Övrigt
Nå, utsläpbart är nog en adekvatare benämning. En gammal Grundig 8085 från modellåret 56/57 som jag köpte fr tre år sedan av ett par på Brantingsgatan och lyckades ta med mig norrut på tåget (en bedrift i sig!). En mycket välljudande apparat med rejäla resurser. Grundig presenterade många mycket välljudande modeller under 50-talets andra hälft. Prismässigt låg de också bra till, kanske beroende på de stora tillverkningsserierna. Här ett klipp som visar apparaten i funktion.
Ni minns väl Jag står här på ett torg, Ulla Sjöbloms fantastiska inspelning av Boris Vians komposition som fått svensk text av Lars Forssell? Nu har turen kommit till Vian himself och hans originalversion Le dèserteur.
Vian skrev många böcker och är idag mest känd för Dagarnas skum, en surrealistisk kärleksroman som ackompanjeras av Duke Ellington. En fransk generationsroman kanhända, jag har inte läst den.
Vian var en stor vän av amerikansk jazzmusik och spelade själv samt skrev åtskilligt om jazz i tidningarna. Han var också god vän med Miles Davis. På denna bild ses fru Michelle Léglise-Vian, Davis och Vian själv.
Vians möte med Sartre var början till slutet för hans äktenskap. Hans fru föll för Sartre och äktenskapet tog slut. 1959 dog Vian, 39 år gammal, av en hjärtattack under pressvisningen av filmatiseringen av hans roman, den hårdkokta Jag skall spotta på era gravar, en produktion han inte uppskattade.
Jag hade turen att finna den första svenska utgåvan av Billie Holidays självbiografi, på engelskan Lady sings the blues. Den svenska titeln är dock inget mindre än Svart stjärna. Omslagets illustration är, vad jag kan se, tecknat av David Stone Martin och förekommer på någon av hennes tidiga lp-skivor för Clef/Verve.
Boken är av det slag att den måste läsas. Holiday är slagfärdig och berättar om allt från våldtäkter och prostitution, till rasdiskriminering och narkotikamissbruk. Och naturligtvis musiken och sina kollegor. Och det gör hon bra (i samarbete med William Duffy), även om man kan misstänka att skildringen inte är den mest biografiskt riktiga.
Då boken är skriven på någon slags talspråk/slang, är det inte underligt om den svenska översättningen blir en smula lustig. Konferencier blir här komframochsäj. Ordet blatte, som jag trodde var av betydligt nyare datum förekommer på sina ställen. Lotus, som på sin tid var en benämning på lesbiska, är idag helt utdaterat.
Holiday gör också en iakttagelse som de flesta vita amerikaner verkar ha missat: hon drar nämligen paralleller mellan hur landets mörkhyade befolkning behandlades och hur judarna hade det i Tyskland.
Det är ingen mening med att citera väl valda delar av boken, ty då får man ta med nästintill hela boken. Låna den, köp den och LÄS den. Det är den värd. Köp också Lady sings the blues, lp:n som släpptes i samma veva och hör till hennes toppnummer. Ett annat tips är hennes Carneige Hall-konsert, som också finns på skiva, där hon sjunger och en speakerröst läser korta avsnitt ur självbiografin.
Varje sommar när vi åkte på semester till Västerbotten, passerades turiststatioen i Jävre. Som en port till Norrbotten hade den placerats på vänster sida om E4:an på väg norrut. När så högertrafiken infördes året därpå, hamnade stationen på fel sida och blev med ens praktiskt taget onvändbar; få var de turister som fann det naturligt att göra en vänstersväng när de hastade norrut.
Jag var alltid lika fascinerad av byggnaden när jag var liten. Det hände att vi bodde i stugbyn i Jävre och eftersom campingen hade sin reception i huset under några år på 70-talet, fick jag gå in i byggnaden som hade gigantiska glaspartier ut mot fyren och sjöbodarna vid havet. Jag minns fortfarande de långa gardiner som hängde från golv till tak vid sidan om den ovala fönsterväggen och hur spännande det jag tyckte att det då lätt omoderna huset var.
Nu är turiststationen restauerad och K-märkt och det tackar vi för. För mig är den numera porten till Västerbotten, eftersom den ligger på rätt sida vägen när jag åker söderut till min Glesbygdssyster. Och det är inte illa.
Läs mer om byggnaden här.
1947 kom den första upplagan av Elias Svedbergs och Lena Larssons Heminredning som sedan kom att ges ut i upplaga efter upplaga. Mitt exemplar, som är trådhäftat och börjat falla samman, är från 1955 vilket avspeglar sig i bildmaterialet.
Elias Svedberg och Lena Larsson började både på NK i mitten av 40-talet och utvecklade där sin idé med monteringsfärdiga möbler, ett koncept som de vunnit första pris med i en tävling arrangerad av Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Tillsammans skrev de Heminredning som är en utförligt utarbetad bok där både möbelkvalité och de olika aspekterna på heminredning diskuteras. Lena Larsson hade redan 1943 lett bo-kurser, troligtvis på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen och SAR, och dessförinnan jobbat med den stora bostadsutredningen som startade 1939 av nyss nämnda aktörer, och var därför väl insatt i ämnet. För att riktigt gå på djupet har författarna satt samman ett antal fiktiva familjer och några skilda lägenhetstyper. Goda respektive dåliga möbleringsförslag presenteras i sann folkbildande anda. De så kallade garnityrmöblerna får sig också en ordentlig känga.
