Bloggen Rävjägarn

Jag såg Jarvis igår. Det var inget vidare. Tänk, 1994 när de släppt His ”N” Hers(som föregåtts av bla Razzamatazz och O.U) och var bäst av alla i den brittiska vågen. Nygamle Jarvis har mer gemensamt med Tomas Ledin eller någon annan gubbe. Trist, men tyngdkraften hinner alltid ikapp.

En mycket trevlig skiva som jag nyss fann. Det är en jazzplatta inspelad i USA 1958 där Michel Legrand gjort nya arrangemang till redan klassiska jazzmelodier. Medverkar gör kända namn som Miles Davis, Donald Bird, Herbie Mann och Milt Hinton.

1964 kom filmen Paraplyerna i Cherbourg med bla Catherine Deneuve. Det var Legrand som skrev musik till denna musikal. Mest känd är nog fantastiska Je ne pourrai jamais vivre sans toi, på engelska I will wait for you.

Min lp gick inte in i scannern, här en dålig bild från internet. Skivan är fantastisk!

En god vän köpte denna produkt. Den fungerade inte. Hon är fortfarande pervers. Kanskeär flatskärm något för henne.

Varje sommar anordnar min mor tillställningar, som det anstår en bättre dam på landet. Det är ingen ungdomsdans precis, utan tanterna är i majoritet. Nå, lite härligt framstår det allt med den norrländska sommaren i bakgrunden.

Upptäckte precis att Ullas gamla hits inte alls är vanliga på CD. Märkligt, till och med kidsen gillar henne nuförtiden. Här kommer således en liten best of-samling med 8 av de bästa hon spelat in. S

8 sidor Ulla Billquist:
Kärlekens små ord; En viol, monsieur; Aj, aj, aj, vilken röd liten ros; Djurgårdsnätter; Jag har en liten melodi; Längtar inte du liksom jag efter våren; Köp en ros från Bois de Bologne;När tvenne hjärtan slå samma slag (20 min).

Cinemateket är en ypperlig inrättning. Häromdagen hade de en goda smaken att visa en filmatisering av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som var mycket vacker. Dock, jag efterlyser 30-40-talets överklasskomedier.

Generellt för dessa filmer är att de utspelar sig i en bättre miljö med grevar,konsulinnor, baronessor och direktörer. Naturligtvis medverkar även hembiträden,springpojkar och en och annan nasare. För att illustrera handlingen i någon av dessa komedierciterar jag beskrivningen av ”En, men ett Lejon!” från 1940

”Då ingriper emellertid Lindas mor i handlingen, varvid den trasslas till ännu mer. Nya förväxlingar och olika svårförklarliga situationer uppstår, innan allt åter är bra mellan Kurt och hans verkliga hustru Linda. Då kan också Harry och Camilla få varandra.”

I filmen ”En natt på Smygeholm” från 1933 uppstår andra problem. ”Major Hector har en komplicerad dag. Dels spelar han golf med brorsonen Georg Kraft, dels har han bjudit en liten modist, Clary, på middag, dels skall frun komma tillbaka.”

Cementerade könsroller, eleganta miljöer (och toaletter) och en halvtafflig intrig är precis vad jag efterlyser mer utav.

Peder Lamm har som bekant varit i ropet den sista tiden. En gång för många år sedansprang jag på honom på ett större, och bättre, kalas. Peder noterade gillande min närvaro och kläckte ur sig den numera klassiska frasen ”Hejsan, du verkar vara en farlig kille”.Dessvärre minns jag inte vad jag svarade, men ettriga miniatyrmän har aldrig varit i min smak.

Som säkert noterats finns här inga kommentarer, vilket alls inte beror på någon avstängdfunktion utan bara på det faktum att detta inte är en blogg, utan bara plats där jagi kostym av nämnda företeelse söker sprida lite bildning åt dem som det önskar.För kommentarer odyl hänvisas till info@thatfoxhuntingman.com eller myspace.com/thatfoxhuntingman.

Tänk, nu har vi haft Actors studio på besök här i stan! En gammal hederlig inrättningsom under många år drevs av Lee Strasberg OCH hans fru Paula. Denna dam verkar helt ha försvunnit ur historien. På 50-talet var det en helt annan sak, ty då var Paula MarilynMonroes personliga mentor.

