Bloggen Rävjägarn

Är det någon som kommer ihåg Popsie, den risiga svenska gruppen som var en smula populär runt 97-98? Jag hade glömt dem, men så hittade jag videon till Rough enough på YouTube. Popsie hörde inte till mina favoriter, men dessvärre föll det sig inte bättre än att jag råkade vara med på den videoinspelningen. Platsen var MS Stubnitz, på den tiden omtalad som ”Knarkbåten” efter ett mindre tillslag i samband med någon fest ombord.

Popsie var några tjej-tanter i 30-årsåldern, som, om jag inte minns fel, hade justerat sin ålder en del (naturligtvis nedåt). Varken cigaretter eller alkohol fick finnas med i bild, så att videon skulle vara gångbar utomlands. Det blev extra fåningt med tanke på titeln – Rough enough – och det faktum att miljön skulle ge ett intryck av hård och dekadent nattklubb.

Titta på videon på YouTube.

Där jag bor är det förunderligt fridfullt, såpass lantligt att jag några timmar idag har lyssnat på någon slags motor- eller röjsåg. Utanför huset växer det fläder, mängder av fläder. Jag måste dock påpeka att jag inte bor på landet, bara strax norr om Valhallavägen.

Blomklasarna på fläderbusken kan man göra saft av. Jag plockade 60 st och kokade sedan upp 2 l vatten och 2 kg socker samt 3 skivade citroner. 2 tsk citroncyra rördes i och sockerlagen hälldes sedan över de väl sköljda blomklasarna. Nu väntar två stora skålar i min kyl på att det skall bli torsdag. Då skall inehållet silas och hällas på flaskor.

Igår körde jag hem från Leksand efter några (regniga) dagar vid Siljan. Färden var tämligen odramatisk då vi slapp den värsta kön. En lustig detalj fastnade dock på näthinnan: I höjd med Sala stod en ung man alldeles vid vägkanten och poserade. Inte vet jag vad han hade i tankarna, men kanske hade midsommararhelgen inte gett någon större utdelning och detta var ett sista försök att råka ut för kärleksaffärer.

Stadsbiblioteket passade jag på att besöka idag för några timmars studier. Det är perfekt att sitta där och läsa i kollektiv enskildhet. Men vad händer? Telefoner ringer och folk svarar och pratar helt ogenerat i flera minuter. Jag hade god lust att säga till, men då jag själv suttit och snörvlat (pollen!) ett bra tag (det är irriterande) kändes det lite som att kasta sten i glashus.

Äntligen finns Måndagsbörsen på SVT:s Öppet arkiv. Dessvärre saknas inslaget med Strasse, den barnförbjudna kopian av Lustans Lakejer. Dock, man kan roa sig med den enormt töntiga reportern som pratar med Adam Ant. Fina kläder han har, Adam.

Jag har varit på Hildasholm, lanthuset som Axel Munthe och hans fru Hilda lät bygga 1911. Här bodde under sommarmånaderna Hilda Munthe och deras söner Peter och Malcolm (Axel vistades ofta på andra platser och från 1919 var han inte längre välkommen i huset).

Bilden ovan är hämtad från Hildasholms trädgård som är en omfattande anläggning med många olika små trädgårdar. Det är fint att gå omkring i dessa avskilda trädgårdar som är anlagda mitt i en orörd natur. Här finns bla en nedsänkt trädgård, en rosen-, en fontän- och en brunnsträdgård.

Ett av de finare kontoren i stan måste tillhöra Acne, så snart de fått allt i ordning och flyttat in. Lokalen på Lilla Nygatan är helt enkelt makalös. En stor trappa går rakt fram från entrén upp genom huset och slutar i ett mindre rum med opakt glastak. En mer pompös vandring upp till företagets hjärta, designavdelningen, kan man knappast tänka sig (jag förutsätter att man disponerar lokalen på det sättet).

Igår var det alltså fest i de nya loklalerna i Gamla stan. Något knussel var det alls inte frågan om, åtminstone inte med tanke på den enormt välfyllda baren (pressen bjöds dessutom på finmiddag innan, folk från Kitsune spelade skivor). Den pompösa salen, som upptog hela gaveln mot Lilla Nygatan, hade apterats till festlokal och catwalk. Här var både pardörrar och fönster försedda med pampiga överstycken. Takhöjden var som ett par tre gärdesvåningar. Överallt var det folk och det var varmt. Merparten av stans gå-ut-klientel fanns på plats.

