Bloggen Rävjägarn

Efter ett besök i stan, kanske efter en lunch på Scandic hotel vid Mjölkuddsrondellen, tog vi ibland färjan över till Avan efter att ha hälsat på Faster Emmy i Södra Sunderbyn. Mellan Södra Sunderbyn och Avan finns nämligen ingen bro, istället hade trakten sedan länge en färjeförbindelse över Luleålven.

Faster Emmy bodde nere vid älven i en grön eternitkåk som hennes man, min morfars bror Bror hade byggt. I köket blommade nästan alltid en vit Väppling i en kruka på perstorpsbordet. I vardagsrummet fanns en öppen spis och Brors gamla kortlekar som var mycket roliga att titta på. Framförallt fann jag korten med knäktarna, drottningarna och kungarna fascinerande. Utanför vardagsrummet låg en liten inglasad veranda med utsikt över breda Luleälven. Det var mycket vackert.

I ett annat hus, en bit längre upp från vattnet bodde Dagmar. Dagmar hyrde in sig på övervåningen i sin sons exfrus villa. Efter skilsmässan hade Dagmar tagit sonhustruns parti och beslutat sig för att bo kvar vilket nog var en smula underligt, men de två damerna kom bra överens där på varsin våning i huset.

Efter några timmar i strandvillan var det dags att hoppa in i den mörkblå PV:n och rulla ner till färjelägret för att sedan köra hem på de smala och dåligt underhållna vägarna genom skogarna i gränslandet mellan de två norrlandskommunerna.

Förvånansvärt härlig låt från tidigt 60-tal. Den är allt lite (northern) soulig, trots att den är ledmotivet till en Hollywoodfilm med samma namn.

Doris Days framtoning på 50-60-talen var så pass präktig att hennes gamla vänner påpekade att de kände henne redan innan hon blev oskuld.

Då var det dags att masa sig iväg till Teater Scenario fredag eller lördag kväll, ty då spelar Hurra!Hurra!Hurra! sin föreställning I denna vers binder jag dig/Singing for the lonely och den är ypperlig. Jag har nämligen redan sett den och kan därför rekommendera den. Läs mer om Hurra!Hurra!Hurra! här.

Föreställningen spelas 22-23/2 klockan 19:00 på Teater Scenario, Hantverkargatan 78, vid Fridhemsplan.

En av de mest delikata av försommarens perenner är Löjtnantshjärtat. Bara namnet gör att man måste äga en planta och har man dessutom en gång sett den i full blom kan man inte annat än att älska den.

Löjtnantshjärtat har släktingar, bland annat Fänrikshjärtat. Nog är det allt bra bedårande att döpa dessa plantor efter något så flyktigt som de svenska militärernas lättantändliga hjärtan.

Jag citerar en gammal dänga från krigsåren:
Ett löjtnantshjärta råkar ju så lätt i brand,
det börjar med en blick och med en kyss på hand.

I min trädgård skall jag en gång ha både löjtnantshjärtan, pioner och doftande klängrosor. Och så hägg och syren.

Ibland hände det att bandspelaren i grammofonstudion stod på även när artisterna repeterade. Här sjunger Billie Holiday den sorgliga Just friends under en session för Verve i mitten av 50-talet.

En fin vy från fönstret behöver inte innebära sjöutsikt, det kan lika väl vara en ordinär stadsgata som skänker betraktaren något att titta på. Jag är svag för åkrar, skog, berg och dalar. Rummet får gärna vara beläget i ett hus i skogsbrynet med utsikt över fälten och med skogens täta massa i fonden. Jag läste någonstans att just hus belägna i skogsbrynet betraktas som svårsålda. Det förstår jag icke.

En vy som särskilt tilltalade mig i somras var den över gårdsplanen vid Ransbergs herrgård. Från mitt öppna fönster såg jag flygelbyggnaderna omgivna av den kompaktaste barrskog. Inomhus var det stilla och tyst men in genom fönstret strömmade det dova bruset från Ranån. Jag läste Woodhouse och mådde som en prins.

