Kategori: Övrigt

Inte nog med att jag fått åka på tjänsteresa till Helsinki (förutom nöjestrippen), i måndags bar det dessutom av upp till Sundsvall. Dagen började inte bra. På perrongen glömde jag en väska med två av mina kameror, Polaroiden och en halvsunkig digitalkamera. Klockan var bara sex på morgonen och vid den tidpunkten är jag ett under av illamående och förvirring.

Inte nog med det. Fredag kväll upptäckte jag ett tämligen fatalt fel som måste åtgärdas. Jag spenderade många timmar under helgen, utan att komma till rätta med det. Det var en pärs, ansatt som jag var. Demonstrationen fick således genomföras utan att allt fungerade som det skulle. På vägen hem fick min kollega vinterkräksjukan. Till råga på köpet var tåget ersatt med buss under en del av sträckan och vi anlände Stockholm en timme försenade.

Men idag! Jag hittade felet och kunde åtgärda det. Jag ringde SL:s hittegodsavdelning och fick mina kameror tillbaka!

Och Sundsvall? En rätt fin stad fylld av pampiga stenhus uppförda efter branden 1888. Vackert belägen är den också, i det kuperade landskapet. Bilden ovan föreställer den imponerande trappan på hotell Knaust. Det jag såg av landsbygden utanför stan, var heller inte dumt. Det var en bitvis storslagen natur längs med Ljungan, med höga berg och djupa dalar. Några egna bilder kunde jag dessvärre inte ta av ovan nämnda skäl.

Och avslutningsvis ett litet middagstips i all enkelhet. Jag köpte kotlettspill, dvs fläskkotletter som blivit slamsor när de skulle skivas. Skar dem i bitar och brynte dem i smör tillsammans med lök. Tillsatte sedan en morot i bitar, knappt en dl frysta lingon, en skvätt soja, mörk buljong, lite vatten och en gräddskvätt. 10-15 minuter vid spisen, sedan 15 minuter i vardagsrummet under tiden som grytan puttrade. Otroligt gott de tre portioner som blev resultatet fick jag för ca 30 kronor. Inte illa, när det dessutom var en lättlagad rätt!

Tänk, i helgen har jag gjort någonting jag aldrig gjort förrut! Mitt matsalsbord var helt överbelamrat med grejer så jag fick vackert finna mig i att inta middagen vid bänken i köket (soffan är inget bra alternativ alls). Det kändes rätt trivsamt och jag tänkte på boken 100 bjudningar där man kan läsa om Middag utan hembiträde. Smidigt också att ha kylskåpet inom räckhåll, men nog föredrar jag att äta någon annanstans än där maten tillagas.

Var annars en smula ansatt mest hela tiden. Sådan kan hända den bäste när det blir sent och livat. I lördags hamnade jag på en Högstadiefest, dvs det var ungdomar 25+ som hade fest med högstadietema à la 90-tal. På min tid, var det Wham, Alphaville och andra reliker som gällde. Efter att ha köpt med lite matsäck, på burken stod PRISBELÖNAT, promenerade vi till Strand där Crystal stilts spelade.

Strand är ett bra ställe som dessutom har överkomliga priser. Ungefär 50% off jämfört med Stureplanspriserna. Det gör ju skillnad, vilket inte minst märks dagen därpå… Något besök på Hötorget blev det alltså inte på söndagen. Istället Traderashoppade jag 4 rullar smalfilm av den klassiska sorten Kodachrome 40 som ger så fina färger. Filmen tillverkas inte längre och dessa hade bäst före-datum 2004 vilket får anses OK. På ebay säljs även 80-talsrullar rätt dyrt så jag antar att den fortfarande går att använda.

Dags för ett rart litet porträtt av en ung dam av idag, Karin Klack. Som så många andra i sin generation är Karin besatt av femtiotalet, årtiondet som för henne har allt.
– Jag får känna mig som en kvinna, jag har alltid kjol och köket och diskbänken är mina regioner. Min pojkvän håller till i vardagsrummet och polerar sina stålkammar. På kvällen möts vi i sovrummet. Och, ja, du vet. Nog blir lite extra trevligt ibland, om han inte är för trött.

