Pernilla Tunberger och liggstolen

Bruno Mathsson byggde ett fint glashus åt sig själv, men han ritade annars mest möbler. En av hans mest kända möbler är liggstolen Pernilla, döpt efter DN-journalisten på bilden ovan, Pernilla Tunberger som bla var matskribent. Hon skrev även ett antal kokböcker, exempelvis Vad skall jag äta för att hålla mig fräsch och vacker. En spännande titel.

Liggstol förresten, vilken lustigt benämning.

På bilden ser vi Tunberger i de gamla Klarakvarteren en snöig dag 1960. Bilden är fin; den sammanbitna minen och det grå vardagslivet i bakgrunden.

Honorine Hermelin

Här Fogelstadsgruppens mörkögda siren: Honorine Hermelin, med en räv bakom örat. Barndomsvän med Harriet Löwenhjelm och sedemera rektor för Fogelstads folkhögskola, var hon en av seklets tongivande kvinnor. Elisabeth Tamm och Ada Nilsson, båda verksamma i Fogelstadsgruppen, hyste varma känslor för den karismatiska Hermelin som med stor känslighet balanserade den ömtåliga kärlekstriangeln.

Några memoarer skrev Hermelin aldrig och alla brev som skulle ha kunnat ge en intimare inblick i hennes liv brändes. Klart står iallfall att hon var en god pedagog och en lysande talare. I SVTs öppna arkiv kan man hitta godbitar. Här berättar den 85-åriga Honorine Hermelin om sin tid med Fogelstadsgruppens medborgarskola.

Honorine Hermelin är något av en intellektuell Dietrich. Oerhört begåvad och samtidigt elegant androgyn i sin exotiska framtoning. Hennes bakgrund, uppväxten på Ulfåsa och de många och originella släktingarna måste ha satt sina spår. Som barn lekte hon med Löwenhjelm och gick sedan Anna Sandströms lärarinneseminarium, som var en skola med moderna pedagogiska idéer, innan hon träffade Elisabth Tamm och bildade skolan på Fogelstad.

Läs mer om Fogelstad och Honorine Hermelin på Rävjägarn.

På landsorten river man fortfarande

När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.

De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.

Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.

Man häpnar: E24 Kvinna

Damernas värld Man skulle naturligtvis ha hetat Herrarnas värld, något annat är bara trams. Nu är det lätt att tro, att en liten del av den värld som tillhör damerna, reserverats även för herrarna (jag bortser här från fenomenet parmiddag, eller mer tvivelaktiga aktiviteter).

Några som verkligen förstått vilken avgrund som skiljer de två arterna åt, är redaktionen bakom E24 som startat E24 Kvinna. Så lättläst att även er fru kan läsa den, frestas man tänka. Man tycker att det borde finnas ett bättre sätt att arrangera information, fakta och bilder, än efter just denna gamla bepröva och uttjatade de modell.

Klara Johanson skriver (Kritik, Wahlström och Wistrand 1957) så fyndigt om tingens sexualsystem och berättar om den gång hon skulle till att köpa bläckhorn och expediten frågade: Är det till en dam eller en herre? Expediten undslipper sig trött att damers skrivbord är mindre än herrars och därför måste även denna nätta behållare rätta sig därefter. Förvånad betalar Johansson sitt horn och finner till sin verkliga häpnad, att det belopp hon förväntas erlägga, inte är anpassat efter damers snålt tilltagna lön. Man får förmoda att det är E24:s syfte att vidmakthålla denna ordning.

Jag går till Lydmar hotell

Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.

Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.

Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:

Varför blir det inte alltid snyggt?

Som bekant blir det inte alltid snyggt, men här ett strålande exempel: fastigheten på Wittstocksgatan ser efter en grundlig reparation ut precis som på bilden, bara med den skillnaden att allt numera är uppmålat och i prima skick. Föredömligt!

Stockholms Stadsmuseum har tagit sig själva i kragen och presenterar nu en praktisk guide till hur man gör det snyggt. Resultatet hittar ni här.
Som bekant kryllar det av fina hus som är mer eller mindre vandaliserade med det finns bara ett fåtal som är så fina att man nästan blir stum. Förhoppningsvis blir det vad det lider ändring på det.

Och så har vi skräckexemplet: Furusundsgatan 10, som ägs av Brandkontoret. SvD skrev om planerna för ett år sedan och nu har de satt igång. I förrgår låg en trava med lägenhetsytterdörrar i VALNÖT utanför porten. På varje våningsplan är väggarna boaserade med ädelträ och lägenhetsdörrarna, som är i samma träslag, är liksom infällda i väggen. Endast dörrhandtagen sticker ut från de släta träväggarna. Det hela är mycket tjusigt. Men nu skall det bli säkerhetsdörr och fullt. Det kallas standardhöjning och då kan man höja hyran. Vill man klaga, skickar man ett mail till info@brandkontoret.se.

