Bloggen Rävjägarn – Sida 9 – Gustav Bergström

26 juni 20155 januari 2018

I Stockholm och på sommarnöje 1849-1852. Marie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar

Marie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar utgavs av Syster Heijkenskjöljd på Bonniers förlag 1917. Detta var den avslutande delen i en serie om 4 volymer med dagboksanteckningar. De första 3 volymerna behandlar främst hennes tid som ogift, medan denna ger oss en inblick i hennes liv som ung fru, en tid som skulle bli kort då hon dog redan 1852.

Marie-Louise Forsell gifte sig med Berndt Nycander och bodde på Norrlandsgatan 15 under dessa år. Sommartid flyttade de ut till Rosenhill på Djurgården där hennes far låtit bygga några villor på 19820-talet. Som ung borgarfru hade man alltid tjänstefolk och familjen Nycander utgjorde inget undantag. Dessa var dock ständigt en källa till irritation och man kan inte åta bli att tänka att det nog hade varit bättre om fruarna hade arbetat med praktiskt i köket, inte bara instruerat. Det tror jag hade gjort underverk för många understimulerade kvinnor och säkert fått tjänstefolket mer vänligt inställt till sina arbetsgivare.

Somrarna tillbringar Marie-Louise gärna på Yxe gård i Bergslagen, inte långt från Nora, en egendom som ägdes av familjen Forsell men som efter Marie-Louises faders död säljs till hennes systers man och därmed stannar i familjens ägo.

Marie-Louise och hennes man umgås inte direkt i de lägsta kretsarna i staden men samtidigt avsätter hon dock td och resurser till ett visst filantropisk arbete. Fattiga familjer finns det gott om och några av dem hjälper hon så gott hon kan. Kraft och ork åtgår också till att härda ut inom äktenskapet. Makarna är olika till lynnet och Marie-Louise har ständigt dåligt samvete för att hon brusar upp gentemot sin make när han inte tycker eller gör som hon ville. Huruvida detta är befogat vet jag inte. Det var nog inte höet lätt att vara borgarfru på denna tid.

25 juni 20156 juli 2016

Ingrid Löndahl ritade hus i Fruängen

Jag har skrivit om Fruängen tidigare, förorten i södra Stockholm vars namn och kvarter helt har sin koppling till kända kvinnor och kvinnliga attribut. En av alla de arkitekter som ritade Fruängen var Ingrid Löndahl, då anställd vid Archibald Frids arkitektkontor i Stockholm. Att leta information om arkitekter som inte gått till arkitekthistorien är inte lätt, oavsett om de är män eller kvinnor. Följande fann jag dock på Kulturnav:

Utbildning: Studentexamen i Stockholm 1944.
KTH 1944-1948, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.
Verksamhet: Anställd på stadsarkitektkontoret i Stadshuset i Stockholm på 1950-talet, vid Stockholms stads stadsbyggnadskontor, 1:e byråarkitekt, på 1960-talet.
Medlemskap: SAR, t o m 1965, Svenska Arkitekters Riksförbund.
FSS från 1960, Föreningen Sveriges Stadsarkitekter.’

Jag har tyvärr inte hittat Ingrid Löndahl i Bebyggelseregistet, däremot fann jag henne när jag gick igenom ritningarna för husen i Fruängen. Hennes namn finns bland annat i kvarteren Stråhatten 2 (1955), Mannekängen 1 (1957) och Mannekängen 3 (1965). I samtliga fall har hon ritat fört Archibald Frids arkitektkontor. Hur det kommer sig att varken hennes namn eller Archibald Frids finns i bebyggelseregistret på någon av dessa fastigheter begriper jag dock inte.

Av informationen att döma verkar dock Ingrid Löndahl ha gjort karriär och kanske ägnat mer tid åt administrativa sysslor än åt att rita hus. De fastigheter hon ritat i Fruängen avviker inte från gängse typer och är planerade som de flesta andra lägenheter från tiden. Jag gissar att man som arkitekt var tämligen styrd av beställaren och regelverk. Det vore dock roligt att veta mer om Ingrid Lindahl och om hon hade fler kvinnliga kollegor i arbetet md att rita Stockholms 50-talsförorter.

24 juni 201528 maj 2020

Adolphsons & Ruuds Swedenhielms

Jag fortsätter att botanisera i Radioteaterarkivet och fastnar för pjäsen Swedenhielms. en klassiker av Hjalmar Bergman som jag tidigare sett i en filmatisering från 1935 med bl.a. Gösta Ekman, Tutta Rolf och Ingrid Bergman. I denna version möter vi röster tillhörande bland andra Edvin Adolphson, Siif Ruud och Ulla Sjöblom. Regin gjordes av Gustav Molander som även gjorde 30-talsrullen.

Familjen Swedenhielm har sannerligen levt över sina tillgångar och sedan en tid har man väntat på att fadern skall få nobelpriset, men allt tyder nu på att han inte får den efterlängtade prissumman. Ungefär så börjar pjäsen. Intrigen är kanske en smula banal, men jag tycker nog att dess sista del, när procentaren kommer på besök och gamla gubben Swedenhielm till en början uppträder en smula överlägset gentemot sin gamla ”dibroder”, är värld att lyssnas till. Det är lätt att vara hård när man så att säga är i överläge, vilket Swedenhielm snabbt blir varse. Dessutom finns det en icke försumbar charm i denna gamla inspelning, och inte minst Sif Ruud är ytterst minnesvärd.