Karin älskar musik, framförallt älskar hon all musik som spelas på Debaser. Dagens kommersiella trams ger hon inte mycket för, tacka vet hon Madonna och Dolly Parton.

Hemmet, det är en plats som betyder en hel del för Karin. Här har hon perstorpsbordet, vardagsrummets teakmöbler och rock-a-billy-klistermärkena på kylskåpsdörren. Även gardinerna har den färgglatt banala mönsterverkan som hör årtiondet till.

Jag undrar försynt vad Karin sätter högst i sitt hem?
– Det får bli plastkopparna i röd-vitrutigt mönster. Kalle älskar dem.

När jag vakande i söndags, vakande jag till Stil i radion. Det pratades om den framgångsrika fotografen Cecil Beaton och som en detalj nämndes att han tydligen var en ensam människa, trots att han var bekant med nästan alla och alltid fanns i närheten, när något fräsigt var i faggorna. Att han i brist på nära relationer, ville klättra högre och högre på den sociala skalan.

Fenomenet är knappast helt ovanligt men jag undrar varför det blir som det blir? Är man för upptagen med att avancera att man inte prioriterar djupare relationer, eller saknar man förmågan till djupare engagemang i sina medmänniskor och får istället bekräftelse på ett ytligare plan? Det hela påminner mig om när jag själv var i 20-årsåldern och trodde att om jag bara fick möjlighet att köpa något jag längtat efter, skulle allt det andra ordna sig till det bästa. Det var naivt av mig att tro något sådant, det insåg jag rätt snart.

Samtidigt skall det inte förnekas att behovet av offentlig bekräftelse i brist på mer privat välbefinnande med största säkerhet kan vara en kraftfull drivfjäder. Det är dock inte min modell. Jag blir ofta lätt beklämd när jag stöter på människor som verkar ha en osvilklig förmåga att priotitera fel här i livet och som saknar förmågan att göra något åt detta.

Bilden, som tyvärr lider av vissa tekniska brister, visar Cecil Beation på House party på Wilsford Manor, familjen Tennants hem. Läs mer om det här. Stephen Tennant var, enligt artikeln, en av de första att go all-white och det var Syrie Maughams fel (hustru till författaren och sin tids inredningsguru)

Ratatas två första album, Ratata och Jackie, är skivor som man bara måste ha i sin skivsamling. Nämnas bland titlarna bör bla: TV-apparat, Ett tåg någonstans, Jackie, Dansar på min video, ögon av is och För varje dag. Bilden ovan kommer från baksidan på singeln TV-apparat.

Den fåniga dängan Doktor kärlek (albumet Ratata) innehåller några textrader som är fullkomligt geniala:om du har en sjukdom, du vet att det är kärlek, låt mig bli din doktor, om bara för en kväll. Att låten går för fort, att den är uppspeedad, och texten pratsjungs i ett break gör den bara ännu bättre. Ett litet mästerverk.

Tyvärr verkar det bara finns samlingsskivor på CD, vilket är mer än korkat. Då det bara är de två första skivorna som är något att ha, är det bättre att köpa begagnade exemplar.

Ratata bildades 1980 och i den ursprungliga sättningen fanns, förutom Mauro Scocco, Heinz Liljedahl (sedemera Reeperbahn), Anders Skog och den på senare år så hyllade Johan Kling. Mer om Ratata kan man läsa här. En biografi finns om man klickar på den övre vänstra skon.

Valde mellan Derek Jarmanfilm och Bogartrullen Key Largo igår. Båda gick på Cinemateket och jag behövde komma ut en smula efter all förkyld tid i hemmet. Key Largo segrade för jag trängtade efter noir.

Vi strande på Key Largo ligger ett förfallet hotell där maffiabossen Rocco har slagit sig ner med sina underhuggare. Ägaren och hans unga och vackra dotter (Lauren Bacall). I samma veva kommer Bogart för att hälsa på sin döde armékamrats far och syster. När kvällen närmar sig, tilltar stormen och de blir alla isolerade inomhus. man skulle kunna säga att stämningen blir en smula obehaglig, ty Rocco och hans vänner är inte särskilt sympatiska.