En sommar i min barndom fick jag lära mig att av en näckros göra en gammeldags kaffepanna på tre ben. En sådan som man vanligtvis mest bara ser på hembygdsmuseum. Det var min pappa som lärde mig detta; han var alltid hemma på dagarna och hade, åtminstone vissa perioder under året, gott om ledig tid. När vädret inte var det rätta och höet inte kunde bärgas, fanns det inte så mycket att göra, förutom visst underhållsarbete av maskinparken. Pappa satt mest och spelade så fort tillfälle gavs, eller så hade han oss att pyssla med.

I näckrosens mitt finns en frökapsel som ser ut som kaffepannans kropp. Om man sticker in tre tändstickor i dess nederdel och en vinklad i dess mitt, får man en liten trebent miniatyrkaffepanna. Lite tråkigt är det allt att förstöra en vacker näckrosblomma, men det tänkte man inte så mycket på då för det var verkligen ett sommartecken att plocka näckrosor i det kalla, strömmande vattnet, att känna dofterna av vått och händernas kontakt med de lite slemmiga blommorna.

Lite senare på sommaren hade näckroskaffepannan skrumpnat ihop och var inte någon vacker syn. Innan man visste ordet av var hösten på väg och i mitten, slutet av augusti kom den första nattfrosten och sommaren var snart ett minne blott och man fick övergå till att plocka de vackra, av hösten glödande asplöven.

En bild där allt flutit ihop; ute, inne, motivet, betraktaren. Det är inte lätt att se vad som är vad och hur allt hänger ihop. Jag tycker om bilden just därför. Förvirring.

Det finns en rolig svensk text till Quando, quando, quando som går något i stil med Jag vill vara där du är, säg mig quando säg mig när. Tyvärr hittar jag inte skivan just nu. Här har vi en spansk version med José Guandiola som är en smetig, lät överviktig herre med tangorabatt. Stråkarna är fantastiska! Cuando, cuando, cuando!:

Nu blir det tant för hela slanten. Igen.

Kyrkkaffe dricker man inte bara i kyrksalen, dvs den samlingssal som ligger i ett anslutande hus; man kan även göra det i någons hem eller kanske allra helst i kyrkstugan. Ursprungligen var kyrkstugorna, som utgörs av ett litet rum med eldstad, en övernattlingsplats för de långväga kyrkobesökarna under den period man färdades med häst.

Om man nu har en kyrkstuga är inget mer lämplig att bjuda över några bekanta på kaffe med dopp i den enkla, men trivsamma miljö som dessa rum utgör. Min mormors stuga är en av de finaste. Där stannade tiden redan på 50-talet och innan dess hade inte mycket hänt sedan början av seklet. Vedspisen är målad med silverfärg för att se lite mer modern ut och i köksskåpen ligger sockerpaket från mitten av sekled tillsammans med tidningar från samma tid. Textilier, möbler och armaturer är av ett äldre datum och har skyddats mot solljuset med hjälp av rullgardiner.

På bilden ovan ses en mer modern interiör. Här är det en 60-talet som smugit sig in, omän i en mycket läntlig skepnad. Det är heller inte så dumt.

Syren är en av mina favoritbuskar, inte bara för de vackra blomklasarna och den underbara doften utan också för att den under så pass kort tid är helt till sin fördel. Underbart är kort. Syrendoft och ljumma försommarnätter som inte är riktigt mörka och där en doft av hav smyger sig in är omöjliga att motstå och lika bedårande som de kan vara sorgliga.

Vid tolvtiden på natten fotograferade jag syrenen som är en praktfull buske som växer sig större för varje år. Det var en sval natt och doften av ännu varm jord blandade sig med blomdoften.

