För många år sedan gick jag på tetiltryckarkurs. Då, som nu, lät jag mig inspireras av starka drycker. Ett av resultaten syns ovan: en tänkt Manhattansiluett där skyskraporna utgörs av cocktailshakers. Det blev några handdukar med det mönstret, men de flesta är borta nu, förbleknade.
En fånig 30-talsschlager med en utmärkt text, framförallt i refrängen. Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ger:
Favoritfilmen – nästan iallafall. Rupert Everett i sina finaste kläder, på restaurang, med den unge man som han åtrår.
Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.Nu stryker vinden genom trädens höga kronormen i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Olle Adolphsons Trubbel är en av de finaste svenska texter jag vet och ingen har sjungit den så som Monica Zetterlund. Här ett framträdande från 1968 som knappt går att beskriva med ord.
En liten pärla hittade jag igår: Tage Danielssons Kärlek har ändrat karaktär från Hålligång på Berns (1963?):
Vad sägs om dessa rara strofer: Förr fick det mesta ske i smyg, nu är man mindre blyg, när pappan märker att något skall ske, slår han på radion i rummet bredvid och Att tro på jungfrur är dubbelmoral, en riktig kronbrud är knappast normal, en lyckad afton är horisontal…
Det är inte utan att man förstår stackars Tage. Det verkar lite trist, lite för käckt allt detta nya. Inget smussel, inget förbjudet. Ingen romantik.
Maken till påstridig och allmänt gubbig reporter får man leta efter, det inses lätt i detta inslag där två ungdomar intervjuas på Nalen 1947. De unga föredrar jazz framför töntiga Violer till mor och där har de verkligen helt rätt. Lyssna på inslaget här.
I Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas Älskande par spelar Lizzie Alandh den galna lärarinnan Bell von Wenden som åtrår Angela von Pahlen. I Mannekäng i rött har hon en liknande roll som Gio Petrés väninna Peter Morelli. Förutom några filmroller var det främst i Hasse och Tages revyer som Alandh medverkade under 60-talet. Här en mycket rolig inspelning, en svensk version av Teach me tonight – Lär mig ikväll. Den är precis lika tvetydigt rolig som bilden ger sken av när man ser de två, Monica Zetterlund och Lizzie, skolflickorna som önskar extra kvällsundervisning.Lär mig ikväll:
Det pågår en präktig mässa ut i Älvsjö: Hem och villa. Det är ingen hejd på hur mycket trams som där ställs ut. Jag skulle lätt kunna parodiera hela tillställningen på ett par sidor, men jag avstår för resultatet skulle bli både traisigt och barnförbjudet. Här har vi dock en ljuspunk: Nöjeshygiens galna bidé.
Varför åker Bobby omkring med avklädda muskelmän?
I mitten av femtiotalet uppfördes ett fantastikt radhusområde i utkanten av Bagarmossen, Riksrådsvägen av Charles-Edouard och Léonie Geisendorf. Huslängorna har relativt varsamt passats in i naturen vilket till viss del är orsaken till att lägenhetsplanerna består av halvplan – husens främre och bakre del kan på så sätt ligga på olika nivåer, dvs de följer terrängen. Även husens exteriörer är speciella: de går i tegel, eterit och spritputs.
Här en fin bild som visar vardagsrummet i en av radhusen (det har som synes fönster även i bakkant). Vardagsrummet, vars takhöjd i den inre delen är avsevärd, har försetts med fönster även på den vägg som är motstående ytterväggen/fönsterväggen. Överhuvudtaget vimlar det av fina detaljer och den BRF som äger husen är måna om att såväl exteriör som interiör bevaras. Här en länk till föeningens hemsida. Läs också denna artikel i SvD.
Under förra delkursen studerade vi bland annat dialekter och sexolekter. Den sistnämnda betecknar språkliga varieteter som sägs bero på kön och med kön menas det biologiska könet, inte det socialt konstruerade genus som ofta förknippas med könet. Nyfiken som jag är undrar jag om det inte vore intresant att också studera språkliga varieter med avseende på sexuell läggning.