Här ett par möbleringsförslag av skiftande kvalité gällande en 1-rumsvåning: mindre bra möbleringsförslag, praktisk möblering, otrivsam möblering, bra och välmotivrat möbleringsförslag och ytterligare ett gott förslag till möblering. Rätt underhållande tycker jag. Dessa skisser har föregåtts av en behovsanalys, dvs vilka funktioner som eftersträvas i hemmet.
Boken innehåller också konkreta råd gällande färgval av tapeter, gardiner, möbeltyg och mattor samt ger förslag på diverse möbler, främst rät dyrbara från NK och andra firmor i den högra prisklassen, men även mr standardbetonade möbler från kooperationen förekommer.
På det stora hela är heminredning en bra bok. Man får lära sig åtskilligt om hur man bedömer kvalitén på möbler, grunderna i färglära samt hur man bör tänka när man inreder sitt hem. Även om man inte håller med om de präktiga möbleringsförlag som presenteras, får man sig dock en tankeställare som kan vara en god start när man skall sätta bo.
Sommaren 2010, en varm dag och en tur i Västerbotten. Jag passerade några hus som säkerligen en gång utgjort en by men idag stod alla tre hus övergivna. Ett hade så dåligt tak att fukten var på väg att låta det rasa in. I ett av husen fanns det en hel del möbler kvarlämnade och dörren stod olåst.
Vid eldsvåda stod det på den lilla skylten i ett annat ödehus som var både originellt, välbevarat och i gott skick, ty taket hade beklätts med plåt och någon tillstymmelse till plastfärg stod inte att finna.
Ett av husen kom jag aldrig in i ty det var låst. Genom en fönsterruta fångade jag dock en glimt av en gammal interiör med flagad färg och vackert ljusspel. Tänk att ingen bor där! Men naturligtvis är det inget problem att sälja en sönderrenoverad Västerbottensgård för en bra slant.
Skulle jag få välja endast en skiva, skulle jag välja Charlie Parkers inspelning av Lover man med den fantastiska Don’t blame me på baksidan. När denna milstolpe inom jazzen väl letade sig till Sverige sommaren 1952, gavs den ut på den svenska jazzetiketten Jazz Selection (en underetikett till Sonora). Det är en vacker skiva, se här.
Det var 1946 som Charlie Parker spelade in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i kompositionen Relaxin at the Camarillo). I november 1947 steg Charlie Parker åter in i skivstudion och denna gång spelade han in Don’t blame me, den melodi som ligger på baksidan av den svenska utgåvan av Lover man och som även den håller mycket hög klass.
Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka.
Lyssna nu på Lover man
och Don’t blame me
Charlie Parker var en av de största och mest inflytelserika under 40-talets be-bop-era. Han föddes 1920 och dog ung 1955, svårt märkt av heroinet. På 40_talet, när hans bästa inspelningar gjordes, låg han under kontrakt med både Dial och Savoy records, ty han han skrivit ett unikt kontrakt med båda bolagen dem ovetandes. Under 50-talet förändrades hans repertoar och blev till viss del mer utslätad. Han gav ut albumet Charlie Parker with strings där han bl.a. gör den vackra I didn’t know what time it was. 1953 spelade han tillsammans med Dizzy Gillespie i Massey Hall i Toronto vilket resulterade i den lyckade liveinspelningen av Perdido.
När Parker somnade in mars 1955 var hans kropp helt slut. Läkaren som undersökte honom, uppskattade 34-åringens ålder till mellan 50 och 60 år. Så hårt hade livet farit fram med honom. Några år senare och även Lester Young och Billie Holiday och då var några av jazzens allra största borta för alltid, men skivorna finns iallfall kvar.
Charlie Parkers inspelningar för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers skivor för Dial-etiketten.
man taggar vad man haver, må det vara Adams revben eller ett gammalt uthus. Man bygger till och man moderniserar. Det lilla tillägget, med sitt trapetskorrugerade plåttak och väderbitna grå fasad, är en liten pärla tycker jag. Tyvärr kan jag inte avgöra om den låga sidoväggen är av plåt eller av evighetsmaterialet eternit. Dörren har man emellertid justerat och försett med ett nytt gångjärn som är alltför blankt för att riktigt passa in. men om tiden har sin gång kanske det blir fason även på den detaljen. Dessutom verkar det sitta både löst och snett.
Jag tycker att det är så vackert med dessa byggnader som byggts om och byggts till utan alltför stora pretentioner. Framförallt har patinan som så småningom gör entré, en osviklig förmåga att försköna och ta bort det alltför bjärta som kan vara så irriterande hos nybyggen. Låt oss hoppas att dessa byggnader får leva kvar. Inte förfalla och störta samman, ej heller moderniseras och göras up-to-date.
”Då var man i NWT igen då. Tröttsamt att gång efter annan, år efter år, se hur kommunen brister både i lovgivning och tillsyn när det gäller PBLs vardamhetsberämmelser. Plastfönster med breda karmar och bågar på ett blåklassat funkishus. Löjlig kritik säger fastighetsägaren, en av kommunens största entreprenörer inom entreprenadmaskiner, i en replik i tidningen. Den saken är nu upp till Karlstads Kommun att avgöra. En blåklassning borde rimligen innebära det normala kravet – fönster ska till form, material, indelning och proportioner vara lika ursprungliga. Eller gäller andra regler i Karlstad, än i övriga landet?”.