Det stora problemet är att för att höja standarden, måste man byta ut det som är gammalt. Att renovera något som är av högre kvalité är inte standardhöjande. En lagändring är på sin plats; en hyreshöjning borde rimligtvis vara befogad även vid en omsorgsfull och varsam renovering.

Och, har ni tänkt på att när bostadsrättningsföreningarna genomför stambyte, gör de aldrig någonting åt existerande kök, det skulle bli för dyrt. Men när hyresfastigheter stambyts, går köksinredningen oftast inte att spara, för det blir för dyrbart. Människor med sinne för logik, inser att här ligger det en hund begraven.

Kanske är det dags ta itu med hårdhandskarna och lära av Lysistrate; tvärvända i porten, om man råkar gå hem med någon som felaktigt renoverat sig hus.

The third album – As time goes by

Jag gjorde något av ett fynd i mitt skivbibliotek häromdagen. En lp som jag knappt lyssnat på och egentligen inte gillar hade iallfall ett formidabelt spår. Det är en fin version av As time goes by som ligger på Barbara Streisands The third album från 1963 (Columbia CS 8954).

Det är tre arrangörer som är inblandade i denna påkostade studioproduktion och just As time goes by ligger Ray Ellis bakom. Ellis gjorde en gång i tiden Ellis in Wonderland vilket fick Billie Holiday att välja honom när hon 1958 skulle spela in en lp som blev Lady in satin, en mycket lyckad skiva.

As time goes by är snygg och nästintill monumental i sitt stereoarrangemang och en god representant för vad man då kunde åstadkomma och som jag måste hävda fortfarande står sig. Precis som på Lady in satin finns här både jazztrumpet och stråkar. Youtubeklippet går inte att jämföra med studioinspelningen. Texten skall vi bara inte tala om, den är fin den.

It”s still the same old story
A fight for love and glory
A case of do or die.
The world will always welcome lovers
As time goes by.

Style Councils Long Hot Summer

Bridesheadinspirerade Long hot summer, en video som vem som helst kan njuta av en kall höstdag när kylan är på väg att på allvar svepa in. Bridesheadsommar, nästan lika fint som en Glesbygdssommar; att rulla fram på en smal väg när solen gassar och bilradion är avstängd, motorn spinner och gruset knastrar under bilringarna. Kläderna klibbar mot den varma galonen och det doftar av grus, grönska och varm hud.

Men nu är det som sagt snart vinter på allvar, vilket innebär att det är dags att tända en brasa och att förskansa sig i en välstoppad soffa med något värmande på skivspelaren, eller Bridesheadboxen i DVD:n. Det är bara att välja. Själv har jag unnat mig Mai Zetterlings Flickorna och Ekmans Flicka och hyacinter som jag tidigare bara haft på DVD.

Och titta nu på Style Council och deras förföriska sommarvideo.

Stella by starlight

Om man nu inte får Månskenspromenera, tycker jag att man kan unna sig att drömma lite under en av stjärnor smyckad mörk och kall hösthimmel; sitta vid brasan och titta ut på de avlövade träden eller promenera hemåt på en öde Karlaväg där enstaka lampor glimmar i de villor som numera förvandlats till ambassader.

Jag promenerade hem en mörk kväll. Det var alls inte sent och jag var på väg hem från jobbet. Pang, sa det: där var en stolpe tillhörande en varningsskylt som jag helt hade missat. Jag är nämligen för tillfället tämligen indisponerad å ögats vägnar och det har sina avigsidor nu när mörkret har kommit.

The song a robin sings,
Through years of endless springs,
The murmur of a brook at eventide,
That ripples by a nook where two lovers hide.

Konsten att hålla sig varm

Såhär på höstkanten är man glad att man inte slarvat med veden, under förutsättning att man inte har slarvat med veden. Lämpligtvis hugger man ner träden på vårvintern och kapar och klyver sedan sin ved innan det blir för varmt. Sedan gäller det bara att ha tålamod, för inget brinner så bra som ved som fått torka över ett år, dvs vårens ved används först nästföljande höst.

Min morfars far, var mycket intresserad av ved. Han hade för vana att alltid kontrollera vedförråden hos dem han besökte. Var där oreda, var det ett tecken på att familjen inte var vad den borde; var där ordning och reda kunde han sluta sig till att det var en familj som vilade på en solid grund. En sätt att gradera bondeklassen, som vad jag vet, inte fått någon vidare spridning.

I min hemby hade farbror Ivar den mest välskötta vedtraven av alla. Vedträna var fint kluvna och han valde ofta att trava sina högar runda. Det var först när han blivit allvarligt sjuk, som ordningen avtog. Men det var en orsak så god som någon, att slarva med vedförrådet.