23 juni 201523 juni 2015

Eleganta överliggare på kyrkstugan

Är det inte snyggt! Elegantare fönsteröverstycken får man faktiskt leta efter. Bilden tog jag i kyrkstaden i Öjebyn som är en riktig pärla. Kyrkstaden är dessutom snyggt vildvuxen på ett väldigt fint sätt. En rolig detalj är att fönsterluckorna på sina ställen är målade i glada färger som får en att tänka på Karibien. Kanske inte så korrekt, men inrycktet blir likväl mycket tilltalande!

21 juni 201522 juni 2015

Ulla, Röda rummet och Paul, poeten

En gammal text, från den tid när jag drev café. Även här figurerar en av personerna i Apelsinmannen.

En dag kom Ulla in på baren för att prata lite. Hon berättade om hur trevligt det var på den tiden när hon var ung och alla hängde på Röda rummet och W6 och framförallt hur trevlig den unge poeten Paul Andersson var. Paul Andersson, som figurerar i Birgitta Stenbergs romaner Kärlek i Europa, Spanska trappan och Apelsinmannen och som var en av Metamorfosgruppens poeter.

Paul var väl redan på den tiden rätt begiven på droger och Ulla sa att om man nu skulle vara uppe hela natten, så nog var det bra med ett piller alltid, även om hon inte längre kommer ihåg vad det var för slags. Paul mindes hon iallfall för att han var en så varm och mjuk människa, en person som hon verkligen gillade.

På väggen hade jag satt upp ett urklipp med en bild på Paul tagen av Christer Strömholm. Här är han äldre och inte alls lik den unge man som hon en gång träffade i sofforna på Röda rummet. Åren har tagit ut sin rätt; i mitten på 70-talet dog Paul Andersson efter år av tungt missbruk.

Det var ett rätt så varierat klientel som hamnade på Röda rummet om nätterna: journalister, teaterfolk, taxichaufförer och en och annan gatflicka. Trevligt var det dock alltid och alla pratade med alla. Ulla gillar inte gamla sura gubbar och kärringar, hon är mer för ungdomen, så man kan förstå att det här var hennes melodi.

Jag berättade att Birgitta Stenberg har skrivit en hel del om den tiden som var Ulla och ger henne en lapp med författare och titel (Apelsinmannen). En cigarett senare var hon på väg till biblioteket.

19 juni 201517 juni 2015

Det lutar åt att byggnaden förfaller

Hur många gamla timmerbyggnader står inte bara och förfaller? Överallt finner man dem, övergivna och utelämnade åt väder och vind och åt ett sakta men säkert framskridande sönderfall. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.Prästens ord gäller inte bara vi stackars människor utan allt som inte får den omsorg som behövs.

18 juni 201517 juni 2015

Norrbyskär i den skira junigrönskan

För ett år sedan var jag på Norrbyskär strax utanför Hörnefors i södra Västerbotten. Det gamla sågverkssamhället ligger otåligt vackert på några inte långt från kusten. Sommartid är här rena idyllen och eftersom all verksamhet sedan länge avstannat, är platsen ett kärt sommarnöje för många som bor på fastlandet. Med denna vackra bild önskar jag glad midsommar!

17 juni 201522 juni 2015

Torget i Skellefteå ungefär runt 1960

Så hr såg det ut i Skellefteå runt 1960. Gammalt och nytt. Funkis, helmodernt och ett hus från förra sekelskiftet. Jag tycker att det är väldigt snyggt Idag är det äldsta huset ett minne blott och de nyare sönderrenoverade. Tyvärr en vanlig syn i stora delar av landet. Det är oftast en god idé att vara rädd om byggnader. är man de och de får blir gamla uppskattas de oftast av det stora flertalet, men det tar sin tid.

16 juni 201520 augusti 2015

Handbok i målning nu digitaliserad

Jag har skrivit om A Söderbergs utmärkta Handbok i målning tidigare och nu har jag hittat den i en digitaliserad version. Det är en utgåva från 1957 men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare utgåvor och den behandlar nästan uteslutande vanlig oljefärg, slamfärg och lackfärg (samt även syntetiska lacker och plastfärg på knappt en sida…).

Handbok i målning går grundligt till väga när det kommer till att bestryka vilka moment som skall utföras vid målning, både inom- och utomhus. Till nackdelarna hör dock att man får intrycket av att det krävs vissa förkunskaper för att riktigt hänga med. Bortsett från denna lindriga anmärkning är detta en mycket värdefull bok som verkligen kan rekommenderas. Vill man ha den analogt, köper man den lämpligen på Bokbörsen eller antikvariat.net får en rimlig slant.

