Bar Piaf

Knackar du på dörren, och släpps in, på Nagymezo utca 25 i Budapest möts du av en rent parisiskt sammetsröd 1880-inredning. Både väggarna och de stoppade möblerna i den lilla baren inte långt från Oktagon är röda som fodret på en svart slängkappa. Vill man, går det bra att beställa en drink med chantösens namn och då serveras en röd martini-baserad historia som snarare får betraktas som dekorativ än god.

Efter midnatt tystnar musiken och en pianist börjar att spela på ett piano i rummets ena hörn. Strax därpå gör en präktig blonderad ungersk dam sin entré sjungandes Piaf på ett riktigt förtjänstfullt sätt. Klientelet är varierat vilket får mig att tänka på Marlene Dietrich och hennes svar på frågan angående vilket typ av män hon föredrog. – I like two types of men; foregin and domestic. Här på bar Piaf är gästerna alltifrån amerikanska turister till inhemska besökare.

Jag kan rekommendera ett besök. Tills dess lyssnar vi på den svenska versionen av Piafs La vie en rose, I rosenrött jag drömmer (Naemi Brise, 1948):

Trädgårdsmatrosens juninatt

Det var en ljus natt i slutet av juni. En lång, låg tyskamerikanare hade sänkt sig ner från ingenstans och landat på villans gräsmatta. Den såg allt lite malplacerad ut där den stod invid syrenbusken. Trädgårdsmatrosen stod uppsträckt och orörlig i den tysta natten. Inte skall ni tro att nytillskottet på gräsmattan störde honom.

Trädgårdsmatrosen är ett vanligt inslag i trädgårdarna i åtskilliga av våra mer lantligt belägna län. Den anses skänka sin ägare evig kärlek – något som i våra dagar kan te sig en smula onödigt. Vissa hävdar också att en stilig trädgårdsmatros ger lycka i affärslivet. Det är inte otroligt att det bara är gammal vidskepelse.

Såsmåningom lättade dimman från åkrarna och morgonsolen blev allt starkare. Den tyskamerikanska vagnen stod inte längre kvar på gräsmattan. Om nu någon noterat dess besök, är det inte alls orimligt att den antog att det var trädgårdsmatrosens förtjänst att villans ägare fått ett så flott, nattligt besök.

Dynasty catfights

Alexis Carrington och exmaken Blakes nya fru, den präktiga Krystle, drog aldrig jämt i tv-serien Dynasty. Med jämna mellanrum drabbade de samman och slogs så att både inredning och kläder förvandlades till trasor. Se klippet och notera även det härliga 80-talsmodet.

Espressomaskin i porslin

Jag har fått låna en fantastisk bok som behandlar Wienerköket. Den är fylld med vackra bilder och fina recept och är egentligen en kokbok som behandlar hela det gamla kejsardömet Österrika-Ungern, även om den utgavs i slutet av 60-talet då denna dubbelmonarki sedan länge utplånats. Boken är utgiven av Bonniers men förlagan är amerikansk och författad av Joseph Wechsberg och Time-Life-redaktionen. Bilden ovan föreställer Café Gerbeauds espressomaskin i porslin! Om den ännu finns kvar, vet jag inte. Den är iallfall mycket fin.

Nevertheless

I början på 50-talet tutade Ralph Flanagans populära orkester runt i denna lyxbuss. Vokalisten under dessa år var Harry Prime, vars stämma jag är svag för. Tyvärr har jag bara ett par skivor med orkestern, men dessbättre är en av dem den utmärkta Nevertheless.

Texten är fantastisk och har även sjungits in av Frank Sinatra, men jag föredrar denna mer svängiga version. Skivan är en smula nött och inspelad 1950.

Premiers symptomes

Premiers symptomes är Airs fantastiska EP från 1999. Nu letar jag som bäst efter dubbelvinylen 10 000 Hz legend som jag har förlagt någonstans. Moon Safari ligger däremot på sin plats i skivhyllan. Jag gillar Air. Det är Air-dag idag!

En lördag i förorten

Kanske var det årets mest mulna dag igår, vilket inte hindrade en tur till Tallkrogens gammalt och nytt. En rätt så fin antikhandel/loppis med många rätt så fina saker till rimliga priser. Några inköp blev det dock inte.