Paula var, som jag förstått det, tämligen dominant och inte helt populär. Hennes råd var dessutom en smula originella. En gång när fröken Monroe behövde hjälp att agera, yttrade Paula: ”honey, just think of Coca-Cola and Frank Sinatra”. Hur stort inflytande honhade över Actors studio vet jag inte, men jag gissar att det inte var försumbart.

Så till bilden. Wall street 1970, både Paula och Marilyn döda. B JThomas på omslaget till sin skiva Everybody”s out of town. Snyggt!.

Han och hon har något att prata om och anser att det görs bäst över var sin kopp kaffe. Han betalar. Sedan gör de inte mycket väsen av sig.

Hon reser sig upp och häller sitt vattenglas över honom. Hon griper sin handväska och slungar den med våldsam kraft i hans huvud. Hon lämnar lokalen.

Precis som på film.

En väldigt grå bild, men ett väldigt fint hus. Det är ett av de välkända husen på Askrikegatanpå Gärdet. Huset har changerat men visst är detaljerna fina! Se bara på det uppglasade partiet i inre hörnet av terassen. Det är en passage som leder från vardagsrummet alldeles till höger in till hörnrummet till vänster.

Hörnrummets fönsterparti är en smula utbyggt i förhållnade till fasaden vilket gör fönsternischenextra djup med plats för växter eller andra dekorationer.

En pelararkad går runt två av husets sidor. Till vänster en bit in ligger husets entré.Mot gatan är bottenvåningen nästan helt sluten. Den enda dekorationen är de smäckra pelarnasom ger ett intryck at att huset nästan svävar. Ett mycket fint hus.

Följande stod att läsa i en dagstidnings nätupplaga idag: Karin Victorin, burlesqueklubben Hootchy Kootchy Clubs konstnärliga ledare. En meninghelt utan mening då jag tagit den ur sitt sammanhang. Det som väckte mitt intresse varval av titel: konstnärlig ledare. Jag vet inte om Karin V kan sin historia, men SF hade en gång i tiden en legendarisk konstnärlig ledare vid namn Karin Swanström, ett fylligt fruntimmer som var aktris och gift med SF:s chef Stellan Claesson. Karin hade nog passat bra in på Hootcht kootchy, hon var knappast en minimalist i sin uppenbarelse. Makarna Swanström/Claesson hade ett hembiträde, som så många andra på den tiden. Av skattetekniska skäl skrev de över sina tillgångar på henne. En god idé kan tyckas, men nu bar det sig inte bättre än att Karin hastigt avled 1942. Hembiträdet såg sin chans och tvingade Stellan till prästen, ni kan säkert lista ut hennes hållhake. Så kan det gå.

Richard Tauber, tenoren som också sjöng opera, är inte alls lika känd som sin föregångareEnrico Caruso. Född i Österrike, inföll hans glansdagar under 20- och 30-talen och hans var bland annat engagerad vid stadsoperan i Wien och Berlin. 1948 dog han i lungcancer.

Lyssna på Richard Tauber:

Inspelningarna är gjorda 1926-27 och är som följer:Willst du? och Wolgalied ur Der Zarewitsch samt Mädchen mit dem roten Mündchen och Winterlied. Ljudet är OK, det är elektriska inspelningar.

”Det är många i juletid som upprörs av H&M:s underklädesreklam, men jag tycker att folket skall lugna ner sig och tänka över detta fenomen.
Jag ser personligen fram emot kampanjen varje år och har saknat den under uppehållet.Den får en att komma i julstämning! Den söta fransyskan, Emanuelle Bèart, som mannekängar i år gör riktigt bra ifrån sig. Det blir en fin dekor på alla gråa husväggaroch busskurer.
Ändå kommer ständigt dessa klagomål på modellernas spetsprydda kroppar. Feministernaborde väl annars vara tacksamma att H&M låter oss få vila ögonen på så sköna varelser – för är inte alla feminister lesbiska? Om Gudrun Schymans uttalande att reklamen skulle vara porr kan jag bara säga att då har hon inte sett på porr!
Tillfredställd 65+”

Minsann, vem är det nu som varit så lustig och totat ihop detta alster som var infört på insändarsidan i City igår. Stor humor är det iallfall, då jag utgår ifrån att det är någon som skämtar aprilo. Sällan har väl en gammal snuskgubbe blivit så bortgjord i pressen.

