Publicerat

Att inte se värdet i det man har men däremot upphöja vad man tror sig få

Det verkar skvatt omöjligt för många att se värdet i vad man redan har, utan instället stirra man sig blind på vad man istället kan få, eller kanske snarare någon sorts sorts fantasibild där tidens ideal smälter samman med de drömmar om förnyelse som många när. Se bara magasinet på bilden ovan, ursprungligen uppfört för Ångfartygs AB Gotland 1909-1910. Att de överlevt till modern tid är att betrakta som ett smärre underverk, men idag är dessa magasin tillsammans med det gamla tullhuset från 1876 hotade ty Nobelstiftelsen vill bygga ett nytt hus på denna vackert belägna sjötomt. Jag vet inget om Nobelstiftelsens lokalbehov, men vore det inte otroligt värdefullt om man sparade dessa byggnader och kanske kompletterade med någon ny och på detta sätt skapade ett Nobelcentrum med anor? Att man har så dåligt självförtroende att man inte tror sig behålla det gamla!

Tengboms tobaksmonopol

På Södermalm finns en byggnad som Ivar Tengbom ritade åt dåvarande Tobaksmonopolet i kvarteret med samma namn. Av någon outgrundlig anledning vill man riva detta vackra och mycket påkostade kontorshus. Bygget är verkligen högklassigt med sin eleganta fasad, sina fönster i ädelträ och med en port som nästintill saknar motstycke! Arkitekten har dessutom internationellt renommé och jag tvivlar på att man hade kommit på tanken att riva det och ersätta det med ett modernt bostadshus om det stått i något annat civiliserat land. Ja, bostäder behövs, men inte till vilket pris som helst! Att bygga något nytt med lika fina material skulle vi inte ha råd med idag och därför bör huset få stå. Och för att inte tala om resursslöseriet!

Hus i Vaxholm

Inte ens i Vaxholm, som lever gott på att vara ett pittoreskt samhälle i skärgårdsmiljö, verkar man uppskatta de gamla hus som är upphovet till platsens trevnad. Huset på bilden ovan är visserligen lite medfaret men knappast fallfärdigt. Den nya ägaren, som betalat en bra slant, ansökte om rivningslov och kommunen beviljade. Det nya bygget blir naturligtvis större och därmed kan ägaren räkna med att värdet stiger. Hen gör med andra ord en bra affär men på bekostnad av förlorade kulturvärden. Hur man kan välja det framför att bo i ett mer eller mindre unikt 1700-talshus övergår mitt förstånd.

Publicerat

Frau Doktor, Genia Schwarzwald

I Elsa Björkman Goldschmidts böcker möter läsaren Wien under mellankrigstiden. en av alla de personer som porträtteras är Genia Schwarzwald, av de flesta kallad Frau Doktor. Hon föddes i den del av dubbelmonarkien som idag är Ukraina och som man, om man var född där, försvarade med det faktum att ens far låg i garnison där, iallafall om man var konventionellt lagd, vilket Frau Doktor icke var.

På gården till Josefstädterstrasse 68, låg ett gårdshus som mest av allt påminde om ett barockslott. Här bodde Genia, hennes man samt hans sekreterare och tillika älskarinna, Mariedl, som också var Genias goda vän. Om exteriören var barock, var inredningen desto modernare; den var nämligen signerad Adolf Loos, vars bok Ornament and Crime klart angav vad han ansåg om den välkända wienerbarocken. Redan 1910 ritade han det för sin tid moderna s.k. Looshaus. Frau Doktor kunde dock inte helt hålla stilen i det moderniserade huset, utan inredde en alkov innanför matsalen, som helt gick i hennes egen stil,; hon hade en viss förkärlek för det mer överlastade.

I denna alkov, och i hela hennes hem, samlades intellektuella och konstnärer, precis som de samlats i Rachel Varnhagens salonger i Berlin, lite drygt hundra år tidigare. Förutom Loos själv, fann man här Arnold Schönberg, Rainer Maria Rilke, Egon Friedell, Helmuth Moltke samt en drös namn som idag är helt bortglömda (precis som de namn jag nämnt för många också är).

Genia Schwarzwald var pedagog och tog sin doktorsgrad i Zürich eftersom kvinnor inte tilläts studera i Österrike-Ungern. I början av 1900-talet öppnade hon en flickskola där bland andra Loos undervisade i arkitektur och Schönberg i musik! Detta var den första av de sedan så vanliga Schwarzwaldschulen.

Genia var, som ni säkert förstår, en förespråkre för kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon var dessutom en lysande pedagog som hade förmågan att få sina elever och gäster att känna sig mer bedydelsefulla än de i själva verket var, vilket fick till följd att de oftast blev vad de i hennes närvaro trodde sig vara. Och det får man anse för en verklig gåva.

Då Frau Doktor hade judiskt påbrå, tvingades hon 1938 stänga sina skolor och lämnade Österrike för att emigrera till Schweiz tillsammans med sin man och Mariedl. Inom ett par år var de båda döda. Båda sköttes på sin dödsbädd av den trogna, och mycket vackra, Mariedl.

Mariedl flyttade till Brasilien där hon tog anställning i en kombinerad bok- och blomsterhandel.

Och ännu ett människoöde har snart fallit i glömska.

Vill man läsa mer, har tyska wikipedia har en längre artikel om Genia Schwarzwald.

Publicerat

Intill småskolelärarinnans köksbord

KöksinteriorNär man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar. I andra byar, där man hade både små- och folkskola, fick folkskolläraren två rum och lärarinnan ett. Och detta på grund av att mannen förutsattes vara gift och lärarinnan ogift (jag tror att det var först på 20-talet som lärarinnor fick behålla sin tjänst om de valde att gifta sig).

I köket fanns det naturligtvis ett köksbord och där satt man bra med utsikt över nejden och inom räckhåll för spisvärmen. Arbetsytor i köksinredningen var ännu inte vanliga så det var åtskilligt som gjordes vid det bordet förutom att inta måltiderna. Varken slask eller rinnande vatten var vanligt i landsbygdens enkla skolbyggnader. Men nog fanns det en charm hos dessa byggnader, även om jag tror att det var få som uppskattade den bristande komforten de kalla vinterdagar när ved och vatten måste bäras in och slaskvattnet bäras ut.

På bilden ser vi en interiör i en skola som inte varit i bruk sedan mitten av 50-talet. Istället har byggnaden använts som byahus och gör så fortfarande. När jag var liten  minns jag hur vi eldade upp skolsalen i början på december för att kyrkoherden skulle komma och hålla samling i byn. Den stora kaminens rör slingrade sig runt på sin väg mot skorstenen för att avge så mycket värme som möjligt. Ni må tro att det blev varmt!

På nationaldagen är det numera tårtkalas i denna byggnad. Läs mer om den tillställningen här.

