Bloggen Rävjägarn

Varje sommar vid den här tiden är det dags för byafesten Höslaget i Avan. Tanken bakom namnet är att höskörden nu bör vara bärgad och då kan man unna sig ett kalas. I lördags var det så dags för årets upplaga; längs med byvägen, från den gamla affären vid 90-graderskurvan bort till Stenelunds gård (den stora, inte den lilla som av misstag blev barbierosa) var det ett myller av människor. Vid vägkanten såldes diverse skräp under beteckningen loppis; EFS ungdomar bakade våfflor på löpande band och sålde dem med sylt och grädde; kulturtanterna hade konst i det gröna.

På en åker alldeles intill demonstrerades hur man förr i tiden hässjade hö och när detta var avklarat ställde man till med spektakel, dvs Bonnalustspelet som annonserades med slagorden Sång! Musik! Drama! Detta bygdeepos lämnade jag därhän och unnade mig istället smörgås, kaffe och biskvi. Den sistnämnda var hembakad och faktiskt enormt god, vilket gladde mig som hade förväntat mig Delicato eller liknande.

Vid byns pampigaste hus, Per Stenelunds gård (med två fullt inredda våningar och utan några större moderniseringar är den i en klass för sig), var det spelmansstämma med tillhörande buskspel. En scen var ordnad på gårdsplanen och där uppträdde folk från olika delar av Sverige. Senare på eftermiddagen när programmet avklarats vidtog buskspelet, dvs musikerna bildade fritt grupper och spelade i det fria.

På en annan gårdsplan hade Motorhistorikerna ordnat en smärre bilutställning. Här fanns främst amerikanska bilar, men även några Volvo och Opel. En mycket fin rökfärgad Pontiac Bonneville från slutet av 60-talet föll mig i smaken, men finast var faktiskt en Opel Kapitän från 1957. Maken till tjusig instrumentbräda får man leta efter, helt amerikansk i stilen och med en finfin ljusgrön ton. Den 6-cylindriga motorn är känd för sin ekonomiska gång vilket känns enormt tilltalande. Mamma har en Rekord (Opels lilla modell) från samma år och den behöver man nästan aldrig tanka, trots att tanken bara rymmer 30 liter, men så är den inte precis något fartvidunder.

Jag hör till dem som gillar Sverige och det svenska. Jag gör det inte alls förbehållslöst, men det finns något där som jag tycker om och fascineras av. Jag klagar sällan (praktiskt taget aldrig) på klimatet, på svenskars stelhet och den svenska matkulturen. Däremot finner jag det tröttsamt med svenskens förkärlek för det utländska, det exotiska, som tyder på en skrämmande undervärdering av den egna kulturen.

Sångtexter på engelska som översatts till svenskan är ett härligt kapitel. Det blir så intressanta kulturkrockar när man överflyttar en amerikansk text till svensk miljö. Ibland lyckas det med bravur, som i Jon Andreas visa eller Det var då min vän, men lika ofta blir resultatet bara lustigt. Den fina (I love you) For sentimental reasons hittade jag häromdagen i svensk översättning. Resultatet är ett klavertramp i den djupaste av sentimentalitetens dypölar, men den förtjänar likafullt att citeras:

Det finns ju ibland förbjudna stunder, då allting kommer åter och talar om dig. Jag minns ju din kärlek utan gräns då, här på jorden fanns blott vi två, säg varför skildes vi?

Idag har det shoppats och bilats. På sina ställen var priserna rent kriminellt låga och utbudet inte alls illa, så det gjordes vissa inköp. En präktig och väldigt smakfull ryamatta i rött och brungrön färgställning fyndades för 200 kr. En kaffeservis i kinesisk stil (naturligtvis inte tillverkad i Kina och helt utan stämpel) med 12 fat och 11 koppar slank också ner tillsammans med några Jussi Björling-skivor och diverse textil.

Färden gick vidare till Sunderbyn, ett litet samhälle vid Luleälvens östra sida. Här finns en gammal folkhögskola, det är dess ena byggnad ni ser på bilden. Den kallas Klostret och där uti bodde förr i tiden alla unga män, kvinnorna bodde i ett annat hus; nog är det rätt så lustigt. Namnet kommer av byggnadens ålderdomliga prägel som helt är en arkitektonisk skapelse ty den är bygd på 1920-talet.

Från Sunderbyn går en färja över älven till den fina gamla lantliga byn Avan som består av ett icke föraktligt antal gamla fina lantbruksfastigheter. Här var man lite mer förmögen, de långa norrbottensgårdarna är försedda med en övervåning med full takhöjd, istället för den klassiska vinden med endast små låga fönster. Märkligt nog är det inte alltid som övre bottens rum har inretts, viktigast var nog att visa att man hade råd (och timmer) att bygga två våningar. Man ville vara lite för mer.

