Bloggen Rävjägarn

I mitt gamla smalfilmsarkiv, som legat orört i minst 10 år, fanns många och korta klipp från förr. Jag hade filmat farbror Danne, som hade pommes frites-fabriken; höskörd på gamla viset med höpress (bilden ovan); surströmmingshippa i byaskolan och så mängder av pinsam ungdomsfilm som jag inte vågade titta på. Märkligt nog var det filmsnuttarna från byn och de på släkten som var roligast att se. När det begav sig tyckte jag nog mest att det var täntigt, men man förändras med åldern och jag är glad att jag var så framsynt att jag fått med det mesta.

Smalfilm är ett trevligt format, omän opraktiskt att titta på. Färgerna är klara och skärpan riktigt bra (den avfotograferade bilden är dock sisådär). De videokameror som fanns på den tiden var inte mycket att hurra för, men det hindrade inte att jag fick kommentarer som höll fast vid ett så antikt medium.

En utmärkt webbplats. Här kan man bla. hitta Stockholms stadsmuseums inventeringar av innerstadens bostadsområden. Sök bara på byggnadsinventering. www.stockholmskallan.se.

Jean-Pierre Melvilles film Le samurai med Alain Delon bör man se. Den är både bra och mycket vacker. En annan finfin Melvillefilm är Le Cercle Rouge, också den med Delon.

Alain Delons favoritparfym var en gång i tiden Chanels Pour monsieur. En finfin doft. Titta nu på klippet och framförallt på Alain.

En av de allra bästa svenska filmerna genom tiderna är Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950. Med Eva Henning i huvudrollen blir filmen en riktigt mästerverk. Berättelsen kretsar kring Dagmar Brinks självmord och allteftersom nystas hennes livsöde upp för åskådaren. Miljöerna är mörka i bästa noir-anda, men det finns ändå något mycket svenskt och mycket ömt över hela filmen. Hennings porträtt av den vackra Dagmar, vars skönhet är av den typ som helt bottnar i att hon snart kommer att falla sönder av smärta, är helt och visst i världsklass.

Birollerna är även de väl besatta och framförallt Anders Ek har en glansroll som Elis Körner, Dagmars gamla flamma. De två grannarna, som intresserar sig för Dagmars död och samtidigt för filmen framåt genom samtal med hennes vänner, spelas av Birgit Tengroth och Ulf Palme. Rar är också Marianne Löfgren som den alkoholiserade revyaktrisen Gullan.

Om det är en film som skall inköpas det närmaste året, är det Flicka och hyacinter. Den finns att köpa/boka pådiscshop.se. Jag älskar verkligen detta Hasse Ekmans mästerverk och kan inte riktigt uttrycka det i ord.

Detta är sjukt roligt! Här kan du ta reda på hur man skiljer dessa närbesläktade arter åt: Lesbian or german lady?. Säkerligen inkorrekt, men likväl så roligt. Verkligen min typ av humor.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad That night in Rio (1941) handlar om men jag har mina aningar. En av huvudrollerna spelas av det brasilianska bombnedslaget Carmen Miranda som då och då brister ut i sång, bla Chica Chica Bom Chic och I, Yi, Yi, Yi, Yi, I Like You Very Much. I samlingarna fann jag en svensk version av ett annat sångnummer; Don Ameches Boa noite. Här har vi Arne Hülphers orkester:

Jag har haft besök av min glesbygdssyster, den norrländska sirenen, några dagar och är en smula matt. Redan på torsdagen slarvade jag bort skolväskan på Musslan och halsduken på Riche så studier har varit uteslutet de senaste dagarna. Det är märkligt hur det man kan gå när man skall dricka en öl och vara hemma senast elva. Vi började med konjaksglögg redan klockan fem och det angav tonen för resten av kvällen.

Dagen därpå var det bokförlagsfest. Vi anlände punktligt klockan nio och var verkligen inne på sång och dans men i källaren var det knäpp tyst förutom en späd stämma som ägnade sig åt högläsning. Det var verkligen tur att kvällen avlöpte någotsånär lyckligt och att vi inte ramlade ner i fontänen.

