Si vous l’aviez compris, Tino Rossi

Tino Rossi, den något tvålfagra mannen ovan, var skådespelare, sångare och operettcharmör och vars inspelning av Petit Papa Noël hör till de franska klassikerna i juletid.

Rossi föddes på Korsika 1907 och blev populär i mitten av 30-talet då också de två inspelningar som vi skall lyssna på togs upp. Han hörde till Columbias populäraste artister, framförallt i Frankrike, men även i övriga Europa och så småningom USA.

Här sjunger Tino Rossi två franskt vemodiga stycken, Si vous l’aviez compris

och Ideale

Tino Rossi må vara en smula smetig, men jag tycker om hans fagra stämma och särskilt Si vous l’aviez compris, en favorit i genren.

Midsommarnatten den ljusa, sköna

Midsommar

Midsommarkvällen var varm och ljus och solen strålade på den lilla lunden vid gården invid Rickeleån. Det krävdes en hatt för att skydda sig mot aftonens starka ljus.

Midsommar

Lite senare hade en lätt skymning börjat sänka sig över den vackra naturen där djuren fortfarande betar och håller marken bar. Terrängen är kuperad, ty gården ligger på en höjd med en förförisk utsikt.

Midsommar

Åt andra hållet breder markerna ut sig och en liten byaväg slingrar sig fram. I åns blanka vatten speglar sig midsommarnattens prunkande natur oblygt och en smula kokett.

Midsommar

Åker efter åker breder ut sig, men det är inga stora obrutna arealer, ty de är uppdelade och skiljs åt av några träd eller en liten lund. Det är vackert med en växlande natur.

Midsommar

När det till sist börjar bli en aning skumt är det svårt att inte tyst beundra naturens skönhet med den vackert tecknade himlen ovanför.  Så vackert och så stramt.

Midsommar

På sina ställen kommer urberget i dager och omges av betat gräs. Det var så här naturen såg ut på den tiden när Sveriges folk i till största delen bestod av bönder.

Hartman just dropped by to say hello

I_Just_Dropped_by_to_Say_Hello

I just dropped by to say hello är Johnny Hartmans andra skiva på bolaget Impulse och uppföljaren till den klassiska John Coltrane and Johnny Hartman som kom året innan, dvs 1963.

I just dropped by to say hello är ingen dålig skiva, tvärtom, den är mycket bra. Visserligen är den inte lika sorglig som föregångaren, men den är verkligen full av de vackraste melodier och av Illinois Jacquets tenorsax. Charade (från filmen med samma namn) är fantastisk men även Kiss and run, Our time, I just dropped by to say hello och How sweet it is är några av pärlorna som radas upp på detta vackra album. Och rösten! Detta är verkligen klassiska inspelningar med en av de vackraste röster jag vet.

Hartman ackompanjeras av Hank Jones, Kenny Burrell, Milt Hinton, Elvin Jones och Jacquet.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Kvinnogatan

Andra delen i von Pahlen-sviten utspelar sig några år senare. Adèle Holmström, arrendatorns hustru, har kommit upp till Stockholm, dit Petra och Angela flyttat, för att besöka kvinnoläkaren Jakob Levin, bror till Betty på Ekered. Adèles barn är emellertid dött och hon tvingas föda fram sitt döda barn på ”Barnens Väl”, ett tämligen ruskigt förlossningshem som styrs av fröken Åderman som inte hyser något större intresse för sina medmänniskor, däremot tycker hon mycket om de två stora rum, fyllda av antikviteter, som hon bebor i förlossningshemmets byggnad. Skildringen av detta kvinnopalats är måhända inte upplyftande, men mycket fint gjord.

Efter ett par år i en flickskola i Stockholm, skall Angela avsluta sina studier med en kurs vid Prästkragens hushållsskola utanför Stockholm. Under båtresan blir Angela bekant med Stanny Landborg, dotter till en rik bankir och en tysksinnad finska med stor erotisk aptit. Stanny blir Angelas första riktiga vän och de blir oskiljaktiga under tiden på hushållsskolan.

I en gammal villa invid Mälaren härskar de två ogifta fröknarna Strussenhielm som startat Prästkragen när deras ärvda pengar smultit samman. Tillsammans driver de skolan med hjälp av lärarinnan Bell von Wenden, en guldblond dam med smak för unga, vackra flickor. Denna last är dock inget som systrarna Strussenhielm känner till,  däremot blir Angela varse lärarinnans dunkla drifter när hon bjuds upp till hennes vindsrum som doftar starkt av exotisk rökelse.

I Kvinnogatan möter Angela vuxenvärlden och hon får en vän. I denna nya värld är, precis som på Eka, icke alla goda. Borta är de sorglösa dagarna på gården som passerade i ett nästa romantiskt skimmer. Jag saknar dem, precis som Angela, men sådan är å andra sidan tidens gång.

Sten Samuelson ritade ett bibliotek

Stadsbiblioteket i Norrköping

Det var en småkylig vårkväll och skymningen började så sakteliga sänkas sig over Norrköping. Jag stod uppe vid Södra promenaden och väntade och upptäckte med ens det vackra biblioteket. Elegant och luftig betongbrutalism skulle man kanske kunna säga. Jag tycker verkligen att det är vackert. Arkitekten bakom heter Sten Samuelson och han har även ritat Ullevi. Läs mer om biblioteket på deras egen webbplats.

Jorden har dessvärre till sist gjort sitt

Åker som inte längre brukas

En åker som inte längre brukas och vars diken växt igen. Snart kommer skogen att återta vad den en gång förlorat. Jag vet inte när dessa utskiften började brukas, men knappast tidigare än 1800-talet. Det är sorgligt att se markerna behandlas på detta styvmoderliga vis, men det finns ju inte något större behov av att bruka dem idag. Allt för mycket importeras och endast den verklige stordriften verkar bära sig.

Strax intill såg jag något som gjorde mig illa till mods. Själva grässvålen hade skalats bort och sedan hade man tagit bort hela matjordslagret. Så sorgligt att som åker sluta sina dagar på det viset. Efter att jag sett detta känns det mycket svårt att köpa jord, ty nu förstår jag hur den ofta blir till.