Hemfärden gick över många små byar belägna längs med en kurvig, och illa underhållen, asfalterad väg. Vackert var det dock, för här fanns sjöar, vattendrag, ett gammalt bruk, ett sågverk och några fina hus. De flesta gårdar i Norrbotten har genomgått horribla renoveringar då det finns alltför många som inte ens kan stava till ordet pietet. I Avan, där man kanske anser sig lite för mer, härskar inte riktigt denna brist på bildning.

Nu är det varmt igen. Solen bara gassar och inte ett moln i sikte. Jag har tagit tåget norrut igen och befinner mig åter på landsbygden. Trots vissa nackdelar på komfortens område, måste jag säga att jag verkligen föredrar att resa med tåg istället för att flyga och detta beror till största del på att man då har första parkett på den vackra utsikt som utgör vår landsbygd.

Utlandet kan verkligen ha sin charm, framförallt i romaner och även i form av kortare besök i nattklubbstäta storstäder, men när det kommer till landsorten, den svenska landsbygden, då står det mesta sig alldeles slätt. Alla dessa skiftande landskap; stora slätter där horisonten knappast bryts, och isåfall endast av ett knotigt gammalt träd; tunga skogar där i en glänta en mindre åker är belägen och i skogsbrynet en lada; djupa dalar i vars mitt ett vattendrag rinner fram och vars sidor utgörs av höga trädbevuxna berg, vars sluttningar på sina ställen odlats upp.

Även igår var det varmt. Tåget rullade in på Gävle station och åtminstone från den vinkeln erbjuder staden en angenäm syn med sina pampiga hus och fina kanal. Särskilt var det en tegelborg från sent 1890-tal som tjusade mig, så pompöst belägen invid kanalen. En bottenvåning med diverse affärsrörelser och 3 bostadsvåningar med pampig takhöjd och vars fönster fortfarande var av den finfina typ med lösa innanfönster som sommartid plockas ur och som man på hösten monterar igen och sätter vadd emellan – det blir precis som i ett vinterlandskap.

Lite senare, norr om Sundsvall, har mörkret sänkt sig, skogen står mörk men himlen, framförallt mot norr, är ljus – ibland rentutav orange – och kontrasten dem emellan är helt trolsk. En å eller en älv flyter sakta förbi, en sjö står stilla och blank, ett tåg med oändligt många godsvagnar passerar på den mörka bangården där endast några lampor och en slocknande himmel lyser upp. Nog är det klart att man faller för all denna skönhet som passerar utanför ens tågfönster.

Paul Lekakis helt sjuka 80-talsvideo.

Här en mycket sentimental, men väldigt härlig schlager från 1951. Det är Sven Lindberg som sjunger, den tämligen välkände och aktade Dramatenskådespelaren som under några år i början på 50-talet extraknäckte som plattcharmör. Lyssna på På rue de l”amour:

Vinet och cigarretterna hör inte bara sällskapslivet till – låt dem även förgylla en ensam vardagstimma.
Det är en gammal reklamtext från 50-talet, som kan vara värd att lägga på minnet. Igår, efter maten, förgyllde jag, vilket var rätt så trivsamt. Jag lyssnade på 3 olika versioner av Amore scusami och läste Mörkögda augustinatt av Karlfeldt (-..i hässjornas ångande kvalm – en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt, din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt…). Mörkögda augustinatt är titeln på en Maria Lang-deckare som jag gillar och igår var den första augustinatten.

Kvällen fortsatte i sällskap på Debasers uteservering. Jag hade städat garderoben och hittat en gammal lätt gulnad skjorta, grårandig med vit krage och manschetter. Tillsamman med ett par vita byxor resulterade detta i en outfit som inte påminde om någons annans på den uteserveringen (som folk ser ut! hu). På ungefär 10 minuter växte det fram en kö in till Debaser som tog en timme att genomlida – vilket var uthärdligt då vi överlät köandet på några minde törstiga och satte oss på uteserveringen igen.

Kalaset var någon sorts vougebal – en utländsk företeelse som var populär på 70-80-talet i N.Y tror jag. Tänk maskerad och dessutom gärna män i kvinnokläder (upprörande och smaklöst). Bäst av alla, kilometer före alla andra, var Roger Wilson som en rent förskräckligt nedgången brud, en brud som förmodligen skulle kunna förmå Anna-Maria Corozza-Bildt att tvivla på äktenskapet. Världsklass – och någon sorts pris. Stefan Ingvarssons härliga arbetarbrud var också rar. Jag förstod inte riktigt vad som hände på slutet, men jag tror att det var en man med discobollar till tuttar som vann tävlingen. Så nyskapande var den tillställningen.

Om jag nu skall passa på att klaga lite, så var musiken usel, åtminstone när jag lyssnade. Kanske var den helt underbar vid andra tillfällen.

Idag är jag ansatt och måste verkligen vila.

