För länge sedan monterade de engelska herrarna en gardenia i sitt knapphål när det ville vara extra stiliga i sina svarta frackar. Billie Holiday älskade också denna elegantaväxt och placerade ofta en eller flera vita blommor i sitt hår.
Jag har en tämligen stor planta som just nu är fylld av vita blommor som sänder ut en tungdoft i hela vardagsrummet. Det är en verklig upplevelse att se de lätt vaxartade blommorna slå ut med det glansiga, mörkt gröna bladverket som fond.
Igårnatt begav jag mig till en av stans nattklubbar, då jag var ytterst nyfiken på deras satsning på 20-30-talsmusik som blivit så uppskriven i pressen. Tämligen uppspelt och -klädd ramlade jag in i detvitmålade, avlånga rummet. Där var det klackarna i taket och tämligen proppfullt, men vad ljöd ur högtalarna? Någon sorts nyswing blandad med rockabillyliknande rytmer. Tämligen förstörd promenerade jag Sturegatan hemåt.
Vad hade jag väntat mig? Jag hade hoppat på hot och swing med bla Billie, Lunceford, Hayes,Goodman och Shaw. Tysk och engelsk dansmusik med Carrol Gibbons, Al Bowlly, Teddy Staufferand his original teddies och Mantovani and his Tipca orchestra. Kanske lite latinamerikanskarytmer med Lecuona Cuban Boys och Zarahs tyska hits. Men icke.
Jag frågar, vad har rockabillygrejen här att göra? Om jag hade haft klubben hade jag blandat upp, eller snarare haft ytterligare ett rum, med new romantic och annan tidig åttiotalsmusik. Tänk, Ruby ruby red med Marc Almond, Gentlemen taking polaroids med Japan, en massa Visage och en och annan ultravoxdänga. Nyromantikerna älskade 20-30-talet så denblandningen skulle bli helt naturlig och resultatet en dröm. Jag klarar inte av halvmesyrer,så jag fortsätter att drömma och låser in mig i lägenheten med en flaska vin och en trave skivor på skivväxlaren.
Det blir bäst så.
Det påstås att Al Bowlly inte sjöng en ton utan att först placera en varm potatis i sin mun. Om nu detta är sant och om det verkligen var en potatis, det får vi nog aldrig veta.Hursomhelst, Al spelade in hundrtals med dängor under 30-talet, främst i England, men även i USA.
I början av 30-talet sjöng Al med HMW:s studiorkester, Ray Noble”s New Mayfair Dance Orchestra. Jag har länge haft en skiva i min ägo med denna orkester, men eftersom det barastår ”with vocal refrain” på etiketten, krävs det nästan överjordisk talang för att veta attdet är Al bakom mikrofonen.
Här kommer iallfall några smakprov på Al Bowlly, accompanjerad av ovan nämnda orkester. Tyvärr har någon sentida ljudtekniker lagt på reverb och diverse andra pietetslösa effekter, som jag först avskydde, men som jag nu tycker riktigt bra om.
Thereճ a ring around the moon
Driftin tide
Iխ telling the world sheճ mine
Living in clover
Avslutningsvis Please, från min egen samling
MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.
I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.
Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.
Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.
Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.
Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige
Äntligen! youtube.com är precis vad som saknats. Här finns mängder av popvideos och liveframträdanden, rena himmelriket alltså. Njut av DAF:s Der rauber und der printz;Blow Monkeys It doesnմ have to be; Desireless Voyage, voyage; Ultravox Passing strangers;ABC:s Poison arrow; Pet shop boys Paninaro; Billie Holidays Strange fruit; DustySpringfields You donմ have to say you love me; Jacques Dutroncs J”aime les filles och mycket mer.
Vad jag framförallt gillar är alla videos från tidigt 80-tal, framförallt de som sorterar under någon slags new romantic. Jag älskar dem, färgerna, kläderna, de fåniga berättelserna, poserna och den något naiva framtoningen. Se tex Dr Robert (och hans Blow Monkeys) i It doesnմ have to be that way där han poserar vid kylskåpet i morgonrock, utklädd till präst, i kavaj med silversolglasögon, alltid med våt blick och ett tvivelaktigt leende.