I Farsta strand ligger en riktig lågprisloppis och där kan man fynda. Jag köpte lite köksgrejor, ett par skivor och en bok. 30 kronor kostade det. På en buffé stod en fin fungerande resegrammofon för det facila pricet av 275 kronor. Den står nu och glänser i en lya i Sandsborg och på skivtallriken snurrar Junker Nils sjunger till lutan med Joel Berglund:

Affektionsvärdet

Affektionsvärde är någonting mycket fint. Det enklaste av ting kan bli ytterst värdefulla när det kommer känslor och minnen med i bilden. Kanske sparar man något så banalt som flaska, bara för att det var sista gången någon man höll av befann sig i ens närhet. Och tänk en bok eller skiva, med en handskriven hälsning: hur fint är inte det att ha med sig vidare i livet.

I mitt barndomshem har vi en guldservis. Nej, ingen dyrbarhet, bara en lysningspresent inköpt på en diversehandel i bygden och förmodligen tillverkad i östeuropa. Likväl användes servisen nästan aldrig. Den hade blivit en dyrbarhet.

Les enfants terribles

På YouTube kan man se Melvilles filmatisering av Jean Cocteaus bok Les enfants terribles. Jag läste boken i slutet av 90-talet och tyckte bra om den då. Romanen var någon form av generationsroman när den kom 1929 och dessutom försedd med Jeans mycket fina illustrationer.

Indochine

Fransk pop från 1982. Indochine är bra och jag har för mig att de var stora i Sverige när de begav sig och att deras andra lp, Le péril jaune, gavs ut av Stranded. Titta på videon, den är fin!

Greensleeves

Greensleeves är en gammal engelsk folksång av något oklar, men dock romantisk, härkomst. Naturligtvis finns den översatt till svenskan och 1964 spelade Gunnar Wiklund in den med titeln En gång i vårt sommarland:

Love bar

På Norrlandsgatan 23, nästan uppe vid Kungsgatan, låg Jean Skarstedts Love bar en gång i mitten av 90-talet (om det nu verkligen var hans klubb). Jag tror att det var runt 1995, men jag minns inte säkert. Det var så länge sedan. Jag minns bara att jag ofta gick dit och att jag under den perioden bar svart smoking och dito slängkappa; inspirerad som jag var av Tom Wolgers.

Det är märkligt att det skall vara så svårt att komma ihåg något som hände så relativt nära i tiden. Under åren 1995-1996 fanns mängder av klubbar. Donnas Delight och Abstrakt och så ett ställe på Engelbrektsgatan där Beirut Café ligger idag. På Naglo fanns en klubb som bara höll ett par veckor. Kanske hette den Mint, minnet är vagt. Mest omtalad under denna tid var nog Extrakt men jag är inte säker på om jag någonsin var där. Abstrakt låg på Glädjehuset och jag undrar om inte Extrakt en kort period också låg där.

På Abstrakt var det alltid mycket roligt. Jag har ett minne av att de kan ha haft skumparty där, men var kanske några år senare och en annanklubb. En gång kom Baccara på besök och de spelade Yes sir, I can boogie två gånger och hade sedanYes Sir I can boogie dance contest. Det var ingen musikalisk höjdpunkt men rätt så roligt. En annan klubb från dessa år som var enormt inflytelserik var Vegas, men där var jag aldrig och har därför inga minnen från den där första sommaren på Djurgården.

Det blev en ytterst vag text detta. Det som hände i mitten av 90-talet har verkligen helt försvunnit och inte kan man ta Internet till hjälp för att friska upp ett sviktande minne.

Julferier i landsorten, del 12

Det börjar bli dags att sätta sig på tåget igen och åka söderöver efter ganska precis två veckor i landsorten. Dagen är dock fortfarande matt och mycket kort vilket inte hindrar att de timmar som utgörs av gryning och skyning är mycket vackra i sin blågråa blekhet. Vid åtta är det nästan helt kolsvart, likadant är det vid tretiden.

När jag åkte buss från Seklernas by passerades Piteå, en kuststad nära hembyn. Det är en riktigt ful stad som helt präglas av byggnader eller ombyggnader från 80-90-talen. De flesta gamla hus är nybyggda i gammal stil eller helt ombyggda i ny stil. Fruktansvärt. Endast ett oh annat 60-talshus är orörd. Några pärlor finns dock; JOWA-huset och det hus där Ekbergs konditori är inhyst. Affärshusen från 40-50-talen är i de flesta fall helt ombyggda vilket är synd ty de var en gång rätt pampiga.