I skogarna mellan Värmland och Dalarna har tiden nästan stått still. Här finns milslånga grusvägar med ytterst sparsamt med bebyggelse; om man nu passerar några hus, är det inte ovanligt att vägen går tvärs över gårsplanen.

I ett Värmländskt samhälle strax innan skogen på allvar tog vid, träffade vi på resterna av en gammal trikåfabrik som inte varit i bruk på många år. En stor, avlång byggnad stod övergiven vid en liten å som en gång i tiden drivit ett vattenhjul i en annan byggnad. Fasaden var moderniserad, klädd med eternitplattor, men de trasiga fönstren med spröjsade överfönster skvallrade om att anläggningen avr av äldre datum.

Av en slump kände jag på ytterdörren och fann den olåst så vi klev in. Hela huset var en enda stor sal med de kvarlämnade grejerna i en salig röra. Här fanns ett stort ångdrivet pressbord, dussintals med gamla manuella stickmaskiner, reklammaterial, stickade muddar, räknemaskiner, kartonger och allehanda bråte. Av några skyltar att dömma, hade röretaget försökt piffa upp sin profil under 70-talet. Troligtvis misslyckades försöket, det enda som pekade på att rörelsen upplevt 80-talet var ett exemplar av Hänt i veckan från 1987 (Björn Borg lämnar Jannike; Jannike i biljakt i Stockholmsnatten), men tidningen kan lika gärna ha lämnats där av en senare besökar, den låg alldeles innanför dörren.

Vi lämnade lokalen och fortsatte vidare på färden mot Dalarna. Besöket i den gamla fabriken hade dock satt sina spår, det var en upplevelse som var både spännande och sorglig. Den lilla orten hade iochmed nedläggningen berövats sin, förmodligen enda, arbetsgivare och var numera en i raden av avsomnade landsortsbyar.

Det är hos mig han har varit, är en svenska film från 1963 i regi av Arne Mattsson. Filmen, Det är hos mig han har varit, bygger på en norsk roman vid namn Det er meg han har vært hos som skrevs av Eva Seeburg. Jag läste faktiskt boken för rätt många år sedan och tyckte rätt så mycket om den, åtminstone till en början.

Svagheten med boken är att man får mycket liten insikt i huvudpersonen, reklamtecknerskan Li Bergs, personlighet, men jag tror att det kan vara ett medvetet val. Filmens manus skrevs av Elsa Prawitz, som även spelar huvudrollen och det gör hon faktiskt riktigt bra. I filmen blir hon kär i sin arbetskamrat, Hans, som är gift, men säger sig leva i ett olyckligt äktenskap. Hans spelas av Per Oscarsson, som vid denna tidpunkt inte helt stelnat i rollen som Per Oscarsson. Det är inte något mästerverk, men jag måste säga att jag ändå fann den sevärd.

Både interiörer och exteriörer är dessutom finfina – Li Berg bodde på Eriksbergsgatan i en moderniserad våning och arbetade i Hötorgscity. En av Lis arbetskamrater spelas ev en ung Britt Ekland.

Sommaren går i landsortens tecken. Denna gång har Grand Prixen tagit oss till Gyttorp, en liten ord i Bergslagen strax invid Nora. Under åren 1947 – 1961 byggdes här arbetarbostäder för den gamla dynamitfabrikens arbetare. Finfina arbetarbostäder, signerade Ralph Erskine.

Här är så fint att man blir alldeles rörd. Alla hus, radhus och vanliga lägenhetskomplex, är alldeles nyrenoverade och så vackra att man inte riktigt tror sina ögon. Det är grönt och fint och färgsättningen magisk: den går i grönt-blått-gult-vitt-terrakotta och är så tjusig och så varm att den annars tämligen modernistiska arkitekturen förmedlar en känsla av hemtrevnad som annars kan vara en smula ovanlig i denna sorts områden.

Fasaderna är inte symetriskt uppbyggda och fönstertyperna varierar ordentligt alltefter rummens funktioner. I vardagsrummen är fönsterbanden generösa, i kök och sovrum finnsmindre och högt placerade fönster som skapar en mer intim atmosfär. Lägenheterna har balkonger – franska eller vanliga. Radhusen har både balkong och uteplats och ibland även öppen spis.

Här kan man hyra lägenhet bara för en natt och det var precis vad vi gjorde. Vardagsrummet var fantastiskt ljust och anslöt till ett matrum vars öppning var större än dess fondvägg, väggarna är nämligen inte alltid 90 grader i förhållande till varandra och det skapar rymd. Inredningen går i en tämligen konsekvent genomförd femtiotalsstil som möjligen kan kännas lite väl homogen (troligare var väl att man när det begav sig blandade nyinköpta och äldre möbler).

Nu måste helt enkelt åka till Gyttorp!