15 juni 201526 juni 2015

Kyrkstallets tak har återfått sina spån

Då var det södra takfallet färdiglagt. det tar egentligen inte så lång tid att lägga ett så här litet tak. Går allt bra hinner man det på en dag. För mig tog det längre tid eftersom regnet gjorde att jag fick avbryta arbetet gång efter gång. Spånen ligger i trelagerstäckning och uppflyttet är 15 cm för varje varv (45 cm långa spån). De nedersta varven, precis som de översta görs med spån av längden 15 och 30 cm för att det skall bli tre lager även där.

JAg funderar på hur jag skall göra med locken, om jag skall lägga nockbrädor eller låta spånen gå över nocken. Det sistnämnda låter snyggt och enkelt. Fortsättning följer!

15 juni 201515 juni 2015

Gerd Ribbings Helenas syn på saken

Ungefär 1937 dök signaturen Helena upp i Dagens nyheter. Bakom den dolde sig överstinnan Gerd Ribbing, född Rehn och tidigare gift Waern, och hon besvarade de frågor som tillsändes henne, till exempel ”Min man flirtar med min bästa väninna”. Spalten var mycket läst och redan 1938 kom boken Helenas syn på saken och år 1949 etikettboken Sätt och vett som kom att utges i många upplagor fram till 1968 då intresset för vett och etikett verkar ha avsomnat.

Gerd Ribbing växte upp på en gård i Spånga som henens far arrenderade och hamnade i privatskolan Brummerska skolan för att sedan gå högre lärarinneseminariet och ligga ett halvår i Oxford och därmed hade hon gjort en rejäl klass jämfört med sina far- och morföräldrar. ”Det finns inget som skrämmer mig så mycket som tal om kulturarv, nedärvd smak, traditioner som ej får svikas” berättar överstinnan Ribbing i Vecko-Jornalen 1942. Hon anser också att skilsmässor kan föra något gott med sig, de ger chansen till ett nytt liv och den bör man ta vara på. Att däremot ”feberaktigt jaga en ny man för att därmed få revansch” är däremot icke att rekommendera.

Jag har inte läst Ribbing spalt eller etikettböcker och blir nyfiken på hennes råd. Tiderna hr naturligtvis förändrats åtskilligt sedan 30-40-talen så de är nog intressanta även ur andra perspektiv. Ribbing är också styvfarmor till dagens DN-expert, Magdalena Ribbing, som lite senare i livet sadlade om från politisk reporter till hela Sveriges etikettexpert.

13 juni 201528 maj 2020

Se återigen Lars Molins Tre kärlekar

SVT:s Öppna arkiv är en guldgruva och ett av de verkliga guldkornen därute är Lars Molins Tre kärlekar, tv-serion som sändes i två omgångar, 1989 och 1991. Jag tyckte om den då men jag tycker ännu bättre om den idag. Hur fint illustreras inte omställningen från den gamla tiden, när en stor del av Sveriges befolkning hade sina sysslor förlagda till landsbygdens jordbruk, och den nya tiden när landsbygden övergavs för städerna? Denna utveckling hade pågått länge, men kom att ta fart på allvar efter 2:a världskriget.

Och hur olika tedde sig inte livet för dem som gifte sig på 10-20-talen jämfört med de unga bon som sattes på när kriget började gå mot sitt slut? Med ens var valmöjligheterna större och man kunde börja tänka på kärlek, inte bara att bli gift. Och tänk, möjligheten att slippa ett hårt och slitsamt liv på en bordgård och istället ta sig ett någorlunda välbetalt lönearbete och bosätta sig i en modern villa eller lägenhet med värme och varmt vatten. Inga tidiga morgnar med eldning och mjölkning. Idag, när många börjar se fördelarna med ett liv på landet som är något mer i takt och ton med naturen förefaller kanske inte valet lika självklart. Att kunna leva av den jord man äger, sköta och vårda den, har plötsligt fått ett helt annat värde som kanske stämmer mer samman med den äldre generationens tankar, än med den unga generationen.

Gösta, Orvar och Britta väljer alla att lämna barndomshemmet och det slitsamma arbetet på en gård där man ännu inte rationaliserat driften med traktor och moderna jordbruksmaskiner och där badrum och centralvärme lyser med sin frånvaro. De vackra interiörerna på den Nilssonska gården är precis så vackra som alla byggnadsvårdsromantiker av idag kan önska, men man förstår också längan till det moderna, till släta, ljusa väggar och ett lättskött och varmt hem.

Tre kärlekar har en bra intrig, en fin dialog och utomordentliga skådespelare. Mer kan man knappast begära och jag lägger mig platt. Det är en underbar serie. Se den ni också!

12 juni 201511 juni 2015

Philips mest påkostade 50-talsradio

Philips BX998A

Vid 50-talets mitte släppte Philips en riktigt dyrbar bordsradio som fick beteckningen BX998A. När Philips tekniker skulle ta fram modellen fick de inga begränsningar utan kunde kosta på sig precis allt de ville. Resultatet blev en 16-rörsmottagare med separata förstärkare för bas och diskant, en motor som driver kanalväljaren och en radiodel som uppfyllde alla anspråk man kunde ställa på en radio vid 50-talets mitt. Apparaten tillverkades 1955-1957 och fanns även som radiogrammofon, FX995A och FX997A. den senare hade förutom skivväxlare även en bandspelare och kostade en förmögenhet. är inte helt säker men tror att priset låg runt 40-45 000 svenska kronor i dagens penningvärde. Bordsradion var naturligtvis betydligt billigare.