I Piteå finns den gräsliga gallerian Småstaden. En inglasad historia med fasader i gammal hederlig stil vilket får det att vända sig i magen på de besökare som inte är helt lobotomerade på det estetiska området. Och här handlar alla och är glada. Man hepnar, som Östermalmsdamen sa!

Idag har jag eldat en sista kakelugnsbrasan. Rummet får nu stå oeldat resten av vintern; det behövs inte när jag åker. Att omfamna en kakelugn, är en fantastisk upplevelse. Tänk att ha en stor och varm kakelklädd kropp att värma sig emot! Det är en både sensuell och trygg känsla som sprids av en och samma tingest.

Julferier i landsorten, del 11

Jag fick höra en historia idag som jag inte hört förut. Det var under kriget när R:s man var inkallad och hon själv fick sköta gården med allt som hörde därtill. Hon var inte gammal, drygt 20, men hon hade redan duktigt med skinn på näsan. Potatisskörden hade varit ovanligt stor och i hennes källare fanns mer än hon själv behövde. Dett fick hennes granne nys om och han räknade snabbt ut att hon förmodligen var i behov av pengar, ensam som hon var, och att hon därför säkert var villig att sälja potatisen till underpris. Han ringde upp och föreslog att hon skulle sälja överskottet till henne för en struntsumma, säker som han var på hennes nöd. Hur det var beställt med nöden vet jag inte, men någon affär blev det inte. –Då får potatisen hellre ligga kvar i källaren och RUTTNA bort än jag säljer den till det priset. Det blev ingen affär och grannen gick snopen miste om en god förtjänst.

Jag läser Tjärdalen, Sara Lidmans debut- och genombrottsroman, som skildrar en by på om det kan vara 20-30-talet. Här finns exempel på ovan nämnda beteende; ett personlighetsdrag som är oberoende av tid och rum. Det är märkligt att vissa människor har en moral som helt anpassar sig så att den maximerar det eget välbefinnandet. Tjärdalen är en väldigt fin roman som berättar om livet i en by där en tjärdal förstörts precis innan ägaren skulle till att tända den och då går familjen miste om en stor förtjänst. Händelsen påverkar hela byn och det är detta som är romanens tema. Språket är fyllt av dialektala uttryck som är helt underbara. Vad sägs till exempel om arbetselak? Läs Tjärdalen nu!

Julferier i landsorten, del 10

Jag är tillbaka i Norrbotten igen och har insett att jag föredrar Västerbotten. Det mesta är vackrare där och jag tror att man där är lite mer stolta av sig vilket resulterat i att man behållit mer av det gamla; man har inte behövt hävda sig med någon sorts modernitetshets. Kanske blir det en dag ett sommarhus där, för norrland är det nya svarta.

Västerbotten har också sina författare, bland annat Lilla Lidman som Barbro Alving kallade henne. Under 50-talet var de båda med i AMSA (auktionsgruppen mot Svensk atombomb) och i slutet av decenniet stod det klart att den allmänna opinionen hade svängt och ett nej till bomben blev resultatet. Inom parentes kan nämnas att DN:s chefredaktör, Herbert Tingsten, var ytterst positiv till bomb så DN slutade publicera opinionssiffrorna när nejsidan tagit ledning.

Här hemma i byn är det stilla. Min favorittant dog i höstas och jag saknar henne enormt. Nu är det slut med de fantastiska historierna från förr. Ingen kunde som hon berätta och levandegöra den mänskliga naturen med ett aldrig svikande sinne för detaljer. Ingen hade heller en sådan svada som hon hade och ingen kunde som hon dänga näven i köksbordet så att kaffekopparna dansade omkring. Jag hör fortfarande hennes röst så tydligt, men den upplevelsen kan jag inte dela med mig av.

Bilden ovan föreställer min far. Troligtvis är det taget vid hans konfirmation runt 1943. Det är ett fotografi som utgör grunden till den fina målningen.