Jag skulle verkligen önska att det lönade sig att brukar jorden. En något romantisk förhoppning, men jag tror att det vore bra om man återvände mer till naturen.

Slåttarsugan får ett nygammalt golv

syllringsbyte 1

I våras såg den gamla slåttarstugan rätt eländig ut och det gör den fortfarande. Vissa förbättringar har dock gjorts och nu är det betydligt stabilare och jag kan ägna mig åt att fixa brädfodringen och dörren och sedan ta bort det fula plåttaket och ersätta det med takspån.

syllringsbyte 1

Eftersom stugan stått på direkt på marken hade syllringen delvis ruttnat. Ena långsidan och delar av en kortsida hade helt förstörts. jag började med att skruva fast rejäla bräder på fasaden för att ha något att lufta i och ställde sedan tre hörn på lecablock, Det fjärde hörnet var dock såpass illa däran att jag fick palla upp det genom att ställa ett lecablock under den bräda jag fäst i fasaden. I detta hörn saknades nämligen sylen helt och hållet. På bilden ovan syns också två golvbjälkar som sett bättre dagar.

Syllringsbyte 2

En ny syll monterades på långsidan och på kortsidan till höger ersattes delar av den gamla med en ny. Jag skarvade helt enkelt in en ny bit i den befintliga, ty stora delar var i gott skick och det var onödigt att byta hela. Jag gjorde det enkelt för mig och sågade bort lika mycket på de två syllarna, på den ena i under delen och på den andra i övre,  och lade sedan samman demo och drog ihop med träskruv. Rakt inskuret blad tror jag skarvtypen kallas. Att använda skruv och skruvdragare är dock inte speciellt old school, men det var smidigt och det håller.

Syllringsbyte 3

De gamla golvåsarna behövde också åtgärdas och jag sågade bort den ruttna delen och lade sedan en ny träbit omlott och drog ihop med skruv. Jag gjorde ett urtag i sylen och placerade sedan åsen där och spikade lite. Det hela blev riktigt bra och sedan jag lagt tillbaka den gamla slitna golvet ser sugan ut som förr, bortset tfrån att golvet numera är helt.

Nu måste fasaden åtgärdas. Kanske tar jag bort bräderna på långsidorna och vänder dem. Några nya locklister måste också monteras. Sedan skall den rödfärgas och dörren skall åter sättas på plats. När det är klart börjar det roligaste: att lägga spåntak!

Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.

Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.

Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!

Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).

Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.

De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.

Villaägarna rekommenderar linolje- färg, men färghandeln säljer plastfärg

gammal farg

Villaägarnas riksförbund har gett ut en skrift om färg och ytbehandling och där rekommenderas linoljefärg eller fet alkydoljefärg. Latexfärgen anses som direkt olämplig på fönster. Latexfärg och vattenbaserad alkydfärg är däremot i stort sett de enda färgtyper som säljs i dagens färgaffärer. Hur det kan komma sig är både märkligt och alarmerande! Jag har skrivit mer om detta på Gård och Torps blogg.

Snart är det midsommar, sedan höst

mitt rum

Tänk, nu är midsommar snart här och vi går mot mörkare tider. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns sorgligt, trots att sommaren knappt har börjat. Men, men.

Så här ser det ut i mitt rum, inte sovrummet, det andra. Jag har bytt ut bordet som radion står på och ersatt det med en skåp som pappa gjorde i slöjden på 40-talet. Riktigt fint. Finns ett bord och ett större skåp också, men det ryms inte här.

Ute i trädgårds har jag precis noterat att det blir körsbär. Hurra, det är första gången något av träden blir frukt. Troligtvis blir det också päron, för päronträdet har blommat enorm. Något äpple hoppas jag också på, för det har också blommat. Däremot ser det lite mörkt ut för plommonträdet som bara gav 5-6 blommor och ingen verkade ha blivit pollinerad.

Mitt vin, Zilgan, lever och frodas, men det går långsamt ty det är inte så varmt. För att ge den mer värme och skydda den vintertid, har jag börjat bygga ett litet växthus som nog blir fint. Det är inte stråt, men har en dörr på framsidan så att man lätt kan komma åt.

Glad midsommar på er!

Telefunken Bayreuth, tysk lyxklass

En möbel jag aldrig sett eller hört men som jag tror hör till de allra bästa som tillverkats i Europa under monoeran på 50-talet. Chassiet är Telefunkens berömda Opus men i modifierad, kraftfullare, version. Uteffekten är hela 15 watt vilket skall jämföras med den ordinära Opusens cirka 6.

Förstärkaren har totalt 10 rör och två selenlikriktare sköter strömförsörjningen. I det vanliga Opus-chassiet är det två trioder som driver slutsteget: den ena var trioden i EABC80 och den andra var ett EC92. Bayreuth hade totalt 5 trioder, två ECC83 (dubbeltrioder – C står triod i Mullard-Philips smarta system) och trioden i EABC80. Det är inte svårt att räkna ut att det går att få ut högre effekt ur slutsteget som utgjordes av två EL84 kopplade i mottakt än vad som var fallet i den vanliga Opusen. Ljudet måste ha varit magnifikt! Jag vet dock inte om Bayreuth någonsin såldes i Sverige.

Skivväxlaren var Telefunkens vanliga men för att få bättre prestanda använde man inte den rätt dåliga pick-upen TTSA utan monterade istället Sonotones 3TS som var keramisk och behövde en liten förförstärkare.

Naturligtvis gick det även att få bandspelare för den som så önskade vilket ytterligare trissade upp priset.

Läs mer om Telefunkens modellprogram 1957 och Bayreuth här.

Halvdagern gjorde palmen populär

Som bekant går det mode i det mesta,  naturligtvis också på krukväxternas område. ’

En övermöblerad salong i den stil som var så populär på 1880-talet. I dessa vackra rum med sin svaga dager trivdes förmakspalmen riktigt bra och tur var väl det, för de växter som tidigare varit populära att odla, krävde alltför mycket ljus för att klara sig och därför svängde modet.

Det var på 1870-talet som det blev  populärt med mörka, tunga gardiner och draperier.Väggarna målades under denna tid i mättade färger som sög upp allt ljus. Dessa mörka och ombonade rum känns säkert igen från många bilder och målningar. Bristen på ljus gjorde att man fick hålla till godo med de växter som klarade en ständig halvdager, växter som med ens blev högsta mode.