Publicerat

Patti Page in the land of hi-fi stereo

Patti Page In the land of hi-fi

Runt 1956 gavs det ut mängder av skivor som hette något i stil med ”in hi-fi” eller ”in the land of hi-fi”. Att ljudtekniken gjort stora framsteg hade fått till följd att gemene man kunde tillgodogöra sig den utomordentliga inspelningsteknisk som vid den tiden fanns, åtminstone hos de större bolagen. Patti Page, som sålde ofantliga mängder skivor under detta decennium, valde 1956 att spela in en lp med lite jazzigare material, efter att år efter år ha släppt storsäljare i den lättare genren (”The doggie in the window” bal.a.). Arrangör för skivan blev Pete Rugolo och titeln blev Patti Page in hi-fi. Etiketten var Mercurys jazzetikett EmArcy,

Ett par år senare släpptes denna platta i stereoversion. Mercurys tekniker hade påpassligt spelat in med flerspårsteknik och när stereoskivorna släpptes på marknaden kunde man ge ut albumet på nytt och med den moderna ljudteknikens senaste triumf. Konvultet fick ny formgivning och att det är en stereo-skiva kan man verkligen inte missa.

Patti Page in hi-fi är ett klassiskt studioalbum. Det spelades in 7-8 maj i en studio i Hollywood till en stor orkester med både perkussion och blås. Arrangören, Rugolo, hade aldrig träffat Page innan, men men får förmoda att hon åtminstone hade haft någon chans att läsa arrangemangen innan. Sex av låtarna spelades in den första dagen, och resterande 6 dagen därpå. Rätt imponerande skulle jag säga, men det var väl så det var på den tiden. Det var som bekant först 1948 som man började spela in på tape så de flesta erfarna artister hade vanan inne och behövde bara ett par tagningar innan de satte låten.

Min favorit på detta lättlyssnade album, vars genre i ärlighetens namn borde benämnas jazzinfluerad populärmusik snarare än jazz, är Out of nowhere och Nevertheless. Kanske av sentimentala orsaker, för de är melodier jag tycker om och har tyckte om i många, många år (OBS, Spotifylänkar!). Detsamma får nog sägas gälla My sin som jag har på skiva med en kollega till Page som också spelade in på Mercury men vars namn jag glömt. Pages version är dock bättre (tittade i skivhyllan – det var Georgia Gibbs!). I didn’t know about you är ett lugnare spår som har sina kvalitéer. Arrangemanget är stramt och relativt sparsmakat och Pages röst är vacker. Det är den för övrigt på samtliga spår, men kanske en smula blek. Albumet i sin helhet är dock riktigt bra och verkligen rätt tidstypiskt.

Inte långt efteråt spelade Page in ytterligare två album med Rugolo, The West side och The East side. Bara det förstnämnda finns på dock tillgängligt på Spotify (verkar det som om – plattan kan ju ha bytt titel).

Publicerat

Med ett kök, en sal och tre kammare

flarkhus_1

Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.

flarkhus_2

Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.

flarkhus_3

I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!

I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord.  Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.

Publicerat

David Helldéns vackra veckade fasad

Snyggt hus i Hökarängen 2

Stockholms förorter är fyllda av utmärkta hus. De flesta är välbyggda omen kanske en aning fantasilösa i sin utförmning, vilket jag dock inte har något emot. Här och där finner man dock kåkar av mer ovanligt slag.  Fastigheten Sjöskumspipan 4 i Hökarängen uppfördes under åren 1949-1952 och ritades av David Helldén.  Fasaden är veckad och dess ena sida är fylld av generösa balkonger som får en att tänka på Hammarby Sjöstad eller något annat nybygge. Här en detalj av fasaden.

Snyggt hus i Hökarängen 1

Husets andra sida är närmast sluten, åtminstone om man ser den från ena hållet. Jag tänker på Markeliushuset på John Ericssonsgatan som kanske inspirerat arkitekten. Lösningen är mycket effektfull och jag är bra nyfiken på hur lägenheterna ser ut.

Balkongerna är intressanta ty de har detaljer av trä. Hur det kan det komma sig? Jag såg även fler hus i samma kvarter som hade balkonger från 80-talet i lättmetall men även de hade fronter i trä. Uppenbarligen måste man i detta område, Tobaksområdet, genomgående ha haft balkonger av denna typ när husen var nya. Sjöskumspipan 4 är blåklassat och förmodligen renoverat enligt konstens alla regler.

Publicerat

Helge Zimdals stiliga hus på avenyen

Kungsportsavenyen 21-23

Vid Kungsportsavenyen i Göteborg ligger ett par toppnummer i Helge Zimdals produktion. Förstapriset går tveklöst till Avenyn 23 som uppfördes i slutet av 50-talet tillsammans med grannhuset, nummer 21. Bostadshuset har en helt fantastisk fasad som dessutom är ytterst välbevarad. Endast själva porten verkar vara bytt. I huset finns stora lägenheter i två etage och fönstersättningen är verkligen unik. Smala fönster från golv till tak, franska fönster och låga fönster strax intill taket är dess främsta kännetecken. Aluminiumprofilerna är ovanligt smäckra och eloxerade i olika färger, bland annat en guldliknande nyans (detaljbild). Mot Teatergatan ligger en 3-våningsbyggnad som utgör kvarterets baksida. Jag trodde att den var skyddad, men det verkar dessvärre som om den kommer att rivas vilket är synd för dess fasad är mycket vacker (här en något bristfällig bild). Fasaderna mot Avenyn skall enligt uppgift behållas och framförallt nr 23 verkar röna den uppskattning som det förtjänar.

Kungsportsavenyn 34

Inte långt därifrån, fast på den del av Avenyn som har jämna nummer ligger ett stort komplex som också det ritats av Zimdal. Adresserna är Avenyn 34/Engelbrektsgatan 33/Lorensbergsgatan 19. Hörnhuset vid Avenyn är en fantastisk skapelse med fönster i ädelträ och en mycket stramt och stiligt komponerad fasad. Bostadshusets entré har tak i koppar med infälld belysning vilket är otroligt snyggt. Eftersom underhållet är eftersatt är jag orolig att en kommande renovering skall förstöra detta vackra komplex. hantera det varsamt, det är det värt!

Publicerat

En dokumentär om Elin och Valborg

I Filmarkivet hittade jag denna fantastiska lilla pärla till dokumentärfilm om Elin och Valborg, två kvinnor som föddes med helt skilda förutsättningar. Elin föddes Bonnier och gifte sig med Yngve Larsson, blivande borgarråd (och fick sonen Mårten om gifte sig med Lena Larsson). Valborgs far var en fattig gjuteriarbetare i Husqvarna och hon kom att engagera sig i arbetarrörelsen.

Det är roligt att lyssna på dem båda. Elin bör ha varit närmare 96 år när intervjun gjordes. Maken hennes, Yngve, dog i december 1977 så bilderna måste ha tagits strax innan. Själva filmen var dock klar först 1979. Valborg, som var 20 år yngre, har verkligen fått slita och det kan verkligen skapa intressanta personligheter. Människor som hon har fått bita ihop och härda ut, något annat alternativ fanns inte, om man inte gick ned sig vill säga.