Det är en rätt bra film. Snyggt svartvitt foto och rätt bra skådisar. Roccos gamla älskarinna som är helt beroende av flaskan, är rörande när hon sjunger Moaning low. Lyssna på denna inspelning med Leo Reisman. Lustigt nog har man inte brytt sig om att ändra texten, trots den manliga vokalisten. Detsamma gäller Can”t help lovin that man. Var det i allmänhet så tokigt på 20-talet?

Åter till filmen. Jag gillar Bogart. Han pratar inte för mycket och ser rätt hård ut. The big sleep är en annan rulle med honom och Bacall som verkligen kan rekommenderas. En noir som är lika klassisk som Kvinna utan samvete.

Idag är jag förkyld och hemmavid. Jag kan konstatera att det är någon slags vår i luften, åtminstone verkar det så på min fönsterbräda. Där spirar fuchsia och hibiscus i vårsolen med både skira skott och en och annan blomknopp. Och det är bara slutet av februari!

Häromveckan råkade jag slänga ur mig att jag inte gillar Anette Kullenberg och det mest för att jag tycker att hon verkar vara en besvärlig människa. I DN fann jag dock denna lilla notis som fick mig att inse att det trots allt är alldeles utmärkt att hon finns och att hon tar plats. Jag är dock mycket nyfiken på Share the cakes version av historien. Videon hittar ni här.

Apropå Anette Kullenberg så läste jag för många år sedan den första utgåvan av henens Överklassen i Sverige som jag fann mycket intressant och välskriven. Den kan rekommenderas.

Apropå Kullenberg och begreppet Tant. Jag förstår inte det nedsättande i denna benämning. Något bättre än tant kan man väl knappast tänka sig. Förr var det alltid tanterna som stod för omsorg och empati, de styrde och ställde och ordnade det mesta till det bästa, de hade humor och de utstrålade livsglädje. Tänk på det, om någon kallar er tant och ni i första andetaget får för er att ta illa upp. Ta det som en komplimang. Men det är klart: tanterna var väl aldrig några sexbomber som sprang runt på rockklubbarna i New York och hade älskare i var och varannan stad (och det är väl det som eftersträvas kan jag tänka, samtidigt som jag heller inte kan se att det finns något som hindrar ett sådant levere).

Jojo, nu verkar det vara dags för äktenskap. Och när de väl är gifta, hoppas jag verkligen att den gamla härliga traditionen Korvstoppning på Drottningholm kommer till heders igen (se klippet, sjukt roligt). Svenska kungahuset är mycket populärt i Helsingfors och detta klipp orsakade därför stor munterhet när jag visade det i helgen. Att vår Drottning smeker korvarna och pratar tafflig svenska med tysk brytning, får en att undra om hon särskilda önskemål på kvällskröken.

Så undrar jag också om de firar förlovningen med en semla eller om de maniskt skyr fettet?

På bilden ovan ses de på sin tid mycket välkända Hagasessorna, med den lille Carf Gustaf i mitten. Idyll från sent 40-tale.

Nu något som irriterar mig (och: det rör sig inte om kök i open plan).

Manlig konstnärssjäl som gör en massa dumheter, fortsätter att göra en massa dumheter, och bygger sedan hela sin karriär (kanske gör han film…) på att älta dem, istället för att göra något åt eländet, dvs försöka förändra sitt beteende.

En bekant till mig, som dock inte äger några konstnärliga färdigheter, brukade ha som vana att bedra sin fru, något han inte drog sig för att berätta för henne för att på så sätt få sympati. Det var synd om honom, som inte kunde hålla sig i skinnet, det måste hon förstå. Till hans försvar måste anföras att han betalade hennes terapi och köpte henne en våning, när det var dags för skillsmässa.

Nu tror jag att ni förstår vartåt jag syftar.

