Lite northern-krök med mycket annat. Jussi Björling: Paris entrésång; Simon Brehms kvintett: Hallelujah; Billie Holiday: How deep is the ocean; Bobby Hebb: Love, love, love; Frankie Valli: The night; Stylistics: I canմ give you anything (but my love); Ronettes: How does it feel; Patsy Kensit: I”m not scared; Roni Griffith: Love is the drug.
Lyssna på På nattkröken 9
Jag är ju svag för 1800-talets Uppsala, framförallt seklets första hälft. När jag läst klart Mallas Minnen blev det allt lite tomt. Idag damp så äntligen en liten pärla ned på hallgolvet, Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan. Lotten Dahlgren är för övrigt många finfina verk på sitt samvete, bland annat boken Lyran om Limnellska salongen.
Huvudpersonerna i detta verk, sammanställt av brev och dagboksanteckningar, är inga mindre än Överstinnan Silfverstolpe och hennes väninna Alida Knös samt Mallas systerdotter Ava Wrangel, Alidas dotter Theckla, Erik Gustaf Geijer och Jenny Lind. I detta eldorado för det vittra Uppsala rör sig tondiktaren Jakob Axel Josephson, det är nämligen hans efterlämnade papper som utgör bokens grund.
Jag har nyligen sett Verdis La traviata på Operan. Det var en någon splittrad upplevelse. Jag tycker mycket om musiken och handlingen, som lånats från kameliadamen, är heller inte dum, omän en smula banal. Dessvärre har man valt att förlägga föreställningen till nutid, eller någon slags halvbilligt sent 90-tal och det var inte helt lyckat.
Naturligtvis är det intressant att klä en opera som La traviata i nutidskläder, framförallt framträder den enkla kärlekshistorien i ett helt nytt ljus. 1800-talskostymer hade skänkt ett helt annat romantiskt skimmer över den slampiga Violetta. I mitten av 1800-talet var kokotterna den tämligen respekterad grupp av kvinnor (nu talar vi om de framgångsrika, dyra, damerna), idag ser man de billiga glamourmodellerna framför sig istället och den associationen är alls inte lika trevlig. Vad nu skillnaden egentligen är.
Lite tråkigt var också att de medverkande saknade den aura som Callas, Nilsson och Schymberg omgavs utav. Det hade helt enkelt varit mer spännande att se en storstjärna i huvudrollen. Idag alternerar två för mig tämligen okända damer som Violetta. Hennes älskare gestaltas av Tito Betran, en mycket kort man.
När Violetta skall lämna Alfredo (Tito Beltran) blir det äntligen lite liv i föreställningen och Violetta får använda sina röstresurser vilket är precis vad jag väntat på. Jag äger två inspelningar av La traviata, en med Maria Callas och en med Hjördis Schymberg (1939) vilket säkert har satt sina spår vad det gäller mina preferenser.
Föreställningen hade dock, trots sina brister, sin charm då det alltid är mycket trivsamt att höra den vackra musiken i en fin lokal. Hade så bara scenen gett mig en rejäl dos av överlastat 1800-tal hade jag varit rätt så nöjd.
Scorpio rising är filmen där en man tar på sig ett skinnställ till tonerna av Bobby Vintons Blue Velvet. Det är roligt. Hela filmen är faktiskt mycket sevärd. Dessvärre verkar din inte finnas på YouTube, så vi tittar istället på Kustom Kar Kommandos. Inte alls lika bra, men det är iallfall Anger och lite bilporr. Här hittar ni en artikel om den nya DVD-boxen med Angers filmer.
I det sydöstra hörnet av Karlavägen/Sturegatan låg en gång Carlssons skola, en rätt fin byggnad. Idag står där ett finfint 60-talshus med Handelsbankens lokaler i bottenvåningen.
På bilden ovan syns den svagt brutna fasaden och det eleganta räcket vid den indragna balkongen. Tydligt framgår också de fantastiska fönster som utgörs av smala strimmor ut mot Floras kulle och Humlegården. Naturligtvis finns där innanför en öppen spis och som om inte det vore nog, ett kök med inredning i päronträ.