Söndagens adventsgudstjänst var dock inte ämnad för mig som vid det laget kände mig om en verkligt hemsk människa som icke förtjänade något annat än Alka-selzers, om ens det. Med ansatta steg styrde jag kosan till Debaser vid sjutiden och lyssnade på syrrans julmusik samt en och annan tysk dänga.

Denna mosaik hittade jag i Boden, den gamla militärstaden i Norrbotten. Som så många andra landsortsstäder är Boden starkt präglad av efterkrigstiden. Här finns ett en gång elegant hotell vid namn Bodensia; pampiga hyreshus från 50-talet som oftast inte renoverats med pietet; ett gammalt kyrkstugeområde som numera går att hyra och så finns här det stora militärområdet som är överfullt av praktfulla militärkaserner byggda i början av seklet. Dessa fastigheter är otroligt pampiga och exteriörerna är mycket väl bevarade. Här har det funnits paradvåningar för de högre militärerna och kyffen för de lägst stående. Det är väldigt vackert då en del av husen ligger vid älven.

Boden hade en gång en gammal folkpark som hette Björknäsparken. På 70-talet var anläggningen sliten men den var ändå så fin med sina ljusramper och orangemålade masonit. När mörkret sänkt sig trodde man sig förflyttad till svunnet 50-60-tal. Jag vann en gång i slutet av 70-talet både en kryssning till Åbo och en massa mat i någon sorts tävling som jag inte har något minne av. Tyvärr ansåg kommunen anläggningen för sliten och omodern så hela rasket revs och nu finns där ett äventyrsbad. Dylika anläggningar är tydligen nutidens melodi.

Jag såg En dam försvinner igår, Hitchcocks engelska film från 1938. Filmen utspelar sig mestadels på ett tåg i ett främmande land någonstans i östra Europa och skildringen av dess invånare är väl knappast speciellt korrekt; de framställs som tämligen korkade och galna människor. Trots denna malör, är filmen riktigt bra.

Handlingen kretas runt den gamla dam, miss Froy, som är passagerare på det tåg som är på väg mot mer civiliserade trakter. Under tågresans gång försvinner miss Troy och filmens två hjältar gör allt för att hitta henne, trots att de flesta passagerarna intygar att någon miss Froy aldrig har funnits på tåget.

Tillsammans med De 39 stegen räknas En dam försvinner som de bästa filmerna under Hitchcocks tidigare period. Året därpå, 1939, fick han kontrakt med Hollywood och blev en av världens största regissörer och gjorde filmer som Notorious, Vertigo och Psycho.

Gösta Ekmans sängkammarblick vilar ögonen på Tutta Rolf. Det är en fantastisk bild. Kanske är den från uppsättningen av Hamlet i början av 30-talet. En grå söndag när ansattheten ligger tung är den en förträfflig stimulans. Jag föreslår att i lyssnar på Kärlekens låga. Tutta i sitt esse!

Något ansatt studerar jag min rödlackerade rödlackerade nagel, en rest av gårdagens festligheter. Min skivspelare spelar Duke Ellington och gör det alldeles automatiskt; jag har äntligen fått växlingsaxeln reparerad! Hifi är förresten ett intressant kapitel – här en annons som förklarar vad en bra skivspelare skall klara av. Det är föregångaren till min egen Dual 1019 som presenteras: Dual 1009.

Här har vi så Duke Ellington och två fina alster från mitten av 40-talet:

It shouldn”t happen to a dream

och Do nothing till you hear from me

Vädret är verkligen förskräckligt och min hosta besvärande. Jag håller mig därför inomhus och hemma drickandes te och läsandes Lindes memoarer. Det är en väldig lustig ung dam. Sin dygd försvarar hon tappert i Rom och Paris med hjälp av stövlar och ridpiska. Det är inte utan att jag undrar om inte denna behandling gav motsatt verkan.