Nästa stora folkskockschock befann sig ute i gränden, mittemot Mårten Trotzig. Här var stans största rökruta placerad, knappast till grannarnas förtjusning (mycket riktigt, de klagade och festen fick stängas). Restaurangerna här fick ett enormt uppsving på sina toalettavdelningar. En stor byggnadsställning var uppsatt precis utanför. Här kunde modellerna ta sig till stora salens catwalk under visningen.

Vad mer? I den helt överfulla baren på nedre botten träffade jag Doktor Kärlek. Han pratade helt osammanhängande och dillade om en våning på Kaptensgatan där min bror hade bott (och då hör till saken att jag saknar bror). Han hade dock försett sig med två drinkar, vilket får ses som förmildrande omständigheter.

Ett av de mindre genomtänkta inslagen var någon sorts tämligen fånig show med lite dans och lite naket. Tänk exotiska människor och exotisk dans. Lite unket, det var inte speciellt snyggt gjort och det kändes last-last-season. Men det kan man förlåta, då det överiga var tämligen magnifikt (ungeför som under IT-yran…).

En av de mer ovanliga inspelningarna av Gershwins Porgy and Bess står Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Den kom 1958, året efter Ella och Louis fantastiska version. Konvolutet lider en viss brist på, låt oss kalla det, färgbalans. Lyssna på:
Bess you is my woman(duett)

och I loves you Porgy(Monica)

Av någon anledning är den väldigt ovanlig, denna svenska version som jag verkligen gillar.

Jag har sett Zodiac, ett tämligen bedårande, långt utdraget antiklimax som man sällan stöter på. Särskilt ovissheten var rätt så charmant. Jake Gyllenhaal hade en roll, som såsmåningom växte, men som mest var av dekorativ art. Jake har svenskt påbrå (Malla Montgomery-Silfverstolpes moster Gustava Rudbeck var i sitt andra giftrmpl gift Gyllenhaal!).

Då var det dags för vädret. Omväxlande får man nog säga. Jag hade glömt mina solglasögon på bilverkstaden (byte av bromsklossar) och överraskades av två skurar när jag promenerade dit för att hämta dem. På väg dit passerade jag Thomas Eriksson arkitekters ombyggnad av en gammal kontorsbyggnad på Sandhamnsgatan. Nu blir här fräsiga bostadsrätter med kök i öppen planlösning. Det sistnämnade borde vi verkligen förskonas ifrån, det känns så omodernt, så daterat. Bygget i övrigt är nog inte så tokigt, det är i grunden en påkostad gammal kontorsfastighet.

Dagens andra utflykt gick till ornsgatan där jag plockade upp två påsar med skivor. Gårdagskvällen passerades närmligen hos Chicagos (swingklubben), där jag spelade skivor av gammal sort. Det är inte lite jobbigt att släpa med sig skivspelare, förstärkare och 60 st 78-varvsskivor. Det var inte bara tjejtanter och pensionärer där, även det lite yngre gardet, kidsen, fanns på plats. Riktigt lyckat var det.

Så till litteraturen. Jag läser fortfarande En saga om en saga och andra sagor av Selma. Den är fin, som så många andra av henens böcker. Jag har även pressat i mig homosexboken Bögjävlar. En rätt så intressant skrift, men mer om sen vid ett annat tillfälle.

En rätt så tjusig kärrä är det allt, Mercedes 450 SL. Richard Gere kör något liknande i introt till filmen American Gigolo (samtidigt som Blondielåten Call me spelas).

Bobby Ewing i Dallas körde också Meredes. Fortfarande förknippar många 450 SL med just den tv-serien och vice versa. Jag skulle själv kunna tänka mig en liknande bil. Dessvärre är de inte speciellt billiga.

Idag har jag äntligen tagit mig för att baka mazariner. Kanske en smula varmt göra i sommarhettan men nog blev det utmärkt gott. Receptet är gammalt och beprövat och innehåller bittermandel. Utan bittermandel inga riktigt goda mazariner, ty det behövs allt en beska som man inte kan ersättas med aldrig så mycket socker.