Jag tror helt enkelt ett en viss typ av män, tar sig själva på för stort allvar, fel sorts allvar, och det är aldrig tilltalande. De må vara aldrig så begåvade.

Nog med gnäll nu. En man som jag mycket beundrar och som inte alls är av ovan nämnda slag är Olof Lagercrantz. Begåvad och klarsynt är vad han är (var).

På bilden ovan syns Eva Dahlbeck, av Ingmar Bergman fyndigt benämnd Pansarskeppet kvinnligheten. En mycket kompetent aktris. Se henne i Sommarnattens leende, en film helt i klass med Hasse Ekmans bästa, eller i denna galna amerikanska trailer för filmen Kattorna.

Här sitter jag och lider av någon slags illamående, vilket är mycket irriterande. Om det är samma sorts virus som ger vanliga dödliga maginfluensa så är det väl bara att gratulera, annars är det bara trist.

Igår var jag och min ansatta mage på Kulturlunch och där bjöds både mat och vin. Avslutningen, en chokladtårta med hallonpannacotta i, var en utmaning att pressa ned. Lokalen var den mycket uppglasade konsthallen på Torsgatan som är modernt vitmålad. En känsla av illamående, förbyttes dock till stor glädje, när det visade sig att min Glesbygdssyster försetts med DN:s trevliga kulturpris. Som grädde på moset, var det rent opraktiskt för henne att ta med sig buketten på europaturnén, så nu har jag väldoft för hela slanten i Gärdesvåningen (en klen ersättning för en GBS, dock).

En annan trevlig upplevelse var den att jag tog tunnelbanan till jobbet idag. Med resväska i handen, flanerade jag sedan långsamt Rådmansgatan fram och tyckte mig vara på semester i utlandet; solen sken och det var behagligt svalt i luften. Ikväll åker jag till Helsinki, mer om det vad det lider.

Här intill, en trevlig bild som jag saxat från lokaltidningen Mellanbygden.

En gång för rätt 5-6 år sedan skulle jag ta fram ett koncept, ett alldeles eget koncept. Det var inte bara jag som bestämde, men jag kan tänka mig att jag tog en hel del plats.

Jag förberedde mig noga, läste och funderade, förklarade och visade och bad om ett ärligt omdöme. Det är mycket viktigt att lyssna på vad andra tycker, men det är än viktigare att själv bestämma, att vara rädd om sin idé och inte låta den försvinna, slipas ned och mattas av andras tyckande och tankar. Bara förädla den.

Det var en upplevelse som jag ej vill vara utan, särskilt när det nu lyckades såpass bra.

Det är inte sällan, man undrar hur det gått till, när möts av miljöer som någon, ställt utom allt rimligt tvivel, ägnat dagar och månader åt att skapa. Vad var det som hände egentligen? Pratade man mest, istället för att fundera, skapa och analysera? Hade man egentligen inte en bra idé eller var man för feg för att förverkliga den till punkt och pricka? Kanske är det så enkelt att det inte är jag som är målgruppen. Så skulle det kunna vara.

Överlag tror jag nog att folk är för nervösa, för rädda att inte bli omtyckta och accepterade. Då blir det lätt lite trist.

En lätt ansatthet präglade lördag, men jag tog mig upp och började förbereda den nya Laila Loales-filmen Musta ja valkoinen som till största delen utspelar sig i Helsinki. De inledande bilderna, kunde dock tas här i närheten. Filmen kommer att bli väldigt kort, svartvit och (handkamera, oväntade kamervinklar och kornig – läs Tri-X!). Laila Loales är en svårfångad varelse, så man får gripa henne i flykten, därav utlandsinspelningen.

Orsaken till min trötthet var en till modemässan relaterad tillställning där jag spelade skivor (och drack vin). För att underlätta för mig själv, hade jag tagit med mig min gamla Garrard RC 120 MKII som sköter sig själv, åtminstone 10 skivor i taget. Då gick det utmärkt att obehindrat smutta på vernissagevinet.