Citatet ovan kommer från Peter Sörensens Instagram-konto (Sörensen är Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud i Värmland) och sätter fingret på en öm punkt i detta land: hur Plan- och bygglagen tolkas. En blåklassning är nästan att jämföra med en byggnadsminnesförklaring och därför måste minsa ombyggnad ske varsamt. Såhär skriver Stadsmuseet om denna skyddsklass: ”Blått är den högsta klassen och omfattar synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”. Att så,som i detta fall, byta ut ursprungliga fönster mot moderna av avvikande typ är inte förenligt med blåklassning. Antingen är kommunen helt inkompetent eller så ser man genom fingrarna. Ingetdera är bra och i detta fall tycker jag att man bör återställa fasaden. Gör man inte det, så finns det i ärlighetens namn ingen orsak att blåklassa längre.
En fin sommardag och jag tog en paus i mitt arbete med ladorna och lagade åkerbärsparfait. Och så kom främmandet. 3 till antalet och runt de 90. Tillika mina favoriter ty de har fallit sig så lyckligt att de begåvats med en praktiskt taget outsinlig energi, ett gott humor och talares gåva. Vissa har den där energin, vissa har den inte. Den har inte så mycket med ålder att göra utan är snarare en fråga om läggning.
Allsång före middagen och tillika av andlig karaktär. Tramporgelackompanjemang. Tänk, förr kunde man sjunga psalmer utan att vara överdrivet religiös! Är visserligen lite kluven inför sånger av denna art, men samtidigt rätt förtjust.
Och så var det då soppan i sin stora Ostindiaterrin, tunnbrödet och smöret. Ja, egentligen var det inte soppa, utan en gryta, men terrinen var lämplig (och dekorativ – det lär ha spelat in gissar jag).
Kaffet och desserten serverades i kammaren. Eftermiddagssolen var stark, men rummet brukar hålla sig svalt. Ranka heter assietterna och kopparna är i olika starka färger och en hel del guld. Klassiska mockakoppar från förr. En stackars sparris tronar på piedestalen framför norrfönstret.
Frånskilda Lena, som ligger med sin fd make för att få pengar till hyran, träffar fru Linder. De blir väninnor.
Hon tog plats mitt emot Lena och såg länge på henne. Det låg både smekning och skälmaktighet i hennes blickar. Lena kände sig som inför en närgången man. Det var obehagligt, tyckte hon, och för att freda sig, tände hon en cigarett och värjde sig med röken.
Lena – en bok om fruntimmer är en mycket underhållande bok av Anna Branting (Hjalmars fru och signaturen René), som till stor del handlar om de konventioner som styr umgänget och sällskapslivet, något som Anna Branting själv fann mycket irriterande. Som maka till en socialdemokratisk agitator som sedermera blev utrikes- och statsminister, fick hon dessutom uppleva hur attityden gentemot familjen ändrades under åren. Att intrigen dessutom kryddats med en lesbisk relation gör den knappast sämre.
Strindberg, som fruktade tribaderna, blev förmodligen ytterst upprörd av denna skrift. Läs den, den är fortfarande aktuell, ty nutiden är lika fylld av oskrivna regler som när boken skrevs 1893. Det finns åtminstone 2-3 exemplar till salu på Bokbörsen. Tyvärr drunknar träffarna i alla exemplar av Lena Svanbergs biografi över Anna Branting.
Bilden ovan kommer från en specialutgåva som försetts med illustrationer av Einaer Nerman. Vilken vacker bok!
I ett hus på Karlavägen såldes en gång en lägenhet i ett gammalt hus byggt 1880. En bit in på 1900-talet moderniserades våningen och fick det utseende som den hade vid försäljningen i mitten av detta århundrades första decennium. I samband med ombyggnaden ordnades en ordentlig hall i anslutning till entrén. Jag tror att den ursprungligen var ett avskilt rum men att de nya idealen, med influenser från England, krävde en ordentlig hall med öppen spis.
Från hallen kommer man in i det första av våningens rum som är en generös salong mot Karlavägens allé. Här, precis som i många andra rum, är väggarna rikligt utsmyckade. Av vem, det kan man verkligen fråga sig. Jag undrar, men har inte fått något svar. En bild har jag dock som visar hur rummen såg ut för länge sedan.
Hörnrummet går i samma stil och är en verklig pärla. Vurmen för 1700-talet och den gustavianska tiden går inte att ta miste på. Balkong ut mot grönskan och ljuset. Huset i övrigt renoverades först mot slutet av 30-talet och då drogs centralvärmen in (och i samma veva kan huset ha fått nya fönster – om inte det skedde tidigare).
Kakelugnen i hörnrummet är även den en pärla. Övriga lägenheter, som har kvar sina kakelugnar, har istället modeller från byggnadsåret.
Detta bör ha varit matsalen och den har fått en mycket stilig kakelugn och en färgsättning som man sällan ser idag. Bakom kakelugnen finns det ett WC så planen har nog till viss del ändrats. Stuckaturen gissar jag också hör ombyggnaden till.
Efter matsalen ett rum som skulle kunna benämnas fruns rum. Grått och rosa och en nätt liten ugn! Dörren till höger leder in till badrummet som är beläget i en liten del av köket.
Längst in i rumsfilen ytterligare ett rum. Detta saknar dock kakelugn och är endast lite större än en ordinär jungfrukammare.