Grym låt, härlig vedeo: Bananarama leker bilmekaniker. Sommarhit!

Det har varit släktträff och då hamnade jag vid kvarnen i Altersbruk. Här finns inte längre några rester av järnhanteringen, endast en kvarn med tillhörande damm. Vackert är det likafullt även om vädret denna dag var både kallt och grått.

Kvarnen är gammal och har inte varit i bruk på många år. Jag var där någongång i slutet av 70-talet med min pappa, antagligen för att mala, jag minns inte riktigt. Kvarnen ligger precis efter dammen som sig bör men är tyvärr väldigt förfallen. Många av glasrutorna är trasiga och dörren saknar lås. Ägarna är egensinniga, och vill inte på några villkor rusta upp byggnaden. Det är stor skandal.

Det är väldigt fint inuti, mängder av gamla apparater från förra seklets början och en nästan sakral stämning i den övergivna lokalen. Från fönstren ser man rakt ner i den lilla fors som passerar kvarnen. Eftersom många glasrutor saknas, hör man tydligt forsens brus.

När jag var liten brukade vi ofta bada vid badplatsen som ligger i kvarndammen. Vattnen var väl inte så varmt, men miljön var underbar och höll man sig inom den av bryggor inramade rektangeln slapp man de kallaste strömmarna.

Här har vi en medioker melodram som endast gått till historien av den anledningen att den är orsaken till att Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) aldrig filmatiserats. J. D. Salinger hade nämligen skrivit en annan bok, några år innan Räddaren i nöden, och denna bok skulle 1949, något motvilligt från Salingers sida, filmas. Resultatet blev inte bra, och Salinger förbjöd alla framtida filmatiseringar av sina verk. Men lyssna på titelmelodin, den är fin den. Thore Ehrlings orkester – My foolish heart:

Jag har faktiskt gjort ett par riktiga fynd. På en affär, där jag skulle köpa hyllplan, hittade jag en bunt 10-tumsskivor, medium plays från femtiotalet, för tio kronor styck. Skivan i mitten är förmodligen den bästa investeringen, ty i Frankrike är Juliette Grecos tidiga utgåvor väldigt dyra. De övriga albumen var klassiska inspelningar på min favoritetikett Decca, de flesta gjorda runt 54-55.

Sommarvärmen är behaglig, men i den lilla boden är det en smula instängt och framförallt dammigt. Här står en av hemmets tre vävstolar och idag är det dags att sätta upp en ny väv, denna gång skall det bli trasmattor. Trasor finns det i mägder, ty tant Emys syster har donerat 3 stora säcker till den redan ansenliga samlingen.

Först måste varpen sättas fast på valsen, det är lätt gjort. Sedan får man inte tappa skälet vilket löses av de två spröt som man sticker in i varpen. Istället för vävsked monterar man en kam, det är med hjälp av denna (som syns på bilden) som man drar upp varpen på valsen.

Varptrådarna fördelas jämnt över kammen och man får inte använda mer av dess bredd än mattan skall bli när den är klar. En smärre överslagsberäkning ger hur många trådar som skall in mellan varje tand i kammen.

Nu är det dags att dra upp varpen på valsen. En person håller stadigt i varpens ena ände, den andra matar valsen så att varpen sakta rullas på. Det är viktigt att alla trådar är jämnt spända och att varpen verkligen fördelas jämnt över valsen.
När detta är klart, byts kammen mot vävskeden och man drar alla varptrådarna först genom solven, sedan genom vävskeden och till sist binder man fast dem i den andra valsen, den ända där den färdiga mattan såsmåningom skall rullas upp. Alltsomallt tar denna procedur ett par timmar, åtminsone när det gäller så enkla vävar som trasmattor i tuskaft. Nu är det bara att börja väva och välja ut de trasor som man tycker gör sig bäst i mattorna.

Det behövs inte särskilt många attiraljer för att inviga en flygel. Förutom instrumentet krävs det naturligtvis champagne, rikligt med tyg att täcka med, en och annan kandelaber, något ätbart och gärna flertalet gäster. Allt detta var lätt att ordna och när klockan slog nio började festen.

Korken lämnade flaskan och tyget föll i golvet och där stod den, det nyinköpta svarta instrumentet med dess air av musikalisk förfining. Naturligtvis applåderades det, något annat vore utänkbart. Så vidtog underhållningen, dvs underhållningsmusik på flygel (tänk bara på att Sveriges Radio en gång i tiden bestod sig med en underhållningsorkester).

Efter ett par timmar avslutades kalaset med en titt in i framtiden, med hjälp av vår vän Grevens magiska cirklar. Jag tror kanppast att man kan ha kalas utan att denna bok kommer fram. Vem vill inte veta ”Hur skall jag bli bedömd i sällskapslivet”? Slutligen blev det tyst, en lätt dimma sänkte sig över trakten och ännu en dag var över.

