,0 volt mellan spänningen i batteriet och den vid tändspolen och de andra komponenterna; bilen startade följaktligen uruselt. Med hjälp av bilens elschema och en voltmeter, fann jag till sist orsaken: en kabel vid tändningslåset som lossnat något och där hade det bildats oxid. Med hjälp av lite sandpapper åtgärdades detta så nu startar bilen som ett skott och både ventilationssystemets fläkt och bilens blinkers har börjat att fungera. Jag är mycket nöjd och belåten och nu återstår bara att ta reda på vad bilprovningen anser om bilen imorgon förmiddag!
Idag var forsernas dag. Först åkte vi till Storforsen som är en pampig fors i Pite älv. Parallellt med forsen går det sk döda fallet som är forsens gamla fåra. Här sipprar vatten längs med solvarma hällar och allt är underbart vackert. Här och där finns små, små sjöar som man kan bada i, om man inte nöjer sig med att plaska i decimeterdjupa pölar. Det är sparsmakat med växtlighet, men på sina ställen växer ljung och en och annan buske. Kort sagt: en plats som måste besökas!
På hemvägen stannade vi i Sikfors. Här fans en gång i tiden en dansbana, Fyllfors kallad, där man roade sig tappert. Det sägs att även artisterna fick sig en och annan grogg innan konserterna. Elaka tungor påstår att Zarah Leander fick ledas upp på scenen en gång. Förutom fastplatsen ligger här också ett kraftverk. På dammens ena sida ligger vattnet blankt och stilla, på den andra är forsar det fram med våldsam kraft. Längre ned står de gamla kraftverksbyggnaderna kvar i sin stramt putsade enkelhet. Detta är också en plats man inte bör försumma att besöka.
Naturen kring norrlandsälvarna, och särskilt Pite älv är hisnande vacker. Höga berg och djupa dalar och en trögt, men kraftfullt rinnande vattenmassa. Kärvt, men jävligt vackert. Skogen runtomkring just Storforsen består främst av tall som växer i sand. Det är ljust och luftigt och endast några kottar oh lite mossa täcker marken. Ingen sly och ingen sankmark. Stramt och tjusigt är vad det är.
Idag fick jag en hel bunt med roliga tidningsurklipp av min faster som hon sparat genom åren. Det är ingen hejd på vilka roliga reportage man hittar där: min syssling som intervjuas inför Fröken Sverige-finalen 1982; min farfar som berättar om byns historia; pappa som protesterar mot den låga ersättningen för mjölk; jag och syrran promenerandes på byavägen osv. Roligast är dock reportaget om Teferi Makonnen från Etiopien som firar jul hemma hos oss 1968. Fotografen har satt honom framför pianot och min föräldrar står bredvid, som hypnotiserade av den exotiske mannen. Enligt tidningens utsända har Teferi både fått gå i julotta och prova på traktorkörning i snö.
Det var inte första gången vi hade ett exotiskt tillskott i hemmet lagom till jul; året innan kom en man från djupaste Afrika. Mina föräldrar var med i en organisation som hade tagit på sig att ordna med värdfamiljer över julen, eftersom studenterna inte hade möjlighet att åka hem till sina avlägsna hemländer.
Roligast var dock min kusin som bara var några år gammal och aldrig hade sett en mörkhyad människa förut. -Titta, han är nästan grön, sa hon när hon fick se honom. En kommentar som hon fått leva med i alla år.