Begreppet genus är i sig intressant och jag har funderat en hel del på de skillnader som finns mellan män som å ena sidan vuxit in i rollen som hetrosexuell man och å andra sidan in i rollen som homosexuell man. Även här finns en sorts social konstruktion och genusbegreppet känns inte helt tillräckligt. Precis som det finns skillnader melllan genus, finns det också skillnader inom samma genus som bottnar i val av (sexuell) partner. Eller så har jag inte förstått att det finns fler än två genus.
Just nu pluggar jag grammatik och även här finns spår av genus. Vad anser ni om fraserna Blonda Micke och Blonde Micke? Enligt reglerna är det inte korret att kalla en blond Micke för blonda Micke, ty adjektivet rättar sig efter de grammatiska egenskaper som det ord som det syftar på har, och eftersom Micke är man blir det blonde istället för blonda. Fenomenet kallas genuskongruens och en liknande funktion finns även bland oss människor; ty vårt eget genus och det genus som våra medmänniskor besitter färgar vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss.
Jag har bakat rågbröd och det blev riktigt gott. Receptet är ett gammalt beprövat husmorsrecept från förr. Jag lämnar över ordet till gamla mor Johan:
3 dl grovt rågmjöl
drygt 1 kg vetemjöl
1-2 msk salt
1 tsk socker
1 pkt jäst
vatten (ta mer vatten om det skulle behövas
grovt salt till garnering
Jag slår 6 dl kokande vatten över rågmjölet i en stor bunke.blanda om och låt stå tills det svalnat eller över natten.blanda sedan jäst och salt och socker med fingervarmt vatten.Slå över rågmjälet och blanda om.Tillsätt i etapper vetemjöklet under omrörning, tills degen släpper, här får man ha lite kännsla. Om degen är för lös blir brödet platt men saftigt, med för mycket mjöl blir det för torrt. Lagom mängd ger ett saftigt och svällande bröd.
Låt jäsa i 1-2 timmar. Baka ut på en i plåt till två limpor som snittas,knåda inte för mycket, larva sig inte med bakduk osv. penslas med vatten och strös med grovt salt.Låt jäsa tills dom ser maffiga ut.Kör in i ugnen på 200 grader tils dom är nästan brända. ca 40 min.
Oj, vad Pulp var bra en gång i tiden. Precis innan His”n”hers gjorde de några grymma låtar, bla Razzmatazz och O.U. Här har vi Razzmatazz.
Jag läser grammatik just nu. Det händer att vi gör övningar i skolan, för att bättre förstå det kompliceratde svenska språket. Övningen nedan fick jag precis och den gjorde mig fundersam.
Markera direkt objekt i följande text:
Kalle har lagat en härlig fiskpudding.
Han ringer Lisa och ber henne testa hans senaste anrättning.
Det vill hon gärna.
Först måste hon bara måla läpparna.Men var är hennes sminkväska? Ingenstans!
Hon letar förtvivlat i väskor och lådor.
I stället borstar hon tänderna och kammar håret.
En halvtimme försenad ringer hon på Kalles dörr.
Kanske är jag en dålig elev för i mitt huvud dyker nya, än mer spännande frågor upp:Varför måste Lisa måla läpparna innan hon skall äta?Är det troligt att också Kalle målat läpparna, fast det inte framgår av texten?Är verkligen puddingen orsaken till att Kalle ringer Lisa? Är det inte mer troligt att Kalle bara vill ligga?
Det har tentats och det var en upplevelse. Jag fick nämligen ett fönsterbord, platserna var numrerade, och ljuset var alldeles för starkt för mina klena ögon, men inte tillräckligt starkt för att bära solglasögon. Resultatet: jag gick rakt in i en glasdörr när jag lämnat tentasalen. Den var armerad och höll; jag fick en bula.
Det har slarvats också. I en mindre lägenhet i Hornstull, inredd som ett sämre kärleksnäste och med en koppling till systembolaget – jag tror dock inte att Göran behöver vara orolig, just denna var inte Anitras – gavs en smärre fest på lördagskvällen. Vi drack vin och bläddrade i oanständig litteratur och vips befann jag mig i en limousin med svarta sammetsdraperier framför rutorna på väg in mot centrum. Med en knapptryckning försvann chauffören bakom en uppfällbar vägg.