Sisela Lindbloms nya bok har som i säkert märkt gett upphov till en intensiv debatt som ännu inte avklingat. I ena hörnan hittar vi bla Maria Sveland och Nina Björk, i den andra bla Isobel, Annina och Linda Skugge. Det mest intressanta i smutskastningen är det faktum att det är fult att tycka att det är fult att konsumera.
Konsumtion är inget nytt, men för hundra år sedan var det en ytterst liten grupp av jordens befolkning som på allvar kunde ge sig hän åt denna nöje. Så är det inte idag och det har resulterat i stora miljöproblem.
Vidare till debatten. I det enda lägret är det fult att konsumera, i det andra är handlar det mer om snobbist om man väljer att stå utanför (förenklat). Det är helt enkelt en fråga om klass. Jag härstammar av den gamla, tämligen utdöda, bondeklassen. Ledorden här är att man skall lämna över den jort man ärv i likadant skick eller bättre när det är dags för nästa generation att ta vid. Detta utesluter tyvärr konsumtion, iallfall den negativa konsumtion som tär på naturen.
Jag förstår att konsumtionen är den motor som driver vårt så kallade välstånd, men jag inser lika fullt att det är en ohållbar utveckling. Vad som behövs är en god konsumtion, en konsumtion som skapar jobb, välmående och som ger lika mycket tillbaka till naturen som den tar. Det är väl där diskussionen borde borde ligga.
Tänk, en tysk utgåva med Frankrikes mesta dansös. Josephine Baker föddes i USA med det var i Paris som hon blev stor med sin exotiska dans. Här är några sånger med bananflickan Josephine som knappast gått till historien, men lite roliga är de allt.
Je pars
Solitude
Begin the beguine
Solitude är Ellingtons gamla paradnummer, Je pars gjorde Four Seasons en odräglig version av i mitten av 60-talet (Alone). Som sagt, roligare än bra. Konvolutet med den tyska texten är dock bäst (Die exotische Tänzerin).
Juliette Greco, Barbara, Francoise Hardy, Jacques Dutronc, Yves Montand. Jag gillar fransk musik. Dessvärre har jag aldrig känt mig hemma i Paris, då är Berlin bra mycket trevligare. Inget hindrar dock att leva en smula i Paris, om så bara i några dagdrömmar.
Här två pärlor med Barbara, framförallt Ni belle, ni bonne är fantastisk:
Pierre är heller inte dum:
En finfin krök. Bryan Ferry: Don”t stop the dance (12″); Jacques Dutronc: Il est cinq heures; Francoise Hardy: L”anamour; Momus: Platinum; Eurythmics: When tomorrow comes; Blow monkeys: It doesn”t haveto be that way; Magnus Uggla: Johnny Rocker; Zarah Leander: Ich weiß es wird einmal ein wunder geschehn.
Lyssna på På nattkröken 8
Idag fann jag av en slump en essä av Maj Wechselmann i söndagens DN. Den är inte alls dumt skriven och den handlar om Barbro Alvings (Bang) resa i Asien i slutet av 40-talet. Tyvärr finns där ett faktafel som är både fatalt och en smula underligt.
Wechselmann skriver att orsaken till Bangs fängelsevistelse 1957 var hennes protest mot planerna på svensk atombomb. Den verkliga orsaken till straffet var dock Bangs vägran att fullfölja sina plikter inom civilförsvaret. Atombomben var hon naturligtvis också motståndare till, vilket DN inte var. Dåvarande chefredaktören Herbert Tingsten var en stor vän av bomb vilket fick till följd att Bang lämnade DN för att istället skriva i Veckojournalen.
Tillsammans med bla Sara Lidman och Per-Andres Fogelström bildade Bang AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb). Deras arbete gav utdelning och opinionen som tidigare hade varit för svängde och Sverige beslöt att inte skaffa atombomb.
För övrigt är även årtalet för fängelsevistelsen fel. Det var inte 1957, utan det var i januari 1956 (närmare bestämt den 3 januari och en månad fram). Med tanke på att Maj är i full fart med en dokumentär om Barbro Alving är dessa misstag märkliga, hon borde helt enkelt vara bättre påläst.