Min vistelse på Flarkensbergs gård börjar lida mot sitt slut och det är dags att styra bilen mot norrbotten och en annan liten by. Nog är det en både levande och fridfull trakt denna pärla i Västerbotten. Man skulle kunna jämföra dem med den engelska landsort som så ofta figurerar som bakgrund Agatha Christies romaner, men naturligtvis i svensk tappning.

Dagen har tillbringats på vägen, beskådandes diverse orter och samhällen i krokarna av Robertsfors kommun. När jag växte upp på 70-talet och i början av 80-talet semestrade vi alltid i Västerbotten, så jag har sett Nordsjö, Dorotea, Ånäset och Torvsjö med dess kvarnar. Idag höll vi oss dock till Robertsfors kommun.

Första anhalten blev Bygdsiljum och konditoriet som jag tidigare nämnt och som är berömt för sina påfåglar. Hanen var en stilig sak med långa och eleganta stjärtfjädrar. Honan däremot, saknade sin fjädrar – kanske hade hanen varit framme, kanske rörde det sig om ren svartsjuka.

Alldeles nedanför serveringen ligger Stora Bygdeträsket och där fanns för i tiden en strand med praktiskt taget rivierastämning, åtminstone att döma efter de vykort från ställets heydays som fortfarande finns till försäljning. Numera är här tämligen öde, men det finns både gungor och en mindre pool för barnen. Gungorna var utmärkta.

Nästa ort att besöka var Robertsfors och där finns en välbevarad bruksmiljö, som började anläggas i mitten av 1700-talet. Här i trakten fanns ingen malm, men däremot fanns det vatten i Rickleån och nästan obegränsat med skog. Det gamla bruksområdet är väldigt vackert och rofyllt (det sistnämnda beroende på nedläggningen). Här finns många gamla hus, både de mer tjusiga som var avsedda för förvaltare och förvaltning och de enklare för arbetare (som hade hade lägre krav på komfort…).

Om man åker ut mot kusten från Robertfors hamnar man i Sikeå och mellan dessa orter fanns det förr en järnväg där man transporterade trä och metall. Idag återstår endast rester av denna, istället finns här återvinningsbutiken Andra varvet där man kan köpa diverse avlagda grejer. Jag passade på att fynda Scheherazade i en Mercury Living Presence-inspelning i stereo.

Tillbaka på Flarkensbergs gård, något utmattade, var det dags att ta itu med förberedelserna inför kvällen: den stundande Flygelinvigningen!

En inte helt lyckad bild, men nog är den vacker, grinden till nedgången till tunnelbanan vid Ropsten. Den är utförd i svart smide och det är vägen bakom som har målats för att ge bladen färg och djup. Hela stationen är faktiskt värt ett besök, inte minst för det fina kaklet i gammelrosa och blågrönt samt väggmålningarna som löper på var sin sida om det rullande bandet som går ner till spåren.

Jag har anlänt Flarkensbergs gård, naturskönt beläget i hjärtat av Västerbotten i ett landskap som så slösande bjuder på naturens fägring. Här finns stora åkrar, mörka skogar och pampiga, öppna dalar som erbjuder rent av hissnande perspektiv. Här finns sjöar, åar och älvar och en lantlig stämning som fortfarande har bibehållit något av en svunnen tids charm. Kort sagt: här är mycket fint.

Den lilla orten består sig med både kapell, järnaffär – här har systembolaget filial – och snickeri. Klockan 18.00 varje lördag sker helgmålsringning i kapellets klocktorn och det är mycket vackert. Lämpligen vistas man då i trädgården, där både utsikten och ljudbilden är tämligen bedårande. En liten tur runt det lilla roskvarteret med dess Hansarosor bör man heller inte försumma: de gamla buskrosorna har en rent gudomlig doft.

Flarkensbergs gård är byggd i början av 30-talet och domineras på nedre botten av en flygelsalong med fönster i två väderstreck. Här blickar man ut över de bördiga åkrarna där de mjuka tonerna från den påkostade flygeln under stilla sommarkvällar flyter ut över bygden. Om kvällen är sval, täcks åkrarna av en sakta framträngande dimma som inte är skrämmande, bara väldigt vacker.

Om vädret är vackert, bär man inte försumma ett besök i den lilla orten Bygdsiljum, vars största sevärdhet är Westmans konditori som stoltserar med påfåglar i sin trädgård, vackert belägen vid ett vattendrag. Påfåglarna är resultatet av grundarens vistelse i USA under början av seklet där han fann detta exotiska inslag värt att ta efter. Ursprungligen fanns här också så apor som sprang runt och retades med gästerna, men dessa har skattat åt förgängelsen. Dessvärre har bakverkens tidigare ypperliga kvalité sänkts

När det nu börjar närma sig slutet av sommaren är det viktigt att man verkligen fyller på vedförrådet inför vintern. Halva huset är nämligen omodernt, och det innebär att man måste elda om man vill använda rummen och därför har jag klyvt ved de senaste dagarna. Till vedspisen har jag gjort rena rama kaffeveden, dvs fint kluvna trän, till kakelugnarna lite grövre dimensioner, men även finkluven för att underlätta tändningen. Det är inte speciellt jobbigt, klyven är elektrisk och man får en fin solbränna på köpet.