Julferier i landsorten, del 9

Födelsedagstårta kan vara ett knepigt kapitel och i detta fall blev den en riktig pärs. Bottnar av sockerkaka och maräng bakades i parti och minut och ordnades sedan till en trevåningshistoria som fylldes med vispad grädde och hallon och blåbär som fått dra i hallonlikör. Det knepigaste momentet var dock en champagnefärgade glasyren av amerikansk modell. En mycket het sockerlag (med tillsats av bla råsocker för rätt nyans) skulle vispas ner i till hårt skum slagna äggvitor. Det första försöket misslyckades. Sockerlagen sockrade sig och förvandlades till strösocker igen. I med varmt vatten och så ett nytt försök som denna gång lyckades.

Det fluffiga marshmallowsskummet breddes sedan snabbt över tårtan så att det inte skulle stelna och bli obrukbart. Efter detta moment var jag mycket matt och kände mig tvungen att korka upp innan jag tog i tu med själva garneringen, dvs. arrangerandet av rosor med tillhörande blad. Resultatet blev inte alls illa och resterna fick sedan tjäna som frukostmat i två dagar. Det var inget lite jag trollat fram,.

Festen blev i sig mycket lyckad, inte minst genom ett genomtänkt och mycket tantigt glamorös dukning och diverse upptåg i form av sång, tal och tårtinbärning med Straussvals och tomtebloss.

Julferier i landsorten, del 8

Redan på fredag kväll anlände jag Seklernas by och villan invid kapellet. Varje lördag klockan 18.00 ringer klockorna i tornet in helgen. Bilden ovan ger en antydan till ortens obestridliga charm.

Inne i köket tronade adventstallen och på spisen puttrade maten. Hela villan utstrålade gemyt och de nyreparerade rummen glänste i det dämpade ljuset från svaga glödlampor och stearinljus. Genom fönstret skymtade snötäckta åkrar och lantliga gårdar badandes i månljus. Det hela var mycket angenämt.

Lördagen ägnades åt diverse uppköp inne i centralorten. Eftersom det var en stor bemärkelsedags som skulle firas på söndagen tog detta sin tid. Bara valet av likör att smaksätta bären med orsakade ett stort huvudbry. Slutligen bestämde vi os för Hallonlikör och det visade sig vara ett mycket klokt val. Med mycket möda pressades bildörrarna igen och helt instuvade bland varor återvände vi hem till byn.

Julferier i landsorten, del 7

Nu är jag så där enormt mätt som man bara kan bli om man efter frukost sätter i sig en kak- och bullbuffé. En tur med sparken till tant Ronny försatte mig i ett dilemma; att inte ta för sig av hennes bröd, bland annat kokosmazarinerna eller att ta för sig och sedan må präktigt illa av för mycket bakverk. Det blev det sistnämnda alternativet. Både anisbrödet, mazarinerna och saffransbrödet var mycket gott.

Tant Ronny har många och bestämda åsikter om både det ena och det andra. En gång hade hon fått en spann råmjölk över sig av en gubbjäkel i byn. Det är klart att hon blev förbannad och det är inte så underligt att hon fortfarande, efter 50 år, brusar upp när hon tänker på det. Hon var inte precis något underdånigt fruntimmer när det begav sig så hon var städigt i luven på dem hon tjänade åt. Tänk gammal pilsnerfilm och argbiggor till hembiträden så har ni en rätt god bild av henne.

Snart skall jag bege mig till Seklernas by i Västerbotten. Nog är det en förträfflig slogan som reklammakarna har totat ihop. I byn finns även en skulpturpark och en falsksjungande kyrkokör. Och en Glesbygdssyster! Det enda som saknas är mobiltelefonitäckning och den kan man faktiskt undvara ett par dagar.

Julferier i landsorten, del 6

Jag har ägnat mig åt att justera bromsarna och det gick inte bra. Trumbromsar måste justeras då och då och det gör man genom att skruva på justeringsskruvarna. Varje hjul har två bromscylindrar och två justeringsskruvar som man använder för att se till att beläggen ligger nästan an emot den roterande bromstrumman. Jag justerade, men inte blev det bättre för det. Jag luftade bromsoljan med lika klent resultat. Nu är jag irriterad. Att det skall vara så svårt!