Det var några år sedan jag låste något så roligt som följande två recensioner som Kristin Lundell publicerat i SvD de senaste dagarna. Pengabrorsanoch Lisa Miskovsky.

Det är söndag. Ben smuttar på en kvarting konjak och blickar ut över staden från hemmet på övre gärdet. Ett visst mått av snö ligger redan på hustaken och i skafferiet står julpuddingen och väntar på att julen skall infinna sig. På grammofonen snurrar ”I wish every day could be like christmas”. Ben ryser av välbehag.

Så ringer då telefonen. Ben går in i sovrummet och lyfter luren.
– Ben, det är Vera. Det ligger ett lik framför öppna spisen. Vad skall jag göra? Jag skall ha gäster ikväll och ett lik kan jag bara inte visa upp. Det skulle bli skandal!
– Irriterande, verkligen, yttrar Ben. Jag är hos dig om fem minuter. Jag tar bilen och några svarta plastsäcker så skall du se att det ordnar sig.
– Ben, du är en ängel! Vill du ha äggtoddy?
– Du läser mina tankar.

Det är en smula halt på Engelbrektsgatan när Ben parkerar utanför porten och tar hissen sex trappor upp. Det står Valdor på den dörr vars ringklicka Ben sätter fingret på. Vera öppnar genast och släpper in Ben i våningen. Hon ser en smula uppriven ut.
– Det är verkligen förfärligt. Jag har precis kommit hem från en tur till landet och hann inte mer än packa upp varorna jag handlat förrän jag gjorde den hemska upptäckten när jag skulle tända en brasa i den öppna spisen. Kom med så skall jag visa dig.

Våningen består, mot gatan, av två stor sällskapsrum med stora burspråk och fönster från golv till tak. Rummen avdelas av en enorm öppen spis i natursten av californiamodell. Framför spisen ligger en sexbrud som med stor sannolikhet gjort lycka i sällskapslivet men som nu förvandlats till ett vidrigt, brännskadat lik. Ben ryser. Offret hade av allt att dömma varit uppklädd i höstens YSL-kollektion. Stackars Vera, hon som är så förtjust i YSL och har löpmeter på löpmeter i garderoben.
– När kommer gästerna, undrar Ben.
Vera torkar bort en tår.
– Om två timmar, vid sjutiden. Jag hade tänkt mig bjuda på toddys och grillade marshmallows. Detta är förfärligt.
– Lugn, detta illdåd får inte förstöra din bjudning. Jag hämtar några svarta soppåsar så bär vi upp liket på vinden, ni har väl vindskontor?
– Ja, ett rejält rum där vi förvarar julpynt och utrangerade möbler.

En stund senare är liket bortforslat och placerat bland smällkarameller och julgransljus uppe i vindskontoret. Vera har plockat fram kristalloljan och rengör parketten. Snart är det bara några små brännmärken som återstår. Ben smuttar på en äggtoddy.
– Tänker du berätta för Lorentz, undrar Ben.
– Inte ännu, jag tror att det är klokt att vänta ett tag, tills dess att jag vet vem hon var.
– Jag förstår, du misstänker något.