På väg mellan tillställningarna, agerade jag den lille fotograf och lyckades ta en utmärkt bild på Björn, som var utställningens AD. Så fint det blir när man inte använder blixt! Ölburken i hans hand var den enda vi lyckades rädda undan den törstiga vernissagepubliken.

En iakttagelse jag gör just nu, i skrivande stund, är att julkrubban och julbocken fortfarande står kvar i den öppna spisen. Upprörande, jag fruktar att nyheten, om den skulle sprida sig, rimligtvis borde orsaka en folkstorm i områdets egna lokaltidning Östermalmsnytt.

Jag sitter och bläddrar i Husmoderns hemkurer och goda råd. Den är mycket daterad vilket med tydlighet framgår av följande mening, som ingår i en översikt rörande hyns vård: Fiender till allt vad vacker hy heter är lättja, innesittande, nervös överretning, osund lektyr, övernäring, undernäring, sena kvällstimmar och nattvak, med ett ord alla överdrifter och onaturligheter.

Framförallt undrar jag hur osund lektyr påverkar hyns egenskaper. Klart att man inte blir direkt snyggare av ett alltför rikligt tilltaget nattliv (det har vi ju sett goda exempel på, jag säger bara nattklubbschefer), men en kioskroman? Det är mer än jag förstår.

Om boken varit mer up-to-date, undrar jag vad dess redaktion ansett om alla de förskräckliga bilagor som distribueras med kvällstidningarna. För att inte tala om all undermålig TV som produceras av de reklamfinansierade bolagen. Månne den ger upphov till pormaskar?

Det börjar bli dags att, om man så önskar, utöka den flora som spirar på fönsterbrädan. Jag investerade häromdagen i en fuchsia av sorten Celadore. Det är, som framgår av bilden, en sort med fyllda blommor. Vad jag förstår, är den framodlad i början på 80-talet och det är inget man tvivlar på när man ser den på bild. Förhoppningsvis växer sig den lilla sticklingen, som är endast 3 cm hög, stor och kraftig lagom till sommaren. Man får dock inte slarva med att ständigt toppa skottet så att en buskig planta erhålls.

Fuchsior är fina växter, som när de blir lite äldre, får en vedartad stam som är mycket dekorativ. De kan växa sig stora och bli buskartade, men då är det naturligtvis svårt att rymma dem någonstans på vintern. Mitt exemplar, som jag håller tillbaka genom upprepad beskärning, förvaras mörkt i skafferiet för att sedan plockas fram i februari. Blommande växter är ofta rätt trista vintertid, så om de klarar av att ställas undan på detta sätt, är det en stor tillgång.

När jag var liten, ville jag dra mitt strå till stacken för att göra vad som göras kunde för att förbättra miljön. Jag gjorde mitt eget plakat och skrev Sätt en propp i alla skorstenar Mycket konkret och inte så genomtänkt; det är nog rätt typiskt för små barn. Det var i samband med Kärnkraftsomröstningen och min skylt drunknade bland alla de andra som placerats vid vägkanten i byn.

På 70-talet var kärnkraftsmotståndaren Fälldin någon sorts landsfader och partiets ställningstagande i denna fråga gjorde dem till ett av de största. För mig var det då självklart att kärnkraft vill vi inte ha.

Snart 30 år senare känns Kärnkraften mer tilltalande, även denna gång är det märkligt nog miljön som är orsaken. Och det är klart, han man inget emot en slutförvaring i närheten av sitt eget hem, tycker jag verkligen att man skall applådera alliansens beslut, Ja till ny kärnkraft.

Men nog är det märkligt, att ju mindre el som våra produkter förbrukar, dessutom mer el förbrukar samhället. Det är inte otroligt, att det till viss del har med off-knappens avskaffande. Allt för att vår tekniska utrustning alltid skall vara stand-by.

En helt annan inställning hade mina mor- och farföräldrars generation. De var alltid noggranna med att släcka lamporna i det rum som de inte vistades i. Såg man på TV, så nöjde man sig med det ljus som TV-apparaten skänkte. Detta kan vara värt att notera, även om jag inte på något sätt menar att det är ditåt vi bör sträva.