Här något mycket vackert passandes en grå dag som denna. Det är Nat King Cole som sjunger Nature boy:

Texten är en liten pärla, så vacker är den. Jag tycker väldigt mycket om den och Nat var dessutom enormt bra i slutet av 40-talet innan det banala 50-talet rullade in och krossade allt som var spännande.

And then one day
A magic day he passed my way
And while we spoke of many things
Fools and kings

Kanske är det tjatigt att dra fram denna ultimata sextiotalsgrupp, men jag kan inte låta bli. Be my baby är en av världens bästa låtar och när man ser klippet ovan så förstår man att Ronnie Spector hade både charm och talang. Jag är annars väldigt svag för deras Walking in the rain och How does it feel och för all del det mesta som de spelade in under några år i mitten på 60-talet.

När min pappa var liten i början och mitten på 30-talet var han blond och lockig och dessutom blåögd. Precis som en liten kerub. Helt enkelt bedårande. I den vevan hade min farfar och farmor ett hembiträde som hade den ovanan att alltid säga vad hon tänkte. En dag när hon skulle beskriva det lilla barnet slant denna fantastiska replik över henes läppar:
– Han jär så herre je gullat, han jär varken lik far eller mor.

Min farfar som var humoristiskt lagd, hade mycket roligt åt den för honom och hans fru inte så smickrande repliken.

Budabest är en av Europas tjusigaste städer. Inte den mest välputsade, men däremot en av de charmigaste och dessutom en stad med många helt makalösa miljöer. Bilden ovan föreställer Hotel New York som är en gigantisk gammal byggnad med en matsal vars like jag alldrig någonsin sett. Här åt jag brunch en dag; Waldorfsallad och Bloody Mary som serverades på förstklassigt på vagnar med silverkarotter. Strax därefter stängde hotellet för en totalsanering men nu ser jag att det är öppet igen. På den tiden var byggnadem förfallen med en helt svart fasad och priserna ytterst humana. Hur det är nu vet jag inte, men med tanke på den totalsanering som stället har genomgått har nog priserna stigit och charmen försvunnit.

En annan utmärkt lokal i den staden är Hotel Astoria med sin mycket eleganta matsal The Empire. Här står iskylarna på hög fot, kakfaten har många våningar och det knusslas varken med kristall eller med silver. Ni förstår säkert att Budapest den bästa staden om man vill uppleva ett Europa som egentligen inte finns kvar. Och då har jag ändå inte nämnt de förfallna och igenvuxna privatvillorna vid Andrassy Ut eller den helt röda Bar Piaf där en blonderad inhemsk dam sjunger Piaf på ett helt förträffligt vis.

En gång i tiden dansade man till obskyra soulsinglar i norra Englands industristäder. Svart musik för den engelska vita arbetarklasen. En av de populäraste klubbarna var den på Wigan Casino, en annan var The Golden Torch. Jag gillar Northerns soul, även om jag inte lyssnar så ofta på de få skivor jag har. Men vem kan stå emot dängor som Bobby Hebbs Love, love, love, Maxine Browns One in a million och Patrice Holloways Stolen hours?

Ian Levine var en ung man som spelade skivor på en annan av northernklubbarna, Blackpool Mecca, under 70-talet. På 80-talet blev han en av förgrundsfigurerna inom Hi-NRG och skrev den absolut bästa av alla låtar i den genren: High Energy som spelades in av Evelyn Thomas.

Se bilderna från klubbarna i klippet ovan och lyssna samtidigt på Maxine Browns One in a million.

Igår söndag, gick en det en väldigt fin dokumentär på SVT om Palace hotel i Hultsfred. Då jag saknar tv, passade jag på att se den på svt.se istället. Det är berättelsen om den mycket gamla tanten Maja som driver sitt hotel i landsortsstaden alldeles själv. Hur hon orkar med allt slit är en gåta, men jag förmodar att det är rätt så lugnt där emellanåt.