Ben är tillbaka i hemmet på Övre Gärdet. Verkligen en märklig historia detta. Hur hade sexbruden hamnat i familjen Valdors vardagrum på Övre Östermalm? Och varför var hon brännskadad? Så erinrar sig Ben lukten i lägenheten, det var inte bara Veras tunga parfym. Det fanns även en annan doft, en doft som av äggtoddy, men detta var innan Vera serverat honom en dylik. Någon slags alkohol måste det ha varit, men det doftade verkligen billigt. Ben går in i sovrummet och lyfter luren på den stationära apparaten och slår ett nummer. Ett södermalmsnummer.
– Jag var uppe i en bättre våming på Engelbrektsgatan för ett par timmar sedan. I lägenhetn fanns det en egendomlig doft. En doft som fick mig att tänka på äggtoddy och en gammal spritfabrik jag besökt en gång i öststaterna. Har du någon aning om vad det kan ha varit? Doften är inte alls bekant på denna sida om slussen.
– En riktigt risig brandy. Eau-de-Vie! Så långt som du bara kan komma från Grönstets och de franska lyxmärkena. Jag vet flera i kvarteret som har en flaska stående.
Ben står som förstenad med luren i handen. En brandy i Veras våning. Detta får inte komma ut.
– Är det något obehagligt som har hänt?
– Mord, svarar Ben och låter luren falla ner i sin klyka.

Ben sitter framför brasan och dricker konjak. Vaför låg en grovt brännskadad sexbrud framför Veras öppna spis och varför luktade där Eau-de-vie i lägenheten? Ben tar hissen ner och kör raskt bort till Lilljansplan. Det sorlar i trapphuset utanför lägenheten på 6 trappor. Vera öppnar dörren, ser aningens förvånad ut, men släpper sedan in Ben.
– Har det hänt något?
– Jag har fått viss information, men vill inte oroa dig i onödan. Ge mig en toddy så skall ta pulsen på dina gäster.
– Naturligtvis.

I vardagsrummet sprakar brasan. Genom panoramafönstren breder stockholmshimlen ut sig. Ben går fram till spisen och hälsar på Lorentz.
– Verkligen en god toddy denna här, säger Ben.
– Ja, den blev inte så tokig. Skönt att det ordnade sig iallfall, det kunde lika gärna ha slutat i en katastrof.
– Förlåt, nu förstår jag inte? Hade Vera trots allt berättat för sin man?
– Vi bad vår nya chaufför att köpa hem några flaskor konjak och vad tror ni att han köpte?

– Eau-de-vie.
– Det var som fan! Ja, du har rätt. Det var verkligen ljusblått. En söndag när bolaget som vanligt håller stängt. Jag hade ett förbannat sjå med att få tag i nya flaskor, men som du ser så lyckades jag iallafall. Han fick gå ögonblickligen, chauffören. Denna gång blir det allt jag som ordnar med tjänstefolk.

Ben går ut till köksregionerna och letar reda på tjänarrummet. Han reglar köksdörren från insidan och går in i kammaren. På golvet står de olycksaliga Eau-de-vie-flaskorna, men i övrigt ser rummet tomt ut. Ben går fram till den inbyggda garderoben och öppnar dörren. Där ligger kläder och tidskrifter huller om buller. Längst in på den översta hyllan hittar Ben några videokassetter av den typ som man brukar köpa oinspelade. En av kassetterna är framspolad till hälften. I köket startar elvispen. Ben smyger snabbt ut ur kammaren, reglar upp köksdörren, smiter ut och går sedan in genom huvudentreén. Denna gång utan att ringa på.

Vid niotiden beger sig Ben hem från bjudningen för att ta igen sig och tänka igenom kvällens händelser. Temperaturen har nu sjunkit till minus 10 grader och månen sprider sitt ljus över punkthustak och trädkronor. I köket doftar det av apelsiner och nejlikor. Ben har tänt under glöggrytan och sitter nu i soffan med en glöggmugg i handen. Hur länge hade han känt Valdors? Han drog sig till minnes att han första gången träffade Vera på en blöt nyårsafton för några år sedan och hade sedan dess fått regelbundna inbjudningar till hemmet på Engelbrektsgatan. Det var tillställningar som stod högt upp på önskelistan bland stadsdelens modelejon.

Från sovrummet hörs telefonen ringa med skarpa signaler. Ben lyfter luren.
– Det är Vera, jag ringer väl inte och stör?
– Nej, det var ingen av dina gäster som skulle åt gärdet till.
– Hur går det Ben, har du några uppslag?
– Vera. Hur länge har du sysslat med pornografi?