11 juni 201526 juni 2015

Nytt underlagstak – rote – på stallet

Jag tänkte lägga ett nytt spåntak på det gamla kyrkstallet och plockade därför dän plåten på ena sidan. Underlaget var dock i dåligt skick. Jag begriper inte riktigt vad som legat på innan plåten. Hade det legat spån brukar det få ligga kvar. Kanske var taket i så dåligt skick att man tog bort spånet och lappade och lagade med vad som fanns till hands. Lägger man ett plåttak ovan behöver man inte ställa så höga krav på underlaget.

Hur som så kände jag mig tvungen att lägga nytt rote. Valde rätt tunna bräder, 1/2 tum. Det ger ett elegant tak och funkar bra på ett så här litet tak där det inte är mer än som mest 60-70 centimeter mellan karvlarna som rotet ligger på. Karlarna är ca 1 tum tjocka och av varierande bredd (gammalt virke som återanvänts). Jag har ett relativt stort avstånd mellan rotet, ca 5-7 centimeter vilket ger god luftväxling vilket är viktigt när man skall lägga spåntak. Ju snabbare det torkar ju längre håller taket.

10 juni 201511 juni 2015

Kranes konditori med Tidblad & Krook

SR:s utmärkta radioteateraktiv rymmer många pärlor. En av dem är Kranes konditori med Inga Tidblad som Katika Stordal och Margaretha Krook som fru Krane. Boken läste jag för några år sedan och minns den väl. Något av en favorit i Cora Sandels produktion, men så lärde jag mig heller aldrig uppskatta berättelsen om Alberte.

Allt skvaller som frodas i en mindre stad eller samhälle möter vi på Kranes konditori där Katinka Stordal embarkerat sig i klubbrummet med en man som kallas Knallhatten, istället för att sy klart alla de klänningar som stadens borgardamer beställt till stadens 100-årsjubileum.

Jag har för mig att Kranes konditori även getts på Dramaten med just Tidblad som Katinka Stordal, kanske var det därför hon fick rollen i denna radioföreställning. Man får vara tacksam att SR har valt att lägga upp så många gamla pjäser i detta utmärkta arkiv. Kranes konditori är kanske inte den allra bästa pjäsen, men den tål verkligen att lyssnas på än idag.

9 juni 201511 juni 2015

Adelsköldska villan i Karlavägsallén

År 1888 stod den Adelsköldska villan klar i Villastaden, vackert belägen vid Karlavägsallén. Byggnaden är ursprungligen en atriumkonstruktion, men vid Bobergs ombyggnad runt år 1910 sattes atriet tyvärr igen och mycket av den ursprungliga dekoren togs bort. Som plåster på såren, skapades ett rum med en antik fontän, elegant monterad på rummets ena vägg.

Villans huvudvåning har alltid varit en trappa upp och det är därifrån man kommer ut på den loggia som, enligt Stadsmuseets källor, sägs vara inspirerad av Schliemans palats i Aten. Mittenrummet var, precis som i den Curmanska villan, ursprungligen ett atrium som sträckte sig upp till våningen 2 tr där där det avslutades med en lanternin. Är det någonstans jag skulle vilja sitta ljumma augustinätter, är det ute på loggian. Lyssna på den glesa trafiken och se billyktornas ljusa rita streck i natten, känna dofterna från träd, buskar och blommor.

På dess plats stod sedan 1877 den Cederschiöldska villan som dock revs eftersom den var dåligt grundlagd. Denna villa var betydligt mindre och hade en helt annan utformning. Dess utseende framgår av denna bild. Många av 1870-talets villor i Villastaden revs efter relativt kort tid. Marken steg snabbt i värde och det var mer lönsamt att bygga större hus. Dessutom fanns det inget i stadsplanen som angav att här skulle byggas villor så det stod fastighetsägarna fritt at riva och bygga nytt.

8 juni 201528 maj 2020

Stiernstedt om Alma Wittfogels rykte

1913 kom Alma Wittfogels rykte ut första gången. 30 år senare gavs den i billighetsupplaga på Folket i Bilds förlag som sålde faktiskt i en riktigt väl tilltagen upplaga. Det var tydligt att det även under 40-talet fanns ett stort intresse för denna fina berättelse från Stockholm och dess inre skärgård.

Alma Wittfogel är dotter till den fattiga kaptenen på Stenudden, i Stockholms skärgård. Intill ligger Tvegarn, en ståtlig herrgård som sett sina bästa dagar och vars ekonomi inte är den bästa. Unge Markus Gille, äldste son i huset, har tillbringat några år vid en lantbruksskola och har åter vänt hem till fädernegården där de tre syskonen Gille växte upp med sin far och en trotjänarinna så det tidigt blev moderlösa. I kyrkan möter han åter Alma som han varit förälskad i men inser att hon är alltför fattig för att passa honom.

