Kategori: Övrigt

Som engagerad i byggnadsvårdsfrågor och annat som rör vårt kulturarv har jag noterat att det finns en del mycket konservativa människor som t.ex. går i taket taket om en gammal byggnad skulle få tjäna som boende för nyanlända flyktingar. Överhuvudtaget verkar det vara mindre bra med utländsk härkomst, åtminstone om man härstammar från de länder vars kultur inte är alltför lik vår egen (och där kultur kanske fortfarande är en viktig del av vardagen).

Jag undrar om det finns ett folk som är sämre på att förvalta sitt kulturarv än svensken i gemen? De flesta vill ha nytt, vill inte bo i ett museum, åker hellre utomlands (gärna Thailand eller något annat exotiskt) än firar svenska högtider m.m. o.s.v. Jag är själv uppvuxen på landsorten och har upplevt allt detta. Jag har också besökt en illa reparerad herrgård, ja, tämligen smaklös, men faktum är att de flesta inte verkar se skillnaden på äkta vara och nyuppsatt kraffs och finner kåken pittoresk.

En del av de människor som är så rädda om vårt kulturarv skulle intet hellre önska än att allt från funktionalismen och framåt revs och ersattes med nybyggt i gammal stil. Trist för kommande generationer som får finna sig att bli blåsta på den konfekt som dessa kulturvänner förnöjsamt själva smaskar på: gamla välbevarade hus. Tiden går ju som bekant.  Vackra och intressanta hus från den modernistiska eran, nej, de är för nya. De måste rivas, de får inte bli så gamla att det måste sparas!

Hur det kommer sig att just svenskar sedan flera generationer skall vara mest lämpade att förvalta och njuta av vårt kulturarv begriper jag inte. Jag skulle göra det, om det varit så att det vore utbrett bland svensken i gemen att vårda byggnader och traditioner med samma nit som idag läggs på att köpa den senaste hemelektroniken och inreda allt öppnare planlösningar i vårt äldre byggnadsbestånd. Om jag får gissa så tror jag att en gammal 30-talsvilla i originalskick är i betydligt tryggare händer om den överlåts på några som flytt från krigshärjat land och lever på marginalen, än ett ”kreatörspar från Vasastan” som är ute efter att ”återskapa husets själ”.

För ett par år sedan såldes en lägenhet på Lindvallsplan 10 i Hornstull. Lägenheten var inte i originalskick, men relativt välbevarad med många fina detaljer och fint skänkskåp i köket. Ta en titt på bilderna som fortfarande finns on-line.

Två år har gått och nu är lägenheten på nytt ute till försäljning. Jag lämnar över ordet till mäklaren: ”bostaden har nyligen genomgått en stilfull totalrenovering där man med varsam hand har tagit tillvara på den ursprungliga 1930-talscharmen. Den väl tilltagna takhöjden, de lutade furutiljorna och vitmålade väggarna bidrar till det fantastiska ljuset”.

Låter inte det fantastiskt? Tyvärr rök både kök och fiskbensparkett och i princip allt annat av den fast inredningen, se bara på dessa nytagna bilder. Badkaret, som saknades i våningen tidigare, har tydligen kommit till rätta ty mäklaren fortsätter ”det fräscha badrummet är stambytt och har ett gjutjärnsbadkar i original”. De ursprungliga golvlisterha har i hall och f.d. vardagsrum ersatts med en låg panel (sockelpanel), förmodligen helt typisk för 30-talet.

Nu har jag lust att vara mycket elak, men jag avstår och konstaterar bara att detta måste vara den värsta renovering jag sett. Inget i lägenheten dög och därför var man tvungen att bygga upp den från grunden. Att man kasserade fullt användbara detaljer verkar man inte ha brytt sig om. Kastade man verkligen bort fiskbensparketten (eller lade man det nya golvet ovanpå det gamla?) förtjänar man verkligen ett kännbart ekonomiskt straff, ty det är ett resursslöseri utan dess like.

Det mest förvånande tycker jag är att lägenhetens innehavare verkar vara intresserad gamla saker, men trots det kastat bort allt autentiskt och byggt nytt i gammal stil. Uppenbarligen gillar man bara det gamla om det är nytt och det är för mig obegripligt.

Besök också Gård och Torps Facebooksida som också tagit upp detta.