Det blir tyst i luren. Ben hör hur det prasslar som av dollarsedlar. Sedan följer en häftig inandning.
– Vad menar du Ben? Jag förstår inte.
– Du gjorde ett misstag när du anställde din kompanjon som chaufför och använde ditt eget hem som inspelningsstudio.
– Är du kvar, Vera?
– Ben, du anar inte vad det är lönande att med pornografi i överklassmiljö. Lorentz är så snål med slantarna, så jag var helt enkelt tvungen att börja arbeta för mitt uppehälle. Det var aldrig vår mening att skada flickan, det måste du förstå.
– Jag tror dig, Vera. Det var väl dina plagg som hon hade på sig?
– Ja, så var det. Kenny, min kollega, chauffören, skulle flambera en julpudding som vi flickor skulle njuta av i öppningsscenen. Ja, så hällde han på för mycket av den där billiga sörjan. Jag han precis undkomma lågorna. Det var förfärligt.
– Vera. Jag hoppas att du förstår att jag inte kan hjälpa dig mer. Du får själv reda upp det här. Jag lovar dock att inte föra detta vidare.
– Å Ben, jag är så tacksam. jag tror säkert att jag skall klara detta själv. Se, jag har körkort och Lorentz åker bort imorgon. Då har jag gott om tid att röja vinden.
– Vera, vi ses på nyårsafton då.
– Ja Ben, det gör vi.
Ben lägger ned luren och går ut i vardagsrummet, sätter sig i soffan och häller upp en ny mugg med glögg.

I julklapp får Clara en rolig nötknäppare i form av en man som knäcker nötterna mellan sina tänder. Claras bror blir avundsjuk och har sönder den fina gåvan. Lite senare på natten, smyger den sömnlösa Clara ned till vardagsrummet och möts där av en förunderlig syn.

Alla leksakerna har fått liv och är som bäst uppe i en kamp mot en stygg mus. Det hela utmynnar i en duell mellan nötknäpparen och musen. Clara griper in, jagar bortmusen och räddar nötknäpparen som förvandlas till tjusig prins som tar med Clarapå en strapats rik resa till sötsakernas rike.

Tchaikovskys Nötknäpparsviten. Här i en inspelning från 1952 med Anatole Fistoularioch l”orchestre de la société des concerts du conservatoire de Paris. Omslaget är väldigtfint. Här en länk till fler fina Decca-omslag.

Jag läser ofta och gärna memoarer och biografier och vad vore dessa utan dagboksanteckningaroch brev? Men hur blir det i framtiden, var hittar vi motsvarande information? Kanske gör man ett besök på bloggkyrkogården, vad vet jag. Hursomhelst så är jag lite orolig att det skall blisvårare att kartlägga intressanta personers liv.

Vad som också slår mig är volymen av de brev och dagböcker som skrevs. Ett brev kan i tryckt formbestå av ett par sidor maskinskriven text och det tycker jag är mycket. Då jag själv varken för dagbok eller skriver brev, gör jag som så att jag sparar dene-post som jag tycker är intressant att bevara. Att några år senare gå igenom dylika fragment är intressant. Nu hör jag väl knappast till dem som levt ett liv i sus och dusså det är inte mycket som riskerar att hamna i tryck i framtiden.

Jag har pecis fått tre härliga symfonier på posten. Naturligtvis är samtliga av ryska kompositörer, nämligen Dmitri Shostakovich och Sergei Prokofiev. Den förstnämndassjunde symfoni, även kallad Leninggrad, är en riktig mastodontpjäs ty den är hela 69minuter lång. Inspelningen är den allra första som gjordes av detta verk (december 1946)med William Steinberg och Buffalo philharmonic orchestra.

Men framförallt är det Shostakovichs 6:e symfoni som jag har lyssnat på och den går minsanninte av för hackor den heller, även om en är mindre till formatet. Väldigt fin är den, vemodig.Inspelningen är från 1945 och det är Fritz Reiner framför Pittsburghs symfoniorkester. Kansketar jag mig i kragen och spelar av den så att ni kan lyssna. Den är inte så lätt att få tag i.

Siegfried Sassoon och Stephen Tennant på semester i Garmisch 1929. Zarah Leander på scenen1975. Courtney och Curt 1993. Alla är fina på sitt sätt. Siegfried och Stephen är tämligenhelrätt i år. Zarah hade mer gester, smink och kläder än vad som ansågs passande vid hennesålder. Det är värt respekt. Courtney och Curt är rara och väldigt snygga.