Alma Wittfogels rykte är en roman som till viss del handlar om prostitution, som på denna tid kontrollerades av det på sin tid livligt debatterade och kritiserade reglementeringssystemet där lösaktiga kvinnor bokfördes på Besiktningsbyrån dit de varje vecka tog sig för att genomgå en gynekologisk kontroll. Men även för en enkel familjeflicka var farorna stora, om det gick så långt att folk började prata, oavsett vilken sanning som låg bakom.

Markus får inte Alma och inleder istället en relation med trädgårdsmästarens dotter Marianna som sedan ersätts av en riktig läckerbit med viss förmögenhet som han plockar hem från Stockholm. Lycklig blir han inte och i staden bor Alma Wittfogel som till sist gett sig åt en ung och självupptagen konstnär.

Alma Wittfogels rykte är en alldeles utmärkt herrgårdsroman av det bättre slaget. En smula romantiskt sentimental kanhända, men intrigen och porträtten av Alma och Markus är inte alls dumma, precis som kapten Wittfogels ungdomsöde som formar både hans och dotterns liv. Romanen skulle med fördel kunna filmatiseras, kanske allra helst som en liten miniserie på ett par timmar, det håller den verkligen för.

7 juni 20157 juni 2015

Fler orenoverade hus i Bagarmossen

Här och där kan man även i Bagarmossen hitta hus som klarat sig undan förvanskande renoveringar. Vanliga är de inte, men de finns. Här på Rusthållarvägen 95 – 109 finns några byggnader signerade Nils Rissén 1952.

Portar, fönster och balkonger är genomgående i ursprungligt skick, om än i visst behov av renovering, vilket främst gäller balkonger. Det är inte svårt att tänka sig elegansen om allt hade varit nymålat och fräscht.

Balkongtypen var troligtvis mycket vanlig i början på 50-talet, men är helt sällsynt idag då de flesta hus renoverats och fått nya standardbalkonger.

Portarna är inte så märkvärdiga, men snygga och propra. Att de är bevarade betyder mycket för det fina intryck man får av dessa hus.

Arkitekten, Nils Rissén, vet jag inte mycket om. men han var tydligen tillförordnad stadsarkitekt i Sundbyberg där han också hade sin verksamhet. Husens byggherre var Harry Janson och huruvida det var han som ägde hyresfastigheterna i början låter jag vara osagt.

Det är bara att hoppas att husen for fortsätta leva vidare i ursprungligt skick, ty idag är det ovanligt med sina välbevarade hus i Bagarmossen och många andra förorter från samma tid.

3 juni 20153 juni 2015

Idealköket på Bygge och Bo år 1926

På 1926 års Bygge och Bo presenterade Sven Markelius ett modellkök tänkt för mindre lägenheter, 1-2 rum och kök, ”av den nu ofta förekommande typen med köksingång från tamburen”. Köket var indelat i 5 olika sektioner eller skall man kanske säga arbetsplatser: Förvaring av matvaror, Förberedning, rensning, bakning, Kokning, stekning, Servering, Diskning och rengöring. På bilden ovan ses inredningen för diskning och rengöring.

På bilden ovan syns servisskåpet som har lucka in mot vardagsrummet eller matrummet, intill själva spisen med en liten vask intill och fönsterväggen (som vetter mot ett annat rum i denna uppbyggda interiör). Dispositionen av köket i sin helhet framgår av dessa skisser. Fönsterväggen till höger på skissen högst upp och ingången på motsatt sida. Spåp och dörrar i furu med släta, överflasade luckor i kryssfanér (plywood).

Det är ett intressant kök som Markelius skapat. Om det någonsin realiserades är dock oklart, men bara några år senare började man bygga de klassiska 30-talsköken som till viss del bygger på Markelius förslag men som ursprungligen ritades av Albin Stark. Man får väl anta att Markelius hade sneglat på just detta kök när han ritade köket till Bygge och Bo.

2 juni 20155 januari 2018

Förr eller senare blir det höst igen

Det har regnat ovanligt mycket denna vår. Tre gånger så mycket som vanligt här uppe i Norrbotten. Vissa dagar känns det mer som höst än som vår, Syrenen som blommade första juni förra året har inte ens fått ordentliga blad, men så var också de två föregående vårarna ovanligt varma.

Men det spirar i rabatterna! förra året sådde jag Trädgårdsnattviol och den skall blomma i år, tvåårig som den är. Klarat vintern har den också och har dessutom satt knopp. Hur de där tunna bladen klarar den stränga kylan är för mig ett stort under.

På åkrarna har det dock grönskat, men det ideliga regnandet gör att det på sina ställen blir alltför blött. Jag hade tänkt plöja upp några potatisfåror, men vågar inte än, risken finns ju att man fastnar och får skämmas.

1 juni 20151 juni 2015

Centrumanläggningen på Guldheden

På Södra Guldheden, vid Dr Fries torg, ligger några byggnader som jag tycker håller mycket hög klass. Det är biblioteket, Folktandvården och något som ser ut som en sporthall, men jag vet inte säkert. Husen är i gott skick och verkar inte har renoverats sönder som på många andra ställen i Göteborg.

Inte nog med att byggnaderna är fina, även trädgården och den antydan till naturtomt som finns intill vinner mitt gillande. Ett praktexempel på finfin arkitektur från tidigt 40-tal, bättre än så här blir det svenska folkhemsbygget knappast.