Kalasbetonat på Kungsholmen

Nyfiken, tutade jag iväg till Allmänna galleriet för att se vad som blev resultatet av när GBS lät sig fotograferas med stor hund och smärre popstjärna.

Kvällens huvudtema var, bortsett från bilderna som var utströdda lite här och där i lokalen, en frågesport vars första pris var en resa i PSL-bussen till, håll i er nu: Göteborg! Tre personer i lokalen kände sig tveksamma till den resan, övriga reflekterade inte ens på något så befängt som en gratis Göteborgstripp och föredrog istället snask eller en DVD.

Jag noterade också att (fortfarande!) verkar det skvatt omöjligt för män att lämna hemmet utan att omsorgsfullt ha låtit låta bli att raka sig. Det är märkligt, att alla alltid skall se likadana ut (även om en viss varians naturligtvis tillåts, om den håller sig inom toleransen). Det är något sorts IKEA-beteende transponerat till den fräsiga media- och mingeleliten.

Jag fick iallfall med mig en kopia på GBS-bilden som hängde på en pelare och gick att lossa. Den ligger nu i hemmet under den falska äkta mattan för att bli verkligt slät efter hemtransporten.

Fashion trash poetry

En gång för mycket länge sedan satt jag och kladdade på jobbet, i brist på mer brådskande arbetsuppgifter. Jag illustrerade och jag totade ihop små poem.

Every night below the stars,
i”m the chic garcon from Mars.
Stylish parties everywhere,
mabye here, and mabye there.
Drinking nothing but champagne,
oh très chic and so insane.

Resultatet av mina ansträngningar blev remarkabelt och liknande inget annat. Därmed inte sagt att det höll speciellt hög klass, men de är fortfarande lustiga, så här tio år efteråt. Det första poemet bör läsas som om det vore The scarlet pimpernel. Nummer två saknar känd förlaga.

Keep searching the pleasures,
the pleasures d”amour,
you find in the night time
on the night clubbing tour.

The models, the writers
the models of sin
the all look so sexy
with their pale colored skin

Jag misstänker, att jag precis läst om Stephen Tennant och att det var den höst när jag valt att anamma French flyer-looken (kort brun skinnjacka och basker!).

Att köpa konst

Äntligen har jag skaffat mig en stor och rejäl tavla, en Edvard Bergh från 1876. Tyvärr är den en billig kopia, men ramen är fin och den kostade bara 100 kronor. Knappast något är så prisbilligt som konst som inte går att sälja på Bukowskis. För en spottstyver kan man köpa sig en samling trevliga motiv som verkligen pryder hemmet.

Min Berghtavla är visserligen inte den vackraste av tavlor, men den signalerar en solid kälkborgerlighet som faktiskt är rätt trivsam. Och en guldram är ALDRIG fel, precis som guldkant är ett måste på en bättre servis.

Apropå ramar så är inget så svårt som att köpa en snygg ram. Allt, jag säger allt, är fruktansvärt fult. Skall man hitta något godtagbart får man i princip köpa gamla tavlor bara för att komma åt ramen. En god vän gjorde precis det, köpte gamla tavlor, men det slutade med att han hängde upp dem som de var, istället för att rama in vad han egentligen tänkt rama in.

Bonjour tristesse, Bonjour Sagan

Jag har sett Bonjour Sagan, filmen om Francoise Sagans liv. Förutom att ha läst tre av hennes böcker, visste jag inte mycket mer om henne än att hon gärna körde sportbilar och levde tämligen okonventionellt. I början av filmen irriterade jag mig på att filmen gick för fort fram och att skildringen var alltför ytlig, men efter en halvtimme var jag helt fast och när filmen var slut var jag mer gripen än jag varit på många år. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem.

Det är en märklig film, ty det är mycket litet som skildras utförligt och förklaras. Hela hennes liv passerar i revy och framförallt hennes väninna (hon levde franskt), Peggy Roche, skildras som något av en karikatyr av en modemänniska. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde bli så tagen, för på ett sätt har filmen verkligen brister, fast det är å andra sidan mer konventionella brister och Sagan var okonventionell och det är synnerligen dumt att stirra sig blind på vad konvenansen kräver.

Jag tror också att jag till viss del blev gripen av hennes sätt att leva som. Vad det gällde alkohol och droger finns det inte mycket att rekommendera, men det var mycket annat som jag tyckte om. I sitt hem samlade hon alla som hon gillade, älskare, älskarinnor och äkta man (med älskare) och hon hade alltid svårt för att anpassa sig till det av normer så hårt styrda samhället. Kompromisslös och egoistisk var hon nog till stor del, men där fanns också mycket bra.

Recensionerna är blandade. SvD var tämligen skeptiska, medan DN var övervägande positiva. Hursomhelst, se filmen, om inte annat för att den är verkligt snygg.