En fasad som är helt i min smak. Det sena 1800-talets något överlastade ornamentik är något som jag föredrar, framförallt framför det mestadels småtrista 20-talsfasaderns som visserligen kan vara mycket vackra men likafullt lite för enkla för min smak. Notera de smäckra fönstersnickerierna med dubbla enkelglas, dvs när fönsteret skall öppnas öppnar man först den inre rutan, sedan den yttre. Mellan glasen finns gott om plats för fönstervadd (eller varför inte kyla vinet vintertid).

Kombinationen av tegel och putsade partier tycker jag är alldeles särskilt tilltalande. Teglet lättar upp, skänker en viss rustik känsla och ger fasaden liv. I Stockholm finns det ett antal hus från sent, sent 1880-tal och 1890-tal i just denna stil. Bilden ovan föreställer en byggnad i Berlin.

Jag tog mig friheten att googla bygdegård och minsann, fick jag inte många träffar. Bilden ovan föreställer den i Burs. Jag trodde annars att denna företeelse var mer eller mindre utdöd. I min lilla by har vi ingen bygdegård, bara en nedlagd skola som las ner i mitten på 50-talet. Några gånger per år anordnas där kalas för byns åldringar. Det är paltkalas, våffelkalas eller någon annan tillställning där ätandet står i centrum, naturligtvis i kombination med pratandet.

Min pappa brukade spela på bygdegårdar, faktiskt redan på 40-talet. På den tiden hade man nästan aldrig grammofon utan man anlitade istället en lokal förmåga. Många år senare tror jag faktiskt att han ackompanjerade Agneta Fältskog, men det var innan hon blev en av ABBA-orna.

I min mammas by stod bygdegården färdig 1946, samma år hennes syster gick och gifte sig. Här stod en kväll den blonda, kurviga och piffiga Kastell-Aina och kråmade sig fram för en filmaffisch med Clark Gable och kuttrade Åååh, Slark Gable, allt för att driva med sin humorbefriade kavaljer.

Perfecto är en rar liten jäkel som inte gör annat än dagdrömmer. Ibland kan det allt vara lite oklart vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet, men Perfecto gnolar en stump och tycker att det gör då rakt ingenting. En mörk natt gnolade Perfecto något alldeles extra tjusigt och fann sig vad det led i en bar precis som det så ofta kan gå, de gånger inte korken är riktigt på.

Så bar det sig inte bättre än att Perfecto fann sig en liten vän, vilket fick honom att brista ut i någonting riktigt fint där han låg där alldeles uppfylld av detta underbara, härliga. Perfecto var inte alldeles säker på om detta så förtjusande var något som han hade funnit på alldeles själv. Det gjorde honom förbryllad.

Perfecto går fortfarande omkring och visslar, men nu är han inte längre riktigt säker på om det verkligen är så bra att inte veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Här har vi en intressant personlighet: Linnéa Transchiöld. Klart att det bara är fejk, men nog är det en smula underhållande.

Den här är fin den! Ursprungligen en hit 1995, men här gör Johnny Mathis den igen en gång på 80-talet.

Walk my way
And a thousand violins begin to play
Or it might be the sound of your hello
That music I hear
I get misty the moment you”re near

Jag lyssnade på Borodins Prince Igor igår och plötsligt ljuder Stranger in paradise ur högtalarna. Mycket riktigt: musiken i musikalen Kismet, i vilken Stranger in paradise är en av melodierna, är löst baserad på musik av just Alexander Borodin. Stranger in paradise har sina rötter i Polovetsian Dances som ingår i operan Prince Igor. Lyssna på London Philharmonic orchestra under ledning av Eduard van Beinum. Gliding Dance of the Maidens:

Det fanns en gång i tiden en redig fru och tillika lärarinna. Låt oss kalla henne för fru Ström. Fru Ström och hennes man hade hembiträden, ty fru Ström vistades borta under veckorna eftersom hon skolade på annan ort och kommunikationerna var bristfälliga. Detta var på 20-30-talet.