Förmakspalmen, kentian, blev därför ytterst populär precis som många andra gröna växter som klarade sig i en ljusfattig miljö, t.ex. fikus (elastica) murgröna, ormbunkar och aspidistra. Växterna fick gärna vara stora och behandlades mer eller mindre som möbler.  På marknaden fanns naturligtvis också piedestaler i alla upptänkliga utföranden som kunde kombineras med blombord och inomhusfontäner. I Stockholm kunde man t.o.m. hyra kompletta blombord och teckna avtal för skötsel, inklusiva vattning.

Hade man dock något soligt rum och placerade blombordet precis vid fönstret kunde man dock i soliga våningar fortsätta att odla nerium och kamelia som tidigare varit så omtyckta.

I början på 1900-talet blåste nya vindar och idealen svängde åter. Inredningen blev ljusare och de gamla blommande krukväxterna fick en renässans, inte minst genom Karin Larsson i Sundborn som fyllde sina fönster med pelargoner, fuchsior, nejlikor, nerier, myrten och passionsblommor. Hennes blommande fönster spreds genom maken Carls målningar och boken Ett hem. Många av de växter som tidigare förlorat i popularitet i de burgna hemmen men istället spridit sig till allmogens stugor,  blev på nytt populära.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Den blå rullgardinen

Jag läser om Fröknarna von Pahlen igen och är verkligen förtjust! Denna första del, i en svit om sju, börjar med att Petra von Pahlen på Eka gård i Småland, tar till sig sin avlidne brors dotter, Angela von Pahlen. Det är få svenska författare som har ett sådant vackert språk som Agnes von Krusenstjerna. Sida upp och sida ner är fyllda av det vackraste språk som tänkas kan. Hon har en otrolig känsla för naturen och är dessutom ytterst klarsynd när det kommer till den mänskliga naturen. Det är en verklig njutning att läsa igenom denna första om de två fröknarna von Pahlen.

Förutom Petra och Angela möter vi Petras bror Hans och hans familj, släktingen Johan von Pahlen som inte anses vara riktigt otillräknelig och till sist den frånstötande arrendatorsfrun Adèle Holmström som är en kvinna vars livselixir är att behandla sina medmänniskor illa. Alla dessa karaktärer står så klart och lysande för en när man löst igenom de drygt 250 sidorna.

I bokens inledande kapitel står Petra i ett fönster hemma på Eka och blickar ute över gårdsplanen där hennes två bröder vistas:

Utanför fönstret låg gårdsplanen belyst av den starka solen. Den vita huskatten kom smygande. Plötsligt tumlade den på rygg och gned sig mot sanden med kisande och gnistrande ögon. Så smög den sig åter bort. Det var en härlig dag. Parkens tunga lövmassor gungade lätt av en vind, och grönaktiga skuggor spredos över gräsmattor och gångar. En doft av mognande sädesåkrar och söta klövervallar slog in genom fönstren. Det var augusti.

Dessa enkla meningar, så elegant formulerade och så vackra. Inga ord eller uttryck som skaver eller stör, bara ren skönhet. Lika vackert rä språket i hela denna volym. Även när allvarligare ämnen avhandlas, som när Adèle ger Johan von Pahlen det vin som orsakar hans död, är språket  enkelt och koncist utan att för den skull bli torrt och tråkigt.

Johan gick ett par steg bort. Buteljen satt ännu mellan hans fingrar. Den brände honom. Han tyckte sig instängd i den dunkla källaren med den onda Adèle. Hade då trollen lurat honom hit ned?

I Den blå rullgardinen finns det naturligtvis också kärlek. Petra förälskar sig i den unge och vackre Tage Ehrencreutz som gästar Johan von Pahlen, precis som Hans och Bettys son Sven som åtrår den vackra tjänsteflickan Ada. Guvernanten Elsa, som redan nu vet att hon aldrig kommer att få uppleva den fullkomliga kärleken i fysisk form, anförtror Petra att hon varit förälskad i hennes döda broder Hugo, Angelas fader. Väl installerad hos Betty och Hans på Ekered, upprepar sig historien men naturligtvis i mycket kysk form.

Den blå rullgardinen, finns precis som hela sviten, tillgänglig på Projekt Runeberg. Den finns också att beställa på Bokus i pocket. Läs den i sommar!

Stram åttkantig brunnsöverbyggnad

Brunnsöverbyggnad

Överbyggnaden börjar arta sig! Jag har byggt ett åttkantigt lock som i sin hur har en rektangulär öppning i sig så att man kan hissa ner spannen. På locket en tung sten för att göra den barnsäker. Det blev riktigt fint tycker jag och känner mig belåten. Valde nog lite klent virke, men å andra sidan blev resultatet elegant och inte alls klumpigt.

Det svåraste problemet var att beräkna hur långa sidorna skulle vara i oktanen givet en vis diameter. Själva brunnen, eller brunnsringen i betong, är drygt en meter bred. Med hjälp av denna kalkylator löstes dock problemet, Matade in långa diagonalen 120 cm och fick då reda på att kanterna skulle vara 50 cm.

 

Återstår nu att behandla ovan- och undersida med ett par varv linolja och sedan måla. Virket är hyvlad vilket var jobbigt då jag bara har en halvdan hyvel som jag inte är bra på att serva.

Sedan skall taket  också ordnas, det skall kläs med tegel och få vindskivor. Hur det skall gå till vet jag dock inte riktigt. Återkommer!

En cykeltur en kall och solig junikväll

P1000386

Drygt 10 grader en solig kväll i mitten av juni! Jag hade nästan behövt handskar när jag cyklade på kvällskvisten i det vackra ljuset. Ängarna står dock gröna och den nysådda grödan har redan börjat spira. Det doftar starkt av syren och blommar gör det i både trägård och vägren. De vackra och lantligt skira åkerbärsblommorna blir dock färre för var år som går.

Jag cyklar iväg längs med grusvägen. Passerar grannens kallblod som betar i en hage. kanske kan dessa hästar råda bot på slyn som mer om mer tar över de magra åkrar som inte brukats på 50 år eller kanske lite mer. Så vackert det vore! Inte vill jag att skogen skall växa sig tät där ljus och luft brett ut sig.