Vi skulle till China, men hamnade i limousinkön framför Café Opera. Någon klev av och kvar satt resten i mörkret, övergivna, snart otåliga, till sist några kronor fattigare promenerandes mot Chinateatern. In kom vi, endast ett magiskt lösenord behövdes i dörren, men med ens vaknade jag upp: kvällens halvvärld bleknade och ett stort dansgolv, som mer påminde om en finlandsfärjas, i något elegantare förpackning, uppenbarades sig istället. Den vanliga Tête Claques var som uppslukad. Jag skyller allt på lokalen.
Här Lee Hazelwood utan Nancy med med Siw. Det är ett klipp från en svensk tv-show från 1968.
Marilyn Monroe spelar gold-diggern Lorelei Lee som tillsammans med sin väninna (Jane Russell) åker på en kryssning. Enorma förvecklingar uppstår nästan genast, men till sist får Lorelei sin miljonär med repliken I don”t want to marry your son for his money, I want to marry him for your money. Filmen är enormt färggrann, helt i världsklass, och faktiskt riktigt rolig. Det märkligaste dansnumret, det måste påpekas, är när Jane Russell dansar runt med en massa män som tränar styrkelyftning endast iklädda hudfärgade badbyxor.
Ytterligare två klipp från filmen finns här: Bye bye baby och Two Little Girls From Little Rock.
Jag hittade detta rätt så bedårande klipp på YouTube. Lill är rar, Svante, ja, han är väl mest lite gubbig, men rätt schysst ändå.
Idag skall vi prata förstärkningslexem, dvs jag bjuder på en grammatiklektion. Viktigt att påpeka är dock att kursen är en smula daterad då jag vill belysa fenomenet ur ett historiskt perspektiv.
Ett förstärkningslexem tar man till när det ursprungliga ordet inte räcker till. Vi börjar med En tjusig flicka. Låter det inte lite tamt? Med en smärre justering kan vi forma uttrycket En förbannat tjusig flicka och då råder det verkligen inget tvivel om att det är en verklig toppenpingla det handlar om. Andra tänkbara fraser är Det var förskräckligt roligt igår, Vilket rysligt tjusigt VIP-kort eller varför inte Det var en satans mör biffstek det här.
Är det inte märkligt att vi använder svordomar och andra fula ord för att förstärka det positiva? Ofta börjar man med att använda fula ord för att förstärka något som redan är negativt men när detta bruk blivit mer utbrett och accepterad förvandlas det fula ordet till ett förstärkningsord och som sådant kan det användas både här och där. Nuförtiden är det dock andra ord än de ovan nämnda,s om har denna funktion; som med så mycket annat går det mode även i förstärkningslexem.
Den helt nyligen avlidna Jane Wyman var inte bara gift med Ronald Reagan, hon hade också två riktiga fullträffar på biograferna i mitten av femtiotalet: Douglas Sirks Magnificent Obsession och All That Heaven Allows. I båda filmerna, som är ohyggligt sentimentala, blir hon kär i Rock Hudson och trots diverse trassel finner de lyckan på slutet.
På 80-talet blev Jane Wyman en riktig storstjärna då hon fick huvudrollen i Falcon Crest och tjänade grova pengar. Klippet ovan kommer dock ifrån en film från 1951 som heter Here Comes the Groom.
Mellan Brandenburger Tor och Unter den linden fanns en gång Pariser Platz. Här låg många förnäma byggnader och vid förra sekelskiftet rymde området däromkring många byggnader som hade anknytning till den diplomatiska världen (här bodde Alice Trolle i slutet av förra 90-talet). Vid Pariser Platz fanns också Palais Arnim, ett ståtligt hus där Bettina von Arnims make Achim föddes 1781. Under andra världskriget bombades i princip alla byggnader utom det välkända Hotel Adlon som var ett av Berlins finaste Hotell och en ståtlig jugendbyggnad. Efter kriget hamnade Pariser Platz mitt i gränsområdet och försvann praktiskt taget från kartan.