Det är redan mörkt ute efter några timmar av blekt ljus och en trött sol. Det är lite tröttsamt i längden med detta mörker, särskilt när det inte finns så mycket annat att göra än att läsa. Och att äta. Jag har förresten ätit vattulingon. Det är ungefär vad det låter som: lingon inlagda i vatten som får stå några månader i källaren. Det är en god och syrlig efterrätt som äts med vispgrädde (ovispad) och lite socker.

Om vävning

Jag har bildat mig en smula på vävningens område. Kunskaperna på detta område har hittills varit bristfälliga och inskränkt sig till grundbindningarna tuskaft, kypert och satin. Nu har jag skaffat mig sådana kunskaper att jag kan tolka en solvnota och vet således hur man kopplar solvhållarna, lattorna och tramporna till varandra medelst snören. Det är en tidskrävande process att sätta upp en avancerad väv och dessutom krävs det visst tekniskt sinnelag med kunskaper i matematik.

Den enklaste bindningen, och tillika den fastaste och slitstarkaste, är tuskaft. Beroende på material kallas tuskaftsväven antingen domestik (bomull), lärft (linne) eller taft (silke). Kypertbindningen karaktäriseras ofta av en diagonal struktur som ger tyget en viss elasticitet (titta på jeanstyget!). Satinbindningen är den minst robusta av dem alla men också den som kan ge den mest glansiga ytan. Tänk bara på alla fina gamla damastdukar som har ett glansigt mönster invävt.

Skillnaden mellan siden och satin är att det förstnämnda är det material som fås när man väver silketrådarna och det andra en bindning; det är ett faktum som jag tror många inte känner till.

Julferier i landsorten, del 5


Nu snöar det äntligen! Himlen är alldeles grå och det är inte speciellt lust fastän klockan är snart elva på förmiddagen. Igår kväll var det mycket vackert; nästintill fullmåne och alldeles klart. Månen lyste så starkt att långa svarta skuggor skapade ett mönster på den vita upplysta snön.

Jag hälsade på min moster som bor vid den vackra Alterdalen igår kväll. Det är en mycket naturskön by där det en gång låg ett gammalt bruk men av den eran finns i princip inget kvar. I byn levde en gång tant Hilma som var en originell dam vars bror var gift med min mors lilla klotrunda faster Rut. En dag skulle Hilma ta bussen in till stan så med handväskan i högsta hugg lämnade hon hemmet och började promenera på landsvägen. Bussen kom, men stannade inte, ty Hilma gjorde inget tecken. Detta ansåg hon vara höjden av fräckhet – Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte! Att bege sig ut på landsvägen med handväska kunde i Hilmas värld bara betyda en sak.

Jag har snart läst ut Martha. Det börjar närma sig krigsutbrott och Martha har flyttat in till stan där hon jobbar på ett kontor och ägnar all sin fritid åt flirten, dansen och alkoholen. Böckerna och de höga idealen intar nu en mindre framskjutande plats i hennes liv. Hennes mors väninna, som är ett riktigt lösaktigt fruntimmer, har en son som blir hennes ständige följeslagare. Nu väntar jag med spänning på ur det skall sluta; vem skall Martha slutligen gifta sig med? Hon som tidigare bara haft ont att säga om äktenskapet.

Julferier i landsorten, del 4

Jag läser Doris Lessings Martha. Det är en finfin roman som ingår i en svit om fem böcker som utspela sig under tiden från mitten av 30-talet till senaste sekelskiftet. Martha lever på en farm i Rhodesia med sin mor och sin (delvis inbillat) sjuke far. Det är i böckernas värld som Martha hämtar sin lärdom ty hennes bror läser vid en skola i staden och hennes umgänge är begränsat till två unga judiska bröder som bor vid stationen och frikostigt lånar ut sina böcker till henne.

Idag är det en solens dag; det helt gråa vädret har förbytts till strålande sol vilket i princip innebär att en mycket blek fullmåneliknande historia nästan klättrat över trädtopparna. Om man vill få en skymt av den, får man ställa sig på en höjd där utsikten är fri. Jag sitter dock fortfarande inne och lyssnar på mp3:or och en cd-skiva som jag fick innan jul; radion har nämligen en bandspelaringång där man kan ansluta även moderna apparater.