Naturligtvis har Sagan figurerat i Vecko-Journalen. Här går det bra att läsa om en intervju som Birgit Tengroth gjorde en gång i tiden.

Les Feuilles Mortes

Magiskt är bara förnamnet när man skall beskriva detta helt underbara klipp. Yves Montand sjunger Les Feuilles Mortes så att hjärtat nästan vill brista. Han ser dessutom så hjärtskärande ledsen ut i början att man bara smälter.

Naturligtvis finns det en engelsk text också, skriven av Johnny Mercer 1949. Den är också fin, men den franska är vackrare; där är saknaden större än några kyssar och en solbränd hand.

C”est un chanson
Qui nous ressemble
Toi qui m”aimais
Et je t”aimais
Nous vivions tous
les deux ensemble
Tou qui m”aimais
Moi qui t”aimais
The falling leaves
Drift by the window
The autumn leaves
All red and gold
I see your lips
The summer kisses
The sunburned hands
I used to hold.

Lyssna på Edit Piafs version också, eller Nat King Coles.

Radiogrammofon

Detta är en av världens roligaste typ av apparat. En glansig statusmöbel med mängder av spakar och reglage. Dessutom vackert upplyst kvällstid av flertalet lampor. I Tyskland slog man på stort och kombinerade gärna radiogrammofonen med barskåpet (googla musikschank eller musiktruhe). Helt enkelt en nöjesmaskin! Jag har själv en rätt rolig sak, en Grundig med en guldfärgad skivväxlare av modell Perpeetum-Ebner Rex A som på ett snillrikt sätt släpper ned skiva efter skiva på skivtallriken. Här ett YouTube-klipp som visar funktionen.

Fast helst skulle jag nog föredra den modell som ses på bilden ovan med det avancerade rymdklangsystemet, eller Philips sjukt påkostade modell, FX995A, från slutet av 50-talet som fortfarande får anses som rätt så användbar.

Lustigt nog, har en bok precis kommit ut som behandlar denna praktpjäs: Radiogrammofonen. jag har inte läst den, men bara bilderna borde vara tillräckligt för att berättiga till ett inköp-

Monolog

När man som jag bor i en bättre stadsdel, gör man ideligen fynd i grovsoprumet. En dag hittade jag där en fin persisk – nåja, nästan – matta som fortfarande var inplastad efter besöket på kemtvätten. Den gör sig verkligen under matsalsbordet. Mitt senaste fynd är en fin knallröd Dialog, telefonen som alla hade på 60-70-talet.

Jag har en granne i huset, låt oss kalla honom herr M. Jag misstänker, inte helt utan fog, att han är ägare till Televerkets helt bortglömda modell Monolog, ty nämnde herre lägger aldrig på, han bara pratar och pratar och pratar. Jag vet allt om hans dyrbara bil, dyrbara lägenhet, dyrbara antikviteter och vad han anser om grannens sosse-container (Volvo) och fru G:s gamla skorv (Passat, det var innan hon köpte ny bil).

För att få tyst på herr M, de gånger han begagnar sin Monolog, finns bara ett sätt: man tar sig egen Dialog, promenerar ut i kapprummet, öppnar dörren, ringer på dörrklockan (så det hörs in i luren) och säger Nu ringer det visst på dörren, jag måste ta emot mina gäster. Först då visar det sig att hans telefon möjligen, jag säger möjligen, kan vara av modellen Dialog.

Klara Johanson

Ny höst, men ständigt aktuella Klara Johanson har alltid något som förtjänas att dammas av och att citeras om och om igen. Här tre tänkvärda stycken

Med en ny bok menar jag naturligtvis allt annat än en modern bok. Det moderna kan ju inte vara verkligt nytt: det är redan så pass gammalt, att det hunnit komma i allmänt bruk, vilket inte befordrar fräschören.

Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material.

Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.

Modetips: Short-shorts!

Bilden på innekonvolutet till Spandau Ballets True måste vara smått klassisk: sportigare kan man knappast vara. Och för att inte tala om hur maffig ljudbilden är på denna skiva.

Även New Order kunde, när så var lämligt, ge illusionen av sport till på köpet i en skivstudio. Här en snygg, men tyvärr allt annat än välljudande, session i studion, men nu är ämnet som sagt modetips. Och det är Blue Monday som framförs.

Minns i november

Nu lider hösten mot sitt slut och snart gör vintern sin entré. Jag älskar vinternätterna; de långa och mörka som utgör ett extra dygn, vid sidan av det ordinarie, det ljusa.

Och november som är ett preludium, en ouvertyr, till vintern med de korta dagarna med det svaga ljuset när man eldar brasa och sitter och skriver under sena nätter när kylan kan förnimmas även inomhus, utan att det för den skull innebär att är kallt i rummet. Det är bara en behaglig känsla som för mig innebär trygghet.