En annan favorit är Japan, titta tex på Visions of Chine och I second that emotion. Snyggt! Så har vi DAF, det tysk-amerikanska vänskapsförbundet. Der rauber und der printzär fantastisk, en blandning av dockor och homoerotik. Jag kan inte tänka mig någotliknande göras idag. Det är för sjukt, men så bra. Så har vi Visages Night train, hur man nu skall beskriva den. En märkligt glammig retrodoftande industrikänsla där det inte knusslas med skönhetsprodukter.
Slutligen: Ultravox med Passing strangers från Vienna-albumet. Svartvitt, tjugotal, dramatiskt,mörkt och kontrastrikt. Den får en att tänka på OMD:s Pandoras box som kom tio år senare. I finalen lättar skuggorna och bilden ser handkolorerad ut. Enormt effektfullt. Titta även på Hiroshima Mon Amour, Dancing with tears in my eyes och Vienna.
Som sagt, det är stor skillnad jämfört med dagens estetik, men för mig som gillar 20-30-taletoch nyromantiken är detta en verklig höjdpunkt där eskapismen firar triumfer. Det kan inte bli mycket bättre.
Det finns något jag verkligen ogillar och det är gamla subkulturer som stelnatoch förvandlats till något statiskt som helt saknar relevans men ändock lever kvar.Se bara på mod- och rockabillykulturen. Vuxna människor som köper ett färdigt, ochförlegat, koncept med hull och hår. Varför? Har man inte en bild av sig själv och den man vill vara och tar därför till ett färdigt paket? Rimligtvis borde man känns sig instängd och hindrad då allt som hör till ens mångfacetterade personlighet inte ryms i en standardmall.
Jag har aldrig passat in i ett givet mönster och ser det inte som något eftersträvansvärt.Uppenbarligen fungerar inte alla så. Nu måste jag citera Klara Johanson igen: ”Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”. Det är många år sedan dessa kloka ord skrevs, men det gör dem inte mindre aktuella. Ett byte av ”kvinnan” mot ”mannen” i nyss nämnda citatär minst lika riktigt. Kön, läggning, figur, hårfärg mm bör inte påverka individen i ett idealt samhälle.
Ser man sig omkring så finner man strax att människor verkar vara enormt pigga på att passa in. Varför? Kanske är det osäkerhet. Jag kan bara utgå från mig själv som uppfattar alla dessa roller och måste och som inser att det vore så mycket mer praktiskoch lättare om jag följde dem. Men det gör jag inte, trots att det lätt blir jobbigt för mig som är en mycket känslig person. Jag kan likafullt inte gå emot mig själv, det skulle kännas orätt och falskt.
Jag tror att det är allt detta som gör att jag har så svårt att se på när människor köper färdiga lösningar vad det än gäller. Tråkigt är det och ointressant.Milt uttrycky.
En av mina verkliga favoritlåtar är My army of lovers med Army of lovers. Den kan verkligen skänka stämnig åt et rum, den flyter runt i rummet och blandar sig med möbler,inredningsdetaljer och människor. Trots att den gjordes för sexton är sedan känns den fulltmodern, den är fylld av små detaljer som gör att man inte kan tröttna på den.
Annars är jag svag för ljudbilden som förmedlas av det vi kallar för italodisco och dess släktingar. Innanför konvoluten, som kan uppfattas som verkligt smaklösa, finns en skatt av fantastiska ljud och banala texter. Lite lagom taffligt, men med en väldig energi som gör att man bara måste röra på sig. Både hårt och mjukt på en gång och utan rädsla för att framstå som fånig.
I Slice me nice sjunger Fancy ”Iխ like a pie made för hungry guys”; Raff har, liksom LauraBrannigan, problem med sin Self control; Flirts har fullt upp med Passion och Calling all boys; Babyճ gang vill inget hellre än att alla skall komma med till America; Alan Ross berättar om Valention mon amour; Dance reaction åker rund med sitt Disco train.