Dokumentären är ypperlig; lugn och fin och en smula allvarlig och samtidigt väldigt varm. Jag kunde inte låta bli att bli en smula tårögd när jag hörde henne berätta om sitt liv. Någon genomsnäll mes är hon dock inte, sanarare verkar hon vara en dam med åsikter och hon drar sig inte för att hunsa sina stackars småsyskon när hon behöver extrahjälp under festivalen.

Titta genast på dokumentären Palace hHotel. Den ligger bara kvar 30 dagar på svt.se.

Den mycket rara covern på Frida Hyvöens Once I Was a Serene Teenaged Child bör man lyssna på här:www.myspace.com/hurrahurrahurra

Det ryktas om att ett oväder är på väg in över stan och nog blåste det en del igår och kallt var det. Jag hade precis köpt Turandot med Brigit Nilsson och Franco Corelli i en inspelning från Rom 1966. Det är en väldigt fin box med libretto och bilder. Turandot är namnet på en prinsessa i Peking som ger sina friare tre gåtor; svarar de rätt på samtliga får de gifta sig, i annat fall halshuggs de.

En dag kommer Prins Calaf till Turandot och han kan svaret på henes gåtor. Turandot blir förtvivlad, ty hon vill inte alls gifta sig med Prins Calaf. Detta är inledningen på stor dramatik som ni säkert förstår. Slavinnor, prinsar och ond bråd död är en stor del av operan. Här en bild på Birgit som den farliga Turandot.

On det blir oväder så är jag iallfall inte oförberedd för jag har precis börjat sticka mig en halsduk. Jag är inte så bra på stickning och var en katastrof i syslöjden vilket förvånade lärarinnan som kände till att min mamma är en riktig textiltant. Min grytlapp bestod mest bara av hål. Jag har faktiskt blivit något bättre sedan dess.

Soft cell såhär till morgonkaffet.

Man hepnar, som Östermalmstanten en gång sa, när man inser att var och varannan har sitt eget lilla svarta hembiträde. Förr i tiden skulle det vara en flicka från landet; rejäl och lite lagom kvicktänkt och naturligtvis blond och blåögd. Fast det är klart, löneanspråken var verkligt blygsamma på den tiden och då hade var och varannan råd med hushållsnära tjänster.

Något annat som också förändrats är tanken på äktenskapet. Förr valde man en lämplig fru och sedan tog man sig en älskare om man behövde stimulans. Hyckleri? Javisst, men jag undrar om dagens tillkämpade tvåsamhet är så mycket bättre.

Jag läste några gamla brev häromdagen som skickats till en släkting. Av ett av breven framgick det att hustru var på semester med en annan fru. Verkligen en fantastisk formulering som sätter fantasin i rörelse, men så är det i mitt fall tämligen livlig.

Då jag i helgen varit försedd med hembiträde, tog jag tillfället i akt att arrangera te. Jag bakade scones, kokosmazariner, kalljästa bullar och fick mig dessutom några gurksnittar och en finfin sylt av farbror Helena och Tant Nicklas. Det enda smolket i bägaren var att ansattheten förhindrade mig att njuta av maten – aptiten var inte riktigt på plats.

Kanske var det helgens kulturkonsumtion som gjorde mig matt; konsten och vinet. Bland annat fick jag gå på Nationalmuseum och där visades det en utställning som fokuserade på kvinnliga konstnärer i slutet av 1800-talet. Mest fascinerande var bilden på Zorn; stor och tung poserar han i tavlans förgrund, i fonden skymtar en naken modell som fläker ut sig på en sittmöbel. Tänk vad tiderna har förändrats!

Jag tror att karaktären kan behöva något tyskt för att åter bli rejäl och fast. Vi lyssnar på Ganz leise erklingt musik:

Nybyggt. Smaka på ordet. Det påminner lite om nybryggt, ett ord som ger fina associationer. Dessvärre verkar det i praktiken innebära något helt annat, något mer institutionsliknande. På Hemnet fann jag en nyproducerad, relativt stor lägenhet i det nya området på Gärdet vid Militärhögskolan. Ta en till på bilderna här.