Cyklat har jag också gjort (det gör jag varje dag), den lilla tur som går under namnet byarundan. Byvägen går nämligen som en rektangel runt byn och innanför dess gränser är det mest åkrar och hus, utanför mest skog. I skogsbrynet ligger husen som oftast är placerade på en liten kulle för att man skall slippa fukt (nuförtiden byggs det frisk på platt mark i sänkor och då får man skylla sig själv). Genom denna öppna yta rinner älven fram, det vattendrag som egentligen är en mindre å (i grannbyn säger de bäck) men som alltid lystrat till denna mer storvulna benämning.

Om man har tur träffar man på någon när man cyklar runt. Denna dag hade jag tur och fann tant Emy på sin farstukvist, vilket innebär att man får sig en pratstund, eller snarare, och vad bättre är, får lyssna på spännande historier – om ni kunde ana vilka intriger om försiggått i denna lilla by, alltifrån kärleksaffärer till ond bråd död. Faktiskt häpnar man en smula, men det är klart att det är upplagt för dramatik när människor som är så olika till lynnen samlas och umgås på en så lite plats som vår by. Den är ett verkligt koncentrat av världen utanför och man ser så klart individernas egenskaper, både goda och onda, hur de handlar och hur världen fungerar. Det är mycket lärorikt.

My father warned me about men and booze but he never mentioned a word about women and cocaine.
Tallulah Bankhead hade en far som var mån om sin dotter. Men inte hjälpt det.

En underhållande biografi är den iallfall, A Scandalous Life av David Bret. Tallulah Bankhead var skådespelerskan om aldrig blev riktigt stor, men som dock blev tämligen omskriven iallfall och ett något tråkigt liv kan man knappast säga att hon levde. Lär mer här.

Lite tjatigt kanske, men nog är Charles Ryder och Sebastian Flyte en sorts stilikoner. Desvärre har jag hört att den nyinspelning – i långfilmsformat – som är på gång fokuserar på Charles affär med Sebastians syster Julia. Skandal! Klart man vill se snubbarna nojsa och ligga i gräset med champagne och jordgubbar.

Här en bild från en gata på Gärdet. Balkongen till höger är ursprunglig, den vänstra är nygjord i gammal stil. Tämligen lika, men så fel det kan bli med fel material., aluminium, som gör utförandet klumpigare. Att dessutom låta aluminiumdelar vara obehandlade är kanske praktiskt, men inte är det snyggt på en fastighet från denna tidsperiod (30-talet).

Alldeles i närheten av Akademie der kunste, i Hansaviertel, det bostadsområde som växte upp lagom till utställningen Interbau, fann jag en råkall februaridag denna fina byggnad. Stramt stilig är den, särskilt de eleganta balkongräcket och den där spaljehistorien i betong. Runt omkring fanns många fina punkthus i samma strama stil. Helt i min smak.

Idag har jag uträttat en del praktiska ting, trots värmen har jag både smort bilen och bakat. Bilen ställde jag på gräsmattan, där är det mjukt och skönt när man skall krypa in under framvagnen för att komma åt med smörsprutan. Värre är det med alla flygfän, getingar, humlor och bromsar, de gillar både människor, fukt och värme. Jag kände mig en smula ansatt, bevakad av naturen som inte ville låta mig utföra min smörjmedelsartade plikt (kanske var de rädda för fler utsläpp när den välsmorda bilen rullar ut på vägen).

Sedan skulle det bakas. Jag ville ha ett grovt bröd att äta till frukost. Otålig som jag är, gav jag mig inte tid att leta reda på et recept, utan löste ett halvt paket jäst i lite ljummet vatten. Tillsatte sedan kornmjöl, rågsikt och vetemjöl samt lite sirap och salt och rörde samma till en smidig deg som fick jäsa i 45 minuter i bunken. Degen knådads lite och fick sedan jäsa i 45 minuter till, denna gång i brödformen. Efter ett besök in i ugnen var brödet klart – mycket förvånad blev jag när jag fann det perfekt, lagom grovt och dessutom saftig och gott. Ibland har man tur.

När ugnen ändå var igång passade jag på att grädda en kaka, en lite småkladdig sockerkaka utan bakpulver som vi alltid bakade som barn. Receptet fanns i barnboken Totte bakar och påminner mycket om en klassisk solskenskaka, dock saknas mandeln på toppen. Den blir alltid finfin, receptet är som följer: rör samman 1 ägg med 1,5 dl socker. Tillsätt 75 g smält smör och 1,5 dl vetemjöl. Rör om och grädda i en LITEN form. När kakan höjt sig är den troligtvis klar. Om den står för länge blir den helt genomgräddad och det är inte lika gott.