Fru Ström föredrog dygdiga flickor i sitt hem och för att uppmuntra dem till fortsatt sedesamt leverna, erbjöd hon dem en slant för varje lördagskväll som tillbringades i hemmet; antingen i kammaren eller som sällskap åt herrskapet.

Det var många unga flickor som tog chansen till lite extrapengar och fru Ström hörde inte till dem som knusslade, framförallt när ändamålet var så bejärtansvärt.

Glöm nu alla associationer med förlista fartyg som kört på ett isberg.

Ibland träffar man människor som kan vara nog så fantastiska; likväl inser man vid närmare bekantskap att det men dittills sett bara är toppen av ett isberg. Man har således stött på ett exemplar som flyter omkring och bara visar upp en bråkdel av de rika naturrikedommar som döljs under vattenlinjen.

Nej, det är inte tropikerna, utan en oas på Lidingö i början av September. Här kan man kanske drömma om den paradisö som Jan and Dean pratar om.

Vid matlagning kan det vara mycket lämpligt att som håller ett vakande öga över sig. Vad är då lämpligare än ett Matlagningskrucifix på lämplig höjd ovan spisen? I detta lanthem har det sköna konstverket monterats på rosa bakgrund för att skapa en extra rogivande stämning kring tillredningsproceduren. Vad som puttrar på spisen? Det skall jag låta vara osagt, men någonting riktigt gott och tryfferat i soppväg är det allt.

Fotomotaget är mycket dåligt, men både text och melodi är mycket bra. Libby Holman var en galenpanna av det mer famösa slaget och hon var under 30-talet inblandad i en präktig skandal. Lyssna på henne och även på Love for sale, om ni har lust.

Till sist blev det då vinter. Inte för att det är speciellt kallt, men det är iallfall snötyngda träd som står utanför fönstret. De tunna promenadskorna blev på eftermiddagen direkt olämpliga och fötterna en smula våta. Att placera sig själv i rokokosoffan är en mycket lämplig idé.

För tillfället läser jag Amelie Posses bok om Tisdagsklubben, den sammanslutning som hon själv grundade. Under de första fem åren på 40-talet existerade den antinazistiska organisationen och den hade sitt huvudkvarter i ett av husen alldeles i närheten av mitt eget hem. Det är mycket spännande läsning. Antinaziagenter på övre Gärdet!

Då lyssnar vi på den sakrala Grief for sin med Kathleen Ferrie:

Den som föredrar jazzen väljer istället Lost week-end med Woody Hermans orkester.

En gång på 60-talet: Nancy Sinatra.

En mycket åldrad Billie Holiday, men oj vad den är fin den låten. I början av sin karriär, i mitten av 30-talet, gjorde hon en fantastisk version med bla Lester Young på skiva. Här är snart hennes liv till ända men nog är det likväl en fin upptagning.

Inget är väl finare än naturen små misstag. Mitt i gatan tronar en ståtlig hibiscus med blommor i två färger. Just den synen mötte mig en morgon i mitt eget fönster när min egen planta beslutat sig för att trotsa naturlagarna och låta en gren bära fram två olikfärgade blommor.

Till vänster, dold bakom ett träd, tronar änkefru Sophie Whitlocks pampiga fastighet. Mer känd är dock hennes dotter Anna som startade Whitlockska samskolan vars fastighet på Eriksbergsgatan fortfarande står kvar. Samskolan var något unikt; här blandades barn av de två vanligaste könen. Anna var en framsynt dam.

En annan Anna med stort pedagogiskt intresse var Anna Ahlström som startade Ahlströmska skolan (Nya Elementarskolan för Flickor) vars byggnad nu inhyser Carlssons skola. Här drev hon och frugan hennes, Ellen Terserus, sin skola fram till 1943. Under senare år styrdes skolan bla av Maria Lang som författade mängder av underhållande kriminalromaner på sin fritid.