Ute på skiftet står ladorna i stram givakt i solgasset. Där växte förra året korn, men i år är det vallen som brer ut sig.

Strax är skogen där, men nu har det glesnat mellan furorna och är mycket vackert. Förra veckan gjordes där en gallring och nustår stammarna raka, mer son solitärer än hoptränga i en någon sorts demi monde. Strax öppnar det dock upp sig igen och ytterligare några åkrar är i sikte.

Jag tar in på en smal väg som ser ut att gå rakt in i skogen som på nytt har tagit vid. Strax brer emellertid markerna ut sig än en gång, men först ett par gamla byggnader som stått tomma i många, många år. Här bodde bönderna när de bärgade höet på sina utskiften.

Det friskar i, det är inte varmt, och jag vänder cykeln och beger mig hem.

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l’échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l’échafaud, Generique, kan man lyssna på här.

Juhani Aho: Spånor, förra samlingen

Spånor Johani Aho

Jag vet inte hur det kom sig att Johannes Brofeldt tog sig namnet Juani Aho, men jag gissar att han var fennoman och därför ville ha ett finskklingande namn, ty Aho skrev vad jag förstår uteslutande på finska, trots att hans modersmål var svenska. Han blev emellertid känd för sina noveller och framförallt den typ som på finska kallades för ”lastuja” vilket kan översättas med spånar. 1923 gavs i Sverige den första samlingsvolymen med just spånor ut på Bonniers förlag i översättning av Hagar Olsson. Redan i början av 90-talet hade emellertid ett par volymer utkommit och kanske är det dessa som ligger till grund även för 20-atsutgåvan.

Jag är inte insatt i den kamp för finska språket som växte fram under 1800-talet och som fick till följd att finskan kom att talas även i akademiska miljöer, likväl som den blev accepterad som ett skriftspråk för bildade och intellektuella. Däremot anar jag att många av de korta  korta berättelserna i Spånor gör likadant för finska landsbygden, dvs för in det enkla livet på landsbygden i Helsingfors salonger.

En oas, en kulle, en ö… hör till mina favoriter i denna samling. Aho befinner sig på vandring och ämnar besöka några av de avlägsna byarna i den socken där kyrkbyn är belägen. Det är augusti och den korta sommaren nalkas sitt slut, men ännu är det varmt och mycket vackert. Skogen, vägarna, vattnet och kullarna med sin bedårande utsikt skildras med den största förtjusning, men med ett enkelt och sakligt språk. En landsbygdsromantiker måste han ha varit, född i det inre av Finland som verkligen ger skäl för epitetet De tusen sjöarnas land.

I Ett illdåd är gamle mickel räv ond på sin hustru och sina barn och har därför lämnat grytet. Det är en smått otäck historia som slutar betydligt värre än man skulle kunna tro och just därför tycker jag om den. Mickel får sin hämnd, men står sedan ensam i världen.

I Stina Aronsons berättelser från norra Norrbotten benämns fruarna i gårdarna för värdinnor. Kanske är det något finskt, för även i Ahos noveller dyker uttrycket upp. Den verkliga värdinnan skildras däremot i Inackorderingsfrun, där en gammal prästänka med nöd och näppe drar sig fram med sin enkla pensionatsverksamhet där endast de avskavda möblerna vittnar om det li som hon en gång levt. Det är en mycket fin lite text precis som mycket annat i denna utmärkta novellsamling.

En ny brunnsöverbyggnad med vev

Kilvind

Någon gång på 60-talet snickrade farbror Lasse i grannbyn en brunnsöverbyggnad till den gamla brunn som tidigare använts av den gamla ladugård som på 50-talet fått ge plats åt en ny. Med åren har denna träkonstruktion så sakteliga förmultnat och till slut revs den, men viss delar bevarades så att en ny skulle kunna byggas. Förutom vevanordningen, främst tänkt för att man skall kunna sänka ned en hink med kylvaror i det kalla vattnet, fanns där ett åttkantig ock med en fyrkantig lucka där hinken gick ned. Jag är lite osäker på hur det där locket var konstruerat, men på något sätt löser det sig nog.

Till att börja med har jag börjat med själva vevanordningen. Kätting, rulle och vev gick att återanvända, men de två plankbitar som håller upp dem har jag ersatt med nya. Ovanpå skall det ligga tegel som också sparats. Exakt hr det skall monteras är dock för tillfället en gåta, men jag antar att det är kremlor och någon form av brädor under.

Siegfried Sassoon slightly revisited

Regniga måndag! Det trummar mot mina fönster och har så gjort i flera timmar nu. Helst skulle jag vilja ligga kvar i sängen, men det låter sig inte göras. Lite trött är jag allt efter en helg fylld av kalas.

Siegfried Sassoon, mannen som skrev När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man), hör verkligen till det brittiska kulturarvet. BBC 4 sände för ett par år sedan ett rätt så förtjusande porträtt av honom (In our time, torsdagen den 7:e juni 2007). Det är härligt torra och kunniga röster som presenterar Sassoons liv. Lyssna här.

BBC har mer intressant material om Sassoon, bland annat visar de ett bildspel med brev och teckningar. De har också en länk till Cambridges Sassoonblogg!

30-talslyxfunkis bevaras i Ribershus

Ribershus under uppbyggnad

Kanske minns ni när jag för drygt 3 år sedan skrev om det första av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribershus som skulle renoveras och bli lite som nybyggena i Västra hamnen. Planerna stötte dock på patrull och stoppades av hovrätten. Idag är dock reparationsarbetena omgång, men de ursprungliga planerna har reviderats betydligt om det mesta kommer att sparas. Läs mer om det i Gård och Torp där jag avlägger rapport.

Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.

The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.

Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.

The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Remember (cruisin’ in the glesbygd)

En varm sommardag på en smal och öde grusväg med Shangri-Las i högtalaren.