Jag vet inte vem som ritade byggnaderna, men jag tror att det kan ha varit Jan Wallinder och Sven Brolid som enligt uppgift rritade de andra byggnaderna vid torget.

31 maj 201528 maj 2020

Dokumentärfilm från Linneryd 1962

Jag önskar att det gjorts fler filmer som Ingrid Samuelssons Så går en dag i Linneryd. Vardagslivet i ett litet samhälle i Småland skildras i denna helt utmärkta dokumentär. Idag vilar naturligtvis ett väldigt romantiskt skimmer över detta vackra samhälle där både den gamla och den nya tiden har sin plats. Där finns bilar, men där finns också många hästar som ger smeden och hans anställda att göra. Där finns gamla rödmålade gårdar och ljusa, moderna efterkrigsbyggnader i ljusa färger. Jag tycker blandningen är så tilltalande!

Tänk om man tittat på dokumentären i början av 80-talet, hur omodert hade inte livet i Linneryd tett sig. Undrar hur man då såg på livet för 20 år sedan i ett mindre samhälle? Idag, när det är lätt att idealisera svunna tider, och särskilt då hantverkskunnandet och allt som var närproducerat på den tiden. När 80-talet rullade in hade mycket förändrats och många småbrukare hade lagt ner och istället var det stora KR-jordbruk som dominerade. Livet i Linneryd var redan då en bild av livet förritin.

30 maj 201529 maj 2015

Malmskillnadsgatan 46 av Dahlberg

När nedre Norrmalm sanerades och nybyggdes försvann många äldre hus. Vissa var riktigt gamla, andra bara från 1800-talets sista decennier. Men även några modernare kåkar strök med och en av dem var Mauritz Dahlbergs bostads-, kontors- och affärshus ritat 1939. Ritningarna ändrades under hand och det ursprungliga huset skulle ha haft fasader med balkonger när de togs fram i februari 1939. På våning 2-4 trappor skulle det dessutom ha funnits en 4:a med jungfrukammare. Kanske var det krigsutbrotten som gjorde att nya ritningar togs fram i januari 1940. Balkongerna togs bort och istället fick fasaden burspråk vid de flesta matplatserna. Planerna ändrades också något och 4:an blev en 3:a. Högst upp, i den indragna takvåningen, fanns en rätt fin 3:a med ett stort rum åt gården. Kanske var tanken att rummet skulle tjäna till ateljé, vad vet jag.

Huset fick dock inte stå många år, ty redan 1969 revs det för att ge plats åt ett nytt komplex i den lite större skalan. Hur det kom sig att man byggde nytt i detta område så sent som 1939/1940 är jag bra nyfiken på. Jag vet att det rådde ett generellt förbud att nybygga och rusta upp/modernisera på nedre Norrmalm. jag är inte säker på när det infördes och hur det gick att få dispens från detta. Tanken bakom detta var naturligtvis att hålla värdet nere på fastigheterna om man skulle tvångsinlösa dem i framtiden, något som man också kom att göra.

28 maj 201526 juni 2015

Ytterligare en tråkig HSB-renovering

Vi är tillbaka i Fredhäll, på Stagneliusvägen 41. Kåken ritades av Bocander & Cronvall (kontoret hette ursprungligen Hagström och Ekman men övertogs av ett par anställda) och byggdes ca 1935. Jag gillar huset och när jag bodde i Fredhäll var det fortfarande i nästintill ursprungligt skick (planlösningen). Idag har det fått nya, riktigt fula balkonger och moderna fönster, allt på klassiskt HSB-manér. Jag gissar att även interiörerna är tämligen urblåsta. Det är synd att man inte har sett kvalitéerna i den ursprungliga arkitekturen och materialen, utan standardrenoverat på ett helt och hållet ovarsamt sätt!

27 maj 201528 maj 2015

Ett analogt foto taget i befintligt ljus

Jag har tagit en hel del bilder med digital kamera under det senaste året. Nu syftar jag inte på mobilbilder, utan på en vanlig digital kamera. Praktiskt och snabbt om man vill dokumentera. Inte lika bra om man vill att det skall bli snygg. Ja, jag vet, det är naturligtvis en fråga om hur pass bra digital kamera man har, och hur man efterbehandlar bilderna.

Bilden ovan är tagen i befintligt ljus. Motljus. Jag har ljusat upp den i Lightroom, men på det stora hela blev den bra utan några större vedermödor. Det är klart att jag skulle kunnat ha justerat färgerna lite, men jag gillar det lite gulgröna.

Analoga bilder blir oftast bra, även om de inte är perfekta. Kanske handlar det om ideal, eller hur man vant sig att foton skall se ut. Jag vet inte riktigt, men jag föredrar faktiskt det uttryck som analogt foto skapar. Just denna bild är tagen med Fuji Superia 200, en film jag ofta använder. Kodak Ektar 100 använder jag ibland också. en är dyrare, men resultatet blir mycket bra. Dessutom är den finkornig.