Köket moderniserades troligtvis i samband med ombyggnaden i slutet av 30-talet. Sedan dess har inte mycket hänt. Idag återstår det nog inte mycket alls av inredningen som syns på bild. Tyvärr saknas det bilder på serveringsrummet som bör ha legat intill. Förutom köket ligger även en jungfrukammare åt gården.
Soliga sommarkvällar åker jag gärna runt på cykel med kameran om min hals. Solen står lågt och naturens färger gnistrar, vilket inte hindrar mig från att fotografera svartvitt. Denna spruckna ladugårdsvägg har tillhört tant Anna och farbror Ivar och den är fortfarande en vacker, men de tu är numera döda.
Farbror Ivar hade en volvotraktor av modell T 31. Den hade ett behagligt ljud och den kunde köras på fotogen. Varje vår kom han med traktor och potatissättningsapparat, varje vår for min far med traktor och kogödsel till tant Anna. Byteshandel.
En bit ifrån ligger ett verkligt ödehus som naturen är på väg att ta tillbaka. Alldeles intill står en mycket förfallen ladugård där endast ruiner finnes kvar. Men nog är den vacker där den står i kvällssolen omgiven av högt gräs.
För ett par år sedan tröttnade jag på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare och rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra ljud (OA står för ortho acoustic). Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.
Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles Ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.
Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).
Att byta fönster är oftast dyrare än att renovera och energieffektivisera de gamla. Detta skriver jag om på Gård och Torps blogg.
I början av 1900-talet, närmare bestämt 1905 eller 1906, öppnade Hemgården Östermalm som var Stockholms första hyreshus med centralkök, åtminstone för det lite mer burgna klientelet. Bakom satsningen låg arkitektduon Hagström och Ekman som inspirerats av ett liknande hus i Köpenhamn. I Idun, nummer 47 år 1905, presenteras hemgården utförligt och den texten återger jag nedan.
Hemgårdens saga blev inte lång. Centralköket lades ned 1904 och sedan lär huset ha försatts i konkurs och ombildats till bostadsrätter. Byggnaden finns dock kvar än idag, men de gamla serveringsrummen har byggts om till kök (ty från början fanns inga kök). Är man nyfiken på vad det kostade att bo och äta i Hemgården använder man prisomräknaren.
DEN OROVÄCKANDE stegring i levnadskostnaderna, som hotar att göra speciellt vår hufvudstad till ett för mindre bemedlade
människor hart när existensfarligt samhälle att vistas i, måste till slut från den håret ansatta borgarklassens sida framkalla en motrörelse, som i någon mån hindrar ett oblygt kapitalistvälde, en af lyxbegär missriktad levnadskonst och en förbenad stadsstyrelse att än ytterligare förbittra de små löntagarnes tillvaro med de ekonomiska bekymrens slagskugga. En sådan motrörelse är upptagandet af centralköksidén, som leder sitt ursprung från det praktiska Amerika. Denna idé har tillförene behandlats i Idun i en serie artiklar af märket Metta Greger, som nu senast ställt saken i den praktiska tillämpningens ljus genom en skildring af det nyinrättade centralköket i Köpenhamn, publicerad i Idun för några veckor sedan.
För centralköksidéns förverkligande i Stockholm hafva arkitekterna G. Hagström och Fr. Ekman under en följd af år varit livligt intresserade samt offrat mycken tid och arbete. Sedan de jämväl lyckats anvisa en lämplig tomt, belägen vid Östermalmsgatan nära korsningen mellan denna och Nybrogatan, och utarbetat fullständiga ritningar och kostnadsförslag, har för företagets genomdrivande bildats ”Aktiebolaget Hemgården”, som inköpt platsen i fråga. Komplexet, som närmast är afsedt för löntagare eller andra personer med begränsade inkomster, innehåller c:a 150 bostadsrum, vettande dels mot gata, dels mot en större, kringbyggd, arkitektoniskt ordnad och planterad gård. Rummen äro fördelade på 2— 5 rums lägenheter — kunna ock sammanslås till större — förlagda kring 5 st. trappor, hvaraf 2 med elektriska personhissar. Förutom bostadsrummen höra till hvarje lägenhet tambur, garderober, vattenklosett, dusch- (eller badrum) rymligt serveringsrum, här utanför belägen gårdsbalkong med afloppstrumma för sopor m. m. Serveringsrummet, som är direkt belyst medels fönster ofvan balkongdörren, innehåller förutom öfliga hyllor och skåp för glas, porslin, duktyg o. d., diskbord med kallt och varmt vatten, mindre spis för kokning och stekning med gas samt mathiss i telefonförbindelse med centralköket. Vid anordnandet af en vanlig måltid inskränker sig hyresgästens besvär endast därtill att från lägenhetens serveringsrum uti den bredvid mathissen sittande lokaltelefonen uppringa köket och efter dagens matsedel beställa önskade anrättningar; att sedan, efter några minuter, i hissen afhämta det rekvirerade, hvars därvaro tillkännagifves medels en signal i telefonen och att slutligen förflytta de färdiglagade och upplagda anrättningarna till det. dukade matbordet. Vid måltidens slut återstår endast att med hissen nedsända servisen till köket i och. för rengöring. Den dagliga, ordinära inackorderingsmatsedeln med månadspriser till
45 kr. för alla tre målen.