Seems like the other day , my baby went away, he went away ’cross the sea
It’s been two years or so, since I saw my baby go, and then this letter came for me
It said that we were through, he found somebody new, oh, let me think, let me think, what can I do?
Oh no, oh no, oh no no no no no

(Remember) walkin’ in the sand
(Remember) walkin’ hand in hand
(Remember) the night was so exciting
(Remember) smile was so inviting
(Remember) then he touched my cheek

En riktig trädgård men i kallt klimat

Onega

Även om man så att säga har oturen att odla i Norrbotten finns det ingen större anledning att sörja. De kalla vintrarna minskar problem med ohyra och sjukdomar och bär och frukter blir ofta både smak- och näringsrika. Stirrar man sig inte bara blind på vad som odlas i mälardalen och Skåne, är möjligheterna stora. Jag skriver mer om detta hos Gård och Torp.

Zuleikatårtan, den förträffligt läckra!

Zuleikatårta

Nationaldagens står för dörren och det innebär tårtbuffé i byaskolan. Varje hushåll  bakar en tårta och tar med. För 4 år sedan gick det till på detta vis. Här skall ni få veta vad jag kommer att ta med mig i år.

Jag är svag för mandel och mycket svag för mandeltårta. Den välkända Sans Rival kan dock vara en smula tidskrävande att baka, så jag blev ytterligt förtjust när jag fann receptet på den saftiga och smakrika Zuleikatårtan i Från slottsgemak och herrgårdskök där den bakats på Frängsäter av Märta Kugelberg. Anrättningen består av en mandelbotten och en mycket god kräm gjord på grädde, smör och äggulor.

Zuleikatårta

150 g sötmandel
125 g strösocker
1 struken msk potatismjöl
4 äggvitor

Vispa äggvitorna hårt och vänd ned dem försiktigt i den malda mandeln som blandats med socker och potatismjöl. Grädda i en inte alltför stor form i 150-180 grader i cirka 30 minuter. Enligt receptet rekommenderas 150 grader, men jag föredrog att grädda den i något högre temperatur. Botten skall bli genomgräddad, men den får inte bli torr.

2 dl grädde
4 äggulor
70 g strösocker
50 g smör
1 tsk potatismjöl

Blanda ingredienserna i en kastrull (ej av aluminium!) och låt sjuda upp under vispning. Man behöver inte vispa hela tiden, men den får absolut inte stå någon längre stund utan att man rör. Krämen får heller inte koka, då skär den sig. Använd därför låg värme eller vattenbad. När krämen tjocknat och blivit tämligen fast, tas den av plattan och får svalna under vispning. Jag vispade lite då och då, inte hela tiden.

Skulle krämen skära sig, räddas den lätt genom att vispa i ett par matskedar kokhett vatten.

När krämen är kall, lägges tårtan på en skärbräda eller dylikt och överdrages med krämen. Flytta den sedan till serveringsfatet och strö på rostad mandelspån (flagad mandel).

Förvara tårtan svalt fram till serveringen. Den håller sig ett par dagar och blir bara godare om den får stå.

Jag serverade tårtan på ett vackert fruktfat från Gustavsberg. Duken är hemvävd och i halvlinne (bomullsvarp och inslag av lin).

Detta är ett nätt litet hemmakontor

Kontor

Ett kontor i hemmet är inte det sämsta och det är precis vad jag har. Till nackdelarna hör att skrivbordet är aningens lågt och borde höjas genom att ställa benen på några små kvadratiska träbitar. Till fördelarna hör dock den goda tekniska standarden: dator, telefon och elektrisk räknemaskin! Facit ESA-0 var en relativt tidig elektrifierad apparat som jag tycker är otroligt snygg. Tyvärr borde den repareras men jag vet inte hur man gör.

Dialogen, denna klassiska telefon. Jag vet inte om det är sant, men jag tror att vissa människor har köpt någon budgetversion som går under namnet Monolog och saknar högtalare i luren. Den har endast en mikrofon som vidarebefordrar det man säger.

I bakgrunden ser vi den klassiska skrivbordsfaunan som består av en uppstoppad och en snidad fågel. Mn gissning är att åtminstone den förstnämnda kommer från någon gammal skola som tröttnat på sina dammiga djur (och kanske ersatt dem med overheads eller något annat noderna tilltag).

Dock finns det ormar i paradiset och det är bristen på en fungerande scanner. På Staples fann jag en prisvärd scanner, en Canon LiDE 110 som jag skall beställa. Rent estetisk har den dock inte mycket att erbjuda, men den går säkert att stuva in i någon lämplig låda. För en scanner måste man faktiskt ha.

HSB gör livsstilsboende av två kvarvarande väggar av svetshallen vid Finnboda varv (gamla Docklands)

Svetshallen Finboda varv

Att bevara byggnader som inte längre fyller sin ursprungliga funktion men som bär på en historia är viktiga att bevara. Dels förmedlar huset en länk till det förgångna, dels skänker byggnaden karaktär till platsen och det brukar ge mervärde. Det finns dock olika grader av bevarande och ibland tycker jag att det inte är mycket bevänt med vad man verkligen sparar till eftervärlden.

För ett par år sedan besökte jag resterna av Finnboda varv. Otroligt vackert beläget vid vattnet och med tjusande utsikt låg den gamla svetshallen från 1959 som under senare år blivit mest omskriven som hemvist för raveklubben Docklands på 90-talet. Då stod den tom och fallfärdig, men mycket vacker med sina gigantiska fönsterpartier som var någon form av järnfönster, tänk Göteverkens Ferrofönster.

Docklands

På bara ett par år har området verkligen  förändrats och hyreskasernerna (läs bostadsrätterna) har krupit nära inpå. Svetshallen har delvis rivits, men två av väggarna är kulturmärkta finns kvar. Av fönstren syns dock inte ett spår. Byggnaden skall omgestaltas och bli HSB Dockland, ett modernt livsstilsboende i industrimiljö. HSB skriver att ”Svetshallen i Finnboda Hamn renoveras varsamt så att karaktären bevaras. Innanför de gamla väggarna bygger vi ett nyproducerat, modernt boende”. Varsamt var väl ändå att ta i, när endast två betongväggar återstår? Det är alldeles ypperligt att huset bevaras, men när det kommer till varsamheten får man verkligen säga att det brister. Jag tycker att man borde ha bevarat de två fasaderna med fönster och allt och monterat nya isolerande fönster på dess insidan.Jag kontaktar HSB och frågar vad som händer med fönsterpartierna och de berättar att de monterats ned, men att det ännu inte är bestämt om de återigen skall återmonteras. .