Jag förstår inte, varför dansar kidsen fortfarande till gamla indiehits när denna enormaskatt bara ligger och vänrar på dem?
Det kan vara svårt att tro det, men i slutet av 20-talet fanns det vita band vars musikmånga människor ansåg synonymt med jazz. Louis Armstrong och andra färgade kunde man inte spisa, ty de var svarta och sådana befattade man sig inte med. En del bolaghade speciella Race series som bara innehöll svart musik. Hursomhelst, Red Nichols och hans polare Miff Moles band Red Nichols and His Five Pennies spelade i slutet av 20-taletin mängder av skivor, ibland upp till ett dussin i veckan. I orkestern ingick, tilloch från, Jimmy Dorsey, Benny Goodman, Glen Miller, Gene Krupa och andra som inom fem-tioår skulle bli kända med egna orkestrar. Några smakprov, inspelade 1929-1930.
Peg o`my heart
On the Alamo
Corinna, corinna
How come you like me like you do?
Sarah Vaughan, damen med rösten som spände från sopran till baryton, var en utmärktsångerska som tyvärr, likt Dinah Washington, hamnade i det mer lättlyssnade träsket under femtiotalet. Dock, när hon slog igenom i slutet av fyrtiotalet var hon en verklig jazzsångerska.
På sextiotalet gjorde Sarah en platta som hette Viva Vaughan, med bland annat en The boy from Ipanema, en riktigt trevlig version av melodin som annars förknippas med Gilbertos.
Här är iallafall fyra melodier inspelade 1946-47 med den ursprungliga Sarah.
Tenderly
I”m thru” with love
Don”t worry ”bout me
If you could se me now
Jimmie Lunceford var en av de populäraste svarta orkesterledarna i USA under trettiotalet. Riktigt stor kunde man bara bli om man var vit och gärna gjorde sina skivor extralättlyssnade. Lunceford var välutbildad och hade dessutom undervisat i musik vilket var ovanligt för en svart man.
Under 30-talet gjorde Sy Oliver swingbandets arrangemang idistinkt 2-takt, till skillnad från konkurrentrnas 4-takt. 1934 engagerades orkesternpå det berömda haket Cotton Club i Harlem. Jimmie var alltid mån om orkesterns stil och såg till att kläderna var av bästa snitt, vilket passade bra när de nu spelade på prestigefyllt ställe som Cotton Club.
1947 dog Jimme Lunceford, troligen förgiftad av en rasist, eller som man sa då: negerhatare.
Jag har valt ut några melodier från 1934-35.
Mood indigo
Rose room
Black and tan fantasy
Stratosphere
Rhythm is our business
My blue heaven
När jag tänkt på Trolltyg i tomteskogen har jag alltid haft ett minne av att sagan om tomtarna och trollen var sjukt rolig. Bäst mindes jag trollmamman utbristandes ”Nu skall jag göra mig vacker” samtidigt som hon knöt en snok i sina risiga hårtestar. Häromveckan såg jag sagan omigen.
Nu inser jag att sonen i familjen är en tämligen odrägligt präktig ung man i skägg och hans tilltänkta fru ett blont våp som är helt bortkommen. Då är trollmamman bra mycket roligare, klädd i en tajt trikåklänning som visar hennes fylliga former och dessutom röker hon alltid cigarr.
När jag var liten var jag alltid så rädd att trollen skulle lyckas utrota de rara tomtarna. Nu känns tomtarna outsägligt mossiga med sin sjukligt heteronormativa familj. Riktigt unkna faktiskt. Jag måste nog gå så långt att jag avråder dagens ungdom från att titta på smörjan, såtillvida den inte visas i avskräckande syfte.
Dock kan jag konstatera att det blev folk av mig, trots mossiga sagor i barndomen.