33 » » middag och alternativt frukost eller kväll,
24 » » endast middag, har föreslagits erhålla följande utseende:
Frukost: Olika sorters bröd med smör och 6 a 7 assietter uppskuren kall mat, varmrätt (biff, kotlett eller 2 ägg), mjölk eller öl från fat samt alternativt kaffe, te, choklad eller gröt och mjölk.
Middag: Smör, ost och sill, soppa, kött eller fisk, efterrätt samt mjölk eller öl.
Kvällsvard: = frukosten med undantag af kaffe, te, etc.
Då denna matsedel förmodligen kommer att förefalla en och annan, om ej öfverflödig, så åtminstone mer än tillräcklig, möter intet hinder för hyresgästen att med centralköket träffa öfverenskommelse om en enklare matordning, särskildt hvad frukost- och kvällsmålen beträffar. Diskning ombesörjes kostnadsfritt af köket, som äfven utan ersättning tillhandahåller nödig servis, med undantag af duktyger och servetter; hyresgäst dock naturligtvis obehaget att begagna egen servis.
Hyrorna äro i medeltal beräknade efter ett pris af 300 ä 325 kr. pr rum, beroende dels på bostadens läge vid
trappa med eller utan hiss, dels på bekvämlighetsanordningarna. För tvätt och strykning har lägenhetsinnehafvaren tillgång till den i komplexet för ändamålet inrymda tvättinrättningen och härjämte till moderataste priser, alldenstund
såväl denna som köksdepartementet utarrenderas under bestämda villkor, att hyresgästernas intressen i första hand och på billigaste sätt tillgodoses. Sammanlagda kostnaderna (hyra, mat, värme och WC) skulle pr år belöpa sig till för en person i en tvårumslägenhet c:a kr. 1,250, för 2 personer kr. 1,790. Trerumslägenhet för 2, 3 eller 4 personer respektive kr. 2,115, 2,385 och 2,655. Fyrarumslägenhet för 3, 4 eller 5 personer respektive kr. 2,800, 3,070, och 3,450. Då man emellertid ännu saknar praktisk erfarenhet från en byggnad med centralkök i Stockholm, få dessa prisberäkningar ej anses som definitiva, men man antager som säkert, att de ej behöfva i afsevärd grad öfverskridas.
I Barcelona tränade i augusti 1937 en dam pistolskytte, ty hon ämnade engagera sig på republikanernas sida i det Spanska inbördeskriget.
Bilden är tagen av Gerda Taro, en av de första kvinnliga krigsfotograferna. Taro föddes som Gerta Pohorylle i Stuttgart och var av judisk börd. 1934 flyttade hon till Paris där hon så småningom blev assistent åt fotografen Andre Friedmann. De blev förälskade, inledde en romans och Gerta började fotografera. De bilder som hon och Friedmann tog såldes till olika agenturer under förespegling att de var tagna av en amerikansk fotograf vid namn Robert Capa. Tilltaget avslöjades, Andre behöll artistnamnet och Gerta började kallas sig Gerda Taro.
Jag vet inte mycket mer om Gerda Taro än vad jag googlat mig till (och ddet var en läsare som gjorde mig uppmärksam på hennes konst). Hon dog redan 1937, 27 år gammal, när hon fotograferade det Spanska inbördeskriget. Många av bilderna hon tagit tycker jag mycket om. Kanske bidrar det dramatiska och korta liv hon levde till min uppfattning.
Maken, Friedmann , överlevde kriget och blev smått legendarisk under sitt artistnamn. 1954 trampande han på en mina och därmed var hans liv till ända.
Bildgoogla Gerda Taros bilder genom att klicka här.
Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde Kenny Clarke. Visst är de eleganta när de står på scenen!
Milt Jackson, John Lewis, och Kenny Clarke hade spelat tillsammans redan på 40-talet men då i Dizzy Gillespies storband. Efter att ha spelat under namnet Milt Jacksom Quartet bytte de 1952 till Modern Jazz Quartet. Ett utmärkt namn som passade bra till deras strikta och något akademiska framtoning. Jag gillar de första årens inspelningar som skiljer sig en hel del från de mer konceptuella skivor som gavs ut efter flytten från Prestige till Atlantic (dock att debuten Fontessa verkligen kan rekommenderas – snygg är den också).
Lyssna på MJQ! De har ett helt eget sound och utgör ett utmärkt soundtrack till det stiligt strama femtiotal som man så lätt glömmer bort. På Prestige finns idag två av gruppens 50-talsalbum återutgivna: Django och Concorde. Även Atlantic-plattan Fontessa finns att tillgå. De elva första spåren på denna samlingsplatta utgör deras första inspelningar för Savoy.
Sol, snö och plusgrader! Och lite Kodachromefilter på det. Jag är på snabbvisit här uppe och vädret är verkligen så bra det kan bli. Denna snöfattiga vinter har dessutom redan börjat tina bort och här och där är det redan barmark. Tjälen finns dock fortfarande kvar i jorden och nätterna kan vara kalla.
En favoritplats på vårvintern. Framför garaget tinar det alltid tidigt och marken torkar upp, ty det är en liten sluttning. Intill, i en liten röd boda, står en gammal ässja, en sådan som man använder om man vill agera smed. Kol, stenkol, finns också någonstans. Synd bara att jag inte vet hur man gör när man smider.