Publicerat

Filmhusets obestridliga betongcharm

Filmhuset

Många finner Filmhuset  vara en grå och tråkig betongbunker, men jag tycker om denna koloss som tronar på Gärdesfältet strax intill Hakberget och gamla Konstfack. För mig är filmhuset film, ty här har jag sett så många filmer att jag inte kan räkna dem alla. Därför är det en plats fylld av liv.Och fasaden med sina likt filmremsor perforerade betongblock tycker jag är vacker.

Filmhuset

Filmhuset ritades av Peter Celsing och började byggas i slutet av 60-talet och stod klart 1970. Invigningen skedde i januari 1971 och i Filmarkivet finns en film som dokumenterar denna. Det var Harry Schein, dåvarande chef för SFI, som låg bakom bygget. Ventilationen i salongerna är god, enligt skrönan beroende på att Scheins rökning låg till grund för beräkningarna när  ventilationen skulle dimensioneras.

Publicerat

Tysk mästarklass från Elac Miracord

Elac Miracord PW9

1957 släppte Elac Electroacustic GmbH en ny skivväxlare, en efterföljare till de populära modellerna PW5 och PW6 som tillverkats i några år och som kom att finnas kvar i modellutbudet ännu ett par år. Den nya modellen fick beteckningen PW9 och kom även i en stereoversion som benämndes PW90.

Denna skivväxlare har ett smått fantastiskt sätt att ta reda på skivans storlek innan den släpps ned. Tonarmen är på översidan försedd md två små gummihjul och en liten hake. När man slår på apparaten åker tonarmen in under skivhögen, höjs sedan lite och börjar åka utåt, steg för steg. För varje steg försöker den sedan åka inåt igen för att se om den hittat en skivkant. Hittar den ingen skiva, slås den av. Lite svårt att förklara, men här finns ett klipp som visar den i aktion. Man kan blanda skivstorlekar hur som helst, skivväxlaren kommer alltid att finna rätt storlek och sätta ned tonarmen på rätt ställe. Genialt, men kanske inte så skonsamt mot skivorna, även om jag inte märkt att gummijulen på tonarmens ovansida repat några skivor.

Växlaren är monterad i en trevlig väska med lock och jag köpte den för 99 kronor i höstas. Den var dock inte riktigt användbar, ty samtliga gummiupphängningar hade torkat och behövde bytas. Mellanhjulet till drivningen hade också torkat och jag beställde ett nytt. Den långa pinnen, den man använder när man vill växla skivor (och lägga på upp till 10 stycken) saknades. Den kallas SA-72 och är inte lätt att hitta. Däremot hade jag en SA-73 som sitter i de nyare 60-talsmodellerna. Den gick faktiskt att använda efter några smärre justeringar.

Pick-upen fungerade visserligen, men lät intre bra, det gör i princip aldrig gamla kristallpickuper. Kristallen har åldrats och gummit har blivit hårt så jag bytte den mot en Pfanstiehl P-226 och justerade sedan ned nåltrycket till 4,6 gram. Resultatet är en mycket trevlig skivväxlare som dessutom är både snygg och portabel!

Publicerat

Den Spanska vindtårtan från Wien

Spansk vindtartaDen vackraste av tårtor är utan tvekan den i Österrike så populära Spanska vindtårtan (klicka på bilden för att se den i större format). Spansk vind är det uttryck som österrikarna använder när de talar om maräng, ty det riktigt fina kallas där ofta för spanska. Och vinden kommer av all luft som vispas in i margänsmeten.

Kakan består av en botten, ett lock och ett antal ringar, samtliga av maräng, som travas på varandra och sedan garneras med marängsmet i barockens anda och som här även med kanderade violer. Hela härligheten får sedan åka in en stund i ugnen, innan den fylls med grädde smaksatt med konjak och olika sorters bär. Slutligen läggs locket på och tårtan är färdig i all sin glans. Att baka tårtan är kanske inte så svårt, men det är tidskrävande. Hur man går till väga har jag beskrivit tidigare.

Publicerat

En restauranginteriör vid Stureplan

Brända tomten 3

I början av 20-talet, troligtvis 1922, öppnade Sten Hellberg och hans kompanjon Sven Stål restaurang Brända Tomten vid Stureplan (i den lokal som är Easts idag). Restaurangen bestod av flera små rum som var originellt och smakfullt inredda och där fanns också en relativt stor konstsamling, framförallt många målningar av hög klass.

Brända Tomten var framförallt känd för att vara en restaurang dit damer kunde gå utan sällskap, utan att för den skulle behöva känna sig som prostituerade. På 20-talet, och många år framöver, var det nämligen ovanligt med kvinnor som gick på restaurang själva. Det ansågs inte riktig passande. Till Brända Tomten kunde man dock gå och det gjorde man också.

På bilden ovan ses den så kallade spiselvrån. Det vilar något barockt över Brända Tomtens rum, vilket också var fallet med systerkrogen Bäckahästen. Kanske inte så underligt, för barock i olika former var på modet under dessa år. Ytterligare en interiör finner ni här. En av tavlorna på bilden är Jacob van Ruisdael Fiskaren. Här ser vi ytterligare en interiörbild med målningen Noaks ark ovanför soffan. Brända Tomten förfogade också över fyra flamländska målningar, bl.a. av Jan Brueghel och Henrik von Bahlen.

Restauranger som Brända Tomten är inte vanliga idag, och var väl knappast någon dussinvara på sin tid. Sara-bolagen tog över restaurangen efter Hellberg någon gång på 50-60-talen. Huruvida de behöll interiörerna känner jag inte till. När East inreddes sopades dock de sista spåren av Hellbergs skapelse bort.

Publicerat

Expeditionsbyggnad vid Norra station

Norra station 1

Och nu några ord om Norra Station och om rivningarna i området.

Stockholms Norra station öppnade redan 1866 och låg på den tiden vid Norra bantorget och tjänade som ändhållplats för den norra stambanan. 1871 invides centralstationen vid Vasagatan och den nya sammanbindningsbanan (som kopplade samman norra och södra stambanan – från Södra till Norra bantorget). 1882 invigdes Norrtulls station som var en hållplats på Värtabanan (gick från Karlbergs station och Tomteboda till Värtan). Stationsbyggnaden är sedan länge riven men var precis lika elegant som den i Värtan.

Nere vid Norra Bantorget stod 1893 ett nytt stationshus klart och det kom att användas uteslutande för godstransport. I början av 20-talet beslutade man sig dock för att flytta på Norra station och placera den vid Norrtull. Den gamla stationsbyggnaden, Norrtulls station, revs och Folke Zettervall ritade två nya expeditionsbyggnader och ett magasin.