Och när snön sen har lagt sig och det blir jul och det är dags att resa norrut, till hembyn och till Seklernas. Då råder det inget tvivel om att vintern trots allt har sin charm. De bleka midvinterdagar när solen endast är ett litet klot som med nöd och näppe pressar sig upp i höjd med trädtopparna, om vyn är tillräckligt vid, är visserligen korta, men det korta och förgängliga är vackert och det ödsliga ger harmoni och energi.

Vintern och mörkret är också mer spännande, för vad kan väl inte hända när det är mörkt.

Och så lyssnar vi på Rosemary Clooney, som får sällskap av Tony Randall och Tab Hunter, i I”ve Got My Love To Keep Me Warm.

Off with my overcoat, off with my glove
I need no overcoat, i”m burning with love!
My heart”s on fire, the flame grows higher
So i will weather the storm!

Manic street preachers

Jag saknar nästan ord för detta, det är en ruskigt bra inspelning och även om texten i sig är så otroligt sorglig, är den så kraftfull att man fylls av energi. Jag minns första gången jag hörde den, glömmer det aldrig och jag blir fortfarande lika berörd. Det är tilltalande när man kan hämta kraft ur någonting sorgligt och hemskt, ja, jag tror till och med att det är en av de viktigaste och mest nödvändiga kraftkällorna.

Och Motorcycle emptiness!!! Mästerverk nummer två. Storsdagsromantik med neon, ensamhet och regnvåt asfalt.

Under neon loneliness
motorcycle emptiness
Under neon loneliness
motorcycle emptiness

Om inte annat så för omslagets skull

Jazzen upptäckte jag som liten när jag hittade gamla 78-varvsskivor med snygga etiketter; klassisk musik köpte till en början för omslagens skulle, för vad är väl vackrare än Deccas och Mercurys femtiotalsutgåvor? Här intill, en Mercury Living Presence-utgåva.

Märkligt nog, är det just jazz och klassisk musik som har de finaste omslagen; kanske det hade sin orsak i att man ville sälja mer av dessa skivor som inte sålde i lika stora upplagor som populärmusiken, eller så la man helt enkelt ner extra möda på dessa utgåvor eftersom man utgick från att köparna var av de mer kräsna slaget.

Jag är själv så pass snobbigt att jag mest bara köper Decca- och Mercury-skivor och ibland någon tysk av märke Deutsche grammophon och av någon outgrundlig anledning föredrar jag de tidiga utgåvorna som bara fanns i mono.

Här hittar man bla de mest fantastiska av Mercuryomslag (välj 50000-50099-serien). Som ni ser, är monoskivorna mycket finare.

Mai Zetterling filmar Älskande par

Häromdagen skulle jag och GBS fira hennes senaste mästerverk. Vad passar då bättre än en hemlagad hollandaisesås, en brasa, några bra skivor och som grädde på moset: Älskande par, Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit.

Här möts man av Lissie Alandhs lesbiska Bell von Wenden som förför den unga Angela von Pahlen spelad av Gio Petré. Harriet Andersson är det levnadsglada hembiträdet som finner kärleken i Angela på förmakssoffan på herrgården Eka. Eva Dahlbeck, av Bergman kallad pansarskeppet kvinnligheten, är den erotiska fru Landborg som, i boken, just då inte kunde tala när hon sitter försjunken med ansiktet i Tage Ehrencreutz mer privata delar.

Av det manliga gardet märks främst Gunnar Björnstrand och de unga eleganterna Jan Malmsjö och Heinz Hopf som Stellan von Pahlen och Bernhard Landborg. Heinz Hopf är överlägset bäst som den unge löjtnanten som förför sin syster. Han har en sällan skådad utstrålning den mannen.

Agnes von K hade en viss fäbless för naturen och i hennes texter blandas det vällustiga med naturbilder; förstärks och blir till ett. Det hela är mycket effektfullt. Detsamma kan sägas om filmen som lyckas bra även på detta område.

Älskande par och ytterligare två filmer av Mai Zetterling finns för en spottstyver på Discshop. Unna er!!! (jag passade på att beställa Flicka och hyacinter på samma gång)

Gösta Ekman med son och sonson

Jag har läst om Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (Askild och Kärnekull 1982). Den är fylld av fakta och därför mycket intressant, men när det är dags för mer ingående, och kanske även psykologiska, analyser, blir det ibland en smula pinsamt. Bengts analys av Dagmar Brink i Flicka och hyacinter är inte den mest begåvade jag läst.

Och så finns här bilder som får en att baxna. Gösta Ekman d.ä. och Hasse visste då att klä sig. Något sämre ställt var det med Gösta d.y, men det får man förlåta honom för; tiderna var helt andra när han var ung. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat d.y, vilket förmodligen beror på att jag alltid gillat de två tidigare generationerna.