I mitt arkiv hittade jag en skiva med en orkester som spelade på hotellet under 30-talet. Lyssna på Einzug der Frühligsblumen med K”unstler-Orchester Joe Bund von Hotel Adlon:
Ett collage med bilder från Torsvikshöjden ser ni ovan. 1947 stod det av Anker-Gate-Lindgren ritade området klart på högplatån vid lidingöbrons fäste. Trots det centrala läget är det tämligen dolt från insyn. Det är en fin plan med 3- och 6-våningshus som placerats ut i terrängen. I mitten finns det en park med en romantisk och tämligen trolsk damm. Tyvärr har illasinnade fastighetsägare bytt ut merparten av alla balkonger; jag fann endast två hus som har den mycket ovanliga, ursprungliga, konstruktionen i behåll. En anan fin exteriör detalj är bruket av träspån under fönsterbröstninen (precis som på tak och väggar förr i tiden).
Områdets finaste lägenheter är 5-rumsvåningarna med två sovrum, vardagsrum med öppen spis, matsal samt kök, serveringsrum och jungfrukammare. Jag kan tänka mig att de tre sistnämnda lätt kan förvandlas till sällskapskök, om det blir fel köpare som vinner budgivningen vid eventuell försäljning.
Jag läser för tillfället språksociologi, ett intressant ämne som bland annat annat innefattar kommunikationens etnografi. Här dryftas bland annat tystnaden, som i vissa kulturer är ett sätt att visa respekt. Vi får även veta att man överlag pratar mindre och längsammare i norrland, ja nästan inte alls på sina ställen. Naturligtvis ligger det något i det, men tystnaden förekom inte i mitt barndomshem.
Min mor pratar alltid, oavsett om någon lyssnar eller ej; hela hennes släkt består av pratkvarnar där man inte drar sig för att avbryta varandra mitt i pågående samtal. Ett sådant avbrott stör inte alls, ty den andra parten pratar glatt på utan att känna sig stött, slölyssnandes till sin väns monologartade utläggning. Jag har själv en tendens att bete mig på det sättet; något som inte alltid uppskattas här i huvudstaden.
Även grannarna hemma i byn är pratglada. Tant Emy, som verkligen har talets gåva, är dessvärre försedd med dåliga knän, vilket ofta får henne att utbrista ”om jag ändå had lit av käftn i knena”.
En annan intressant aspekt på det talade språket är hur vi väljer våra ord utifrån, låt säga, socialgrupp. Detta var något som debatterades flitigt i 50-talets England. Debatten började med en artikel av lingvisten Alan Ross och tog snart oanade proportioner när Nancy Mitford skrev en essä i ämnet. Nancy var en begåvad dam född i den engelska aristokratin och utrustad med en underhållande penna, vilket gjorde att genomslaget blev enormt. Läs mer U and non-U english här.
Min stora svenska favorit i ett helt fantastikt klipp från mitten av 60-talet. Den skiva hon spelade in med Bill Evans, Waltz for Debby, som är så utomordentligt bra och så förskräckligt vacker, innehåller en svensk version av Bill Evans komposition som här döpts till Monicas vals. Titta nu på detta framträdande, det är en milstolpe i svensk jazzhistoria.
Nu är den här; kylan, och det lagom till terminsstarten då man så gärna vill traska runt i en trevlig yllekavaj eller något annat studentromantiskt. Helst vill man nog traska runt vid de fina tegelhusen på andra sidan Roslagsvägen, där murgrönan klänger på murarna oh man med lite fantasi kan förflytta sig till en förlorad värld eller ett annat land.
Igår satt jag hemma och läste språksociologi inför dagens föreläsning. På eftermiddagen gick jag till KB för att läsa om dialekter i en annan bok som jag ännu inte köpt. Ämnet intresserar mig då jag är uppväxt i en by med bondsk dialekt som jag helt saknar förmåga att prata men utan problem förstår. Umeå universitets dialektprojekt SWEDIA finns på internet och där kan man lyssna på många olika dialekter landet runt. Om ni väljer Norrbotten och sedan Piteå kan ni få ett humm om hur det lät i min lilla by (de inspelade rösterna har dock inte speciellt utpräglad dialekt)..