Tillägg:
Enligt de publicerade dagböckerna volym 1950-59 föreslår Bang att hon skall slippa civilförsvarsarbetet och istället får ägna sig åt fredsarbete. Ett uppslag som rätten inte gillade.
Jag har varit på burleskklubb, minsann! Där såg jag en tant vars kläder så sakterliga försvann, en annan tant med skägg som sades vara äkta (kaske lika äkta som Britneys oskuld) som skickligt bollade med knivar, samt två sexiga siamesiska sjuksystrar (nog är det något visst med vita rockar, tänka bara på alla stiliga doktorer i flickböckerna) som med motorsåg attackerade en ung man i tarzan-outfit.
Underhållnade, javisst, men nog är det lite märkligt att allt detta plötsligt blivit på modet. Dagens glamourmodeller (förskräckligt ord) ser man ner på men kommer det så en liten stumpa från USA som mer än gärna visar brösten i någons sorts fin de siècle-förpackning så höjer ingen på ögonbrynen. Vilket man naturligtvis heller inte borde.
En del av oss finner det (trots en finfin uppväxt) upphetsande att göra dylika saker. Själv saknar jag detta drag, men jag känner de mest respektabla människor vars fritidssysselsättning är allt annat än lämpad för en normal middagskonversation.
Så till nostalgivurmen. Själv räknar jag mig mer till romantiker än nostalgiker. Jag har svårt att klä ut mig i en given stil (om den inte är tysk och börjar med snedbena och slutar med armékängor). Hursomhelst, lite utklätt kändes det allt, vilket förmodligen beror på att mänga ser hela burleskscenen som en kul och modern grej.
Bör man då gå på burleskklubb? Ja, varför inte. En smula banalt, javisst. Det hela var underhållande fram till klockan ett då helvetet bröt lös, dvs men spelade Rockabilly på dansgolvet. Och det är ALDRIG roligt.
Och nej, rubriken är icke särskriven.
Parentes:
Hur intressant man än finner dåtiden bör man inse att det är nuet som gäller. Dock, ett stort historiskt kunnande är alltid bra, det gör det lättare att förstå sam- och framtid.
Här en fin inspelning av Beethovens Eroica-symfoni
(ursprungligen tillägnad Napoleon). Det är Eric Kleiber och Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som framför stycket (Decca LXT 2546). Inspelningen är från maj 1950. Här finns mer information om Deccas LXT-serie.
Decca har gjort fler inspelningar med Concertgebouw Orchestra. Lyssna gärna på Concerto for orchestra från 1948 med Eduard van Beinum. Det är en finfin inspelning utgiven på 5 78-varvsskivor. FFRR i toppklass! Concerto for orchestra, part 1
Concerto for orchestra, part 2
Jenny Damberg skrev häromdagen en text i SvD om nya, budgetbetonade, tv-kanaler och dess program. I artikeln figurerar Studio Virtanen. Virtanen menar att han gör tv-för de om är, eller vill vara, lite fräsiga. Lite motvilligt medger han att han gör tv för s.k. ”Hipsters”. Minsann!
När jag får ett antal år sedan var verksam som civilingenjör på diverse företag så var supportavdelningen befolkad av män i stil med Virtanen. Lite töntiga. Detta går inte ihop med Hipster-TV. Jag är faktiskt i chock, jag trodde Virtanen var för de mer lantliga i vårt avlånga land.
Bilden i Svenskans kulturdel där Astrid poserar med sin lille son vid S:t Eriksplan är verkligen fantastisk. Den blev genast en favorit som jag inte kommer att glömma. Inte kan det ha varit roligt att tvingas föda sin som i Danmark och lämna honom där i tre år.
Jag tänker på min egen moster som runt 1950 gick en utbildning i Göteborg och där träffade en man som inte hade de bästa av avsikter. Moster hade jobbat som hembiträde åt en bättre fru som fattat tycke för den unga norrländskan och gett henne möjlighet att utbilda sig till kallskänka. Hur det nu var så blev det graviditet och mannen försvann.