Ute på skiftet anar man två av ladorna i det starka motljuset. De har inte plåtas av någon större tyngd av blöta snömassor och har klarat vinterns bra. Ett tunt moln brer ut sig och det är alldeles stilla.Mitt på dagen är det inte mycket trafik på denna avkrok till väg. Hade skaren varit lite bättre, hade jag kunnat cykla på den hårda snön. Ju varmare dagar och ju kallare nätter, desto hårdare blir ytskiktet. Vill det sig väl kan man till och med ta traktorn.
Jag viskar dig ömt om vackra drömmar som jag drömt, och om dit hjärta jag dig ber, men nej blir svaret du mig ger.
Och jag förstår nog att smek och kyssar är en farlig lek, men kanske för en enda natt lovar du mig att bli min.
Får jag bli din tangokavaljer blott för några timmar och få en kyss och kanske fler och vad sen än sker, aldrig mötas mer?
Så till slut är allt vad jag dig ber,att för några timmar får bli din tangokavaljer,som en natt du ger din kärlek.
En gammal klassiker som jag är rät svag för och som ursprungligen var populär 1933 (och från filmen En melodi om våren) men denna version är från 1949 och med Lars Lönndahl. Missa inte stråkarna i början av låten, de är mycket vackra!
Då och då går jag över bron till Lidingön. Jag promenerar längs med den lilla bro där Lidingöbanans tåg passerar med jämna intervaller.
Där bron angör ölandet, finns ett förtjusande virrvarr av banor. Gångbanor, tågbanor. Och ovanför susar den stora motorvägsbron förbi.
Mitt i alltihop står en liten kantig gulmålad liten byggnad. Kanhända ett trafikstört läge, men utsikten måste vara helt bedårande.
När jag senast passerade låg snön djup och vattnet var endast öppet precis under bron. I övrigt var allt lugnt, stilla och fruset. Och soligt och vackert.
Lantbruksminne.
När vi byggde en modern ladugård på 50-talet var det naturligtvis lämpligt att också anlägga en silo för grönfoder, så kallat ensilage. Grönfodret tas färskt och lite myrsyra blandades däri och medelst ett rullband transporterades det till silon. Det hela fungerade sådär, ty silon höll i längden inte riktigt tätt (trots att dess insida klätts med tunn plåt) och någon gång på 70-talet slutade vi att använda den.
Rullbandet, som var en träkonstruktion med någon paternosterverk i metall, har sedan länge ruttnat, men silon finns delvis kvar, åtminstone den nedre delen. Den övre har integrerats med höskullen och från utsidan märks ingen skillnad.
På Kommendörsgatan, mittemot Ahlströmska skolan (nuvarande Carlssons?) ligger två kåkar från sent 1890-tal. Den ena av dem, nr 32, huserade Pascha Cherif, Turkisk minister. Troligtvis flyttade han in redan när huset var nybyggt och hans våning utgjordes av 20 rum och kök och jag förmodar att den ytan vanligtvis räckte till för två ordinära Östermalmsvåningar så han lär ha haft hela våningsplanet. Enligt Stockholmskällan (där jag hittat information och bilder) betalade han (eller snarare det Osmanska riket) 7 500 kr/år för sitt kombinerade hem och legation. Inredningen i de mer representativa delarna var otroligt praktfull vilket med all önskvärd tydlighet framgår av bilden ovan.
I hörnrummet, som också var Pascha Cherifs arbetsrum, möter oss en ombonad interiör med ett praktfullt tak. Notera också att fönstren inte är vitmålade. Tyvärr tror jag att det mesta av inredningen i detta vackra hem gått förlorad vilket ivrigt får beklagas.
Den 8:e april fyller arkitekten Léonie Geisendorf 100 år. I början av 50-talet fick hon och maken Charles-Eduard ett av sina första uppdrag som var en villa i Djursholm, på Väringavägen 25 intill Ranängen. Hustets fru var rullstolsburen pga polio vilket gjorde att familjen önskade en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att makan i möjligaste mån kunde klara sig själv.
Fasaden i slammat tegel har stora fönster mot den omgivande naturen. Fönster med tillhörande bröstningar är utförda i furu och laserade. Taket belades med underhållsfri papp och väggarna isolerades på insidan med 15 cm lättbetong.
Porten är, till skillnad från övriga snickerier, i ek. Inne i hallen möts besökaren av en gobeläng av Jean Lurcat.
Som ni ser är har arkitekterna gjort sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och trädgården. Golvet här vid matplatsen är belagt med gotlandskalksten och utgör en fortsättning på uteplatsen, i övrigt används eklångstav för sällskapsrum och parets sovrum. En fondvägg vid matplatsen (olika putstyper målade i blå, grå, violetta och gula nyanser) har komponerats av Thea Leonard, som även även hjälpt till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Mattor av Ulla Percy ligger på golven och trädgården har anlagts av arkitekt Sylvia Gibson.
Vardagsrummet utgörs taket av en kopol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som ger en betydligt ökad takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen är av oljad furu. Planlösningen är tämligen öppen och vardagsrum, matsal och bibliotek hänger samman vilket framgår av ritningen. Här en vy från bibliotek till vardagsrum och vice versa.
Sovrummet i denna vackra villa är även det ljust och luftigt och härifrån nås badrummet. Förutom kök finns även ett rum för hembiträde och ett gästrum. De två sistnämnda är placerade en halvtrappa upp för att på så sätt ge plats för tvättstuga och garage i källaren.