Nyligen revs den ena av de dessa två expeditionsbyggnaderna. Den hade ursprungligen använts som expedition för utgående gods och hade av den anledningen försetts med ett klocktorn. Den andra byggnaden, som ännu står kvar (se bild), användes för inkommande gods och saknar därför klocktorn, Mellan dessa båda byggnader fins två parallella magasin som användes för lastning och lossning. Det norra byggdes 1924, precis som de båda expeditionsbyggnaderna, och det södra, vars fasad utgjorde ingången till PrixExtra och syns på bilden ovan, 1963.

Norra station 2

Rivningen av den kvarvarande expeditionsbyggnaden har så smått inletts, men har nu stoppats. Det visade nämligen sig att Stadsbyggnadskontoret beviljat rivningstillstånd trots att kommunfullmäktiges avstyrkt. Läs mer om den soppan här.

Norra station 3

Orsaken till att man vill riva, och snart har rivit samtliga byggnader i detta område är det nya Hagastaden som skall växa fram på området mellan Karolinska och Nora Stationsgatan (sedan tidigare har man bl.a. rivit denna fina byggnad). Nu är jag inte riktigt säker på exakt hur detta skall göras, men det hela innebär iallfall att motorvägen som ligger däremellan skall däckas över. Jag vet inte om detta försvårar eventuellt bevrande av dessa byggnader då det kan vara så att de, om de får stå kvar, hamnar på en lägre nivå jämför med omgivande bebyggelse.

Det är dock mycket tråkigt att man inte förstår hur viktigt det är att spara delar vaden gamla bebyggelsen när nya områden skapas. Gör man det, får man dels en koppling till dåtiden, dels tror jag att man höjer områdets status genom att det inte bara är ett nytt bostadsområde utan även ett område med historia.

Nere vid Norra Bantorget ligger fortfarande det stationshus som Folke Zettervall ritade 1893 kvar, men idag är den omgiven av nya byggnader. Där skänker den både trivsel och påminner om att Norra Bantorget en gång var en viktig del staddes transportsystem. Med detta i åtanke vore det klokt att göra samma sak vid Norra station och den blivande Hagastaden.

Publicerat

Wilma Cozart Fine in Living Presence

I början av femtiotalet, närmare bestämt 1951, spelade Mercury in sitt första klassiska stycke, Pictures at an Exhibition. Bakom spakarna satt Robert Fine, en erfaren och mycket noggrann ljudtekniker. Skivan möttes av idel lovord i pressen och New York Times ansåg att man som lyssnare befann sig i the living presence vid avlyssningen. Mercurys reklamavdelning döpte raskt serien med klassisk musik till Living presence och därmed var en legendarisk etikett född.

Några år senare började Robert Fine att spela in stereofoniskt. Vid sin sida hade han då sin fru Wilma Cozart Fine, tidigare sekreterare åt dirigenten Antal Dorati (som ledde den orkester som ofta spelade på Living presence-skivorna). Wilma blev snabbt producent och en mycket skicklig sådan. Robert Fine spelade alltid in med endast tre mikrofoner (från början, under monoeran, endast en). Inte färre, ty då var det svårt att få en levande stereobild, inte fler, ty då råkade ljudbilden lätt ur balans.

När så bandinspelningarna skulle graveras till en lp-skiva trädde Wilma in. En stereoskiva har endast två kanaler och Fines inspelning var gjord i tre, så hon fick helt enkelt mixa ned de tre kanalerna till två. Det enklaste hade varit att mixa ner de tre spåren till två på ett nytt ljudband (lätt att göra om eller stoppa om något gick fel), men då hade kvalitén försämrats i och med kopieringen. Wilma satte sig istället vid mixerbordet, ingenjören startade graveringsutrustningen och mixningen gjordes direkt medan skivan snurrade. Att göra fel var inte att tänka på, så hela bandet måste memoreras så att alla justeringar kunde göras i realtid. Vid ljudliga passager måste skivspåren graveras glesare på skivan, Wilma talade därför om för teknikern när en stark passage närmade sig så att han kunde öka avståndet mellan spåren.

Än i denna dag räknas Mercury Living presence som något alldeles extra när det kommer till naturtrogen ljudåtergivning. Genom att Robert Fine använde ett fåtal väl utplacerade mikrofoner erhölls en balans mellan ljudet från orkestern och det orkesterljud som reflekterades av konsertsalen. Wilmas noggranna mixning och sinne för detaljer möjliggjorde inspelningens överförande till lp-skiva med minimal förlust.

Idag spelar man ofta in med mängder av mikrofoner och skapar sedan en perfekt ljudbild i studion genom att lägga samman alla olika ljud och placera ut dem på rätt ställe i ljudbilden. Wilma och Roberts metod var egentligen enkel, men tidskrävande, då den krävde noggranna förberedelser, därför existerar den inte idag.

Wilma Cozart Fine har dock än en gång utfört mixningsarbetet då de gamla banden överförts till digitala DAT-band som sedan resulterat i nya utgåvor på CD. Vissa tycker att hon är gammaldags, då hon inte tillåter att de gamla banden piffas upp med moderna verktyg, men jag tycker att det är bra att hon står på sig. Det skall man göra om man tror på sin sak.

Läs mer om Mercyrys Living presence här, det är en mycket intressant och fyllig artikel. CozartFine avled 2009 och NY Times porträtterar henne här.

Publicerat

Music that affects och Esy Morales

Artistic Records, vars slogan var Music that affects, gav 1946 ut en skiva med Esy Morales Latin-America orchestra. Spåren är When you look at me och Gypsy rhapsody.

Gypsy rhapsody är riktigt bra, faktiskt en av de bättre inspelningarna i den genren från den tiden. Lyssna på den

och detsamma gäller den andra sidan, When you look at me

Artistic records är ett av alla småbolag som idag är helt okända. Förmodligen gav man inte ut mer än ett par skivor, precis som ett annat bolag, Black & White vars främsta bidrag till historien är Henry Kings försök i latinogenren. Även Esy Morales får betraktas som bortglömd. En gång gjorde han sig dock ett namn med inspelningen av Jungle fantasy 1950 (som fanns med i noir-filmen Criss cross). Morales dog av en hjärtattack samma år (han var född 1916).

Publicerat

Ingrid Wallbergs villor i Änggården

Wallbergvilla 1

Vid Thorild Wulffsgatan 4-8 i Änggården i Göteborg ligger tre villor uppförda ungefär 1938. De ritades av Ingrid Wallberg i klassisk funktionell stil. De tre husen är renoverade i mer eller mindre omfattning och verkar ha varit tämligen identiska från början. Huset på bilden ovan kan vara ombyggt så tillvida att balkongerna på vänster sida byggts in. Studera bilderna nedan så förstår ni vad jag menar.

Wallbergvilla 2

Detta hus (Thorild Wulffsgatan 6) är det ursprungligaste och har precis som de övriga tre en uppbyggnad till höger som man får anta innehåller någons lags vind. Att dessa stora villor försetts med garage i källaren är inte förvånande. Det är inte små egnahem precis.

Wallbergvilla 3

Den tredje villan (Thorild Wulffsgatan 8) ägs numera av Den Danske Kirke och har fått balkongräcken i rustik stil. Här syns tydligt takvåningens utseende.