26 maj 201511 juni 2015

Kyrkstallet skall få ett nytt sticktak

Det här gamla kyrkstallet gjorde lång och trogen tjänst i en kyrkstad i närheten och flyttades sedan hem till gården där det bland annat tjänat som krypin för de ungdjur som gick ute om somrarna. Nu är det dock länge sedan det fyllde någon verklig funktion, bortsett från att det är förvaringsplats för diverse slädar. På taket ligger rätt ful trapetskorrugerad plåt som jag planerar att ersätta med takspån i sommar. När det gamla spåntaket ersattes med plåt vet jag inte, men jag gissar på 60-tal. Hade det gjorts tidigare borde det ha varit pannplåt. Rotet, underlaget, är i hyfsat skick, men vissa bräder måste bytas ut för att det nya spåntaket skall gå att lägga. Fortsättning följer!

25 maj 201519 februari 2018

Hamngatan 1942 och ovanlig funkis

I ett nummer av Vecko-Journalen från 1942 fann jag ett modereportage. Av någon anledning fick jag för mig att bilderna tagits utomlands, men när jag hittade lite närmare såg jag telefontornet och insåg att det var en bild från Stockholm och Hamngatan (klicka på den för at se den i större format). I bakgrunden ser vi Hamngatsbacken som på den tiden gick upp till Malmskillnadsgatans nivå. Huset längst till vänster är Hamngatspalatset som bl.a. innehöll Sidenhuset och Apoteket Lejonet. Högst upp låg NK:s Textilkammare.

Hamngatan 7-9 bild — Här en blid från Stockholmskällan som visar det gamla huset.

Men vad är det för byggnad som ligger intill? Jo, det är ett affärshus ritat 1929 av Birger Borgström, far till hans Borgström., med adress Hamngatan 7-9 (kvarteret Trollhättan 11 och 12). Otroligt snyggt och i en funkisstil som är mycket ovanlig för Stockholm. Så här ser fasaden ut på ritningen.

Och kläderna då? Ja, de kom alla från NK:s Franskas pärlgrå salonger, ”dit man alltid går med glödde”. Tror jag det! Hade man råd med NK:s Franska hade man nog råd med många andra glädjeämnen också.

25 maj 201528 maj 2015

Om service av bil och ny radioantenn

Panoramaruta

Igår var det äntligen sol efter några dagar av regn och rusk och stundtals nästan nollgradigt. Jag tvättade bilen och bestämde mig sedan för att montera den nya bilradioantenn som jag köpte förra året och som jag inte orkade installera. Inte så konstigt, för den gamla antennen satte jag på plats innan jag skaffade innerskärmar där fram. För att komma åt att byta, fick jag först skruva bort framhjulet och sedan ta loss innerskärmen. Det tog lite tid och jag passade på att smörja framvagnen när jag ändå var i farten. Nu är det gjort men inte låter radion för det, jag har nämligen tagit bort högtalaren som låter som skräp och skall köpa en ny.

23 maj 201528 maj 2015

Henning Orlandos butiker, Guldheden

På Dr Bex gata på Södra Guldheden ligger en länga med butiker som ritades av Henning Orland och som stod klara 1951. Ursprungligen fanns här en Kunsumbutik samt ”Rolf Nilssons fiskaffär, Gullbergs färg- och kemikaliehandel, Gerd Wennerstens fotoateljé, Ebba Edwalls damfrisering, Guldhedens Kemtvätt och ett postkontor som invigdes den 8 december 1952” läser jag på Wikipedia.Idag verkar Konsum förfoga över en stor del av butikerna och skyltfönstren är inte längre i bruk, I övrigt verkar de vara i relativt välbevarat skick.

I Duettreklamen från tidigt 50-tal valde man butikerna på Dr Bex gata som bakgrund när Duetten skulle lanseras. Idag ser bilen betydligt äldre ut än husen, tycker åtminstone jag.

Hennin Orlando är troligtvis mest känd för Erlanderhuset i Marieberg, Stockholm, som stod klart i början av 60-talet, men är också mannen bakom Riksbyggens kontor på Odengatan och kontorshuset i korsningen Sveavägen/Tegnérgatan.

22 maj 201528 maj 2015

Luxor Diplomat, svensk toppmodell

Luxors två toppmodeller vid 50-tales början var Ambassadör och Diplomat. Det är den senare vi ser på bilden ovan. Diplomat hade dubbla slutrör, antingen Johnson-kopplade i allströmsradion eller push-pull i växelströmsvarianten, till skillnad rån Ambassadör som bara hade ett. Även på högtalarfroten låg Ambassadör sämre till med endast en högtalare. Båda hade dock magiskt öga.

Jag tycker att Diplomat är en tjusig modell. Lite lagom stram och modern på samma gång och en bra representant för tiden mellan 40- och 50-tal. Hur den lät har jag dock ingen aning om. FM saknas dessutom på dessa apparater så de är svåra att använda idag.

21 maj 20155 januari 2018

Spånlidret som blev flisförråd uppröjt

Detta är ett gammalt spålider där kutterspånet förvarades förritin. Spånet ströddes under djuren för att det skulle bli rent och skönt för djuren. På senare år byggdes lidret om till flistork med ett högt golv där luft blåstes in underifrån för lättare torka. Det var ett drygt jobb att riva ut den konstruktionen men nu är den borta. Kvar är dock lite flis, men den skall jag sopa upp och sedan kan jag använda rummet till annat. Tanken är att jag skall ställa upp spånhyveln här och så skall jag ha en av bilarna bredvid. Praktiskt och smidigt och snyggt!