Bakningen föregicks av en promenad ner mot Strandvägen till. I första kvarteret öster om Djurgårdsbron ligger huset med gatans vackraste fasad, von Rosenska palatset i Ekebergsmarmor. Huset bygdes alldeles i slutet av 1890-talet åt greve von Rosen och innehöll två stora lägenheter som vardera upptog två våningsplan.

Vid moderniseringen i början av fyrtiotalet (till smålägenheter!) byggdes de två representationsvåningsplanen (2 och 3 trappor) om till tre våningsplan med mer normal rumshöjd. Fasaden är dock tämligen oskadd trots det stora ingreppet är, för att citera Svenska hem i ord och i bild, ett ”berömt för sin väl proportionerade, vackra svenska marmorfasad i tidig fransk 1700-talsstil, en elegant moderniserad barock”.

Åter till mazarinerna. Här kommer receptet:
1 hg smör röres poröst, sedan tillsättes 3/4 dl florsocker tillsammans med en äggula, 3 malda bittermandlar och 2,5 dl vetemjöl. Arbeta samman och låt sedan stå i kylen en stund.
Till fyllningen röres 3/4 hg smör poröst. 2 dl malen mandel och 1 1/4 dl socker blandas i. Till sist rör man ner två lätt vispade ägg.
Klä sedan mazarinformarna (veckade plåtformar, inga engångsvaranter här inte) relativt tunnt med mördegen. Fyll med mandelsmeten. Grädda i 225 grader tills de är lätt gyllengula. Låte stå ett par minuter, vänt på formarna och lossa på mazarinerna. Ställ dem med fyllningen uppåt, låt dem svalna och garnera med florsockerglasyr.

Nej, inte blev dagen svalare än gårdagen, verkligen inte alls. Dagen har dock, trots hettan, varit fylld av äventyr och strapatser. Jag har nämligen unnat mig en sittgrupp, en stilmöbel i nyrokoko!

De senaste tio åren har jag planerat att byta ut min rätt så bedagade, men väldigt sköna sittmöbel från 60-talet. Idag blev det äntligen av. För att liva upp hemmet en smula, och göra vissa stilmässiga utflykter, föll det sig naturligt att satsa på en stilmöbel. Stilmöbler är industriellt tillverkade kopior av gamla antika original. Idag väldigt billiga, ja rentav hemskt prisvärda.

Min möbel i nyrokoko är troligtvis lite äldre, tillverkad i början av seklet. Den är väldigt fin, skir och med en alldeles naturlig patina. Den är klädd i någon sorts ljust guldgul sidenbrokad.

Nu var det inte helt enkelt att släpa hem denna finfina möbel. Jag var tvungen att hyra ett släp till bilen och det är något jag aldrig tidigare gjort. Mina erfarenheter av släp sträcker sig till att köra traktor och höskrinda. Kombinationen släpvagn à 4 meter och Pontiac`à 5.5 meter var imponerande och jag blev nästintill livrädd. Dessutom var det hett, mycket hett.

Allt gick dock bra, men jag har insett att folk fullkomligt struntar i att tyda blinkerssignalen och att inte köra om i högerfilen. Om ni inte visste det, vid filbyte åligger det medtrafikanterna att underlätta så mycket de bara kan. Men det var det ingen som gjorde, jag fick stanna kvar i min fil och åka rakt fram.

När jag anlände Gärdet fann jag Elin och Fru G i trädgården. Fru G var ute med sin hund, Lollo, och Elin vattnade trädgården. De blev stormförtjusta när de såg mitt inköp. Helt i deras stil. Särskilt imponerade blev de när jag alldeles själv bar in soffan, helt utan hjälp och med bara två händer.

Bilden ovan visar mitt fynd. Observera stilbrotten, lampan i tidig sjuttiotalsmodell och längst ner till vänster högtalargrallret till en Sonab oa5 (högtalare av ypperligt märke). Nu återstår bara vissa justeringar vad det gäller det övriga möblerna för att min inredning skall bli lite lagomt homogen.

Kanske är det lite svalare idag. Igår var det verkligt varmt och jag hade fastnat på Kungsgatan. Inget rörde på sig och bussen lyste med sin frånvaro. Jag skyddade mig mot solen i en port, tills dess att bussen äntligen anlände. Den var dessvärre varm och saknade helt ventilation.