I ett par gamla fotoalbum hittade jag väldigt fina bilder på mig själv rån tidigt 70-tal. När jag var riktigt liten var jag ett rart och mycket glatt barn. Under de därpå följande 20 åren var jag ett mycket fult barn. Det är först på senare år som jag blivit mer dekorativ. Jag minns en gång när jag var liten och fick se kyrkoherden och hans frus bröllopsfotografi från någon gång på 40-talet. Fru O som då var en riktig toppenpingla på den tiden, hade med åren förvandlats till en ordinär tjock gammal tant. Min mor mumlade något i stil med att den som blommar ung… Egentligen en mycket elak replik, men det ligger något i den och det gäller verkligen inte bara utseendet.

Julferier i landsorten, del 3

I morse var det en alldeles rosa morgonrodnad som spred sig över himlen. Kanske blir det då snö, ty enligt talesättet ger Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvätt i hatt. Julgranen är nu klädd med gammalt julpynt från moster Ebba och står inklämd i ett hörn i köket. Utomhus tedde sig granen onekligen mycket nätt, inomhus växte den allt några storlekar.

Under sommaren finns det så mycket att göra här uppe, men på vintern står allt still. Dagen är kort och mörkret sänker sig redan vid tvåtiden. Man är helt enkelt hänvisad till att hålla sig inne vilket i längden kan vara prövande. Måltiderna och böckerna fyller i stort sett ut dagen med kortare avbrott för braseldning. Jag saknar sommarens cykelturer. att färdas på spark är faktiskt inte lika trevligt, även om detta också har in harm.

Jag läste klart Lidmans Hjortronlandet igår kväll. Det var en bra bok med ett fint språk som jag kan tänka mig är svårt att förstå om man inte är bekant med den västerbottniska dialekten. Bland karaktärerna finns den vackra och begåvade Märit, som är föremål för lärarinnans åtrå, den alldagliga Claudette, som drömmer om något bättre än torparlivet på myren och så den märkliga Anna som tycks besitta övernaturliga krafter.

Julferier i landsorten, del 2

Det är en mycket matt dager som till sist besegrat det kompakta mörkret. Den snö som finns är mycket tung och på vägar och gårdsplan ligger ett tjockt lager is; den varma och luddiga snö som annars hör julen till lyser med sin frånvaro. På tåget läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet och nästan lika kargt som myrsamhället skildras där tedde sig byn vid framkomsten.

Kallt kan man dock inte säga att det är här. Ett par minusgrader utomhus och varmt inomhus. Mitt rum är omodernt; kakelugn och endast ett oisolerat brädgolv, men med några brasor i tät följd morgon och kväll, blir temperaturen behaglig. En kakelugn skall eldas på detta sätt. Det är inte brasan i sig som skall värma utan den heta kakelklädda pjäsen. De inre luckorna skall hållas stängda med spjället inskjutet till 2/3 till dess att glöden falnat och det helt kan stängas.

I ett hörn av tomten, om man nu kan kalla de stora ägorna så, växer gran. Varje år försvinner ett par – de förvandlas till julgranar. Årets exemplar har precis fällts och väntar nu utanför farstun på att få komma in i köksvärmen och kläs med belysning och pynt. På skivväxlaren, som är kopplad till en tjusig Blaupunkt Riviera från 1958, snurrar Bings julskiva och en bunt gamla julskivor från åren runt andra världskriget; på kaffebordet finns ingefärspepparkakor, spröda rullrån och vattulingon; utanför fönstret börjar det skymma igen. Det dröjer inte länge innan julen verkligen är här.

Julferier i landsorten, del 1

Så var det då dags för jul. Snart beger jag mig norrut för precis två veckors landtlif ute i urskogen. Dessvärre verkar snön norrut lysa med sin frånvaro och det känns lite trist. Helst vill man ju susa fram över snötäckta vidder och mellan snötyngda julgranar i ett landskap som lyses upp av månen och stjärnorna. Det är dock lite vemodigt att åka hem ty för varje år som går decimeras skaran där uppe och nu är det inte många kvar. Det gäller att passa på.

Nyårshelgen skall firas med glesbygdssyrran på gården i den lilla byn i Västerbotten. Enligt uppgift står redan jultallen så grön och grann i flygelsalongen och bara väntar på mig och Månskenspromenaden:

Och snart ringer klockorna i det lilla vita kapellet mitt emot in julhelgen; de röda träluckorna i tornet öppnas och klockorna sätts i rörelse. Nog är det allt bra vackert.