Min mormor var dock inte den som ansåg detta för någon större skandal, men moster valde ändå att flytta till en annan ort där hon kunde bo med sin son. Hon hade turen att hamna hos ett äldre barnlöst par som med glädje tog hand om både mor och son.
Efter några år gifte moster sig, men hon och hennes man fortsatte umgänget med den präktiga familjen vars insats aldrig går att överskatta. Mosters man var dessutom en riktigt finfin man så det hela slutade trots allt på bästa tänkbara sätt.
En europeisk 60-talskrök med två amerikanska alster, Frankie Vallis och Marlon Brandos.
Siw Malmkvist: Jon Andreas visa; Marlon Brando och Jean Simmons: A woman in love; Monica Zetterlund och Lizzi Alandh: Lär oss ikväll; Adriano Celentano:Il ragazzo della via gluck; Melina Mercouri: Les enfants du pirée; Frankie Valli: I make a fool of myself; Anita Lindblom: Ja det var då; Claude Francois: Make it easy on yourself;
Lyssna på På nattkröken 7
En rätt så fånig text, men vad det svänger! Sällan hör man musiker som så spelar som om de vore på sommarens första utflyckt. Det är en ung Nat King Cole och tidningen Metronomes All stars. Blaskan i fråga annordnade en årlig omröstning då årets populäraste musiker korades. Resultatet av 1946 års omröstning spelades in i december. Här hör vi bland annat Eddie Safransky, Buddy Rich, Charlie Shavers, Johnny Hodges och Coleman Hawkins. Sweet Lorraine:
I Hälsingland finns ett turistmål som jag aldrig besök men som jag har hört talas om sedan jag var mycket liten. Det är Träslottet, en Hälsingegård som Willy Maria Lundberg förvandlade till ett levande museum där gamla och nya kvalitetsprodukter visades och fortfarande visas.
Willy Maria var ingen vän av slit och släng, vilket annars var ett slagord som vann kraft under 60-talet. Träslottet var en motreaktion mot dessa nya ideal. Idag kan vi konstatera vem som hade rätt och vem som hade fel. Läs mer om Träslottet och Willy Maria här.
Mer Paris än såhär blir det knappast. Juliette Greco sjunger Sous le ciel de Paris
och marssnön töar oundvikligen bort. Det är en helt bedårande melodi, som man inte kan låta bli att lyssna på om och om igen.
En annan favorit med Juliette är Les feuilles mortes,
melodin som på engelska heter Autum leaves och på svenska En stjärna föll. Betydligt mer melankolisk än Sous le ciel de Paris men oj vad den är fin.
En mycket fin fasad i ädelputs från 1950. Det är Armfeltsgatan 14-16 på Gärdet som glänseri vårsolen. Nu är det emellertid dags för renovering och värden, Lars Edman, har tidigare medstor framgång förstört fastigheten Furusundsgatan 19/Smedsbacksgatan 2 genom att klä infönstren i aluminium och ersätta smidesbalkongerna med korrugerad aluminium. Det är inte svårt att föreställa sig vad som kommer att hända med dessa fina balkonger medsinuskorrugerade fronter med plats för blomlådor i mitten.
Det är illa att vårt Stadsbyggnadskontor är så slappt att de tillåter i princip vad som helst, bara de slipperbråka med värdar som saknar pietet. Om ni känner för att göra en insats, släng i väg ett mail till stadsbyggnadskontoret@sbk.stockholm.se och ange adress samt att det är dags för fasadrenovering.Med största säkerhet har denna värd inte ens sökt bygglov.
En riktigt klassisk inspelning av Sibelius Symphony nr.2 in C minor op. 43
med dirigenten Serge Koussevitzky på podiet. Jag är väldigt osäker på när denna inspelning är gjord, om det är i mitten av 30-talet eller senare. Albumet är iallfall väldigt gammalt i bruntkonstläder med guldboxtäver. Lyssna, den är väldigt vacker och låter riktigt bra.