Vid Hötorget fick jag nog, klev av och vandrade Drottninggatan uppåt ett par kvarter. Jag tog trapporna upp till Citykyrkans café i den guldprytt bedagade lokalen, där tid och plats alltid känns lite oklara. Kanske är man egentligen på landsorten någongång på 80-talet. Tanternas stil har i vart fall inte förändrats nämnvärt sedan min ungdom.

Jag köpte mig en kopp kaffe och en riktigt god mandeltårta, vars innanmäte var fyllt med vaniljkräm, och satte mig ner i det inre rummet med blyinfattade fönster och pistagegröna sidentapeter i väggfälten. Det är ett av mina favoritrum, det milda ljuset, de gamla tanternas stillsamma sorl och den slitna elegansen som härrör från föra seklets början då lokalen var ett nöjespalats av rang (här spelade säsongvis bla Arne Hülphers orkester).

Fenix-Kronprisen var namnet i slutet av 30-talet. 1940 beslut sig ägaren för att sälja. Han var jude och var rädd för trassel på grund av kriget och tyskarna. Huset köptes av Pingstkyrkan och med ens var det slut på nattlivet. De fina lokalerna har dock fått stå orörde, det hade knappast varit fallet om det förblivit nöjeslokal.

Åter till nutiden. Kvällen passerades sedan på Vicefest. Det var den sortens tillställning som folk springer benen av sig för att få gå på, men som man lika gärna kan undvika och placera sig i en lämplig park med vin och grammofon (vilket jag inte gjorde). En smula ansatt sitter jag här idag och funderar på vad jag skall göra med denna, min nästa sommardag.

En discokrök. First choice: Armed & Extremely Dangerous; Gladys Knight & the pips: Bourgie Bourgie; Saint Tropez: Fill My Life With Love; Amanda Lear: Fashion pack; Four below zero: My baby”s got esp; Grace Jones: My jamaican guy (12″ version).

Lyssna på På nattkröken 12:

Samtidigt som den riktigta sommarvärmen anlände, började jag den smärre upprustning som var bil bör genomgå på vären. Jag tvättade bilden, jag gned in den med cleaner som sedan torkades av. Den alldeles rena ytan somrdes sedan in med bilvax som fick torka och sedan polerades den ryrenoverade glansen fram. Det blev fint, med det var allt ett riktigt hästjobb och jag är en smula mörbultad.

Nästa uppgift var att smörja framvagnen med konsistensfett. Det är ett klibbigt fett som påminer om vaselin i konsistensen. Fettet ligger i en smörjspruta som är försedd med en slang. Slangen har ett munstycke som pasar precis på de smörjnipplar som finns vid styrstag och andra leder. Totalt är det 11 nipplar som skall smörjas. Det hela är en smula tidsödande – fettet hamnar ofta vid sidan av nippeln istället för i – och dessutom enormt kladdigt. För att inte tala om hur trångt det är under bilen och hur kladdig man blir.

Efter allt slit unnade jag mig en biltur ut på Djurgården och en paus i skuggan av Kaknästornet. Eftermiddagen slutade sedan på en picknick i söderförort. Inte riktigt min melodi, ty snuva satte in och jag förflyttade mig istället in i min svala funkisvåning. Skall man vistas i naturen bör det vara en stadspark när skymningen lägger sig och vinet svalkar.

En ledig dag, den första av sommarens tre månader, har snart passerat. Inte hinner man så mycket som man trott, när man tar allt i ett makligt tempo. Men nog är det skönt att inte känna brådska.

Dagens första uppgift var att handla allt saknades i ett försummat kylskåp med tillhörande frys. Pontiacen styrde färden mot överklassens egen lilla stormarknad, PrisExtra vid Storängsbotten (inte ens en liter bensin från hemmet). Här hittade jag lammkorv, bulgur, idealmakaroner, vitkål, isbergssallad och mycket annat. Det som saknades var bittermandeln. Den behöver jag till mandelkakor och mazariner (ja, nu skall det bakas).