Att göra film på 40-talet var verkligen ingen långrandig historia! På nio dagar kunde man tota ihop ett filmmanus som sedan omgående filmades, klipptes och gick raka vägen till biograferna. Hasse Ekman var under den perioden mycket produktiv och fullkomligt spottade ur sig schlagertexter, filmmanus och regisserade. Detsamma gällde för hans far, Gösta, som var något av en arbetsnarkoman, med svaghet för, bland annat, kokainet.

Är man nyfiken på Hasse liv, kan man läsa den mycket lustiga och tämligen banala Kurre Korint och drömfabriken (W&W 1956). Om man är något så när bevandrad i svensk filmhistoria, är det inte svårt att känna igen dem han porträtterar. Man kan också skaffa En liten bok om Hasse av Leif Furhammar och Jannike Åhlund.

Bilden ovan föreställer Hasse, mor Greta och far Gösta mot slutet av 30-talet.

Suedes Animal nitrate

Första gången jag hörde Suedes Animal nitrate: jag hade bilradion på kurvan som jag just då befann mig har etsat sig fast i minnet. De var en fantastisk billåt; det norrländska landskapet som bredde ut sig genom Kapitänens stora panoramaruta var ungefär lika kallt och ödsligt som inledningssekvensen i videon. Jag tror att det var på hösten

Won”t someone give me a gun?
Oh well it”s for my brother
Well he writes the line wrote down my spine
It says ”Oh do you believe in love there?

Won”t someone give me more fun?
(and the skin flies all around us)
We kiss in his room to a popular tune
Oh, real drowners

Raderna ovan, från The drowners, är så kraftfulla och innehåller så mycket energi. Jag tyckte att det var så bra och det tycker jag fortfarande. Och hur snyggt är det inte? Det är den sorts estetik som uppskattas av mig.

Jag köpte naturligtvis de fyra första singlarna i de stiliga vinylutgåvorna som gavs ut i 12-tumsformat och har knappt spelat dem, så bra tyckte jag att de var. På en av skivorna, låg My insatible one som Morrisey tämligen omgående gjorde en cover på.

Se också Metal Mickey och So young.

Det nya Skatteverket

Då och då dimper lockande erbjudanden ner på hallgolvet, men aldrig att de kommer från Skatteverket. Tänka sig om det skulle komma en glansig fyrfärgsfolder som lockar med Skattefritt i tre månader om du anmäler inkomst av tjänst före den första maj eller Jobba i tre månader, skatta för två. Skatteverket hade då blivit service-minded och det vore en nyhet om något, precis som om de på kuverten skulle skriva Vi bjuder på portot.

Lika förvånande vore det om A-kassan erbjöd Karensfritt om du slutar jobba redan i maj eller varför inte Ersättning även första veckan på det nya jobbet. Och något rent sensationellt: En slant även till er fru, om ni förlorar jobbet.

Det är klart att det är en orimlighet, men det vore TREVLIGT om även dessa inrättningar skulle bjuda till. Arbetsförmedligen till exempel, som genast skriver ut en om man dabbar sig, men skiter fullständigt i om de själva gör något fel, de borde verkligen lära sig hur man behandlar sina kunder om de vill behålla dem. Men det behöver de inte.

På spisen kokar fläsklägg

Ah, vad gör man en småregnig dag om man inte kokar fläsklägg? Faktiskt, det är verkligen helt igenom praktiskt med långkok. Låt säga att man vaknar ansatt, med en sandöken i munnen och någon annans skor på fötterna; går man då in i köket, kokar upp fläskläggen i en kastrull, skummar den och tillsätter kryddorna, kan man sedan med gott samvete ägna sig åt huvudverkstabletter och starkt kaffe i ett par timmar. Sedan har man en rätt som kan avjutas på kvällen eller en annan dag, när man vill ha gäster och maten skall stå på bordet strax efter det man kommit hem från jobbet (OM man förvärvsarbetar).

Jag kan verkligen rekommendera Svensk husmanskost av Tore Wretman. Den finns numera i nytryck på Forum och säljs för en spottstyver på nätet. Originalutgåvan däremot, är något av en dyrgrip. Båda är emellertid vackert illustrerade av Slas.

Trevligt är att Tore ofta citerar riktigt gamla kokboksförfattare som Gustafwa Björklund och Margaretha Nylander. Även om just de recepten ter sig en smula svårfattliga, ger de en historisk återblick till den tid när det svenska köket var mycket begränsat och helt inriktat på självhushållning.

Boken är hursomhelst både intressant och fylld med recept där man tar allt tillvara, och inte endast koncentrerar sig på de bästa bitarna. Bara det en finfin idé, när det gäller att hushålla med resurserna.