En hel del har ändrats på senare år, bland annat ser man helt annorlunda på begreppet användarvänlighet. Min mor tutar runt i en tämligen stor Merdedes med på tok för få hästkrafter. Att köra bilen är i sig ingen konst, men att veta vad alla knapparna på instrumentbrädan fyller för funktion, är i princip helt omöjligt, då minsta ansats till text saknas. Det hela kan tyckas märkligt men när jag läste en biltest från sent 50-tal där en liknande Merdecesvagn bedömdes fick jag någon sorts förklaring till detta. Även den man som gjorde testen noterade knapparnas anonymitet, men konstaterade bara: kan man inte lära sig de olika reglagens funktion, förtjänar man inte att köra Mercedes. Ah, så enkelt var det!
Apropå biltidningar så blev det på 50-talet vanligt att infoga fruns syn på bilen. En fru föredrog alltid att bilen var lättstyrd, hade tvättbart innertak och att inredningen var piffigt färgglad. Detta till skillnad från mannen som premierade hästkrafter, avancerade tekniska lösningar och goda vägegenskaper. Jag tänker då osökt på alla de fattiga människor som föredrar små och trånga lägenheter i norrläge. Förmodligen var det likadant med fruarna: de visste vad de hade att rätta sig efter.
Jag har alltid funnit servostyrning åtråvärd. Framförallt om man kör amerikanskt. Jag har också alltid undrat hur den fungerar, men för några år sedan lärde jag mig. Nu finns det naturligtvis många varianter, men den klassiska amerikanska hydraliska tänkte jag att vi skulle titta på.
Tänk er att ratten och rattstången å ena sidan och själva hjulen och styrinrättningen å den andra sidan möts i vad som på engelska kallas för en rotary valve (jag är uppväxt med amerikanska verkstadshandböcker). Som förenande länk i denna ventil finns en torsionsstång, dvs en stång som inte är helt stel utan som man kan vrida lite. Om man skulle sätta fast ena änden i väggen och en ratt i den andra, skulle man således kunna vrida lite på ratten, men inte så mycket och framförallt skulle ratten gå tillbaka till ursprungsläget (jämviktsläget) när man inte längre vrider. Precis detta fenomen utnyttjar man i ventilen i en servostyrning.
(Det går även bra att tänka på en propeller som drivs av ett gummiband som snurrats för att förstå principen för en torsionsstav)
När föraren vrider på ratten, vrids torsionsstaven en smula eftersom det krävs mycket kraft för att vrida framjulen (nästan som om den satt fast i väggen). Samtidigt som staven vrids, roteras även ventilen som i samma veva släpper fram olja som hjälper till att vrida hjulen åt det håll som önskas, servoassistans. När föraren slutar vrida, och håller ratten still, stängs ventilen så snart som torsionsstaven inte längre är vriden. Men så snart det är dags att svänga igen, aktiveras oljepumpen av torsionsstavens vridning. Lätt som en plätt och mycket fascinerande att någon kommit på detta.
Denna vackra stilmöbel fann jag nyligen till ett bra pris och kunde inte alls motstå den. Det är en Luxor Empire från slutet av 40-talet som snickrats av Svenska möbelfarbrikerna i Bodafors (en välkänd firma på sin tid). Troligtvis är detta det första utförandet, den tillverkades i många år och försvann först vid 50-talets slut. En annons från tiden visar både denna och kollegan Haupt. Hauptversionen är ovanlig och kan knappast ha tillverkats i alltför många exemplar. Att modellen heter empire är för övrigt lustigt då möbeln är mer sengustaviansk.
Möbelns insida rymmer teknik av dåtida toppklass. Skivväxlaren har tonarm i bakelit och klarar 78-varvsskivor av 10- och 12-tums storlek. Radion har ett push-pull-kopplat slutsteg och radiodelen är utrustad md micr-swing, en sorts reduktionsväxel om man behöver ställa in kanalen med stor precision. Detta är ett praktiskt alternativ till att dela upp kortvågsbandet i 3-5 delar. Tyvärr saknar radion FM, så det blir till att köpa en dylik tillsats (de är inte så ovanliga, eftersom det fanns många apparater utan enna finess när FM-bandet lanserades).
Möbeln är i fint skick, förstärkaren fungerar hjälpligt men måste ses över. Grammofonverkets motor står dock still så jag hr plockat isär det för att ha bort gammalt stelnat fett och smörja upp den på nytt. Så här ser motorn ut när jag monterat isär den.
Det är dags för ett nytt avsnitt av Varför är det inte snyggt? Idag besöker vi en rivningshotad miljö i centrala Stockholm.
På Blasieholmen ligger ett gammalt tullhus från 1876 och två magasinsbyggnader från 1900-talets början. Dessa byggnader som lustigt nog bevarats och överlevt både cityomvandling och det senaste decenniets nybyggnadsivrande politikers härjningar, är numera hotade då Nobelstiftelsen planerar ett nybyggnadsprojekt i den större skalan. De befintliga byggnaderna är välbevarade, även om tullhuset omgestaltas en del för länge, länge sedan. Att riva dessa unika byggnader vittnar verkligen om de styrandes brist på pietet och en Nobelstiftelse som helt saknar grepp om vårt kulturarv. Nej, bevara dessa byggnader och återanvänd dem och komplettera dem med något nybyggt. Framförallt trämagasinen tycker jag är särskilt viktiga att värba, ty byggnader av denna typ är mycket ovanliga på centralt belägna platser i större städer.