Strumpor, alltid är de slut. Jag promenerade Tessinparken, lämnade in två par skor på Fältöversten. De behövde en större översyn. Buss 1 tog mig ner till city och jag bestämde mig för att besöka Kapp-Ahl, den av HM i skamvrån förpassade konkurrenten. Damen före mig i kön tappade sitt SL-kort, vilket jag uppmärksammade. Det resulterade i en trevlig pratstund och en värdekupong à 25 kronor. Strumporna blev allt bra billiga och nu är de inte längre slut i byrålådan.

Innan dagens besök på KB (inte baren, biblioteket), fick jag för mig att läska mig med McDonalds nya päronshake. Den var söt, söt och åter söt. Inte alls läskande. Bara artificiell.

Kungliga biblioteket var svalt och inte så överfullt en sommardag som denna. Efter två timmar i läsesalen, med nyinhämtade kunskaper rörande stereofonins framväxt, vandrade jag Sturegatan/Karlavägen fram.

Nog luktar det speciellt på Östermalm. Tanterna knusslar inte med parfymen och rikligt med buskar finns det. Åsynen av Tito Frez f.d salong skapade obehagliga minnesbilder – partyt där jag alldeles för högt förkunnade att Tito är ett gammalt vrak. Tito satt 3 meter ifrån. Och ja, han, och alla andra hörde.

Nu väntar en vällagad middag och sedan borde jag ta itu med att sortera i mitt rikliga skivarkiv. Det finns tusentals poster och en högst bristfällande ordning. Kanske låter jag istället lättjan ta överhanden och läser lite om Geijers Värmland eller Selmas Mårbacka.

Innan Nat King Cole började sjunga smetiga ballader i påkostade arrangemang i stil med Mona Lisa, spelade och sjöng han med sin egen Nat King Cole trio. Här två inspelningar från 1944 och 1945, Look what you”ve done to me

och I”m thru with love

Bilden föreställer Capitols album The Nat King Cole trio, vol 1.

På 50-talet blev Nat enormt populär, han spelade in mängder av skivor. 1958 gjorde han Cole Espa

Om man inte orkar med att lyssna på hela Trollflöjten kan man kanske nöja sig med ouvertyren. Min absuluta favoritouvertyr just nu är den ur La traviata, men nu är det som sagt Trollflöjten som vi skall lyssna på, en av Mozarts mest populära operor (vid sidan av Figaros bröllop, Don giovanni och Cosi fan tutte). 1791 spelades Trollflöjten för fösta gången. Lyssna nu på ouvertyren till Trollflöjten.

Inspelningen är från början av femtiotalet (Decca). Läs mer om Trollflöjten på Wikipedia.

Äntligen är den här, biografin över Klara Johanson! Jag har inte läst den, men det skall snart vara åtgärdat. Här en länk till recensionen i DN.

Klara Johanson var och är en av mina favoriter bland kulturjournalister. En otroligt beläst dam som dessutom hade förmågan att guida sina läsare runt i sitt kunskapsfyllda bibliotek.

Tänk vad tyskarna hittar på. En viss sorts smuts kräver ordentlig rengöring. Här en produkt som kan vara ytterst värdefull om man tillexempel ”begått ett stort fel före äktenskapet”. Eller gjort något annat, slampigt.

Här har vi den, det italienska originalet till Laura Branigans cover. Betydligt mer suggestiv än den amerikanska versionen. Raffig skjorthistoria dessutom. Körtjejerna och den dåliga synkroniseringen är dock tredje klass. Lauras version hittar ni här. Fotbollskörerna är ganska så bäst, det får man nog medge.

1975 släpptes dängan Born this way med Valentino

på Motownndistribuerade homosexetiketten Gaiee. Två år enare gjorde Carl Bean en riktigt höjdarversion av densamma. Det mest originella med låten är textraden ”Happy, carefree and gay”. Året var som sagt 1975 och gay hade då fått en helt annan betydelse än det hade i mitten av fyrtiotalet, när Glenn Millers When Johnny comes marching home

spelades på radion (”and we all feel gay when Johnny comes marching home…”). Bilden föreställer en annan Valentino, i filmen The Sheik.

Innan Spyan helt anpassas för pensionärer passade jag på att gå på TeTE A CLAQUES. Verkligen härligt med en lite ungdomligare attraktion på den adressen. Bra musik, DANS, uv-bubblor och ganska så trevlig publik. Synd bara att man alltid har en vakt i närheten, beredd att slänga ut en så snart kön där ute blir för lång.