Och så lever vi lite franskt

Jag har knappt läst Gertrude Stein, endast Alice B Toklas memoarer har passerat mitt soffbord och den är för övrigt en mycket rolig bok. Extra roligt är det för att det är Stein som skrivit den och att hon slår fast att hon (Toklas) endast träffat 3 genier i sitt liv och en av dem är Gertrude. Stor humor.

Alice B Tokalas skrev också en bok om sitt liv med Gertrude. Boken är mest känd för receptet på Haschkola som vem som helst kan röra ihop en regnig dag; ett recept som saknades i den svenska utgåvan och som gett upphov till filmen I love you Alice B Toklas med Peter Sellers. När tidskriften Biblioteksvännen bytte namn till Biblis, passade man på att för första gången trycka receptet på Svenska.

Den största behållningen av boken var annars det kaptiel som handlade om de hembiträden som passerat revy hemma hos Alice och Gertrude. Ett av dem lät resolut säga upp sig när hon upptäckte att hennes arbetsgivare levde franskt. Bättre omskrivning får man då leta efter.

Slutsatsen vi drar är således: Lev franskt och ät spanskt.

Chans till ett snyggt kök

Som bekant, är de flesta nytillverkade kök både fula, opraktiska och av sämre kvalité jämförd med äldre tiders standardkök. Det var i slutet av 60-talet som rationaliseringar gjorde att hantverket fick stryka på foten. Den sk spånplattan blev med tiden den huvudsakliga beståndsdelen i både stomme och luckor.

En annan modern styggelse är diskbänken med bara en ho. Den har den lilla olägenheten att har man väl tappat upp diskvattnet, får man springa in på toaletten om man vill hälla ut slaskvatten från något ännu odiskat kärl. Än värre är det om hon är nedsänkt i en träskiva, eller någon form av laminat. Då får man bereda sig på att med jämna rum byta skivan. Tacka vet jag rostfritt och gärna den sortens bänk, där det rostfria dras över väggen och ersätter kaklet. Snyggt och väldigt praktiskt.

Mitt i allt elände fann jag APPARAT-köket. Ett nytillverkat kök i massivt trä med praktiska moduler och snygg form. Luckorna är överfalsade vilket är både snyggt och påkostat. Den enda nackdel jag kan se, är den att luckorna är gjorda i massiv MDF-board och därför saknar den kant av trä som bör tjäna som extra stöd åt den överfalsade kanten. (I en äldre konstruktion, vilar luckans yttre MDF-skiva, på ett ramvrek av trä som förhindrar att den överfalsade kanten skadas vid större slitage)

Man får hoppas att satsningen lyckas och att folk i allmänhet upptäcker det praktiska i att köpa ett kök som står sig uner lång tid.

Och det viktigaste av allt: glöm inte att ett kök skall ha en dörr. Så att man kan stänga in både sig själv och disken när så är lämpligt.

Bilden ovan föreställer inte ett APPARAT-kök, utan är ett snarlikt från 1951 som är så pass påkostad att skafferiets insida är klädd med marmor!.

Dansat såsom skökorna i Babel

Jag tycker deras parties är så torra,
jag undar vad de gjorde i Gomorra.
I Sodom skulle jag ha firat orgier,
med perser, turkar, negrer och georgier.
Och dansat såsom skökorna i Babel,
men se det får jag inte alls för Abel.

En av de märkligaste texter jag vet. Det är en slags My fair lady-liknande historia i en mer barnförbjuden version. Lyssna genast på Abel:

Och varför åker hon till häst, när den vita Cadillacen åker bakom?

Birgit Nilsson dricker kärleksdryck

Länge har jag gått och väntat på Tristan och Isolde i den klassiska och prisbelönta inspelningen från Bayreuth 1966 med Birgit Nilsson och Karl Böhm som dirigent. Förra veckan fann jag den äntligen för en billig penning.

Wagners opera handlar om Tristan och Isolde som av misstag råkar dricka kärleksdryck. Som ni säkert förstår, blir kärleken ödesdiger.

Det allra bästa med hela operan är dock musiken och framförallt då ouvertyren till första akten. Den är både suggestiv och oändligt vacker och man förstår redan då hur det kommer att sluta. Klassisk musik kan verkligen framkalla samma känslor som mer nutida populärmusik, vilket naturligtvis är självklart, men likväl kan det komma som en överraskning för novisen.

Och som grädde på moset läser jag just nu La Nilsson, hennes självbiografi som är mycket underhållande.

För dem som inte lagar mat

På sista tiden har det gått helt överstyr: nu skall kreti och pleti förvandla sina våningar till hela oceaner av matosdoftande livsstilsytor. Ovan ser vi ett rysligt exempel; det är firman Notar som tagit fram det fiffiga ombyggnadsförslaget som innebär att en kokvrå monterats i vardagsrummets inre del, precis vid den öppna spisen. Det kan möjligtvis vara berättigat om man ofta grillar hot dogs och vill ha nära till kylskåpet (där man har cola light i beredskap inför Äntligen hemma eller något annat förskräckligt inredningsprogram), eller om man bara vänder ihop en sallad då och då eftersom köket lik förbannat bara är en accessoar i ett piffigt innerstadshem.