Det finns uppenbarligen visst fog för att ställa sig skeptisk till att bevara endast två betongvägar. Kunde man inte ha bevarat hela hallen, men inrett den till bostäder, och kompletterat med intilliggande bebyggelse?  Jag undrar om man ens kommer att förstå att det rör sig om en gammal byggnad om man så att säga bygger ett nytt hus med moderna fönster och bara lite betong finns kvar? Risken är stor att det ser ut som vilket nybygge som helst som influerats av gammal industribebyggelse. Finnboda varv, som grundades av Bergsunds mekaniska verkstad, är en viktig del av Stockholms industrihistoria som förtjänar att leva vidare. Den gamla bebyggelsen kommer dock inte att utplånas helt. Förutom svetshallens två väggar kommer också  snickeriet, ångmaskinverkstaden och marketenteriet bevarats åt eftervärlden.

Om två dörrar varav en är halvfransk

Halvfransk dörr

Detta med dörrarna är något av ett mysterium. I ett av husen här i Norrbotten finns i princip samtliga dörrar  bevarade. Däremot sitter de nog inte på sina ursprungliga platser eftersom de tagits bort och sedan monterats in allt eftersom. Två av dörrarna är smalare och lägre. En av dem har suttit mellan kök och farstukammare, och en mellan de två sidokamrarna.  Den ena av dem är halvfransk, övriga är lite enklare med utanpåliggande fyllningar. I huset finns en kammare som tjänat som kontor för det sågverk som legat här förr länge, länge sedan. Detta rum borde ha varit det som haft högst status. Förutom dörrarna finns det även 3 dörröverstycken som har hört till de fullstora dörrarna. En av de dörrarna är halvfransk, övriga har utanpåliggande fyllning. Om jag får gissa så borde de halvfranska dörrarna ha suttit i kontorskammare och övriga i resterande rum. Dörren på bilden ovan är den lilla halvfranska. Till den hittade jag en karm som passade perfekt och som dessutom har baksida och karm målade i samma färg. De torde höra ihop.

Enkel dörr

Den andra lilla dörren har som nämnts utanpåliggande fyllning är är något tunnare. Till den finns ingen karm vad jag kan se. Efterosom den är lite enklare borde den ha suttit mellan kök och kammare. Den lite flottare lilla dörren borde rimligtvis ha suttit i kontorskammaren men här uppstår problemet: denna dörr har en passande karm som är alltför djup jämfört med den plankvägg som den borde sitta. Väggen är inte sekundär utan ursprunglig. Övriga vägar är timrade. Jag kan således inte sätta den dörren där jag tror att den suttit vilket irriterar mig. Möjligheten finns förstås att dörrarna blandats samman tidigare och bytt plats. Gångjärnen på den enklare dörren är inte lika påkostat som övriga dörrars.

Jag blir helt enkelt inte klok på detta och frågan är om jag någonsin kommer att få svaret på denna fråga.

Två nybyggen i Stockholmsområdet

Färnebofjärden

Som bekant byggs det åtskilligt i Stockholm just nu. Det största område som skall bebyggas är Norra Djurgårdsstaden, som sträcker sig från Husarviken till Loudden, ett gigantiskt projekt som kommer att ta många år att fullborda. Den första etappen, husen vid Husarviken och PrisExtra, har påbörjats och de första invånarna i stadsdelen har redan flyttat in. Rent generellt tycker jag att områdets bebyggelse är slätstruken, vissa fall rentutav ful, och husen står alldeles för tätt. Färgerna är det också lite si och så med, ty det verkar som om dagens arkitekter, om de nu får färgsätta utan att konsultera byggherren, arbetar med en kolorit som inte är speciellt tilltalande.

Ett av husen som ännu inte är färdigbyggt är BRF Färnebofjärden vid Bobergsgatan som innehåller 56 lägenheter fördelade på 4 trapphus och 6-7 plan, vilket framgår av prospektet. Byggnaden har en tydlig miljöprofil vilket inte minst avspeglar sig i att fasaden är klädd med cederspån och på taket växter olika former av sedum . Huruvida detta bara är ett spel för gallerierna kan jag inte yttra mig om, men enligt prospektet skall bara bepröva de och sunda material komma till användning. Vi får hoppas att MDF och liknande formaldehydstinna byggplattor lyser med sin frånvaro.

Jag måste säga att jag tycker att fasaden är snygg. Cederspånen ger karaktär och stensockeln ger pondus. Balkongerna, som är av den indragna typen, täcker i princip hela fasaden vilket ger ett vackert linjespel. Lokalen i bottenvåningen är dessutom snyggt inpassad. Mindre lyckade får man dock säga att planlösningarna är. De två som visas på bilden har båda det gemensamt att köken saknar fönster och är förlagda till husets inre del. Det hade varit betydligt trevligare om köket haft fönster och tagit en del av vardagsrummet i anspråk. Givetvis avgränsat medelst dörr och vägg, men gärna med möjligheter att öppna upp om så önskas. Jag hade placerat köket närmast entrén och sedan låtit vardagsrummet fortsätta in i huskroppen där det idag finns ett kök. Lika stor sällskapsyta, men på köpet får man en avskild, intimare vrå av vardagsrummet med mindre ljus. I övrigt är planen helt godtagbar, men det är klart att det hade varit trevligare om något av sovrummen hade legat så till att de kunnat tjäna som sällskapsrum om man har det önskemålet.