Kvällen avslutades med ett tarvligt försök att tapetsera. Det är inte det jag är bäst på, så jag förlorade mig i Klara Johanson-biografin, en ypperlig

När jag var liten brukade jag bläddra i gamla nummer av Se, en tidning som inte längra finns. I ett nummer, förmodligen från mitten av sextiotalet, eller kanske lite senare, är det ett reportage där Charles Aznavour kommer hem till Ulla Thorsell och hennes familj. Charles och Ulla skall nämligen till att gifta sig och nu komemr fästmannen på besök till blivande svärföräldrarna med otaliga presenter, bland annat en portabel grammofon så att Ulla skall kunna spela hans skivor.

Jag gillar Charles Aznavour, han har gjort mängder av bra musik och har även spelat in en del film, bla Skjut på pianisten (av Truffaut). Här har vi ett framträdande från 1966 när där han sjunger Yesterday when I was young.

Idag har jag varit ute på cykeltur. Vädret var soligt och väldigt varmt, endast på skuggiga skogsvägar var det behagligt svalt. Jag cyklade österut, längs med den gamla väg som tidigare var utomordentligt vacker, ja till och med lite trolsk med sina tvära kurvor och all växtlighet som kom allt närmre och närmre körbanan. Här och där passerar man den lilla ån som går i lika sirliga banor, fast än aldrig parallellt med vägen. Här och där är små gläntor och där hade man förr mindre åkrar för att få tillräckligt med hö, ty de mer närbelägna fälten var oftast inte tillräckliga. Dessvärre har vägverket varit framme. De har rätat ut kurvorna och gjort rejäla diken som högst nämnvärt skiljer trafikanten från urskogen och det är inte lite trist. All charm försvunnen.

Först åkte jag in vid slåttarsugorna vid skiftet och tittade på de gamla husen med tillhörande ladugårdar så ligger invid vägen strax innan den (före detta) skarpa kröken. Det är väldigt vackert här och avskilt är det också här vid fälten som omges av tämligen djup skog. Vid skogsbrynet finns här och där någon lada där man förvarade det hö som skördades på åkrarna, där det nu växer ängsblommor istället för timotej.

Jag fortsätter på min tur och kryper under bommen och befinner mig så på vägen upp till Flarken, inte den västerbottniska Flarken – Seklernas by- utan en annan avkrok, som helt saknar bofasta invånare. Här står skogen tät och det är svalt. Vägen är så smal att man inte kan mötas här om man kör bil (gäller även europeiska modeller), här kör man enklast med cykel eller moped. Vägen är rak och efter en stund bär det av uppåt där tills en platå nås och där kan man skymta den lilla ån som här svällt ut till ett smärre träsk (”sjö” på norrländska). Jag susar sedan vidare ty nu är det utförsbacke igen och allt är fantastiskt vackert. Då kommer getingarna, eller om det är bromsarna, och de ger mig ingen ro. De lämnar mig inte förrän jag är i det närmaste hemma igen efter en rask cykeltur i några kilometer.

När Lustans lakejer fick för sig att de skulle lanseras utomlands insåg de att de behövde ett nytt namn. Namnet som de till slut valde var Vanity Fair. Deras skiva En plats i solen översattes till engelskan och fick namnet A place in the sun. Tydligen fann man det smart att även spela in en video. Den hittade jag på YouTube och den heter Lips are silent (på svenska Läppar tiger).

Jag har åkt nattåget till norrland. Det tar ungefär 14 timmar och 20 minuter innan tåget anländer stationen som ligger i ena änden av Storgatan. Tågresor är trevliga och man slipper allt trassel med flyget (jag säger bara vätskor…). Får ett antal år sedan hade Tågkompaniet, som då körde tågen norrut, köpt in en panoramavagn (en restaurangvagn) från Tyskland. Den var utmärkt ty väggar och tag bestod till stor del av glas vilket gjorde färden i den ljusa kvällen väldigt vacker.

Under en annan resa norrut passerade vi ett helt översvämmat område vid Ånge. Rälsen gick bara ett par meter från vattnet så den färden var också rätt så tjusig. Annars är väl inte tåget speciellt påkostat, det känns fortfarande som ett budgetresmedel. Med tanke på den långa restiden och de extremt låga koldioxidutsläppen är det väl bara en tidsfråga innan det främst är miljömedvetna resenärer från socialgrupp ett som väljer detta färdmedel och då blir det säkerligen en standardhöjning.