En mycket töntig julvideo

Den mest sentimentala av julhits: Whams Last Christmas. George Michael ser för rolig ut och hans flickvän med solbrollorna med vita bågar är helfestlig.

Ruperts stilskola

Modetips: Rupert Everett i filmen Ett annat land från 1984. Tyvärr var jag tvungen att fotografera av skärmen, därav den dåliga kvalitén (snapshot-funktionen är trasig). Snyggare film går nog inte att uppbringa; miljöerna i Oxford och de otroligt vackra kläderna. Den finns på DVD och den måste man köpa. Den är helt i klass med Brideshead revisited.

Wien

Under ungefär 50 år bildade Österrike-Ungern den så kallade Donaumonarkin som upphörde vid andra världskrigets slut. Jag har aldrig varit i Wien, dubbelmonarkins huvudstad, men för mig är det något speciellt med den staden; kanske beror det på allt jag läs det senaste året om mellankrigstidens händelser. Efter första världskriget var Wien mycket sargat och fattigdomen var stor, vilket inte hindrade att en ny spännande era tog sin början, innan staden på 30-talet kvävdes av nazismen.

Under mellankrigstiden samlades en stor del av stadens intelektuella hemma hos Genia Schwarzwald och hennes man som bebodde ett barockslott i miniatyr, beläget på gården till en vanlig hyreskasern. Husets inredning gick dock i en modernare stil, ty Frau Doktor hade låtit arkitekten och kritikern Adolf Loos genomföra en radikal ombyggnad. Genia, som var socialarbetare och pedagod med doktorsgrad, hoppades att hennes döttrar skulle bli så bildade att de även kunde skura golv vilket säger en hel del om de åsikter som frodades i det Schwarzwaldska hemmet.

Under denna period blomstrade cafélivet i lokaler med namn som Museum, Central och Rebhuhn. Café Museum var ett konstnärscafé där många ryska emigranter samlades. På Central fann man Adolf Loos och författaren Franz Werfel, som utvandrade till USA när utrensningarna tog fart. Werfel levde sedan 20-talet samman med Gustav Mahlers änka Alma.

Wien hör också intimt samman med musik, men det kapitelt är alltför omfattande för att avhandlas här. Nämnas bör dock att tyskfödde Beethoven tillbringade en stor del av sitt verksamma liv i just Wien.

Torö

Långt söderut, där Stockholm tar slut, ligger Torö och där finns den strand ses på bilden. Här ute hittar man också den gamla futuristiska klassikern Villa Spies som byggdes i slutet av 60-talet.

Vägen mellan Nynäshamn och Torö är lång, krokig och naturskön. När man till slut kommer fram till vattnet är naturen karg och havet ter sig oändligt. Stenstranden är verkligen full av ste och kanske inte så bekväm. Men vackert är det.

I Paris

En gång för mycket länge sedan, var jag i Paris. Det var på den tiden konstnärsateljerna vid Montmartre fortfarande gick att få för en spottstyver och svenska flickor tog hästen till Paris. På den tiden använde man rökrock. Min var i tjockt ylle och hade lustiga tofsar. Det var följdaktligen inte igår.

Tri-power

Det här är skoj! Det är ett genialiskt förgasar-arrangemang från 50-60-talen. I mitten sitter den vanliga förgasaren, dvs den som används när man kör lugnt. På sidorna sitter ytterligare två och när man trycker gasen i botten öppnas dessa två på vid gavel; bensinen flödar och bilen sätter av i raketfart. Samtliga förgasare är av tvåportstyp, dvs de är dubbla (två i varje) vilket ger 6 portar när man gasar som bäst.

Arrangemanget var en smula komplicerat och dessutom knappast ekonomiskt så mot slutet av 60-talet försvan det och bilköparna fick nöja sig med vanliga fyrportsförgasare. En fyrportare består av två små portar för normal körning och två STORA när man trycker gasen i botten. Det är också rätt skoj! Men dyrt.

Bilden föreställer Pontiacs variant på Tri-power. Luftfilter saknas dock på bilden. Vill man läsa mer om Tri-power gör man det här.