Mer information om tullhuset, de två magasinen och kampen mot en koloss i bästa Stockholmsläge finner ni i Facebookgruppen Bevara tullhuset från 1876 och hamnmagasinen på Blasieholmen, ett upprop som jag gott tycker att ni kan stödja,
Min farfars far och hans systrar gick en dag på 90-talet till fotografen för att låta sig fotograferas. Min farfars far, som var en stor spelman, poserar naturligtvis med sin fiol och en av systrarna har tagit med sig gitarren. Tyvärr är bildkvalitén inte något vidare ty bilden kommer från ett gammal tidningsurklipp som jag hittade i min mormors stickkorg som jag ärvt. Reportaget handlade om min farfar, som dock inte var född när bilden ovan togs. Förmodligen hade mormor klippt ut bilden och sparat den bland sina andra papper som hon förvarade i korgen.
Min farfars far hann jag aldrig träffa, han dog ung redan 1919 då min farfar bara var 12 år gammal. Änkan gifte så småningom om sig med en annan man, kanske var det en gammal ungdomskärlek, han hade iallafall bott många år i USA innan han flyttade hem. Äktenskapet slutade dock tragiskt; en dag gick min farfars styvfar ut i skogen och skar halsen av sig.
Det var en märklig upplevelse att hitta det gamla tidningsurklippet. Jag hade själv aldrig sett det och var dessutom med på en av bilderna tillsammans med min far. Där stod också något som jag aldrig hört förut, nämligen att vi på den sidan stammar från Västerbotten, från en enkel soldatfamilj. Västerbotten har alltid legat mig varmt om hjärtat ändå sedan jag som barn på bilsemestern kröp upp i den midnattsblå PV:ns bakruta under färden mot de sydligare breddgrader som grannlänet innebar.
Säga vad man vill om hyreslagen, men inte är den särdeles up-to-date. När ett högklassigt hus på Södermalm skall renoveras och hyresgästerna vill behålla köken, föreslår hyresvärden att man låter ett snickeri bygga kopior av befintliga luckor. Varför? Jo, hyran får bara högas om hyresgästerna får en standardhöjning, dvs något nytt. Om detta skriver jag här.
Jag tror dock att det kommer att bli svårt att ändra på detta. Hur många hyresgäster kan tänka sig höjd hyra, om de inte får något nytt, låt vara att det är av sämre kvalité. Kostar det för hyresgästerna måste det också kosta för hyresvärden, så tror jag att de flesta resonerar.
Birgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv verkar ha varit en mycket underhållande person. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
– Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
– Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.
Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det däremot är hon ytterst njugg när det gäller divan Karajan. Kanske var de alltför lika, vad vet jag.
Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.
Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.
Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på än Birgit Nilsson sings german opera eller Tristan och Isolde? Inte mycket.
En gammal bild tagen i slutet av 60-talet. Troligtvis i början av maj, ty grönskan har ännu inte börjat spira. Den gamla kåken har precis fått plåttak och det verkar som om vindskivorna håller på att vitmålas. Någon skall ut och resa, kanske mormor som står till vänster. Kanske åker hon till Stockholm för att hälsa på en släkting. Jag vet inte. Skjuts får hon isåfall av min mamma som står med resväskan och något hemsytt på.
Lägg märke till de gamla registreringsskylten och majblomman i bilens front. När jag tittar på en karta med gamla majblommor ser jag att den verkar vara från 1969 så förmodligen är bilden tagen då. Den ligger i ett album med bilder från e åren så det borde stämma.
Holländsk italo anno 1983-84 med Digital emotion är inte det sämsta. Det är bara att beklaga att bildkvalitén är så undermålig när låten är så pass bra.
Passar också på att rekommendera Trans-X med Living on video. Sen får man inte missa Den Harrow i Mad desire och det främst för hans obetalbara outfit!
Jag tycker om att dricka te och jag tycker om att bjuda på te, men har länge haft för få koppar så jag har varit på jakt efter en ny servis. Som av en slump fann jag denna vackra japanska modell som ligger i ett stiligt reseschatull!
Är den inte fantastisk bilden ovan? Jag fann den i Skansenboken från 1930. Precis som i den vackra volymen I svenska marker är trycket i denna utgåva något enastående. Fotografierna är naturligtvis också mycket bra: stort skärpedjup, skarpa men inte obehagligt skarpa och välkomponerade i största allmänhet. Men vad hjälper allt detta om inte trycket är förstklassigt? Jag är ingen expert på området och gissar därför på att det förfarande som använts är djuptryck, en teknik som vad jag förstår gör det möjligt att variera den svarta färgens intensitet och därmed åstadkomma ett praktfullt resultat. Hur tråkigt är det inte att dagens tryck och papper håller så pass låg kvalité!
Skansenboken är en tämligen tunn utgåva, men utförandet är som sagt helt förstklassigt. Pärmarna har en slags marmorering med stänkmönster. Friluftsmuseet grundades som bekant av Arthur Hazelius och hans barndomshem, ett 1700-talshus som ursprungligen stod vid Surbrunnsgatan, har flyttats till museiområdet. I ett av rummen har man inrett ett minnesrum med möbler och ting från hans egen bostad på Skansen. Det är en vacker borgarmiljö av det slog som jag tycker mycket om. Se bilden här.