Men för oss som lagar mat och gärna steker och långkokar eller har för vana att ha gäster hemma och inte vill ha vardagsrummet fullt av disk efter middagen är det helt obegripligt. Och tänk om man vill stöka för sig själv i köket? Och hur ordnar man skafferi med friskluftsventil?

Dessutom: PARKETTGOLV i köket!!! Man hepnar, som Östermalmstanten sa.

Det finns faktiskt inget som gör mig så förbannad som sällskapskök i open plan.

Knappast den gladaste av änkor

En gång i tiden, närmare bestämt 1931, fanns det en Funkisänka med Gösta Ekman d.ä och Zarah Leander. Texten hade moderniserats av Karl Gerhard och Jules Sylvain hade sett över musiken. Det hela blev mycket lyckat, inte minst tack vare två lämpliga huvurrollsinnehavare. Historien är dessutom härligt banal och melodierna finfina.

Nu har Susanne Osten gjort en Queeränka och det är inte någon speciellt lustig historia. Två personer, en man och en kvinna, som uppenbarligen fått på sig varandras kläder, kommenterar det hela ut ett genusperspektiv. Änkan är vissrligen en gammal unken historia, men LUSTIG och underhållande. Man kan tycka att det vore bra så, när tiden har ändrats så avsevärt sedan urpremiären i Wien 1905 att bara det gör så stor skillnad att en modernisering förefaller överflödig. Effekten blir lika fullt en helt annan nu jämfort med då.

Och jag kan tycka att det bli lite tröttsamt med alla queeranalyser som översvämmar samhället. Visserligen är de verkligen på sin plats, ja rentav nödvändiga och efterlängtade, men det blir inte alltid så roligt. En tanke slog mig när jag såg änkan: kan man inte vidga den fastslaga hetronormen så att den innefattar varenda jäkel från läderbögar och radhussvenssons till femme fatale-flator och allmänt identitetssökande typer. Det vore så verkligt smidigt.

Läs mer om Gösta Ekman på Rävjägarn.

Jörn Donners Mustaa valkoisella

Man har varit på Cinemateket och sett finsk sexfilm från 1967 med en avklädd och ständigt rökande Jörn Donner (se bilden!) som spelade Juha Holm, reklamman på ett kylskåpsföretag, som bedrog sin piffiga fru med en 19-årig kontorist. En smula banalt, men filmen hade sina poänger, främst rent estetiska.

Finsk långfilm är ingen dussinvara i Sverige och här fick man dessutom i sig en rejäl dos 60-tal med både spritindränkt firmafestande och det karga landskap som Jörns svarta Volvo 140 åkte runt i. Tilläggas bör också att man ofta skrattade, vilket inte alltid var till filmens fördel.

Det havererande äktenskapet förstod man inte mycket av; vad var det som lockade honom att bedra sin fru verkade inte vara annat än ett rent banalt behov av omväxling. Det är möjligt att Juha Holm inte hade några större krav på sin fru, än de rent fysiska.

Men jag är fortfarande nyfiken på Jörn Donner så ge mig en Donnerbox. Och naturligtvis borde jag läsa någon av alla de böcker som han skrivit.

Värderingar att uppfostras med

Jag läste alldeles nyss en längre intervju i en av våra största dagstidningar med en av våra äldre och mer folkkära artister. Då och då lyckades journalisten sticka emellan en och annan fråga i det forsande ordflödet. Och det var då det blev tal om vilka värderingar som hon uppfostras med.

Det vanliga. Du ska vara hel och ren, veta hut, spara pengar och inte köpa på avbetalning. Precis så var det när jag växte upp. Särskilt den sistnämnda punkten är mycket välbekant. Även min morbror, som var tämligen levnadsglad och då och då hade svajig ekonomi, tröttnade aldrig på att missionera. Att för lånade pengar, köpa en resa, soffa eller något annat konsumtionsbetonat var rena dödssynden. Annat var det med investeringar, där fick slantarna rulla. Min mor investerade i serviser och hade säkert närmare dussinet med ett dussin kuvert i varje.

Jag köpte en ny dator häromdagen och vad tror ni försäljaren säger? Ni vill väl ha den på konto? Vad sägs om att vi lägger upp den på 12 månader?. Icke, sa jag, jag har haft pengarna liggandes i en cocktailshaker i barskåpet i år och dar och där ligger de inte säkert – det skulle möjligtvis vara nu under bankkrisen – så jag föredrar att betala kontant.