Nu är allt våren på väg. Ty trots kyla har ljuset återvänt och det är dags att se över krukväxterna. Jag har precis tagit fram pelargonerna från vinterförvaringen i skafferiets överskåp. Förutom omplantering är det viktigt att beskära dem hårt, så att bara några korta grenar återstår. Likadant gäller hibiskusen, annars blir den ranglig.
Sticklingar inköps lämpligen nu.
Jag har skaffat två fuchsior och en porslinsblomma. Solen och snötäcket gör att vardagsrummet badar i ljus, vilket resulterar i att man varje kväll kan se hur plantorna växt, vilket är så trevligt.
Jag har en nerium också. Den blir med åren ganska stor. Jag skar dock ner den i höstas för att jag ville få den buskigare. Toppen blev en ny planta som säkerligen kommer att blomma i sommar.
Jag är svag för nerium och gardenia. Gardenian är dock betydligt mer kinkig, men inget går upp emot den tunga doft som den avsöndrar.
Och så unnar vi oss en tantdänga från 1961:
Jag har aldrig blivit helt biten av Ella Fitzgerald, även om hon har gjort en del njutbaraskivor. Sarah Vaughan var på tok för sliskig och Lena Horne för trist. Men Billie Holiday,hon gillar jag, mer än någon annan.
1935 får väl räknas som det år då hon på allvar började spela in skivor. I juli hölls de första sessionerna med bla in Wishing on the moon
och Iխ painting the town red
och de hör fortfarande till hennes bättre. 1937 var det dags för Fooling myself
och Easy living
Det är Lester Young som spelar tenorsax på dessa två spår. Jag tror inte att det blir så mycket bättre, även om Billie har gjort mängder av bra inspelningar sedan dess.
I mitten av femtiotalet spelade hon in mängder med album för Norman Grantz Verve-etikett som fortfarande står sig bra. Lyssna tillexempel på 1955 års version av Wishing on the moon
Hon har blivit bra mycket äldre, men att påstå att hon är sämreän hon var 1935 låter sig inte göras. Trots att heroinet börjat ta ut sin rätt.
Favoriten. Honom man vill ha med smör på. Jacues Dutronc. Hits som: Il est 5 heures, Paris s”éveille, J”Aime Les Filles och Le plus difficile. Jag älskar Jacques.Spring iväg till skivbutiken nu så att Jacques får lite royalty.
1945 hade Andrews Sisters en hit med Rum and coca-cols, det var faktiskt 40-talets tredje mest sålda skiva. Nu skall vi inte lyssna på Andrews Sisters, istället är det dags att spisa något mer genuina latinorytmer. Dessvärre har nog flera av skivorna spelats på mer uppsluppna tillställningar av skicket att dömma. Hadärför överseende med rasp och brus.
Vi börjar med Xavier Cugat och Benabe
Inspelad i slutet av 30-talet. Zavier blev i slutet av 50-talet känd för sina lättlyssnade stereoarrangemang.
Artistic Records, vars slogan var Music that affects, gav ut en skiva med Esy Morales Latin-America orchestra 1946. Spåren är When you look at me
och Gypsy Rhapsody
Edmundo Ros and his cuban orchestra, Le secuire
Smäktande.
