December 2011, åren går som bekant och snön kommer inte så tidigt nuförtiden men dagarna innan jul brukar den ha lagt sig, åtminstone i Norrbotten och så töar det lagom till nyår. Det är helt enkelt ingen ordning längre.
Annat var det när jag var barn och temperaturen sjönk ned till i 43 grader en juldag när vi skulle till moster Sigrid i grannbyn. Det var till att pälsa på sig ordentligt och sidorutorna immade naturligtvis igen men bilen gick som en klocka och ispropparna lyste med sin frånvaro.
Nu återstår det bara att se hur det blir i år.
När man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar. I andra byar, där man hade både små- och folkskola, fick folkskolläraren två rum och lärarinnan ett. Och detta på grund av att mannen förutsattes vara gift och lärarinnan ogift (jag tror att det var först på 20-talet som lärarinnor fick behålla sin tjänst om de valde att gifta sig).
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.