Samtliga villor verkar ha ytterst generöst tilltagna fönsterytor, åtminstone på bredden och ut mot gatan. Hur det kommer sig att Wallberg ritade tre såpass identiska hus vet jag inte. Det är dock både snygga och originella med sin takvåning och rundade tak.

Publicerat

Fackskolans lanthushållsseminarium

Bakning på Kumlans Lanthushållsskola, Brogård, Tensta socken, 1937 No 1, Foto Sagerholm, Axel, Upplandsmuseet

I Brogård, i Tensta socken strax norr om Uppsala, bedrev Fackskolan för huslig ekonomi lanthushållsseminarium under åren 1910-1964. Här utbildades med andra ord lanthushållslärarinnor, precis som på Fredrika Bremer-förbundets skola i Rimforsa. Som elever fick de sin utbildning både i Uppsala, i fackskolans ordinarie lokaler, samt ute i Brogård som var ett komplett småbruk med ladugård och trädgård. Gården hade köpts in för fackskolans räkning för att kunna erbjuda eleverna en likvärdig utbildning till seminariet i Rimforsa som startade i november 1907.

Tensta - Fackskolans Lanthushållsseminarium, Brogård, Tensta socken, 1936 No 1, Fotograf Flygtrafik AB, Upplandsmuseet

Visst är det en vacker gård? Bilderna som ni ser har jag hittat på Upplandias webbplats och där fann jag även information från Nordisk Familjebok som gården:

Brogård i Tensta, inköpt 1910, omfattar 40 har, tax. med skolbyggnaderna till 39,100 kr., har plats för 16 elever med 4 lärarinnor. Ladugård, mejeri, smådjur och trädgård skötas af eleverna ensamma. Småbruket Kumlan, inköpt 1911, omfattande 14 har, tax.-v. 20,000 kr., gränsande till Brogård, är inrättadt som vanlig landt-hushållsskola, men är dessutom öfningsskola för lärarinneeleverna å Brogård. Plats för 12-20 elever, 3 lärarinnor, två kurser årligen om 5 1/2 månad.

Tensta - Examen vid Kumlans Lanthushållsskola, Brogård, Tensta socken, 1954 No 1, Foto Sagerholm, Axel, Upplandsmuseet

På lanthushållsskolorna väntade ett digert program för de elever som började de halv- eller helårskurser som gavs. Lärarinnorna behövde således vara ordentligt förberedda. De ämnen som ingick var hälsolära, sjukvårdslära, födoämneslära, bokföring, husdjursskötsel, trädgårdsskötsel, blomsterodling, fruktodling, matlagning, rengöring, vävnad samt handarbete. Inte nog med att ämnena var många, de studerades dessutom grundligt. Bara inom momentet vävning skulle man avverka 2 slätvävar, 3 mattvävar, 1 gardinväv, 1 stramaljväv med bårder i rosengång, 1 munkabältesväv till sofföverdrag, 1 hålkrusväv till sängtäcken, 1 daldrällsväv till servetter samt 1 väv i krabbasnår. De kvinnor som tog en längre kurs vid en lanthushållsskola blev därför mycket mycket kompetenta och fick dessutom lära sig en hel del om det textila arvet.

 1962 förstatligades lanthushållsskolorna och därmed kom utbildningen att förändras och bli mer teoretisk. Samma år lades seminariet i Rimforsa ned men det verkar som om Brogård höll ut ytterligare något år, men jag är inte säker. Lanthushållsskolorna avvecklades till stor del under 70-talet och i början av 80-talet lades de sista troligtvis ned. En epok gick därmed i graven.

Publicerat

Kampratporträtt, möt t.ex. Maj Bring

Jag har en vän som ofta använder ordet kamrat om sina vänner. Kamrat har en klang av solidaritet över sig som jag förknippar med gamla tiders socialistiska umgänge; man hör det sällan användas idag.

Boken Kamratporträtt av Berta Hansson är en favorit. Det är en rätt tunn volym, tryckt på fint papper. Där finns text och där finns teckningar, allt av Berta Hanssons hand. Hansson tyckte om att dokumentera. När hon och hennes väninnor på äldre dagar samlades i varandras ateljéer för att teckna av modell, skissade Berta då och då sina kollegor istället, precis som hon långt tidigare hade dokumenterat barnen i byaskolan i Fredrika.

Att dokumentera det vardagliga ligger mig varmt om hjärtat. Vardagen är själva livet och det är det man vill bevara, för att sedan ta fram, titta och begrunda eller låta sig fascineras av. Hansson var periodvis en hängiven dagboksskrivare och det är dessa texter som ligger till grund för porträtten av konstnärskamraterna Siri Derker, Vera Nilsson, Maj Bring, Ninnan Santesson, Hannah Ryggen och Maja Braathen. Texterna har en viss melankoli över sig, för det är främst dessa kvinnors ålderdom som skildras och i samtliga fall slutar de med döden. Naturligtvis.

Jag tycker mycket om dessa texter. De är varken omfångsrika eller alltför utsmyckade. Däremot är de uttrycksfulla, precis som bokens  illustrationer som dock är så fulla av blyerts att de är nästan helt grå. Hansson var sparsam med orden, men generös med pennans streck.

Teckningen ovan föreställer Maj Bring. Mer om hennes konst vid ett annat tillfälle. Maj Bring hade på äldre dar ett ansikte som hette duga, vilket naturligtvis även framgår av Berta Hanssons verk. Mina tankar går till fru Mülich (stavas det så?) som var en av krafterna bakom Teater Replica på Hantverkargatan. Hon kom ursprungligen från Polen och satt alltid i foajén bakom stora svarta solglasögon, omgiven av ett moln av cigarettrök. Det sas att hon rymt från ett polskt slott, firat ner sig själv och matsilvret från ett av slottets fönster, simmat över vallgraven och flytt till Sverige. Jag tror inte att detta är sant, men det är en likväl en bra historia.

Publicerat

Buick Rivieras helt förföriska former

71 Buick Riviera

En bil jag någon gång skulle vilja äga. Den är kanske en smula vulgär, men jag tycker ändå mycket om den. Buick Riviera av årgångarna 1971-73 blev aldrig någon försäljningsframgång och det var kanske karossens fel. Under dessa år blev dessutom kraven på avgasrening större och motorernas effekt sjönk. För en så stor och tung bil som Rivieran var detta en smula fatalt. Modellen var dock inte en renodlad prestandabil, utan snarare en lyxbil med sportbilsambitioner (personal luxury car). En bild på Rivieran i prifil, finns här. Snyggast tycker jag modellen är i de brun-, guld och koppar-tonade nyanserna.

Amerikanska bilar till salu kan man titta på här. Välj Luxury cars rätt långt ned i vänstermenyn. Mitten på 60- och 70-talen är årgångar som är trevliga att titta på. Sjuttiotalsbilarna har dessutom fördelen att de är bekväma, snabba och tämligen moderna med avseende på köregenskaper.