Lecuona Cuban Boys var en mycket populär orkester på 30-40-talet. Här två hits, Coubanakan
och Siboney
Så Henry Kings orchestra. Skivmärket är Black & White och det verkar var totalt okänt nu för tiden. Ev inspelat i början av 50-talet. Mörkt och stämningsfullt: Tabu
och Grillito
Avslutningsvis. Forever samba med Roberto Inglez and his orchestra
De drack portvin. Grammofonen speladeTorna
med Tito Gobbi. Inte vet jag om det var så länge sedan, men det sprakade i iallafall i brasan. Om det nu har hänt. Toti Dal Monte sjöng Spargi d”amaro pianto
så att kristallglasen tog ton. Kanske snöade det, men inne var det varmt. Romans
av Tschaikowsky, Zarah Leander sjöng. Det började bli sent, men de ville dansa en smula. Carroll Gibbons spelade Whispers in the dark
Veden sinade, kylan kom sakta krypande ochdet var dags att förflytta sig. Otto Kyndels violin spelade Intermezzo
Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson. Enormt läsvärd bok om kvinnorna på Fogelstad och Tidevarvet. Läs sedan Kritik, en samlingsvolym med Klara Johansons recensionersamt några mycket läsvärda funderingar som hon publicerade i Tidevarvet; Alice och Hjördis. Dagboksanteckningar, brev mm sammanställda av Per Westberg; Greve d’Orgels bal av Raymond Radiguet. Mycket kvick berättelse om kärlek som bygger på verklig intrig mellan Jean Cocteau, Raymond Radiguet och Thora von Dardel; Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Släktkrönika i 7 delar med Angela von Pahlen och hennes moster Petra i huvudrollerna. Mycket poetisk och fängslande, dessutom fylld av alla slags perversioner, framförallt i del IV, V och VII; Lady sings the blues. Billie Holidays självbiografi. Underhållande och tragisk, utan självömkan. Spring sedan iväg och köp skivan med samma namn (lp Verve 1956).
Vilket gör sig bäst till tonerna av valfri Italodänga. Jag föreslår: Flirts, Calling all the boys och Passion (12ԩ; Babyӳ gang, America (12ԩ; Alan Ross, Valention mon amour (dub); Ciber people, Polaris; Charlie, Spacer woman; Dance reaction, Disco train; The ones, Flawless; Samantha Fox, Touch me (12ԠBlue mix); Army of lovers, My army of lovers (12ԩ.
En balkongdörr står på glänt. Kanske har någon lämnat våningen balkongvägen? Kanske är det Trädgårdsmatrosen? Det är iallafall något visst med gamla smidesbalkonger belägna på 4 tr och med utsikt ner mot Strandvägen. Genom den halvöppna dörren strömmar musik ut på balkongen:
Inne i vardagsrummet ligger några gamla nummer av Scenen. Här finns bland annat en annons för det fantatiska munvatten som påstås ta bort nikotinbegäret; ett bantningspreparat som utan ändringar i kost eller livsstil ger en helt ny figur (amfetaminbaserat?); samt en reklamnotis med påståendet att 2/3 av hemmets trevnad beror på valet av textilier.
Lyssna på Ge mig en blick ur dina vackra ögon:
Det är inte bara guldkoppar som glimmar, även de kinesiska kan skänka tillvaron guldkant. Här en modell tillverkad i östeuropa av tämligen enkel kvalité, men likväl rätt så tjusig. Rent allmänt tycker jag att det är alldeles för få kaffekoppar i vår värld. Alltför många envisas fortfarande med att dricka sitt kaffe i mugg och det är en riktig styggelse.
Landgångsfestivalen i februari 2004 innebar också att Mjölkbarens andra singel, Land walking, släpptes. Den är inget mästerverk och skulle behöva åtskilliga studiotimmar för att bli något, men den har trots detta viss charm
Se that little shrimp, place it on your tongue, taste it, taste it, just swallow.
Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour
Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour
Bildgoogla van Vecthen. Vechten intresserar mig, jag gillar hans bilder. Han fotograferade mycket i Harlem under dess guldålder på 20-30-talen. Han fotograferade en hel det naket. Mestadels män. Jag tycker om hans sätt att komponera bilderna och dessutom verkar han vara bra på att få ut det mest intressanta utav dem han fotograferar.
Gals and pals har aldrig hört till mina favoriter, men detta klipp som Erik visade mig gillar jag verkligen. Lite taffligt och mycket tidstypiskt. Och som det röks och dricks! Den vackra jugendinredningen är från 1905 och det är Beppe Wolgers som skrivit den svenska texten till Astrud Gilbertos klassiker (Agua de beber). Medverkar gör framförallt Kerstin Bagge (den mörka som röker) och Monica Dominique samt Anders Bagge (med mustaschen) och Svante Thuresson.