En halvfransk krök. Army of lovers: My army of lovers; Freddy: Besame mucho; Billie Holiday: My man; Yves Montand:Flaner tous les deux; Mouloudji: Time is money; André Claveau: Onze heures sonnent;Nat King Cole: You call it madness (but I call it love); Amanda Lear: Follow me; Marc Almond: The days of Pearly Spencer. På nattkröken 6
Privatdetektiven Benson och hans journalistväninna bevistar en modevisning på Berns salonger (där Ann-Sofie Back hade sin visning i våras). Stjärnmannekängen Monica Kostlervisar brudklänningen i finalen, och faller död, skjuten, ner från podiet. Denna tämligenrafflande, men banala, deckare från 1956 är skriven av Nils Arne Pemer (som på en obetalbarbild på bokens baksida har hatt och röker och misslyckas med att se tuff ut). Här några spridda strofer: Inte för att jag hade något emot att se en sådan goding som Monica Kostler i något läckert rosafärgat…Det var ruskigt vad det var länge sedan [apropå gamla damer], vart tog tiden och figuren vägen… Viveca Adelhjälm såg uppfodrande på mig och jag reagerade som hon avsett. Det vill säga jag bjöd henne på lunch…
Det börjar bli ljusare. Jag har gjort följande:
Plockat fram Fuchsiorna från vinterförvaringen i kallskafferiet (och beskurit HÅRT).
Planterat sticklingar av Blomsterlönn (Klockmalva) och Passionsblomma.
Sått Lavendel. Lavendel har man som fyllning i de små kuddar som man har i linneskåpet. Detdoftar grymt (det tycker dessbättre inte malen)!
Rasande stiligt omslag. Petrouchka är en slags rysk variant på en franska Pierrot. Stravinsky komponerade stycket med början 1910 och i juni 1911 dansade Nijinsky titelrollen.
Här en inspelning från ca 1949-50 med Ansermet och L”orchestre de la siusse romande. Man kan inte tro att det är en gammal inspelning. Den har ett ljud som vore den inspelad idag. Lyssna på Petrouchka
Minsann, Zarah Leanders liv skall bli tysk film! Gissa om det kommer att bli bråk om hennes samröre med nazisterna. Det börjar bli uttjatat tycker jag. Spisa hellre hennes grymma nazihits från det glada 30-talet för de är verkligen bra. Man kan förstå att hon gillade Tyskland och de resurser som stod till buds.
När jag var i Tyskland för ungefär ett år sedan blev jag verkligt förvånad då jag upptäckteatt skivaffärerna praktiskt taget svämmade över av Leanderskivor. Så är inte fallet här precis. Med tanke på hur många som var tyskvänliga i Sverige under 30-talet tycker man att en äregirig artist borde bli förlåten. Men icke.
Lyssna på Sag nicht adieu, sag nur auf wiedersehen
Merci, mon ami
Lang ist her
En ny krök, en sliskig krök. Gunnar Wiklund: En gång i mitt sommarland;Frida Hyvönen: See how I came to town; Kathleen Ferrier: Agnus del; Tchaikovsky: Dance of thesugar plum fairy (Fistoulardi, Decca); Woody Herman: Igor; Lecuona cuban boys: Siboney;Claudio Villa: Parti con te; Bruno Martini: My personal possesion; Xavier Cugat:Quizas, quizas, quizas.
Lyssna på På nattkröken 5
Kanske blir det en trevlig sommar vad det lider. Här en av de finaste tv-serier som gjorts. Kanske inte den bästa, men vad gör väl det när allt annat är fulländat. Outsägligtsorgligt är det också med Charles och Sebastian som aldrig får varandra. Det påstås förresten att Stephen Tennant stod modell för Sebastians figur.
En av de roligaste, och taffligaste, tv-serier som gjorts. René är värdshusvärden, i det ockuperade Frankrike, som alla åtrår. Handlingen kretsar kring några gömda engelskaflygare samt tavlan ”The fallen madonna with the big boobies”.
Jag har unnat mig några Living presence-skivor. Här har vi Våroffer i en inspelning från ca 1953. Det här är inget lättlyssnat stycke, men jag föredrar klassisk musik som är fylld växlingar av alla de slag. Jag uppfattar det som en slags dissonanser som inger intresse och stimulerar.