Patriam Gärdet

Mellan studenthuset Jerum och f.d. Södra Roslags tingsrätt skall ett nytt lyxboende snart byggas. Lite inklämt kan tyckas och dessutom är det oerhört tråkigt att någon gång på 80-talet förstörde det påkostade studentkomplexet med plåt och mindre fönster. De prospekt som Patriam Gärdet skickar ut via posten är minst sagt glossy och stoltserar även med guldtryck. Fasaden är väl inte så tokig, men alltför grå och därför trist. Det är verkligen typiskt för nutiden att lyxen skall vara så befriad från färg som det bara är möjligt. Huset blir högt, 13 våningar, och både högst upp och längst ned finns etagevåningar. I övrigt är det 3 lägenheter per plan, två 4:or och en 2:a, vilket gör det lätt att få dem ljusa och trevliga med fönster i två eller tre väderstreck

Planlösningarna är däremot förvånansvärt trivsamma, även om jag tycker att det verkar ogenomtänkt att låta köket vara ett genomgångsrum till vardagsrummet. Att det skall vara så svårt att få till den där detaljen! Jag tror dock att man skulle kunna komma till rätta med detta, om en annan lösning hade efterfrågats, men idag har man inget emot att kliva rakt in i ett kök (kanske är det RUT vi har att tacka för att det alltid är väl diskat). Sovrummet tycker jag är ändamålsenligt inpassade, lagom stora och i varierande storlek. Dessutom finns en tydlig uppdelning mellan huvudsovrum och de två övriga vilket kan vara praktiskt. Bland de verkliga lyxdetaljerna märks att många av lägenheterna har  orangeri, d.v.s ett litet rum med fönster ned till golv där man förhoppningsvis kan håla den svala temperatur som medelhavsväxterna kräver. En mycket trevlig detalj!

Skulle jag då kunna tänka mig att bo i dessa nya hem? Nej, det skulle jag inte. Orsaken till detta är främst material och utförande. Gipsskivor som monterats på uppreglad vägg är inget som skänker någon vidare trivsel. Dessutom är jag inte så förtjust i moderna fönster och frånvaron av lister runt dörrar och fönster. Har man inte den läggningen tror jag att båda dessa hus kan ge riktigt trivsamma hem. Huruvida allt tal om miljö och hållbarhet verkligen har fog för sig överlämnar jag dock till kommande generationer att bedöma.

Skogskojan får ett nytt masonittak

Skogskoja 1

Minns ni den gamla skogskojan som jag drog hem från skogen i julas? Dess masonittak hade verkligen gjort sitt och fukt och regn tog sig in. Dessutom hängde vissa delar på trekvart och då börjar det närma sig höjden av förfall.

Efter att ha tagit ned det gamla taket, som knappt satt fast, nockbrädor och vindskivor var det inte svårt att sätta fast ett nytt tak. Läkten därunder var inte i prima skick och jag bytte en bräda. Resterande fick sitta kvar. Kanske hade det varit lika bra att byta samtliga, men det kändes lite onödigt. Tycker dessutom om att göra så lite som möjligt. Masonit fanns på en vind och där fann jag även smala bräder som passar till vindskivor mm. Dessa tänkte jag dock hyvla först.

Skogskoja 2

Masoniten var precis så stor att den täckte ena takhalvan och jag slapp skarvar. På den andra halvan fick jag dock skarva eftersom det fanns skador i masoniten. Eftersom det låg regn i luften, lade jag över en presenning. Masoniten skall behandlas med tjära hade jag tänkt. Det verkar åtminstone som den under perioder behandlats på detta sätt. Om det är rätt eller fel, vet jag dock inte.

Det finns mer att göra på denna bedagade lilla byggnad. Dels måste jag palla upp den så att medarna inte ruttnar mer än de gjort, och dels måste jag nog täcka väggarnas masonitskarvar med en liten list för att skydda masoniten. Kaminen skall dessutom då et nytt rör och genomföringen genom väggen skall ordnas på et bättre sätt, dvs något annat än masonit skall placeras där det heta röret går ut. Fortsättning följder således.

Om Söderhjelms flygande holländare

Den flygande holländaren

Med romanen Kärlekens väninna 1922 fick Alma Söderhjelm epitetet ”perversitetens prästinna” och avskedades från Dagens Nyheter. Året därpå kom Den flygande Holändaren och även den var fylld av den sortens perversioner som 10 år senare kom att leda till at Agnes von Krusenstjerna slutade recenseras i  stockholmstidningana.

Jag måste tyvärr säga att Den flygande holländaren  inte är någon bra bok, däremot kan den kan läsas med behållning, ja stundtals är den mycket intressant. Den unga och vackra Irma har gift sig med Johan och flyttat bort från Stockholm där ägnat sig åt att skulptera. Efter 6 års äktenskap börjar hon känna sig uttråkat och Johans sexuella aptit har avtagit markant. Endast var tredje lördag får hon vad äktenskapet stipulerar. En dag kommer Johans bror och svägerska på besök. Dolly oroar sig för Irma och frågar rent ut om det inte är så att Johan är fikus. Under ungdomsåren var han mycket nära vän med Maurius Hall som numera är poet och inte precis guds bästa barn. Dessutom lever han tillsammans med en man.

Veckorna går och en dag föreslår Johan att Irma skall åka till Stockholm och ta en kurs vid någon konstskola. Själv kommer han att vara mycket borta eftersom han får besök av en ingenjör som skall hjälpa honom med de sågverk som han förestår. Som läsare anar man genast ugglor i mossen när Irma lämnar sig nacke och tar in på ett litet hotell i Stockholm, helt nära svågern Dolly.

Konstskolans studenter verkar mestadels vara slavar under den italienska lasten. Bland dem märks två fruntimmer, det ena manhaftigt, som lever tillsammans och en ung man som är så hjälplös och skvalleraktig att man inte kan ana något annat än det värsta. Irma tyr sig dock till Eva Lyth som är en elegant ung dam som ärvt ett gods i Sörmland. Bland hennes vänner finner vi naturligtvis Maurius Hall och han skall sätta även Irmas hjärta i brand.

Upplägget är som ni hör inte det sämsta, men Söderhjelm lyckas få till ett riktigt tråkigt slut som går i konventionens fotspår och som dessutom inte renderar någon större trovärdighet i personskildringarna. Om det var pga grund av tidens sed eller ej låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket nyfiken på förlagorna till de karaktärer hon skildrar. Hennes brist på fantasi gjorde att hon mer än gärna kalkerade av verkligheten.

Miff Görlings Fate, inspelad av tyska Polydor på Sagabiografen år 1941

Här något härligt molligt med stor orkester. Miff Görlings orkester med Fate

och Oh mammy

från 1941. Den förstnämnda är fantastiskt bra, den måste man bara lyssna på.