Lite hushållsbestyr bör man också ägna sig åt och då jag insåg att jag saknade kakor började jag baka skurna pepparkakor. Om man tar mängder av ingefär i det vanliga receptet blir resultatet fantastiskt. Mitt i allt ringde telefonen och jag var tvungen att springa ner till East för att dricka öl. Intaget blev dock synnerligen måttligt; övriga deltagare hade varit igång sedan klockan 16.00 och det försprånget kunde inte inhämtas, det insåg jag genast.
Jag har precis gjort sommarens sista färd och den gick från Falun hem till Gärdet. Vädret var stålgrått och det blåste stundvis hårt och ibland regnade det. Det var inte någon agenäm biltur precis, fast jag körde Pontiacen. Drygt tre timmar tog den men då körde jag hela sträckan i ett och stannade aldrig annat än vid stoppskyltar.
Ja, då var sommaren slut och nu väntar höst och studier i bland annat språksociologi och grammatik och det ser jag fram emot. Framförallt vore det trevligt om det blev en solig och rätt sval höst så att alla fina plagg i garderoben verkligen kommer till användning. Förmodligen kommer jag också ha tid att läsa en hel del, förutom ren kurslitteratur; Ada Nilssons memoarer ligger just nu och bara väntar på mig (Ada var läkaren som var inblandad i Tidevarvet och Fogelstadsgruppen).
Härmed slutar den sommarlediges dagbok, istället är det den Lille student som får ordet vad det lider.
Inte blev det helt lyckat, företaget att scanna av hela bokomslaget, men sällan har en mer talande bild prytt en självbiografisk volym. Elsa Björkman-Goldschmidts tre böcker Jag minns det som i går, Vad sedan hände och Den värld jag mött är i mina ögon att betrakta som mästerverk i den biografiska genren; inte bara på grund av alla intressanta historiska händelser, utan främst för den intelligens och klokhet som författarinnan förmedlar i sina mycket välskriva volymer. Jag kan inte annat än meddela att böckerna måste läsas, något annat är ren dumhet.
När denna bok gavs ut var Elsa 79 år gammal och hade levt ett händelserikt liv utan skygglappar och med ett stort intresse för mänskligheten, vilket sammantaget gjort henne som klippt och skuren för att skildra första halvan av 1900-talet. I denna tredje volym får vi följa med henne på föreläsningsturnéer i norra Sverige; på återbesök i Wien på 60-talet och så tecknar hon uppriktiga porträtt av bla Herman Lagercrantz och Carl Milles. Hon har förmågan att skildra människors mindre goda sidor med en uppriktighet som fullkomligt saknar den vassa gadd som är alltför vanlig och som gör personporträtten så levande och som får dem att framstå så oförfalskade.
Bokens sista kapitel handlar om Elsas liv i stugan i Sörmland; det hus som Elisabeth Tamm på Fogelstad skänkte Elsas man då han som läkare räddat hennes liv vid en svår sjukdom. På fröken Tamms gods låg under många år den kvinnliga medborgarskola som satt så stort spår i den svenska kvinnohistorien och som utgör grunden i Unrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Här möter vi denna förnämliga institution ännu en gång, ty Elsa var själv både föreläsare, elev eller gäst under alla de somrar som hon tillbringade i Sörmland under de år skolan existerade.
Jag har precis lyssnat på Intriger, Reeperbahns sista skiva från 1983. Den är, i mitt tycke, en väldigt ojämn historia men några guldkorn finns och allra bäst är Små druvor. Den är mycket fin.
Han sover
det regnar
hål i paraplyet
Intriger finns numera på Spotify, så lyssna på dem där. Där finns också en bra samling med det bästa de gjort under sin karriär.
Samma år, fast vid årets början, släppte Reeperbahn Peep-Show; det är en helt formidabel skiva. En av de bästa svenska från 80-talet. Här finns bl.a. de fantastiska Marrakesh, Peep-Show, Älskling, du är som en pistol och min absoluta favorit; Gröna tapeter.