Påminner det inte lite om ett äldreboende? Stora kala ytor. Snålt tilltagna fönsterbrädor och en mycket tråkig parkett. Om man nu, av ekonomiska skäl, tvingas använda parkettbrädor så vore ett rutmönster att föredra. Monotonin blir annars fullständig. Jag undrar om det verkligen går att skapa någon sorts hemkänsla i en lägenhet som denna? Något har verkligen gått fel. Avskalade 60-talslägenheter har ofta mer charm än denna nybyggnad.

Ett roligare julkort har aldrig sett. Det var fatighetsbolaget locum som fått för sig att skicka ut julhälsningen. Byrå som gjorde kampanjen påstod att de varit totalt omedvetna om att annonsen var tvetydig. Det är faktiskt sant; att utläsa rebusen ovan som något annat än i love cum är inte möjligt. Jag undrar hur många på kotoret som upptäckt detta, men som inte vågat säga något och därmed avslöja sin snuskiga fantasi.

En sommarbild tagen vid ett gammalt ödehus som blivit alldeles silvergrått då det inte målats på många år. Ägaren är av det halsstarriga slaget och vill inte sälja sitt hus, som han för övrigt inte bor i. Gubbjävel. Under tiden får det stå och förfalla och det är synd för det är en finfin kåk med glasveranda på båda våningsplanen.

Ödehus är rätt vanliga i norra norrland. Kanske används de någon gång då och då på sommaren, men annars får de stå och förfalla i brist på engagerade ägare. Jag är dock av den åsikten att norrland är det nya svarta; naturen är bedårande och exotiskt kärv samt mer klimatsäker jämfört med södra Sveriges regndränkta slätter.

Slutligen Nat King Coles What does it take?

Här en form av eftersnack med Torgny Lindgren och David Sandström som jag tror bandades av SVT i Umeå. Om man är bekant med trakterna runt Umeå är det naturligtvis extra intressant att höra dem prata. Som framgår av samtalet är det ibland stor skillnad mellan närliggande byar vilket får mig att tänka på byn Klöverträst inte så långt från mina hemtrakter; här var man antingen alkoholist eller pingstvän. SeEftersnack 23/10 2007.

Vintern är på väg, så jag rekommenderar ingefärsflarn och en kanna te. Den som ersätter smör med margarin eller konjak med vatten får skylla sig själv.

2 dl vetemjöl
1 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 msk malen ingefära
75 gr smör
3/4 dl sirap
2-3 msk konjak

Blanda de torra ingredienserna och arbeta in det kalla smöret. Rör samman konjakoch sirap och blanda med övriga ingredienser. Klicka ut smeten på bakplåtspapper, ungefär en msk är lagom. Grädda i 5-6 minuter i 225 grader.

Handlingen i En stilla flirt är en smula banal, men det gör den inte precis sämre. I centrum för kärleksaffärerna står den unga Diddi Werner (Tutat Rolf) som är kär i sin förmydare och med jämna mellanrum brister ut i sång. Soundtracket innehåller sådana dängor som Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe angestellt, Dina blåa ögon lova mer och titelmelodin En stilla flirt:

Dessvärre är inte detta originalversionen (och exemplaret är slitet), men texten är iallafall fin.

Jag bor nära den verkliga landsbygden, det kan man iallfall tro när man ser bilden ovan. Just på hösten är Lill-Jansskogen och områdena däromkring väldigt vackra: färgerna, dofterna och den orörda naturen. Jag läser just nu När vi red efter räv och hela den boken är fyllt av kalla och krispiga, eller dimmigt fuktiga, höstdagar. Då jag inte befinner mig på engelska landsbygden är omgivigarna här omkrig trots allt ett riktigt bra substitut.

Någon brittsommar är det väl knappast tal om i år, men vi lyssnar iallfall på Esquires all-american award winners med Indian summer (1947):