Miff hette egentligen Uno och var rätt inflytelserik under den svenska jazzeran på 30-40-talen. Han komponerade och arrangerade åtskilligt. Inspelningen är gjord av tyska Polydor på Sagabiografen i Stockholm 1941. Man får anta att det jazzades till Fate även i de tyska hemmen.

Långt nere under gamla järnvägsbron

Interiör

Naturligtvis blev jag förkyld samma kväll som jag anlände. Lade mig tidigt, vaknade en timme senare med halsont. Och sedan kom snuvan. Den har jag fortfarande kvar men i övrigt är jag frisk. Syn, för det var verkligen varmt och skönt de första dagarna. Nu har kylan åter sänkt sig och man får klä på sig om man inte kroppsarbetar.

Som ni ser har jag packat upp mina jazzplattor. Graetz Sinfonian och Elac PW9 i behändig väska, den står på radions ovansida. Jag har också burit ut några flyttkartonger med grejer för att få plats. Det var inte direkt undermöblerat i mina två rum. Utdragssängen/soffan var för kort och ersattes av en något modernare möbel från tidigt 1900-tal. Det blev riktigt fint.

Skogen

Tänk, jag har nästan inet varit i min egen skog, men förra veckan hade jag besök av en representant från Norra Skogsägarna som tittade på markerna och alla träd. Somligt behöver gallras så den tjänsten beställde jag, och så tecknade jag mig för en ny skogsbruksplan.

Bilden ovan visar en vackraste delen av skogen. Den står på tillväxt och är mogen om 20-30 år. Idag har man nämligen brått och att låta den stå 100 år till får man inte ett ruttet lingon för, trots att virkeskvalitén förbättras.

Plöjt

Och så har jag tagit fram plogen och plöjt för första gången i mitt liv. Det var inte så svårt som jag trott, det var snarare tämligen enkelt. Harva skall jag göra senare, men det har jag gjort förut. Och så skall jag sätta lite potatis Det är lika bra, för den man köper är så full av bekämpningsmedel.

Slåttarstuga

Igår började jag också reprationerna av den gamla slåttarstugan som fått stå och förfalla. Jag förstärkare den och lyfte den med domkraft. Den vägg som vetter mot skogen har en rutten syllstock, men i övrigt är den i rätt bra skick. Även åsarna som bär golvet verkar vara hyfsat intakta. Panelen är dock sliten och bör nog vändas upp och ned. Taket är för trist, med sina långa plåtsjok. Där skall jag lägga sticktak.

Bäst bor man på Norra Guldheden

Guldheden 2

Få områden är så alltigenom tilltalande som Norra Guldheden och då framförallt det område som färdigställdes i samband med Bo Bättre hösten 1945 (allt hann inte bli klart utan resterande hus färdigställdes våren 1946). Jag besökte Norra Guldheden en småregnig januaridag och blev genast förtjust. Inte så underligt då det dels är vackra hus i storslagen miljö med utsikt över stora delar av Göteborg och dels är ytterst välbevarat. Endast de röda punkthusen har förändrats och tilläggsisolerats och försetts med puts på 3 av 4 väggar. Det hela är dock mycket snyggt gjort och orsaken till åtgärden är det utsatta läget som gjorde att fukt och väta trängde in i väggarna.

Guldheden

De röda punkthusen ligger vid Raketgatan som på sin andra sida kantas av lägre hus som slammats i ljust gulbeige. På intilliggande gator,   Daniel Petterssons gata och Dalheimersgatan, är gult fasadtegel som dominerar. Överallt sticker Guldhedsberget fram och bildar ett grönskande klipplandskap.

Balkongerna i området är mycket vackra och korrekt renoverade vilket bl.a. framgår av denna bild. Punkthusen var samma typ av balkonger och deras elegans bidrar mycket till områdets fina 40-talskaraktär (punkthusbalkong 1, punkthusbalkong 2).

Guldheden 4

Punkthusens burspråksfönster har hamnat lite väl långt in i fasaden, men tegelkåkarna har dem på rätt plats i fasadlivet. Visst är det snyggt och visst bidrar de till att skapa fasader som inte lider av att vara alltför monotont ritade, trots att skillnaderna mellan husen är små.

Men visst fins det smolk i bägaren. En stor del av portarna är utbytta och föreningen har enligt uppgift stora skulder. Dessutom är det snart dags för en ommålning av fönster och balkonger. Det är bara att hoppas att detta vackra och unika område får leva vidare i sitt ursprungliga skick.

Angela och Stanny på hushållsskola

Jag återvänder till fröknarna von Pahlen.

Det är sommar när Angela anländer till Prästkragens hushållsskola i krokarna av Strängnäs för att förkovra sig i de sysslor som hör kvinnan till. Skolan styrs med järnhand av fröknarna Strussenhielm som saknar egentligt handlag med unga kvinnor; ett betydligt större intresse för dessa vackra varelser har lärarinnan Bell von Wenden vars ögon smeksamt beundrar den vackra Angela.

Volym nummer två i Fröknarna von Pahlen-sviten utspelar sig till stor del på denna hushållsskola där Angela möter Stanny Landborg som blir hennes första riktiga väninna. Angela och Stanny vandrar tidigt på morgnar omkring i den vackra naturen när dimman lättar över de välskötta gräsmattorna, de gömmer sig för de andra flickorna uppe på torkvinden och de delar förtroligheter som tidigare aldrig lämnat deras läppar.

En dag blir Angela bjuden upp till Bell von Wendens vindskammare där rökelsedoften ligger tung. Bell visar henne en bild på den vackra Cecilia som hon höll så kär, men som sorgligt nog dog ifrån henne. Bells intresse koncentreras nu på Angelas blonda och undersköna gestalt och stämningen blir laddad.

Denna andra volym, Kvinnogatan, utkom 1930 i anslutning till Den blå rullgardinen som är svitens första del. Naturen är inte riktigt lika närvarande som i del ett och den efterföljande volymen, Höstens skuggor. Framförallt är det Angela och hennes vandring från flicka till ung kvinna som påbörjas för att sedan kulminera i de följande volymerna.

Bilden ovan är från Mai Zetterlings filmatisering av böckerna, Älskande par, och föreställer Angela och Bell.