Publicerat

En ung man med djävulen i kroppen

Ung man träffar något äldre ung kvinna som precis skall till att gifta sig. Han hjälper henne att inreda det nya hemmet. Mannen drar ut i krig och lagom till sin 16-årsdag, blir den unge mannen den unga fruns älskarinna.

Raymond Radiguets debutroman är svår att lägga ifrån sig. Det är deras första verkliga kärleksaffär, ty den unga frun har aldrig älskat sin man passionerat. Natt efter natt tillbringar han i hennes lägenhet. Vänner och grannar upprörs och den unga fruns rykte blir sämre och sämre. Det går så långt att familjen i våningen inunder, anordnar ett kalas som går av stapel vid just den tidpunkt när kärleksljuden brukar tränga ned genom bjälklaget.

Det är en välskriven och förvånansvärt klyftig roman som den unge Radiguet skrivit. Huvudpersonens upplevelser och funderingar engagerar och språket är okomplicerat men rikt på nyanser. Boken gavs ut 1923 och sägs bygga på Radiguets egna erfarenheter. 1947 gjordes en filmatisering med Gérard Philipe i rollen som den unge mannen (se bild ovan).

Publicerat

En rivningstomt intill Vallhallavägen

Musikskolan Normalskolan 1

Vid Valhallavägen, där gamla musikhögskolan tidigare låg, är byggnadsarbetena i full gång. Sedan byggnaden rivits och det gula huset flyttats har man sprängt och grävt för fullt. Av den gamla bergknallen mot Lidingövägen finns det idag ite ett spår och det tycker jag är trist. Måste alla tomter vara platta?

Musikskolan Normalskolan

Normalskolan står kvar ännu en vinter. Antagligen rivs den först när den nya musikhögskolan står klar. Den gula villan skall nog flyttas ytterligare en gång innan allt är klart.

Musikhögskolan Normalskolan 3

Jag är inte helt förtjust i omdaningen av kvarteret. Den gamla bebyggelsen var fin och jag tycker att det är onödigt att bygga nytt i den stora skala som arkitekterna och planerarna tänkt. Slänten ned mot Valhallavägen, i korsningen med Lidingövägen, var förr helt blå när stillna blommade om våren. Detta är borta nu, precis som det vackra staketet mot nämnda trafikled.

Publicerat

Här några bilder från hemmet i stan

Hemma hos mig i stan 1

Några bilder från mitt hem i staden. Observer hur vitt och fräscht jag har det! Här jag flyttade hit ville jag ha ett ljust hem och det fick jag, ty fönsterytorna är gigantiska och hörnvåningen ligger i sydväst.

I det rymliga vardagsrummet finns flera rum. Längst in ligger en hall och den syns till vänster i bild. Där har jag barskåp, en fåtölj och en vägghylla full med skivor.

Hemma hos mig i stan 2

Mot ljuset i söder finns ett stort fönster med balkongdörr intill och en öppen spis. Sommartid blir solen lätt lite påträngande så gardiner eller persienner är bra att ha. När bilderna togs var gardinerna nerpackade inför den stundande fasadrenoveringen.

Hemma hos mig i stan 3

Denna del av vardagsrummet kallar jag matsalen. Här finns ett stort hörnfönster och relativt gott om plats för ett matbord som även tjänstgör som arbetsbord. Till höger ytterligare en skivhylla.

Hemma hos mig i stan 4

Intill köket finns en liten sluss som även leder till sovrummet. Bakom dörren till vänster finns två stora garderober. Rakt fram den gröna köket. Golvet är inte ursprungligt, det låg ett trasigt linoleumgolv där när jag flyttade in. Det gick också i grönt. Ovanför diskbänken sitter två stora speceriskåp från Boet. Den hittade jag i grovsoprummet när några grannar renoverade. När jag flyttade in satt ett fult 80-talsskåp på deras plats, men det monterade jag ned.

Publicerat

Punkthusen på Eva Bonniers gata

Punkthusen på Eva Bonniers gata

Inte långt från Fruängens centrum ligger Riksbyggens bostadsrättsföreningTre damer. De tre damerna som gett föreningen sitt namn är Eva Bonnier, Hanna Pauli och Kata Dahlström. I ärlighetens namn tycker jag nog att Elsa Brändström borde ha varit med också, men jag kan ha tagit fel.

I Fruängen är det fruntimmersnamn på i stort sett varenda gata, bortsett från Fruängsgatan. Kvarteren är namngivna efter attiraljer som hör samman med kvinnor, t.ex. Mannekängen, Nackspegeln, Hårnätet m.m. o.s.v. Kanske inte helt rimligt med tanke på att många av damerna hellre kämpade för kvinnans rättigheter än parkerade sig vid toalettbordet för att sedan behagfullt kunna glida in i förmaket.

På Eva Bonniers gata ligger på dess högra sida en rad eleganta punkthus på en liten höjd. Portarna skvallrar om att detta var påkostade hus är de byggdes i mitten av 50-talet, men i övrigt ser de tämligen förskräckliga ut, ty fasaderna har klätts i putsad plåt som lägger på åtminstone en decimeter på den ursprungliga putsen. Den yttre fönsterbågen har ersatts av en ny i lättmetall och karmen har klätts in med samma material. Det hela ser rent förskräckligt ut, men man kan trots allt inte låta bli att beundra de vackra byggnaderna samtidigt som man beklagar att man som fastighetsägare kan behandla sina byggnader på detta sätt, helt utan känsla för arkitektur och kvalité.

En tur till SBK gav mig lite mer information om dessa vackra punkthus. Fasadskissen visar det ursprungliga utseendet. Notera betongglaset vid balkongerna till vänster som är något inbyggda. Mycket snyggt! Köksfönstren sitter på en något högre höjd än övriga för att bänkarna skall kunna göras tillräckligt höga. Smart! Varje våningsplan innehåller två tvåor och två treor vilket innebär att samtliga lägenheter ligger över ett hörn. Det garanterar att de inte blir för mörka. Planlösningen hittar ni här.

BRF Tre Damer är en stor förening med många hus. Samtliga är fönsterbytta och har halvmoderna balkonger av opassande modell. Byggnaderna är över lag av hög klass på portar, mosaikbeklädnad och stensättning. Hur man kunnat gå så ovarsamt fram är för mig en gåta, men det verkar gälla hela Fruängen. Ytterst få fastigheter har sina ursprungliga fönster bevarade och några balkonger av originalmodell fann jag heller inte, men jag hittade ett par när jag tog en google maps-promenad.

Det är bara att hoppas att dessa hus behandlas bättre nästa gång det är dags för fasadrenovering. Något större hopp har jag dock inte. Troligtvis blir det nya fönster och en något snyggare tilläggsisolering. Vad man borde göra är att tillverka nya yttre fönsterbågar i trä och sedan ta bort all plåtputs och ersätta den med ny. Eventuellt skulle man kanske kunna tilläggsisolera på särskilt utsatta ställen.