Här en av de första bilderna med Agfa Optiman. Jag lämnade in dem för framkallning och råscanning, dvs en enklare och inte så högupplöst inläsning.

Överlag blev bilderna bra och färgerna vackra. Ljusmätaren underexponerar ibland, men bara i de fall när ljussituationen är en smula komplicerad. Det är något polaroidartat över Fuji-filmens färgskala. Gult och rött håller sig tillbaka på ett föredömligt sätt.

Kameran är solid och relativt tung, men smidig att använda. Extern blixt fungerar bra, men jag föredrar att ta bilder utan eller inte alls. På det hela taget är jag nöjd och kommer definitivt att använda den som ett komplement till att fotografera Polaroid och digitalt.

Bilden ovan föreställer monumentet för första maj-demonstrationerna vid Hakberget på Gärdet. Fler bilder har jag lagt upp här.

För att införliva ytterligare ett format, har jag köpt på mig några rullar av Kodaks Tri-X-film i Super 8-formatet. Jag har aldrig använt den förut, och hoppas på en något kornig och kontrastrik bild.

Nej, detta skall inte handla om Lilian Ryds bok med en liknande titel.

Men lunch åt vi aldrig. Vi åt frukost, vi åt middag och vi åt kvällsmat. Och påslakan var för de mindre bemedlade.

När jag blev lite äldre ville jag äta lunch och kallade gärna kvällsmaten för middag. Jag önskade mig påslakan, för det kändes modernt. Det gör jag inte längre, nu manglar jag och använder under- och överlakan.

En annan lustig detalj var att vi alltid bytte om när vi skulle åka in till stan, vi klädde oss fina. Inte kunde man springa runt på varuhusen i vardagskläder! Möjligtvis kunde man åka till Farbror Lasse på Lantmännen utan att klä om sig, för det var en mer lantligt betonat butik. Men gå omkring i Erskines Shoppingcenter i något gamalt slitet arbetsplagg: icke!

Jag äter faktiskt fortfarande lunch. Den vanan kommer jag nog att behålla. Skulle jag gå tillbaka till min barndoms benåmning, skulle det bara resultera i stor förvirring.

I den iskalla vinternatten satt jag i bilen och lyssnade på Christian Gablers projekt 1900. Det var otroligt vackert och framstod för mig som ett slags landsortssoundtrack. Skirt, lite svajigt och inte alltför prefekt rent ljudmässigt, men varmt och fyllt av karaktär och känslor. Det är en tilltalande from av musik som kans sägas vara skapad med en slags collageteknik. Fint!

Det hela påminner lite om det GBS totat ihop till projektet Drottninglandet som är en skildring av Thailänska kvinnor i Västerbotten. Drottninglandet är både en fotobok och en skiva. Bilderna har tagits av Elin Berge. Det hela är verkligt lyckat och kan beskådas här, ty Elin Berge blev nominerad till Scanpix stora fotopris.

Jag minns inte var jag läste det, men någon skrev om nya programuppslag för TV. En idé var att skildra pensionärer, som själva klarar av att koka sitt kaffe istället för att köpa dyrt, kanske för 30 kr, i pappersmugg. Och naturligtvis en hel del annat.

Rimligtvis måste det snart komma en ny generation som sätter en ära i att själva koka, eller brygga, sitt eget kaffe och som även vet hur man lagar mat från grunden av svenska råvaror, orkar byta kanal på TV:n utan att använda fjärrkontroll samt har flera än en matta på vardagsrumsgolvet.

Ibland undrar jag om jag själv möjligtvis kan vara pensionär. När jag sitter i lunchrummet, inom public service kallat Paustorget, och äter min medhavda mat, känner jag mig ofta exotisk, vilket beror på att jag ofta äter traditionellt svensk mat. Har jag dillkött på tallriken, eller varför inte kroppkakor, så har kollegorna något thailändskt, en sallad eller kanske sushi. Jag funderar ofta om sydeuropeerna känner sig lika exotiska, när de sitter och smaskar på sina traditionella rätter.