Mitt exemplar av skivan är inte i det allra finaste skick, men det duger bra att lyssna på ändå och man får en aning om vad de skickliga hantverkarna som utgjorde dåtidens hifi-ingenjörerkunde åstadkoma. Le sacre du printemps med Minneapolis symphony orchestra underledning av Antal Dorati. Stycket uruppfördes i Paris i maj 1929.
Jag kör mycket sällan bil, men när jag väl gör det så unnar jag mig att köra amerikanskt. Sedan många år äger jag en krämfärgad Pontiac Grand Prix från 1974. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilar, framförallt av amerikanska. Pontiacen är en ypperlig bil och lider endast av två nackdelar: den är 5,55 meter långoch drar 2-3 liter bensin per mil. Det är verkligen fruktansvärt.
I övrigt är den fantastisk. Den är snabb (6,5 liter V8:a), den är bekväm och lättkörd och gör sig förträffligt på motorvägen då den har en tämligen sportig fjädring för att vara amerikansk. Dessutom är den lätt att underhålla själv. Jag är tämligenhändig med tekniska detaljer så det är oftast inget problem. Amerikanska bilaranses också för att vara driftsäkra.
Jag har egentligen inget behov av bil, men jag älskar att höra det dämpade mullret från de dubbla avgasrören och att uppleva känslan av tyngdlöshet som kommer av all servoassistansoch den stora motorn.
En finfin bild från Ingmar Bergmans första film, Kris. Jag är ingen större vän av Bergman,då jag föredrar Hasse Ekmans 40-talsproduktion som jag finner mer intressant. Marianne hade roller i Ekmans filmer också, bland annat spelade hon den prostituerade Bojan i Medan porten var stängd.I Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter har hon en mindre roll som bekant till Dagmar Brink. Läs noga i rollistan nästa gång ni ser en gammal svensk film så att ni inte missar den fina Marianne. Hon gör för det mestamycket bra ifrån sig.
Gratistidningen City har blivit lite tråkigare sedan den fantastiskt korkade Frida Boisen lämnade modesidorna. Idag var dock en intressant artikel införd signerad unga frk Björk. Nämnda dam har mage att klaga på Lalehs ointresse att meddela sig med pressen. Jag vet själv inget om Laleh och jag finner det ypperligt om hon har den goda smaken att inte vräka ur sig detaljer från sitt privata liv. Det finns det redan så många som gör. Och det är ett billigt knep.
En ny krök, en jazzkrök! Woody Herman, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Sarah Vaughan med fler. Hädanefter kommer nattkrökan att läggas upp endast varannan vecka, ty annars kommer mittutrymme här på internetet att ta slut tämligen raskt.
Lyssna på På nattkröken 4
Ett specialkomponerat filmsoundtrack helt i jazzstil är Johnny Mandels I want to live.Filmen handlar om den jazztokiga Barbara Graham (även kriminell, prostituerad och pundare) som är särskilt förtjust i Gerry Mulligans musik. Soundtracket släpptes dels med den störreorkester som förekommer i filmen, dels som en lp med en mindre jazz-combo med bla Shelly Manne,Gerry Mulligan och Art Farmer. Båda två är lysande.
Lyssna på någa smakprov från skivorna:
Först Main title, Poker game och San Diego party med den stora orkestern, sedan Black nightgown och Barbaras thememed Gerry Mulligans jazz-combo.Köp skivorna här, bådaligger på samma CD.
För ett år sedan var jag i Tyskland. Där var kallt och snö och jag var tunnklädd. Tillrågapåköpetköpte jag Wagnerboxen (Ringen, Solti, Decca) med 18 lp-skivor. Den var tung och jag saknade handskar. Trösten i eländet (nå, det var en lyckad semester) var den förträffligastationen Köttbusstorget! Inga andra än tyskarna kan finna på ett så finurligt namn. Apropå felskrivningar så kommer jag att tänka på lilla Siri 4 år som hade gjort en boki förskolan. Titeln på boken var ”Bussen som kommer med potatis”. Aftonbladet hade satt lustiga rubriken ”Kuka att rita” när Siri och hennes verk presenterades. Så fel det kanbli.