Publicerat

Expressens elitorkester anno 1947

Elitorkestrar var något som sattes samman år för år en gång i världen. Bland annat hade Expressen den lilla vanan att anordna en årlig omröstning där den bäste svenske jazzmusikern för varje instrument korades (ja, det var alltid män). Röstade gjorde Expressens läsare.

1947 var det så dags att utse Rolf Ericson på trumpet, Sven Hallberg på trombone, Åke Hasselgård på klarinett, Gösta Theselius på altsax, ”Jojjen” Björklund på tenorsax, Hasse Eriksson på piano, Kalle Löhr på gitarr, Simon Brehm på bas och Bertil Frylmark på trummor.

Skivbolaget Musica lät inspela två melodier med den elitorkester som omröstningen detta år resulterat i.

Lyssna på How high the moon

och Stompin’ at the Savoy

Publicerat

Hotell Continental mittemot Centralen

Hotell Continental 1

Detta gamla lyxhotell från 60-talet revs i somras. Ett par år tidigare hade den del som låg närmast Vasagatan tagits bort. Jag gissar att den innehöll matsalar eller dansrestaurang. Byggnaden ritades av Hjalmar Klemming och Erik Thelaus och invigdes sent 1962. Inredningen stod Carl-Axel Acking för och en kvalificerad gissning är att den snickrades av NK:s verkstäder i Nyköping.

Hotell Continental 2

Fasaden var klädd med Ekebergsmarmor och såldes av hög klass. Vissa detaljer är av eloxerad mässing. Det är bara att beklaga att byggnaden revs. Hur vacker hade den inte kunnat bli om man restaurerat den och försökt återställa lokalerna till sin ursprungliga glans!

Publicerat

Översyn av en gammal Volvotraktor

Hittade några gamla bilder som jag måste ha tagit för ett par år sedan innan jag skruvade samman denna gamla traktor. Nu var det visserligen inte så mycket som behövdes göras, förutom byte av vattenpump med tillhörande slangar. Alla plåtar som täcker mtorn saknas dessutom på bild och e satte jag också tillbaka.

Motorn är  fyrcylindrig och avsedd för bensin eller fotogen. Den går dock bara starta på bensin, inte på fotogen. Sedan motorn väl blivit varm, kan man koppla in fotogenen och ur bensinen medelst en liten kran. Det finns också en omkopplare vid grenröret som kan ställas in för fotogen eller bensin. I läge fotogen värmer avgaserna upp luft/bränsleblandningen för bästa förbränning.

Idag kör man inte på fotogen. En gång i tiden var detta bränsle betydligt billigare och då lönade det sig att använda det. Idag går det knappt att köpa fotogen, men en liknande blandning kan fås om man blandar diesel och bensin, åtminstone kunde man göra det för ett pr år seadn. Idag verkar det lite problematiskt.

Publicerat

Nya Anglais och Lidingöbanan 1965

Anglais under byggnad

Gamla Hotell Anglais vid Stureplan revs 1959 och ersattes av ett nytt kontorshus som innehöll Modehuset Anglais. Mot Humlegården, på kvarterets motsatta sida, restes så småningom ett nytt hotell, den byggnad som vi idag känner som Hotell Anglais. Byggnaden ritades av Leif Damgaard och är mycket elegant, inte minst de i guldfärg eloxerade fönstren vars insida består av trä av ädlare sort.

Vänthallarna

Tvärs över Humlegårdsgatan låg vid denna tid vänthallen för Lidingöbanan som vid denna tid gick ner hit till Humlegården, precis som Roslagsbanan som hade sin slutstation strax intill, vid Engelbrektsplan (1896-1960). Det höga gamla huset i bildens fond är numera rivet, men dess grannar finns kvar (omän bara fasaden på de två hus som ligger närmast på Biblioteksgatan). När paviljongerna försvann vet jag inte, men förmodligen i anslutning 1967 eller några år därefter.

Publicerat

Lift me high above the moonlit sky

Vinden

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Många är de som sjungit in denna klassiker. En annan favorit är Mildred Baileys inspelning som bör ha gjorts runt 1940 med Benny Goodmans orkester. Darn that dream hör till de låtar som sällan resulterar i misslyckade tolkningar. Den är helt enkelt alldeles för bra.

Publicerat

Alma Söderhjelms minnen: Mitt liv 1

Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, växte upp i Viborg och lade år 1900 fram sin doktorsavhandling i Sorbonne, La Régime de la Presse pendant la Révolution française, gjorde 1922 skandal med sin svenska roman Kärlekens väninna och benämndes ”perversitetens prästinna”. Alma Söderhjelm visade följaktligen på en imponerande bredd.

I de tre vidlyftigt tilltagna volymerna Mitt liv skildrar Alma Söderhjelm uppväxten släkten och inte minst sig själv. Thora Dardel, född Klinchowström, tillhörde delvis hennes krets, inte minst genom att hon en tid vistades på Klinchowströms stamgods Stafsund där hon bedrev von Fersen-forskning, lär ha yttrat ”det var tur att det fanns en Alma Söderhjelm, två skulle ha varit för mycket”. Efter att ha läst första volymen i denna trilogi samt den efterföljande Mina sju svåra år, är jag beredd att de Dardel rätt. Söderhjelm får mig att tänka på Amelie Posse som också var en en intressant människa, men som man nog funnit aningens påfrestande i det dagliga umgänget.

Sderhjelm föddes 1870 och familjen hade ett hus i Viborg. Sommartid vistades man på Rättijärvi, i morfaderns villa. När han avled och villan såldes, inköpte man egendomen Tervola och tillbringade sedan en stor del av året i dess vackra omgivningar. Skolgången skedde i Viborg, i Fruntimmers-Skolan, där undervisningen bedrevs i fyra klasser. Eleverna gick två år i första, två i andra, ett i tredje två i fjärde. Kurserna kom därför till stor del att ges två gånger.

Efter fruntimmersskolan väntade privat läsning för att kunna ta studentexamen och sedan fortsatte de akademiska banan. 1994 blev hon filosofie kandidat, år 1900, som tidigare nämnts filosofie doktor vid Sorbonne och 1904 docent i allmän historia. En imponerande karriär, framförallt om man beaktar att det inte var speciellt vanligt med högt utbildade kvinnor vid denna tid. Söderhjelm var den 19:e kvinnan som tog studenten i Finland.

Woldemar Söderhjelm och Amanda Olivia Clouberg hette henne föräldrar. Syskonskaran bestod av totalt 8 flickor och 3 pojkar. Fadern var domare och redan i unga år fick barnen hjälpa till att skriva rent de juridiskt betonade papper som hörde till hans värv. På grund av en nervös läggning och tidvis sviktande hälsa, fick de överliga familjemedlemmarna anpassa sig efter husfadern. När han på äldre dagar övergav sin kaffe- och tobaksdiet och började äta ordentlig mat, förbättrades dock hans hälsa.