Det värsta man kan råka ut för på tåg är skrikande barn. Usch, jag gillar dem inte alls, bättre då någon lagom pratsam pensionär. Inte den sorten som man bara behöver titta på för att utlösa en tvåtimmars störtflod av prat (släkt, ”barnbarnen”), utan den lite mer lågmält trevliga. Denna gång hade jag tur, helt ensam i kupén nästan ända fram till Sundsvall. Vädret var fantastiskt, varm och soligt och jag läste Mitfordbiografin. Så klev en ung man på, han pratade i mobiltelefon i en halvtimma, sedan ägnade han sig åt sin bärbara dator. I Ånge utökades sällskapet med en frilufsig medelålders man och en liten pratglad, lillgammal snorunge. Här tog friden slut och jag klättrade upp till min överslaf.

Stationen vid slutstationen är riktigt fin, en smula enkel men i grunden är det en fin gammal byggnad som ligger vid Järnvägsparken. Jämfört med den otroligt tråkiga flygplatsen är den att föredra. I närheten ligger dessutom en saluhallsliknade historia och en trevlig andrahandsbutik. Inte så långt därifrån hittar man en fin gammal arbetarstadsdel med gamla trähus som av någon anledning undgått rivning. Vid sidan av detta område, ett järnverk, men det lämnar vi till en annan gång.

När jag växte upp fanns det, åtminstone sommartid, en varubuss. Det var en vanlig buss som apterats till affär genom en ändamålsenlig inredning med bla kyldisk. Bussen hade det mesta som man på den tiden kunde behöva i sitt sortiment. Nygräddat bröd kunde man också köpa, bland annat den utmärkta Björkboms limpa som gjorde sig extra bra med falukorv och senap på.

Det roligaste med busen var att om man ville handla, hängde man helt enkelt sin shoppingbag på brevlådan nere vid vägen. Då stannade bussen och tutade så att man inte skulle missa den. Det måste ha sett tämligen lustigt ut med alla påsar och väskor i var och varannan by, vilket får mig att tänka på den gång en tant i min mammas barndomsby bestämt sig för att åka in till stan. Desvärre stannade inte bussen när den kom, vilket fick henne att utbrista Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte. Det föll henne aldrig in att det behövdes någon annan stopsignal än en handväska i ena handen.

Idag är vädret helt motsatt gårdagens då solen sken och jag unnade mig en biltur till Lidingö. Vi hade bestämt oss för en smärre biltur, passande en amerikansk bensinförbrukning. Slutligen hamnade vi på en udde längst ut på Lidingön och där låg Elfviks gård. Vackert var det, en vit mangårdsbyggnad framför en långsträckt gräsmatta som gick ändå ned till vattnet. Enligt Elfviks gårds egen webbplats spelade gården en roll under andra världskriget ty ”Här knäckte matematikprofessorn Arne Beurling den tyska chifferkoden, vilket gav den svenska försvarsstaben möjlighet att läsa ca 300 000 tyska meddelanden, ovärderligt i Sveriges roll för att hålla sig neutrala” (neutraliteten hjälptes också av generös permittenttrafik).

Tillbaka i stan parkerade vi oss på Cassi på Narvavägen med en kopp kaffe (jag tänkte på figuren och unnade mig även en smörkrämsfylld havreflarnsrulle). Cassi är nog den enda grillrestaurang som inte har har ändrats nämnvärt sedan 50-talet, vilket på senare år har resulterat i en hel del press. Här sitter mängder av gamla östermalmsåldringar och unnar sig biff med pommes frites och bearnaise (ordentligt gjord från grunden).

Men idag regnar det som sagt. En tur till KB gjorde mig präktigt blöt. Jag passade också på att gå till Hedengrens för att köpa Carina Burmans Klara Johansonbiografi och pocketupplagan av Kvinnor på gränsen till genombrott, Ulrika Knutssons mästerverk som kom för ett par år sedan och som jag inte ägt tidigare. Den förstnämnda skall bli min lektyr under norrlandsvistelsen i juli månad. På ett antikvariat tittade jag på en 40-talsutgåva av Selmas Samlade skrifter, men den föll mig inte riktigt i smaken.

Regniga dagar är det gott med kaffe och Mandelmusslor, ett alldeles delikat bakverk som man sällan hittar hos bagaren. Det är en fin mördag med tillsats av mald mandel som utgör dess bas. Små musselformar i plåt kläds med degen och gräddas sedan. Vi festliga tillfällen fyller man dem med sylt och grädde (förslagsvis åkerbärssylt). Här är receptet:
Rör 2 hg smör med 1 dl socker. Tillsätt sedan 1 ägg, 1/2 hg mald mandel samt 4 dl vetemjöl. arbeta samman till en deg. Bekläd plåtformarna med degen och grädda 10-12 minuter i 225 grader. När man mal mandeln kan man passa på att lägga i 2 bittermandlar, om man gillar den smaktillsatsen.