Jag leker doktor i mitt rum,
har praktik i min säng
Det finns faktiskt en hel del med Reeperbahn att köpa, både på nätet och i butik. Gör det, de tillhör guldklimparna från det svenska 80-talet. Dessa skivor gavs dessutom ut på Stranded, ett legendariskt bolag som ligger mig varmt om hjärtat och som hade både Ratata och Lustans lakejer i sitt stall. Det måste ha varit några fantastiska år där i början på 80-talet.
Sommarledigheten närmar sig sitt slut och hösten tar vid och jag förvandlas till Den lille student; jag skall nämligen förkovra mig i ämnet svenska. Idag var jag på inskrivning och jag kom försent ty posten kom först framåt ett och med den den en kopia på mitt gymnasiebetyg (pinsamt att erkänna det, men det var MASKINSKRIVET – det är mycket, mycket gammalt) som jag väntat på. Att jag har många års studier från en teknisk skola hjälpte inte, dessa skilda världars datasystem kommunicerar icke.
Behöver jag tala om att övriga sökande var bra mycket yngre? Då jag fortfarande får visa leg på systembolaget var det ingen som anade något om min mörka hemlighet. En blond liten snärta framför mig i kön hade bestämt sig för att plugga polska, det var ett språk som hon redan behärskade. Jag förmodar att hon har tusen andra saker att syssla med (kanske främst nattetid, nattliv…) och då är en säker inkomst inte det sämsta.
Det är märkligt att snart tre månader av ledighet redan går mot sitt slut för i början framstod den som ändlös. Till tröst för mig är sommaren till stor del förknippad med sol och den natursköna svenska landsbygden – en sagovärld som till viss del tillhör en svunnen tid – som jag så lärt mig älska och nu verkligen saknar. Vemodigt är vad det är, men det finns tåg och det finns vedspisar och kakelugnar som till viss del kan ersätta denna säsongsbundna förlust.
Lite praktiska göromål har jag också ägnat mig åt nu när man egentligen skall stå med spisen full av syltgrytor och arbetsbänken belamrad med koservburkar; jag har lagt in dill i ättika. Denna inläggning är perfekt att ta till vintertid när dillköttet skall kokas. Västeråsgurkan lyste dessvärre med sin frånvaro i butiken och rödbetor bryr jag mig aldrig om att läggain.
Rena femtiotalsgator är inte särskilt vanliga inne i stan och framförallt påkostade dylika från detta decennium lyser nästan helt med sin frånvaro. Ett undantag är Oxenstiernas gata (och föralldel dess parallell Gyllenstiernas) som ligger där Östermalms gatunät slutar och Gärdesfältet och Radiohuset tar vid. De flesta av husen här är byggda i slutet av femtiotalet och rymmer förhållandevis stora lägenheter; fyra- och femrumsvåningar är inte ovanliga. Fasaderna är dessutom strikta utan att vara direkt tråkiga eller, hemska tanke, billiga.
Interiörerna är ofta påkostade och detta börjar redan vid entrén där ädelträ, krom och mosaik får räknas som standard. Öppna spisar har merparten av de större lägneheterna (de största våningarna är i etage) och vissa kök har påkostade köksinredningar i ädelträ. Jag misstänker att man knappast kan bo med mer estetisk och fysisk komfort. Dessvärre får man anta att klåfingriga människor utan stil och pietet gjort, och gör, sitt bästa för att förstöra dessa små mästerverk.
Jag läser just nu, men bara kortare stunder, filosofen Henri-Frédéric Amiels En drömmares dagbok i svensk översättnig av Klara Johanson. Boken, utgiven av Wahlström och Widstrand i sju upplagor åren 1900-1947, finns inte längre att tillgå; därför tar jag mig friheten att då och då citera lösryckta stycken från detta intressanta verk.