I hörnet av Stureplan och Sturegatan, vägg i vägg med Sturebadet, ligger det Bångska huset, ett gammalt solitt 1880-talshus. Efter en redig fasadhyvling 1959 återstår inte mycket av den forna glansen. Bilden visar huset som det såg ut när när det var relativt nybyggt. Sturegallerians senaste entré är numera inhyst i bottenvåningen med Zara-butiken bredvid.

Jag vet inte om det är en skröna, men det sägs att det fanns en skomakare på Söder som varje vår satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Om så var fallet så förstår jag honom verkligen för inget är som vårens dofter.

För ett par dagar sedan var jag på Skansen och där doftade det av skorstensrök, tjära och allehanda växtlighet. Ovanliga och helt bedårande dofter. I mitt vardagsrum, eller snarare i matsalen, doftar det tugnt av Gardenia, en av de mest underbara dofter som finns, tung, eggande och ljuv. Vi lyssnar på Come prima med Tony Dallara:

En vårkrök. Ariel Pink: Among dreams; Nat King Cole trio: I”m lost; Svens Asmussen och hans orkester: Just a gigolo; Miles Davis orkester: Darn that dream; Ella Fitzgerald: My last affair; Chet Baker: But not for me; Frank Sinatra: Stormy weather; JATP vol 10: I surrender dear.

Lyssna på På nattkröken 10

Lite Beethoven. Ett väldigt fint omslag har denna skiva som jag fyndade på Hötorget. Det är Ansermet och L”orchestre de la suisse romande som framför Beethovens Symphony nr 1 in C major. Skivan är något sliten men låter verkligen riktigt bra.

Imorse regnade det, det var ett stillsamt vårregn vilket var fullkomligt underbart. Birth of the cool på grammofonen och i princip inga kunder alls, förutom Tantman. En helt idealisk inledning på veckan med andra ord. För mig är varma, stillsamma, regn lika magiska som kalla, stilla vinternätter när inte ett ljud hörs. Då skall man spela jazz, femtiotalsjazz. Miles Davis, kanske Kind of blue eller någon av alla hans Prestige-album. Billies Lady in satin med Violets for my furs, gör sig också fint, eller Ellas lp Like someone in love. Kanske lägger man på Walking in the rain med Ronettes, fast den gör sig bäst vid åska.

Dagens rätt är Dillkött. En ypperlig rätt, relativt lättlagad och fantastiskt god. Här ett recept som förenklar tillagningen betydligt, ty grytbitar av nöt eller fläsk utgör grunden. 500 g kött är lagom för 3-4 portioner. Att laga en mindre laddning är bara dumt, bättre då att frysa in och spara.

Bryn köttet i smör i några minuter. Häll på vatten så att köttet täcks med en smula råge. Tillsätt purjolök och morötter i bitar, lite mindre mängd än köttet, samt vitpepparkorn. Låt sjuda delvis under lock tills köket börjar bli mört (20 min och uppåt). Skumma av om så behövs. Tillsätt sedan grädde, 1 dl ungefär, samt hackad dill efter behag.

Nu kommer den viktiga punkten, balansen mellan salt, socker och ättika. Börja med 1-2 msk socker, 2 km salt samt 1 dryg kapsyl ättiksprit. Öka sedan salt, socker eller ättika så att en smakrik balans uppnås.

Servera med en sallad eller riven vitkål samt kokt potatis eller potatismos.

Väldigt snygg video med Style council. Sjukt bra låt.

Äntligen är den här, våren och sommarens bästa dänga. Det är Mel and Kims grymma Showing out (get fresh at the weekend). Här är videon som är rätt så härlig. Om ni hittar, fixa tolvan med en klassisk 12-tumsmix. Mitten av 80-talet är den period när tolvorna är som bäst.

Här ett stycke barockmusik, Concerto grosso fatto per la notte di natale op.6 nr.8 g-moll av Arcangelo Corelli.

Det är en inspelning från 1955 för tyska Archive (DDG), ett präktigt tyskt skivbolag som även bifogar ett registerkort med varje skiva (perfekt om man har ett omfattande kartotek). Hursomhelst, det är August Wenzinger som dirigerar. Mer information finns på registerkortet.