I Viborg fanns både svensktalande, finsktalande och ryssar. Umgänget dem emellan verkar dock inte ha varit speciellt stort ty man höll sig till sin grupp. Influenser från finskan och ryskan hördes dock i den svenska som talades och orten var känd för sin ”dåliga” svenska. Framförallt finskan hade låg status.

Söderhjelm och hennes systrar var vetgiriga och läste mycket. Ofta kombinerades läsningen med handarbete vilket gjorde flickorna skickliga i bl.a. stickning. Läsningen skedde helt på frivilliga grunder men eftersom syskonskaran var stor och det alltid fanns någon att diskutera med gav dessa studier ett gott resultat och var en god grund för fortsatta studier på högre nivå.

Söderhjelms syster Sanny kom att bli matematiklärare och studerade en tid i Stockholm där hon lärde känna Hanna Palme och hennes familj. Palme, farmor till Olof, hade finska anor men bodde i Stockholm, i familjens hus vid Östermalmsgatan.

Under en vistelse i Lovisa kom Alma Söderhjelm att bli bekant med Jean Sibelius, ”Janne”, som hon beskriver som ”blek och skön, spenslig och känslig”. Sibelius vistades tillsammans med sin mor och sina syskon badorten och de två blev bekanta. Sibelius, som då inte slagit igenom och bara var 24 år, spelade ibland piano för badortsgästerna med som ackompanjemang för dans var hans pianospel inte lämpat. Mr uppskattade var hans framträdanden på violin tillsammans med brodern Christian (violoncell, dvs cello) och systern Linda (piano).

Fortsättning följer!

Publicerat

Nej, inte alls nytt kök som på 30-talet

Nytt kök i gammal stil

För en tid sedan hittade jag en gammal artikel i Sydsvenskan som var lite lagom trivsamt korkad men samtidigt en vittnesbörd om hur knasigt det kan bli när man låter trenderna styra. Låt mig ger er ett par citat:

”- När vi flyttade hit för elva år sedan var inredningen intakt från 1938, då huset byggdes. I dag påminner köket om hur det såg ut då, trots att vi för fyra år sedan renoverade och bytte ut allt, säger Gabriella Nilsson.”

”Halva väggen mellan kök och matrum har rivits ut och ersatts av en avgränsande bänk med en skiva av Ölandssten. Linoleummattorna, som täckte vartenda golv i huset, är utrivna, trägolven slipade och vitmålade.”

”För att få plats med alla torrvaror använder de hyllorna i trappen på väg ned i källaren som extra skafferi och det inglasade uterummet som en andra kyl. Att sätta in en extra kyl eller fler skåp skulle ha blivit på bekostnad av något av fönstren eller känslan av yta.”

Familjen Nilsson har således rivit ut ett helt intakt kök från 1938 och skapat ett nytt efter moderna riktlinjer som tyvärr inte kan härbärgera alla de matvaror som en tonårsfamilj behöver ha hemma. Dessutom har man fått ett helt tidstypiskt kök anno 2011 som inte har mycket gemensamt med det ursprungliga. Luckorna med sina fyllningar, kaklet, diskhon, handtagen och halogenspottarna i taket samt den öppna planlösningen har inte mycket med ursprunget att göra. Och det planslipade golvet som målats vitt! Trist, det kan man tycka, framförallt när man har kostat på sig och beställt köksinredningen från Byggfabriken (som kan bygga fina 30-talskök!).

En stor del av charmen med kök från denna period är snickerierna och dispositionen med kök, matrum/jungfrukammare och serveringsrum. Tar man bort väggarna förlorar man den och kvar finns inget. Jag kommer att tänka på et dam i mitt hus som ville ha säkerhetsdörrar. På frågan varför, svarade hon ”min väninna har fått det”.

Avslutningsvis en liten vink om hur man bör tänka på om man skulle hamna i samma situation som familjen ovan: Hittar man en villa från -1938 med intakt kök river man inte ut det. Det är egoistiskt ty det drabbar kommande generationer. Köp ett annat hus istället.

Publicerat

Tre vackra villor i villastaden Stureby

Styreby 3

Stureby är en intressant stadsdel som började början benämndes området Ersta Villastad men efter protester blev det Stureby. I området finns många fina villor. En av de flottaste är den ni ser på bilden ovan som jag skall försöka ta reda på mer om. Tegel och trä är elegant på en villafasad. Jag gissar att huset spelar i den högre divisionen.

Stureby 2

En klassisk funkisvilla av medelklassmodell gissar jag. Kök, jungfrukammare och vardagsrum/matsal på nedre botten och tre sovrum samt hall där uppe är en kvalificerad gissning. Propert och med en snygg balkong.

Stureby 1

Något mer påkostad funkis med altan en trappa upp och stor balkong utanför vardagsrum och matsal. Snäppet bättre än den förra.

För länge sedan fanns det biograf i Stureby och den såg ut så här. Det måste ha varit en rätt rolig stadsdel en gång i tiden, men nu är både biograf och de flesta butiker ett minne blott.

Publicerat

En het sommardag vid Finnboda varv

Detta är resterna av Finnboda varv. Varvet byggdes ursprungligen av Bergsunds mekaniska som behövde utöka, men blev såsmåningom självständigt.

Vad som idag återstår av byggnaderna vet jag inte, ty bilderna togs för ett par år sedan. I området har dock moderna bostadsrätter växt upp och det är troligt att de sprider sig.

Under 30-talet expanderade varvet kraftigt och jag antar att denna byggnad härrör från dessa år. De stora och eleganta ferrofönstren är en verklig prydnad.

Jag känner inte till planerna för området närmast vattnet. Kanske byggs sjönära hyreskaserner i sjöstadsstil även här?

Synd på så rara ärtor skulle jag vilja utbrista. Till höger i bilden, syns rester av varvsverksamheten. Antar att den snart är som bortsopad.

Och denna byggnad med fönsterytor markerade i fasaden? Den verkar redan vara lite naggad i kanten.

Publicerat

Eländes elände på Wittstocksgatan

Eländes elände

Skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi är uppenbarligen mindre än man kan tro, ty i västvärlden vill alla köpa samma saker och i de gamla öststaderna var man så illa tvungen. Det kan eventuellt vara klokt att hålla detta i åtanke när vi studerar bilden ovan och ryser över det eländiga tilltaget att placera en köksinredning vid den eleganta öppna spisen och kröna den med någon sorts ugn. Jag har sett liknande lösningar åtskilliga gånger och förundras över bristen på smak och pietet.

Fastigheten på Wittsticksgatan (varning för starka bilder!) är en fin funkiskåk som förtjänar ett bättre öde än att deklasseras på detta sätt. Nog för att jag förstår att man önskar et extra sovrum (det gamla köket), men att ständig ha matos och disk och annat elände i sin åsyn kan knappast vara bra för nerverna. Och hur går det att sova i ett rum som ovan och nedan är omgivet av kök? Det är bara att konstatera att mänskligheten är på fallrepet.