Här ni varit inne på sajten Bevara äktenskapet?Maken till dravel får man leta efter, dock får man sig en direkt rolig stund om man går inoch läser under Frågor och svar där hela fanskapet motiveras. Framförallt vill jag framhålla stycket Diskriminering? som stor humor.

Vilka har då skrivit under uppropet? Bland annat Siewert Öholm, Paolo Roberto och Anna Maria Corazza Bildt. Öholm är väl frireligiös om jag inte missminner mig och Roberto katolik men vad gör fru Bildt där (som dessutom håller sig med älskare)? Överklassen har som bekant en tradition av perversioner så där borde man förvänta sig viss tolernas.

Jag sitter och leker med Reverb. Reverb handlar om att förstora rummet, att åstadkomma en ekoeffekt, omän måttlig. I korthet kan man säga att man på elektrisk väg lägger till en fördröjning likt den som naturligt uppstår i tex stora eller hårt inredda lokaler.

Reverbet började först användas i Hammondorglar på 30-talet för att man skulle få den där känslan av att orgeln spelar i en stor sal. På 50-talet föll det sig naturligt att även nyttja det vid inspelning av musik och framförallt vid återutgivningar av äldre material. Ett väldigt fint exempel på en inspelning med rikligt reverb är soundtracket till Ascenseur pour l”echafaud med musik av Miles Davis. Här blir ljudet alldeles vått och suggestivt. I senaste På nattkröken, nr 11, kan man höra ett smakprov.

Ytterligare ett re-issue-album från Columbia. På 40-talet låg Billie på Decca så Columbiagav ut gammalt material, ibland även inspelningar som aldrig blivit utgivna tidigare. Dessvärreinnehåller albumet Billies blues och Summertime, inspelningarna från 1936 som jag inte riktigt gillar. Jag la till en annan skiva sitället med Body and soul och I”ll get by.

A hot jazz classic – Billie Holiday vol. 1:

Spellista: When a women loves a man, I cover the waterfront, Until the real thing comes along, He”sfunny that way, I can”t get started, Body and soul, A sailboat in the moonligt, I”ll get by (23 minuter).

Dr Robert och hans Blow Monkeys. Hur bra är inte den här videon? Låten är dessutom en av mina favoriter. Klicka här om videon inte syns.

Idag skall jag inte klaga på folks dåliga smak, istället kommer här en enkel bildsvit beskrivandes mitt hem. Disk saknas ej i köket, däremot lyser blixtlampan med sin från varooch bilderna är följaktligen gultonade. Det hela påminner allt lite om en djungel. Håll till godo.

När Sveriges radio 1949 fyllde 25 år fann man det lämpligt att ge ut en påkostad skrift utförligt behandlandes radions utveckling i Sverige.Författarna valdes främst ut efter antalet tjänsteår inom företaget, vilket jag finner vara ett härligt kriterium.

Hursomhelst, Manne Berggrens kapitel Tulipanrosen innehåller en intressant bild på reportern och hans assistent från den argentinska vildmarken. Hattarna, stövlarna och de pösiga byxorna. Det som fattas är väl främst en käpp och möjligtvis någon sorts betjänt, kanske en slav(eller en äktsvensk statare). Sveriges radio har chanserat på senare år.

Grev Magnigatan 4. Klockan har passerat tre och både barskåpet och grammofonstiften har börjat sina, endast askkopparna är överfulla. I det runda kabinettet klingar sakta festen ut, alltmedan gryningen fyller rummet med en mörkblå dager.

Här är musiken som avslutar natten.Count Basie: Roseland shuffle; Artie Shaw: The glider; Jimmie Lunceford: I”m in an awful mood; Count Basie: Moten Swing; Artie Shaw: Mysterioso; Woody Herman: Blue falme; Jack Teagarden: I just couldn”t take it. Den sistnämnda är helt fantastisk. Woody Herman-låten har finfina piskliknande ljud, så det är bara till att lyssna, genast.