Genève, 3 mars 1847. Förspiller du inte ditt liv? Dödar du inte din framtid medelst lojhet, försagdhet och splittring? Du vill inte kännas vid den Guds gåva som är i dig; du törs inte se vad du bör vara och vara det. Du förväxlar avsikten med förmågan, det vill säga din egen vilja med Guds vilja. – Du måste till varje pris förvärva en överlägsenhet, vilket betyder en specialitet. För vad är du bättre begåvad än någon annan? Eller rättare, var finner du intelektuell frid och uppfyllelse? I de stora tankarna och de vida horisonternas rofulla majestät, i historiens och religionens filosofi. Jag glömmer mig långa tider kvar i lägre sfärer, men endast på betraktarens höga berg förnimmer jag mig som den jag är. Oändlighetslivets överstepräst, braman i dyrkan av de eviga lagarna, ett stilla vatten speglande och samlande världsaltets strålar – betraktelse med ett ord är vad som lockar mig.
Egentligen borde det nog heta blåbärskaka, men av någon anledning sa vi alltid blåbärsbullar när jag växte upp. Gör en fin vetedeg som får jäsa på vanligt sätt. Kavla sedan ut den till lämplig storlek, lägg på blåbär, sockra ev lite, vik upp kanten, låt jäsa en stund, pensla med ägg och grädda. Mums, jag lovar!
Idag firar absattheten triumfer och jag står som ett levande exempel över storstadens fördärvelse. Jag har besök frän landsorten och då blir det lätt såhär. En modevisning han jag med redan på fredag eftermiddag. Vi hade fått platser, bra platser, som egentligen tillhörde Cosmopolitan, vilket i sig var lite pinsamt, men det var inget att göra åt. Mittemot satt Cay Bond och Rodeo (man hade hoppats på Roger Wilson som anmälare av det nya modet, men icke). Modellerna var väldigt lustiga – gravallvarliga hasade de sig fram och man frågar sig vad det är för fel med att le en smula? En annan fudering som dök upp var hur många män det krävs för att ordna en modevisning? Jättemånga verkar det som, ty de sprang runt som yra höns.
På Trädgården lite senare på kvällen spelade en australiensare, ett tämligen lågmält exemplar som hade att kämpa emot dåligt – svagt – ljud och en belysning som helt lade scenen i mörker och lät publiken bada i ljus. Efter ett besök på Debasers allsång, som i mångt och mycket var en smula farsartat (bla läxade jag upp en östermalmsslyngel som hånat min glesbygdssyster), hamnade vi på Vicefesten (däremellan ett intensivt letade efter biljetterna som kommit bort på Debaser). Här tyckte jag mig förnimma en viss eufori som brutalt bröts när ljudet stängdes av och lamporna tändes.
Lördagen var inte nådig men framåt midnatt fann jag mig vid en bardisk på modeveckans avslutnigsfest. Lite sportigt klädd dessutom, som om jag precis besökt landsorten och råkat hamna på kalas. Finast var dock Tvätt-Björn med sin Diane Pernet-autograferade skinnjacka som dessutom var utrustad med ett hjärta och texten Den Harrow. Utsökt.
Idag gicks det på bio. Dessvärre tog vi fel på salong och hamnade på Simpsonsfilmen. Misstaget rättades till och slutligen rullades en fin engelsk film om några skinheads upp. Den kan jag verkligen rekommendera, även om jag tyvärr helt glömt dess titel. En strålande skådespelare var den unge pojke som spelade huvudrollen.
Andra delen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit är nu avverkad. Den heter Vad sedan hände och utspelar sig främst i mellankrigstidens Wien, men även till viss del i Stockholm, dit makarna flyttade då det blev rent livsfarligt att som jude bo kvar. Den är en fin bok som både skildrar livet i Wien, den annalkande nazimen och de många intressanta människor som umgicks i Elsa och hennes mans hem. Det är ett otal fascinerande människoöden som passerar revy.
Den största behållningen är dock Elsas egna reflektioner, ty hon är en mycket begåvad dam som dessutom hunnit med att skaffa sig stor visdom; hon är i 75-årsåldern när denna volym skrivs. Genom hennes ögon får man en viss insikt i hur det kom sig att nazismen fick ett så starkt fäste i Österrike, men det är likväl svårt att förstå att det var så lätt för dem att ta makten.
Vad sedan hände, Norstedt 1964