20 maj 201528 maj 2020

Societetshuset på SVT:s Öppna arkiv

I SVT:s Öppna arkiv finns den gamla tv-serien Societetshuset med manus av Kerstin Ekman. Jag måste väl ärligt säga att det inte är någon toppenserie, men är man nyfiken på gamla deckare och har lite tid över kan man titta på den med viss behållning. Monica Nielsen spelar en av huvudrollerna tillsammans med Jan-OLof Strandberg och Sven-Eric Gamble. Catrin Westerlund finns också med i en liten roll.

Societetshuset utspelar sig på något slags pensionat och kretsar kring en familj med lite småmystiska medlemmar. I första avsnittet mördas en äldre man, tidigt em morgon på en brygga. En bil stöter till honom och han ramlar i vattnet och drunknar. Marianne, Monica Nielsen, blir vittne till händelsen, men tiger om vad som hänt. Efter några veckors tid uppsöker hon polisen i Norrtälje och börjar berätta om vad hon sett, men avviker från platsen innan hon kommit till själva mordet.

19 maj 201528 maj 2015

Skir grönska och förstukvisten borta

Maj månads skira grönska här uppe! Dessvärre är gårdagens sol utbytt mot regn och ett par plusgrader. Kallt och ruggigt så det förslår.

Igår tog jag dock bort de sista resterna av farstukvisten som rasade i vintras. Jag lagade det lilla av bron som skadats och målade det obehandlade virket rött. På håll syns det inte alls att locklisten saknas. Det hela är bara temporärt, då jag planerar att sätta in den ursprungliga dörren vilket jag tror kommer bli mycket snyggt! Dörren har nämligen också överliggare vilket kommer bli mycket dekorativt.

18 maj 201528 maj 2015

HSB renoverar icke varsamt i Fredhäll

På Stagneliusvägen 60 i Fredhäll ligger ett helt förtjusande litet hyreshus ritat 1936 av Gustaf Birch-Lindgren. För ungefär 10 år sedan var det orenoverat, men mer eller mindre i ursprungligt skick, på både ut- och insida. I huset finns mestadels ettor med kök och matrum, men mot gata finns två riktigt fina lägenheter högst upp i huset, båda med öppen spis. Den ena har ett stort vardagsrum, sovrum och en liten kokvrå. En ovanlig lösning! Den andra har vardagsrum och två sovrum. Titta på planlösningen så ser ni hur fint Birch-Lindgren ritat.

Hur som, huset var då i HSB:s ägo och hyresrätter så när det var dags för renovering åkte både kök och fönster all världens väg, precis som det ofta st gör när HB renoverar i Stocholm. Kvar blev endast port och balkonger, vilket vi dock får vara tacksamma för. Men tänk hur fantastiskt det hade varit om man renoverat varsamt och behållit de ursprungliga fönstren.

Tilläg! Lägenheten högst upp ,ed stort vardagsrum, sovrum och kokvrå har byggts om och på den plats där den öppna spisen stod, finns idag ett kök. Det var riktigt tokigt gjort!

17 maj 201528 maj 2015

Brunkebergstorg i maj månad 2015

Brunkebergstorg skall förnyas, ja, framförallt är det Gallerian som skall bli up-to-date. Riksbanken och Kulturhuset (båda av Peter Celsing) får stå som de är. Det är en genuin 70-talsmiljö i dessa kvarter vilket snart är något ytterst ovanligt. Redan har många andra citykvarter byggts om och fått nya glasfasader och nu är det denna Gallerians tur.

Gallerian i skir grönska och eloxerad lättmetall. Jag kommer att sakna fasaden och hade önskat att man nöjt sig med att bygga på huset och göra butikslokaler i bottenvåningen. På så sätt han man kunnat behålla och utveckla 70-talsmiljön

Den lilla parken i torgets mitt är en pärla som jag tror få upptäckt, alternativt inte gillar alls. Synd, för den är både rofylld, vacker och tidstypisk. Så här på våren är den naturligtvis extra bedårande.

Malmskillnadsgatan upp mot Kungsgatan är även den en favorit, även om området är misslyckat eftersom butikslokaler och restauranger nästan helt saknas. Fasaden längst till höger är det champagnefärgade huset i Gallerians nordvästra hörn (Boijsen & Efvergren). Norr om det ligger Skandinaviska bankens stora komplex av Kjell Ödeen som fortsätter på andra sidan gatan, ty kvarteret genomkorsas av Malmskillnadsgatan.

Det röda plåthuset hade Boijsen & Efvergren till upphovsmän och var ursprungligen polishus. Till höger om det skymtar så smått Hotell Sergel Plaza.

Sergel Plaza efterträdde klassiska Hotell Gillet och ritades av Malmquist & Skoogh. Jag tycker att det börjar bli rätt intressant och är mycket nyfiken på hur det tog sig ut när det var nytt. Inredningen var säkert inte alltför dum när det öppnade 1971.